Silkeslarv

Det finns 1.200 arter av silkesspinnare. Mest och bäst silke ger:
Vilda silkesspinnare
Ger mörkare, grövre, starkare och mer hållbart silke (vildsilke) än mullbärsspinnare.
• Tussahfjäril, indisk tussahspinnare (Antheraea mylitta = Saturnia mylitta); tusseh silkmoth, bughy silkmoth. Indien. Larven odlas, eller snarare sköts om, i regnskog och djungel där den lever av ett slags brakved. Stor fjäril (vingbredd 15 cm). Efter mullbärsspinnaren den som ger mest silke (tussah, tusseh, tusser, tussar, tusar, tasar). Silkeslimmet har annan kemisk sammansättning och är svårare att få bort.
• Erifjäril (Samia (Eri) cynthia); eri silkmoth, ailanthus silkmoth, arrindy silkmoth, arrindi silkmoth. Indien, varifrån den tagits för odling till Europa och USA; t. ex. till Itaiien 1856 och några år senare till Spanien; idag finns den förvildad i Medelhavsområdet. Tråden kan inte kan hasplas upp utan måste kardas.
• Mugafjäril (Antheraea assamensis = Saturnia assamensis); muga silkmoth, mooga silkmoth, moonga silkmoth. Från Assam; görs bara i Indien. Guldgult silke.
Ekspinnare (eksilkesfjäril, eksilkesspinnare)
Dessa båda spinnare som lever på ek räknas ibland till tussahspinnarna men silket kallas inte vildsilke. Allt är större än hos mullbärsspinnaren - kokongen (dubbelt så stor), larven (upp till 15 cm lång) och puppan (äggstor).
• Kinesisk eksilkesfjäril, kinesisk ekspinnare, kinesisk eksilkesspinnare (Antheraea peryni = Saturnia peryni); Chinese oak silkmoth. Från provinsen Shantung i norra Kina (Shantungsiden), odlad i Europa sedan 1800-talets slut, t. ex. i Spanien sedan 1875. Gråbrun kokong.
• Japansk eksilkesfjäril, japansk ekspinnare, japansk eksilkesspinnare (Antheraea yamamai = Saturnia yamamai); Japanese oak silkmoth. Japan; prövades i Sverige på 1800-talet. Grön kokong.
Andra silkesspinnare
• Atlasfjäril (Attacus atlas); atlas silkmoth. Endast i Indien. Största silkesfjärilen av alla (vingbredd 28 cm). Silket kallas faraga och atlas.

• Silkesprotein (protein)

Namnet
• Bombyx = silke.
• Mori efter latin morum = mullbär.
• Silkesmask är det äldre namnet som förekommer redan i fornsvenskan före 1500-talet. Namnet silkeslarv finns belagt först från 1807. Silkesfjäril dyker upp 1773, silkesspinnare 1808. Termen silkesodling dyker upp i tryck först 1824, trots att det svenska odlingsäventyret började redan på 1730-talet.
Ursprung
Både silkeslarven och mullbärsträdet som det lever på har sitt urprung i Kina. Dagens mullbärsspinnare har antagligen odlats fram ur en vild spinnare som fanns i Kina åtminstone på 2700-talet f. Kr.
Hur silkeslarven kom till
Den japanska berättelsen om hur silkeslarven kom till har sitt ursprung i en kinesisk folksaga från 300-talet. I Japan har kvinnliga shamaner utvecklat den till en ballad som förklarar ursprunget till de tygklädda dockor som hör till deras rituella redskap. Historien i en av ett tiotal varianter:
En ung kvinna säger en dag förälskat till familjens vackra häst:
- Tänk om du vore man, då skulle jag ta dig till make!
Av detta blir hästen så kollrig av kärlek att han varken kan äta eller dricka. Fadern kallar till sig en siare för att ta reda på vad som hänt. När han får veta att hästen är upp över öronen förälskad i hans dotter blir han rasande och låter döda och flå den. Dottern går på minnesmässa för skinnet, som plötsligt virar sig runt henne och för henne upp till himlen. Därifrån faller genast en skur av svarta och vita insekter som slår sig ner i mullbärsträden och börjar spinna trådar. Fadern belönas genom att bli den rikaste silkeshandlaren i landet.
Silkesgudinnan uppfinner silkesindustrin
Som allt gott i Kina sägs silkesodlingen ha urgammalt ursprung i det kejserliga huset. Det ska ha skett exakt 2640 f. Kr. då Huang Di, den legendariske Gule Kejsaren, en dag bad sin gemål Lei Zu (Hsi Ling-shi, Te-ling-she) ta reda på vad det var som åt upp mullbärsbladen i den kejserliga trädgården. Kejsarinnan hittade silkeslarvens kokonger, råkade tappa några i varmt vatten och upptäckte att det gick att haspla ut en fin tråd ur dem. Därmed hade kejsarinnan uppfunnit silkesindustrin och för detta har hon dyrkats som Silkesgudinnan. 2602 f. Kr. ska en annan kejsarinna, Si-ling-chi, ha uppfunnit vävstolen.
Kinesisk odling
Dagens mullbärsspinnare tros alltså ha sitt ursprung i en vild kinesisk spinnare från åtminstone 2700-talet f. Kr. Helt säkert vet man att den odlades på 1000-talet f. Kr. Odlingen är antagligen mycket äldre än så, eller så använde man först vilda larver, för det äldsta vävda sidentyg som har hittats är kinesiskt och har kol-14-daterats till 3.200 f. Kr. Odlingen har i alla tider i både Asien och Europa varit en bisyssla till lantbruk. I Kina var det länge förbjudet vid dödsstraff med tortyr att avslöja teknikerna. Något århundrade f. Kr. läckte hemligheten ut utanför landets gränser men Kina förblev det största exportlandet i tvåtusen år.
Japansk odling
Den japanska odlingen började med kinesiska ägg som fördes ut via Korea på 300-talet f. Kr. 1649-1878 rådde överflödsförordningar som förbjöd bönder att klä sig i silke; för dem var endast bomull tillåten.
Trots att larverna till stor del måste skötas för hand (kvinno- och barnhand) lyckades man genom industrialisering öka produktionen kraftigt under 1800-talets sista årtionden. 1880 utgjorde silke hälften av Japans export och 1915 var Japan världens största exportör. Det mesta gick till USA, som 1938 importerade 80 % av världens silke. Amerikanska ekonomers och politikers försök att få till stånd silkesbojkotter med spetsen riktad mot Japan misslyckades eftersom 80 % av importen, nära 65 % av världsproduktionen, gick till silkesstrumpor. Först i maj 1940 kunde USA rikta dråpslaget mot Japan: DuPont lanserade den konstgjorda fibern polyamid under handelsnamnet nylon. Major Blow to Japan's Silk Trade och New Synthetic Fiber May Smash Jap Monopoly triumferade amerikanska tidningar. Japan förblev världens största producentland fram till 70-talet då Kina gick om.
Industrin beskyddas av kejsarinnan som varje vår ceremoniellt matar de kejserliga silkeslarverna.
Indiskt vildsilke
Inden var det första land utanför Kina som odlade silke, enligt legenden sedan en kinesisk prinsessa smugglat ägg från Kina till Indien på 100-talet f. Kr. Silke är dock mycket äldre än så i Indien. Vildsilke av den inhemska tussah-larven har framställts i kanske 5.000 år; denna odlas inte utan silket skördas från vilda larver. I en sanskrittext från omkring år 150 berättas om en särskild kast som skötte om larverna. Det mesta av världens vildsilke är idag indiskt men bara 20 % exporteras.
Grekiskt vildsilke
Grekerna lärde sig konsten efter Alexander den stores erövring av Persien på 300-talet f. Kr. Aristoteles vid samma tid beskrev den vilda silkeslarven ("en behornad mask") i Historia Animalia och berättade om den feniciska prinsessan Pamfile som satt på Kos och vävde tyger som var som vindar. Tonvis med silkestråd och sidentyg exporterades från Kos till Egypten och övriga Medelhavsområdet.
Siden i Rom
Också romaren Plinius beskrev runt år 70 hur man på Kos tog vara på vilda kokonger och gjorde tyg av trådarna. Det siden som rika romare använde vid vår tideräknings början kom dock inte från Kos utan gjordes av importerat kinesiskt tyg. Det var fantastiskt dyrt och användes därför mest som halvsiden - kvinnor från Fenicien var specialiserade på att repa upp kinesiska tyger och väva om tråden tillsammans med linne. Helsiden ansågs omanligt, men tydligen inte värre än att kejsar Tiberius ett par årtionden e. Kr. utfärdade en lag som förbjöd män att vanära sig genom att bära det. Den förste som uppträdde i helsidenklädnad, holosericum, ska ha varit Heliogabalus som var kejsare i några få år omkring 220; detta brukar anföras som exempel på hans omåttliga lastbarhet. Han höll sig också med ett purpurfärgat silkessnöre att hänga sig i men hann inte använda det innan han blev mördad. På 270-talet var silke uppe i samma pris som guld och 305 måste det åsättas maxpriser; brott bestraffades med deportation eller döden.
Siden i Östrom
Efter romarrikets fall på 400-talet togs den europeiska sidenhandeln om hand av östromerska riket, Bysans. Importen från Kina gick över Persien och var ett monopol för den östromerske kejsaren. Centrum för produktionen var Tyros och Berytus (Beirut) i dagens Libanon där de många kejserliga fabrikerna bemannades med slavar.
Den ihåliga promenadkäppen
Här är historien om hur odlingen började i Europa: I början av 550-talet låg de bysantiska och persiska imperierna i krig och Östrom stod utan sidenråvara. Två persiska kristna munkar på resa längs Sidenvägen stötte på odling av silkeslarver i Khotan, ilade till Konstantinopel (Istanbul) och berättade om saken för kejsar Justinianus, som gav dem all uppmuntran de kunde behöva. Munkarna alltså tillbaka till Kina, gömde fjärilsägg i ihåliga vandringsstavar och kom år 552 via Indien tillbaka till Konstantinopel där man fick igång odling. (Odlingen i Khotan lär för övrigt ha börjat ungefär likadant: en kinesisk prinsessa som gifte sig i Khotan årtiondena e. Kr. tog med sig silkeslarver i håret.)
Europeisk odling
• Turkiet: Den europeiska odlingen började alltså i Turkiet på 500-talet. Det vita mullbärsträdet infördes samtidigt men man använde också det svarta från Persien som romarna spridit i Europa. I två århundraden lyckades Östrom hålla tekniken hemlig.
• Spanien: På 700-talet spreds odlingen i och med de muslimska erövringarna först till Nordafrika och därifrån till Spanien.
• Italien: Den första uppgiften om italienskt silke är från mitten av 1100-talet, då Roger I av Sicilien tillfångatog ett par lag med silkesarbetare i Grekland och förde dem till Italien för att arbeta för honom där. Industri kom i gång snabbt i flera städer och fick ytterligare skjuts på 11-1200-talen då många hemvändande korsfarare anlade verksamheter - som gick desto bättre eftersom korstågen gjort Konstantinopel utarmat och Venedig mäktigt. Italien blev det stora europeiska sidenlandet. Här odlades larven för framställning av råsilke och både inhemskt och importerat råsilke spanns till silkestråd, tråd vävdes till sidentyg och tyg färgades och broderades - 1493 berättade hertiginnan av Milano att hon fick kläder silkesboderade åt sig i design av Leonardo da Vinci. Än idag anses italienska sidentyger vävda av kinesiskt silke vara de bästa som görs i Europa.
• Frankrike: Också till Frankrike togs silkeslarven av en kung av Sicilien, René, som bland mycket annat också var hertig av Provence där odlingen började i mitten av 1400-talet. Provence hade några århundraden senare en avsevärd sidenindustri men Frankrikes verkliga sidencentrum blev Lyon. Det började 1466 med att Ludvig XI gjorde staden till huvudstad för industrin, fortsatte 1536 med att Frans I gav italienska sidenvävare tillstånd att verka i Lyon (än idag har många franska sidenväverier italienska namn) och kulminerade 1540 med att han gav staden monopol på sidentillverkning. 1589 fick även Orléans tillstånd av Henrik IV som på det sättet ville ge arbete åt "fattiga, föräldralösa och änkor och många lama och gamla". Vid det laget hade den dyra italienska importen upphört och Frankrike blivit en allvarlig konkurrent till Italien på den europeiska lyxmarknaden.
Att tillverkningen och handeln dominerades av hugenotter märktes på 16- och 1700-talen då hundratusentals flydde religionsförföljelserna i Frankrike och erbjöd sina kunskaper i övriga Europa. Den franska sidenindustrin dränerades katastrofalt på kunnigt folk och hämtade sig först på 1800-talet. Det statliga stödet fortsatte även efter revolutionen 1789. Ännu så sent som 1990 uppbar fransk silkesodling statligt stöd.
• England: Redan på 1300-talet vävdes silke i London. Bara några få hade råd med siden men redan århundradet därpå hade importen från Spanien och Italien vuxit sig så stor att de styrande började oroa sig för handelsbalansen. Överflödsförordningarna duggade tätt under de följande århundradena. När James I i början av 1600-talet gav det första kungliga stödet slog han två flugor i en smäll: dels fick flyktiga hugenotter från Frankrike försörjning som odlare, vävare och handelsmän, dels kom en inhemsk industri i gång galant med hjälp av kunnigt folk. Redan James' föregångare Elizabeth, själv protestant och glad i silke, hade välkomnat hugenotter till England och de kom att spela en viktig roll för silkesindustrin i England. Centrum i århundraden var Spitalfields i dagens East End i London. Ett minne av verksamheten är de svarta mullbärsträden som fortfarande växer i hela södra England, till skillnad från i Italien och Frankrike där det vita överlevt.
Amerikansk odling
1501 togs silkeslarver från Europa till Amerika (det är omdiskuterat huruvida Kolumbus hade med sig några på sin resa till Västindien 1492). Rätt stora odlingar fanns på 1500-talet i spanska kolonier som Mexiko. I engelska kolonier på östkusten drog James I i gång odlingar i början av 1600-talet. De exporterade en del till England på 1700-talet och kämpade på fram till 1800-talets mitt. Längre västerut, bl. a. i Kalifornien, odlades silke 1800-talet ut. På 1980-talet började larven odlas i storskaligt i Brasilien.
Svensk import
Vikingar som varit i Miklagård (Konstantinopel) på 900-talet fick med sig en hel del exotica hem, däribland siden som arkeologer hittat i Björkö (Birka). I mitten av 1600-talet började siden vävas av importerat kinesiskt silke; det första privilegiet gavs till en holländare 1649. Flera väverier följde årtiondena därpå och staten gav sitt stöd genom tullfrihet på silket och de redskap som behövdes. På 1680-talet förekom viss direktimport av silke från Persien. Mer kom in under Ostindiska kompaniets tid (1731-1813). Till och med tjänstefolk gick klädda i siden, klagades det.
Svensk odling
På 1730-talet började försöken att odla larven i Sverige. Mest odlades i Skåne, där det 1760 fanns 150.000 mullbärsträd, men också i Västergötland, Värmland, Uppland och till och med Norrland. Vid århundradets slut måste man ge upp; trädet klarade inte klimatet och odlarna inte ekonomin utan statliga stöd. Nya försök gjordes på 1800-talet med ekspinnare och andra tåligare arter och med härdigare växter än än mullbärsträd. Sällskapet för inhemsk silkesodling (1830-1898) gav stöd till odlingar i bland annat Skåne, Göteborg, Alnarp och på Gotland men också dessa försök fick ges upp.
Pasteur och silkeslarvssjukan
Louis Pasteur är känd för pastörisering och sitt arbete om jäsningsprocessen i vinäger. Mindre känt är att han en gång räddade Europas och kanske hela världens silkesindustri. Det började 1849 med att sjukdom spreds bland larverna i Frankrike och Spanien och snart vidare till Turkiet och Syrien. 1854 när den franska industrins inkomster minskat till 5-10 % och sjukdomsrapporter började inkomma också från Kina blev Pasteur inkallad. Det tog fem år - industrin hoppade jämfota av otålighet - innan Pasteur kunde diagnostisera två smittsamma sjukdomar och ordinera förebyggande hygieniska åtgärder som återställde industrin på några år.

Sidenvägen
Sidenvägen - namnet gavs av en tysk geograf på 1800-talet - var inte en utan flera, och transportled för mycket mer än siden, från kryddor till världsuppfattningar som buddhism, kristendom och islam. I hela sin utsträckning var rutten från östra Kina till Medelhavet 500 mil lång. Delar av den var etablerade i Kina redan 2000 f. Kr., storskaliga blev transporterna under Han-dynastin (202 f. Kr. - 220 e. Kr.) och guldåldern inträffade under T'ang-dynastin (618-907). När Marco Polo färdades längs leden på 1200-talet på väg till Kubla khans hov hade leden börjat förlora i betydelse. Dödsstöten kom när européerna upptäckte sjövägen till Indien 1498. Redan dessförinnan fraktades mycket sjövägen; t. ex. under Han då stora mängder nådde det antika Europa via Ceylon och hamnar på arabiska halvön och under Ming (1366-1644) då stora kinesiska laster gick till Amerika via Filippinerna.
Karavanvägarna
• Tidiga kända versioner av landrutten på 100-talet började i de gamla Han-huvudstäderna Loyang och Chang'an (dagens Xi'an) i östra Kina där sidenindustrin fanns.
• Därifrån gick rutten söder om Gobiöknen till Anxi där den delade sig i flera alternativa vägar som återförenades i oasen Merv (Mary) i dagens Turkmenistan.
• Nästa etapp gick vidare västerut över Afghanistan och Iran till tvillingstäderna Seleuceia och Ctesiphon i närheten av Bagdad i Irak. Därifrån kunde man följa Eufrat upp till hamnstäderna i Mellanöstern och Turkiet. Hela resan tog ett par år.
• Tibet var ofarbart land. Man bröt av före eller efter och gick söderut till östra eller västra Indien. Från Peking till södra Indien tog det 9 månader enligt en antik beskrivning. Vilken väg man än tog gällde det att starta vid rätt årstid och hålla rätt takt, följa bergskammar och undvika träsk, sandöknar, saltöknar och vandrande sjöar så att man var försäkrad bete och vatten och muta sig till rätt beskydd på varje delsträcka. Rövarband och politisk oro kunde stänga av en bra rutt i åratal eller göra den mycket dyr och bidrog så småningom till Sidenvägens nedgång.

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/silkesmask.html
Datum: 2020 01 20 - Uppdaterad: 2010 10 24
Cookieinfo