Shenet

Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem

Vanlig tall


Hör de höga furor susa, det är Finlands sång.
(Emil von Qvanten: Finlands sång, 1859)

Synonymer Vanlig tall, martall, skotsk tall, skogstall, fura, fur, fåra
Botaniska namn Pinus sylvestris = Pinus silvestris L. = Pinus frieseana = Pinus lapponica
Engelska namn Scots pine, pine tree, forest pine, Scotch pine, Swiss mountain pine, Norway pine
Andra namn Romanska språk
Pin (franska), pino silvestre (italienska), pino (spanska), pinheiro (portugisiska)
Nordiska språk
Fyr, skovfyr, skov-fyr, fyrretrae (danska), furu, fure (norska), metsämänty, mänty, mändy, tavallinen mänty (finska)
Asiatiska språk
Sung (mandarin = kinesiska), matsu (japanska), sonobar (arabiska), cam (turkiska), årän (hebreiska)
Andra språk
Ash en khaset imentet, qed (fornegyptiska - osäkert vilken art), Waldkiefer, Kiefer, Föhre, Kienbaum, Fichte (tyska 1500-talet; idag gran), bor (serbokroatiska)
Förväxlingsrisk Bergtall (Pinus mugo), som enligt dagens botaniker är det enda som bör kallas eng. Swiss mountain pine.

Artvarianter

Två underarter som korsar sig lätt och till detta många varieteter:
• Sydsvensk tall (Pinus sylvestris L. ssp. septentrionalis): Tjockare bark, mer konformad krona.
• Nordsvensk tall (Pinus sylvestris L. ssp. lapponica): Tunnare bark på nedre delen av stammen, smalare krona.

Besläktade

 

Tallkotte

Tallkotte

Tallkotte

Tallkotte

Släktet Pinus omfattar 90-120 arter, beroende på vem man frågar. På alla europeiska tallar utom cembratallen sitter barren två och två; från andra världsdelar finns också tallar med större barrknippen. I Sverige är endast den "vanliga" tallen inhemsk men ett tiotal andra finns odlade:
• Banksianatall (Pinus banksiana): Som prydnadsträd i Sverige.
Bergtall (Pinus mugo = Pinus montana = Pinus pumillo)
Cembratall, brödtall, österrikisk tall (Pinus cembra)
• Contortall, klipptall, strandtall (Pinus contorta): Från västra Nordamerika, inplanterad i norra Sverige som skogsträd. 20 m högt med gråbrun bark. Vridna, gröna till gulgröna barr, 5 cm långa, som sitter parvis.
• Gultall (Pinus ponderosa): Som prydnadsträd i Sverige.
• Himalayatall (Pinus wallichiana): Som prydnadsträd i Sverige.
• Makedoniska tall (Pinus peuce): Som prydnadsträd i Sverige.
• Ormskinnstall (Pinus leucodermis): Som prydnadsträd i Sverige.
• Svarttall, vanlig svarttall (Pinus nigra = Pinus austriaca), eng. black pine: Centrala, södra, östra Europa, Österrikes typiska tall, i Sverige odlad i planteringar, parker, trädgårdar. 35 m hög med svartbrun bark och grenar ända ned till marken. Långa, raka gulbruna kottar. Svartgröna barr, 15 cm långa, som sitter parvis. Ger s.k. tysk terpentin.
• Weymouthtall (Pinus strobus): Från östra Nordamerika, i Sverige odlad i planteringar, parker, trädgårdar. 20 m högt med pyramidformad krona. Långa hängande kottar, lite vridna i spetsen, vingade frön. Långa tunna barr som sitter fem och fem.
Medelhavstallar
• Aleppotall (Pinus halepensis): Medelhavsområdet. Krokig silvergrå stam, senare rödbrun, vridna grenar. Gles oregelbunden krona. Mjuka ljusgröna barr fyra och fyra. Hårt ved med mycket kåda, som har har använts sedan forntid för att konservera vin (retsina). Konformade kottar, först gröna, sedan som mogna efter 2-3 år rödbruna, 8-10 cm långa. På antika grekiska bilder kröner de eller pinjekottar vinguden Dionysos stav.
• Pinje, paraplytall (Pinus pinea): Medelhavsområdet. 15-25 m hög med rak stam med sprucken rödbrun bark, tillplattad paraplylik krona, på gamla träd mycket vid. Kådrik och hållbar ved. Styva mörkgröna barr, 10-15 cm långa. Runda kottar, 10-15 cm långa, med 1-2 cm långa ätliga frön (pinjenötter) med hårt skal.
• Svarttall, korsikansk svarttall (Pinus nigra): Medelhavsområdet. 30-40 m hög, pyramidformig. Rak, mörkgrå, grovflagig stam. Gulbruna glansiga kottar, 5-8 cm långa. Ger s.k. vanlig terpentin. Korsikansk tall, lariciotall räknas ibland som en underart (Pinus nigra var. corsicana = Pinus nigra var. laricio), ibland som en egen art (Pinus corsicana = Pinus laricio).
• Strandtall, terpentintall, Medelhavstall (Pinus pinaster = Pinus maritima), eng. sea pine, maritime pine: Medelhavsområdet, där den binder sanddyner. 20-30 m hög, pyramid- eller paraplyformad, med rödbrun-rödlila bark i fyrkantiga flagor. Mörkgröna barr. 10-20 cm lång brun kotte, mer lik en grankotte än en tallkotte. Kådrik ved som ger s.k. fransk terpentin.

Ej besläktade • Lärkträd, europeisk lärk (Larix decidua), eng. larch: Södra och mellersta Europa. Lövfällande barrträd som ger s.k. venetiansk terpentin.
Mastix (Pistacia lentiscus)
• Terpentinträd, terebint (Pistacia terebinthus L.): Medelhavsområdet, särskilt Cypern. Ger terpentin.

Beskrivning

• Träd: 5-40 m högt. Upprätt, rak stam. På blåsiga och utsatta ställen får det förvriden form (martall). Ytterbarken upptill och på unga träd är gulröd, tunn och flagnande, nertill och på äldre träd gråbrun, tjock och fårad. Innerbarken är mjuk och grönvit. Äldre träd slutar växa på höjden och breder istället ut sig åt sidorna så att kronan får den typiska platta formen. Splintveden är gul eller rödvit, kärnan rödbrun.
• Blad: De blågröna barren är platta på en sida, vassa, ofta svängda, 3-8 cm långa och sitter i par. De är gröna året om och faller av efter ca fem år.
• Blomma (maj-juni). Trädet är sambyggare, d.v.s. han- och honblommor sitter på samma träd:
- Hanblommorna kommer vid basen av de nya årsskotten: gula ståndare samlade i små ax. På försommaren sprider de stora mängder pollen som träffar inte bara honblommorna utan också täcker stora ytor av skogsmark och vattenytor som ett gult mjöl.
- Honblommorna kommer längst ut på årsskottens spetsar. Fröämnena sitter tätt packade i runda purpurröda ställningar ca en halv cm långa.
• Frukt: Efter pollineringen (befruktningen) böjer sig honblommorna nedåt, växer och hårdnar till små gröna äggformade kottar på korta skaft. Efter två år är de mogna - bruna, 3-8 cm långa och allt spretigare vartefter fjällen öppnar sig och släpper ifrån sig fröna, som flyger iväg med hjälp av en liten vinge.

 
Grenarna kunna i täta skogen tjäna för kompass, i det de alltid åt södra sidan är frodigare,
 
berättar Linné i Flora Oeconomica (1749) och vidare i svenska floran (1755):
 
Tallen är ett nordiskt skogsträd, kådrikt, ständigt grönt, ej möjligt att klippa, skjuter skott från stam- och grenspetsarna, torrhetsälskande, långlivat kan det bli ända till 400 år gammalt. ... Blommar rykande då fruktträden står med vita blommor i trädgårdarna, granen släpper sitt gula frömjöl, rågen går i ax och tallens egen sav är välsmakande och dess årsskott knapp fingerlånga.
Odling och bruk Skörd
• Blad: Grenar med barr huggs av från stammen. På våren kan späda barrskott insamlas vid torrt väder.
• Ved: Träden fälls och flisas.
• Kåda: Kåda sipprar ut spontant vid värme och från skadade grenar. Man samlar sådan som fortfarande är så mjuk att den kan formas. Kåda som torkat kan bändas eller skäras loss. Vintertid kan man bryta av kvistar från stammen; när vårsolen börjar värma sipprar kådan fram ur skadorna. För kåda i större mängd kan man spana efter stubbar; efter några år har den yttre splintveden ruttnat bort och kvar är kärnveden som är rik på kåda. Detsamma gäller "torr furu", tallar som bildat extra mycket kåda på grund av skada eller sjukdom.
• Innerbark (vår, midsommar): Trädet fälls och man barkar av det. Före savtid gör man det med yxa, under savningen när det går lättare med ett särskilt verktyg med vilket man drar längsgående snitt i stammen och sedan runtom så att man får 60-180 cm långa remsor. Helst ska den tas högst upp på unga tallar vars ytterbark ännu är grön, i alla fall innan de har börjat flagna. I nordligaste Sverige fällde man inte träden utan barkade av dem på rot. (Linné berättar från Lapplandsresan 1732 att i Burtträsk skulle tallen tvärtom vara stor och icke kvistig, eftersom unga och kvistiga tallar var för kådiga, och barken skulle tas längst ner vid roten.) Barkremsorna får torka på plats några dagar eller veckor. Därefter skrapas den grova ytterbarken bort med kniv och eventuell kåda tas bort. Den tunna, mjuka, grönvita innerbarken tas till vara, får torka och lagras. En normalstor tall ger 3-5 kilo barkmjöl.
  Växtförhållanden
Tall klarar sig bra på mager mark - klippig, mossig, sandig - bara det är ljust och luftigt. Den klarar blåst bra. Kan bli mycket gammal; en tall i Arvidsjaur är nära tusen år gammal.
• Förökas från frö. Om tall inte redan växer på stället bör man tillsätta en näve ruttnande tallbarr i jorden så att nödvändiga svamparter bildas.
Tall som biväxt
Blommorna ger varken nektar eller pollen för bin att samla. Barren däremot ger harts till propolis och kan ge stora mängder honungsdagg.
Utbredning
• Europa: Finns i större delen av Europa. I Sverige det vanligaste trädet efter gran; finns i hela landet utom längst i söder och går längre norrut än gran. Också i hela Norge utom längst i norr. Bildar barrskogsgräns i stora delar av de skandinaviska fjällen. I Danmark endast planterad.
• Asien: Västra och norra delarna.
Växtdroger och beredningar • Tallstrunt, grenarnas vårskott (Pini summitates (coni male), Gemmae pini, Coni abietis, Turio pini, Turiones pini): I lokala farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775. Svenska farmakopén upplaga 1-7 (1775-1869).
• Tallbarr
• Innerbark (Cortex pini)
Tallkåda (kåda)
Barrdekokt (vattenutdrag)
Tallbarrsessens (eterisk olja)
Terpentinessens (eterisk olja)
Barrdofter (parfym)
• Tyck terpentin (balsam)
Kolofonium (hartsrester)
Talltjära (tjära)
Chamazulen (isolerat ämne)

Historia

 

Bilder ur Nordens flora
(1917-1926)

Namnet
Pinus = tall, pinje, användes om tallar redan i Rom. Ordet kommer av grekiska pitys med samma betydelse, i sin tur bildat av sanskrit pitudaruh = en art av gran, och pind = rökelse. Roten i alla orden är pitu = kåda, saft, harts.
Silvestris = skogs, efter latin silva = skog.
• Namnet tall, belagt i svenskan sedan 1618, är ett gammalt nordiskt trädnamn som är svårt att härleda. Ursprungligen betydde det ett ungt barrträd i största allmänhet.
• Fura: Fornsvenska fora är av germanskt ursprung och besläktat med latin quercus = ek. Som virkesnamn har det använts sedan 1586 medan trädnamnet fura är yngre. Ursprungligen betydde fura ett avverkningsbart barrträd vilket som helst; man skiljde mindre på träden och mer på deras nytta. Först under 1800-talet började man i södra Dverige kalla alla tallar furor. Jämför engelska fir = gran och tyska Fichte = tall (1500-talet), gran (idag).
Ursprung
Norra Europa och västra Asien - den enda av de tallarna som är ursprunglig i Norden.
Norden
Tall och björk bildade de första skogarna i Norden runt 9000 f. Kr. och tallen gick då nordligare än idag. Under bronsålderns milda klimat årtusendet närmast f. Kr. började den få konkurrens av lövträd och gran, som vid vår tideräknings början började tränga undan först björken och så småningom också tallen. Att Sverige ändå har så mycket tallskog kvar beror på Gustav Vasa. Han lät bönderna behålla skogarna nära jordbruksbygderna, vanligen gran och lövträd, med följd att de gick fort åt. Kronan behöll de magrare höjderna, vanligen bevuxna med tall, som blev kvar.
Grekland och Rom
Greker och romare skilde inte så noga på olika barrträd. Romarna förknippade dem som grupp framför allt med himmelsguden Jupiter (grekernas Zeus), kärleksgudinnan Venus (Afrodite) och jaktgudinnan Diana (Artemis). Några lokala arter framträder dock. Plutarkos berättar runt år 100 om strandtallen (Pinus pinaster) och pinjeträdet (Pinus pinea) som helgas åt havsguden Neptunus (Poseidon), inte för att de växer vid hav utan för att deras ved används till skeppsbyggen. Aleppotallen (Pinus halepensis) växer på hög höjd och fick därför symbolisera föreningen mellan himmel och jord. I grekisk mytologi var den Rheas (Zeus mor) favoritträd. Den var också vinguden Dionysos (Bacchus) speciella träd; hans stav kröntes av en kotte av aleppotall eller pinje. Kådan från aleppotall används fortfarande i Grekland till att resinera vin (retsina).
Irland och Skottland
I Irland och nordvästra Skottland lade man vikt vid att barren på tallar och en del andra barrträd liknar fågelfjädrar. Ur denna iakttagelse uppkom tron att gäss kunde födas ur dessa träd. I keltisk mytologi sammankopplas tallen med bokstaven peith (P), en uttalsvariant utvecklad ur beith (B) som hörde till björk.

 

Värktallar
Sverige har varit fullt av tandvärkstallar, böldtallar och värktallar som man "satte bort" sjukdomar i. Tecken på att en tall kunde fungera var att den var ovanligt stor eller hade konstig växt. Helst skulle den stå vid en korsväg på norrsidan av vägen. Den som högg ner en sådan tall fick alla sjukdomar som satts i den och kunde aldrig botas. Det kunde för övrigt vara riskabelt att fälla vilken tall som helst eftersom huldror och älvor gärna bosatte sig i dem. Suptallar fanns det också många längs vägarna. De botade inte superi utan var landmärken för bönderna där de kunde rasta på väg till marknaden eller stan för en sup och en bit mat. Där stannade till slut hästarna av sig själva.
Tallens nyttor
berättar Linné om i svenska floran 1755:

 
Veden är varaktig, lätt, lättkluven och användbar till hus, sparrar, sängar, bord, kistor, skeppsmaster, humlestänger och "sticketapeter", ger lysstickor åt bönderna; den feta roten brukas i eldstäder nattetid. Kolen används av bergsmännen, och veden är ett utmärkt bränsle i spisar. Saven äts begärligt av barn. Den mjukare barken kan tiillredas till bröd åt fattiga; den äts även av svinen. Den grövre barken brukas som ersättning för kork. Växande i fjällen och på myrarna blir tallen dvärgartad och dess ved lika hård som buxbom; av dylikt virke tillverkar lapparna bågar, kölar till ackjorna och sina skidor.
 

• Ved: Tallar kan bli mycket höga så det gick att få långa bjälkar till byggnadsvirke av dem. Hårdast och hållbarast blev det om tallen växt magert och långsamt. Självdöda tallar brann lugnt och stilla och blev bra pörtstickor, d.v.s. lysen. Det gick också att få fibrer ur veden - man värmde vedklabbar nära eld, klöv dem i tunna spån och kunde sedan dra ut fibrer som gick att spinna till rep. Mjölet som bildas när larver borrar sig in i stammen har använts som sårpuder.
• Kottar: Kottarna har använts i växtfärgning; i betfärgning med alun gör de ylle orange.
Tallstrunt
Tallstrunt, de nya ljusgröna skotten som i grenspetsar på våren, kunde göra skillnad på liv och död när skörbjuggen slog till. De har varit officinella läkemedel på svenska apotek, i armén och flottan kokades de ur till en C-vitaminrik dryck och hemmavid skickades barnen ut i skogen att plocka och äta dem. Det är rikt på C-vitamin och kåda. "Fast inte blev en mätter", minns någon som var barn under första världskriget. Te på tallstrunt som får dra några timmar har druckits mot gikt och reumatism. Dekokt på årsskotten är ett verksamt medel mot skörbjugg, berättar Linné.
Tallens sava
Den sav Linné berättar "äts begärligt av barn" är inte rinnande sav av typen björksav utan en geléartad massa nära innerbarken, kallad sava, save eller sav. Den finns också på andra träd men särskilt på tall. Drar man av ytterbarken på våren ligger savan på stammen som ett skinn som kan skrapas av och ätas direkt - "är så allmän i Sverige att vart barn den ätit", berättar Linné. I Lappland drog man av den i ett stycke med kniv eller ståltråd och vek den
("hänger ihop som ett täcke") över en pinne eller ett rep att soltorka ett par dagar. Därefter gnuggades den till mjöl och åts i mjölk. Den var inte bara söt och god utan drev också ut inälvsmask.
Barkbröd
Tallens innerbark har räddat många nordiska liv. De äldsta svenska beläggen för barkbröd är arkeologiska fynd i Birka och i Östergötland från 800-1000-tal. I text nämns det på 1030-talet.
För jägare, fiskare och renskötare i norra Europa har det varit närmast ett normalt inslag i kosten medan jordbrukare sett det mer som nödföda. Under 17-1800-talen när Sveriges befolkning växte och det blev ont om mat blev det normalmat också för många svenska bönder. Man tyckte att barkbröd smakade bättre än bröd på ren säd som sades ha fadd smak. I Härjedalen på 1700-talet ansågs en bonde vara "välmående" om hans bröd var av 1/8 gott mjöl, 2/8 agnar eller frostskadat korn och 5/8 barkmjöl. "Barkbröd ätes detta år av minst 3/4 av allmogen", rapporteras från Ume lappmarker 1832. Nödåren 1867-1868 var antagligen de sista då man åt barkbröd i Dalarna och Norrland, i en del lappmarkssocknar förekom det 1870 och i norra Finland ännu på 1930-talet.
Mat har drygats ut nästan regelmässigt med agnar, halm, islandsmossa, sälgblad, skal av linfrön, ben, gräs, ljung, sågspån och till och med jord. Bäst smakade tallbark men fick man inte tag i det kunde bark av en del lövträd duga (björk, lind, bok, sälg). Gran smakade riktigt illa.
Om skörd av bark, se ovan. När innerbarken ska tillagas, stampas den mjuk och läggs i blöt några dagar för att få bort den beska smaken av kåda. Därefter torkas den igen, krossas och mals till mjöl.
Så här gick det till i finnskogarna i Värmland vid 1800-talets mitt:

 
Barken soltorkas, tröskas samt torkas på nytt i badstuga (1 à 1/2 dygn). Därefter malen lägges den i kärl och påöses vatten, vilket, under 5 à 6 dygn, dagligen ombytes. Korn eller havremjöl tillsättes nu, till en tredjedel eller, högst, hälften, varefter bakningen försiggår.
  Mjölet blir gulbrunt till vitgult, rätt likt havremjöl. Vid bakning breds det ut på säckväv över en bunke med avlopp och vatten hälls över för att ta bort ytterligare kådsmak. Bäst lär det smaka ihop med rågmjöl. I värsta fall fick man baka med 100 % barkmjöl men då höll brödet ihop dåligt och måste bakas extra tjockt. Smaken brukar beskrivas som syrlig, kärv och mer eller mindre kådig beroende på hur väl barken blötlagts. Med mycket bark blev brödet bara bukfylla, "torrt och tungt att smälta", mättade dåligt, gjorde en hård i magen och fick benen att svullna. Provbakningar på 1990-talet med 40 % barkmjöl har givit ett "fullt ätligt" bröd utan bismak, men vid 60 % började det få "torr träsmak". Gott men inte särskilt hållbart, är ett annat omdöme. Fiberinnehållet är 65 % och halten mineraler och C-vitamin rätt hög.
Veden som blev över ansågs i Jämtland ha extra kraft. När man eldade med sådan ved vid bakningen blev brödet drygare, nyttigare och hållbarare än annat bröd och brödmask höll sig ifrån det eftersom de kände smaken av nödår.

Ragunda
Timrå
Asiatisk tall
I östasiatisk folktro spelar tallen stor roll. Att den är ständiggrön har gjort den till symbol för långt liv. I Kina är den livsträdet och både där och i Japan symboliserar den hög ålder, tålamod, vinter och utvalda människor. Barrens växt två och två har gjort att den också ses som en bild av äktenskaplig lycka.
Det japanska namnet för tall, matsu, betyder också väntan, en dubbeltydighet som utnyttjats i oräkneliga dikter. Folksagorna är fulla av tallspöken och snart sagt varje buddhistiskt och shintoistiskt tempel beskyddas av en tall. Ofta ser man tallar omknutna med rep i sinnrika knutar, ett tecken på att de intagits av en shintogud, kami, och bör vördas. "De tre vännerna" tall, aprikos och bambu är en bild av tålamod, seghet och uthållighet som är bekant för alla:
• Tall: Ständiggrön - tålamod, Buddha
• Japansk aprikos: Knotig stam (nystart) - seghet, Lao-tse
• Bambu: Det mjuka och sega som böjer sig - uthållighet, Konfutsius
Japanska trädätare
Mokujiki, trädätning, är en speciell asketisk praxis i Japan. Dagens milda form består i att man lever på enbart tallbarr i några dagar. Forna tiders heliga trädätare, mokujiki shônin, var av helt annat virke. Dessa bergsasketer som det finns berättelser om sedan medeltiden avgav löfte om att leva på barr i 1.000, 2.000, 3.000 eller ända upp till 4.000 dagar. De började mjukt med att leva på rötter, bark, frukt, bär, gräs och annat som skogen gav. Undan för undan minskades livsmedlens antal och mängd tills hela dieten bestod av enbart tallbarr. Självklart dog man av kuren. Det svåra var att beräkna nedräkningen så exakt att man dog sittande i lotusställning den sista dagen. Byborna som följt utvecklingen lade liket i en träkista som placerades i en stensarkofag. Efter tre år togs det upp och var om allt gått väl en väl bevarad mumie, i annat fall kunde en lätt rökning tillåtas. Shônin, nu bliven en buddha med stor kraft, ställdes sedan upp i en helgedom till fromma för hela trakten som kunde offra och be till mumien. Flera sådana självmumifierade buddhor från 1800-talet finns bevarade; i Tibet har man hittat en från 1500-talet.
Offficiell tall
Tallen ingår i Ragundas och Timrås kommunvapen.
Element och kvaliteter
Astrologiskt styrd av Mars och därmed Väduren (elementet eld, ledande kvalitet) respektive Skorpionen (elementet vatten, fast kvalitet) (Culpeper).
Enligt elementläran varm och torr.
Kinesiskt element: Metall.

Litteratur: Se t ex Botanica (2003), Corneliuson (2000), Creasy (2000), Culpeper (1976), Eidlitz (1971), Ejdestam (1976), Ellmer (1981), Gentz och Lindgren (1946), Hallbert (1981), Hylander (1975), Impecta (2004), Jönsson (1910), Jönsson och Simmons (1935), Keyland (1989), Kirkevold och Gjessing (2004), Lagerqvist och Lindqvist (1999), Lindberg (1985), Lindberg (1986), Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren (1918), Linell och Hylander (1955), Linné (1971), Linné (1977), Linné (1986), Manniche (1999), Meyer (1952), Mossberg och Stenberg (1992), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nielsen (1984), Nielsen (1991), Nilsson och Sandberg (1982), Nordisk familjebok 28 (1919), Norlind (1925), Pharmacopea suecica I (1775), Podlech (1989), Seymour (1980), Schön (2000), Stodola och Volák (2000), Svenska farmakopén X (1925), Tillhagen (1995). Japanska trädätare: Blacker (1975).
• Citat: Barken soltorkas...: Keyland (1989). Veden är varaktig...: Linné (1986).
• Artiklar: Mats Niklasson: Bark som människoföda ur agrart och samiskt perspektiv; Ingvar Svanberg: Mat i nödtider; Ingvar Svanberg och Håkan Tunón: Bark, näver och sav (Människan och naturen: etnobiologi i Sverige; 1; 2001).
Nätpublikationer: Bilder ur Nordens flora (2005 10 23). Den virtuella floran (2006 11 12).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/tall.html
Datum: 2018 07 16 - Uppdaterad: 2010 09 10
Cookieinfo
Made with a Mac