Shenet Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem
Historia

Örtkännare e. Kr.

Rom: Plinius - Dioskorides - Galenos  Persien: Avicenna  Kina: Li shi zhen  
 Europa: Hildegard av Bingen - Marco Polo - Paracelsus - Culpeper  Sverige: Arvid Månsson - Linné - Klemming


Plinius d.ä.
Rom 23-79
Plinius var romersk aristokrat och bl. a. prokurator i Gallien. Som amiral i flottan råkade han befinna sig i närheten av Pompeji år 79 och dog där av giftångorna från Vesuvius. Sin verkliga energi ägnade Plinius åt läsning och författarskap; han ansågs vara sin tids lärdaste man. Han var i alla fall beläst. I badet, vid matbordet, i bärstolen, överallt följdes han av en högläsande slav.
Det mesta han skrev har förkommit; kvar i avskrifter finns Historia Naturalis (Naturhistoria) från ca år 70. Den är en resumé av ett par tusen böcker, de flesta försvunna idag, omfattande i stort sett allt man då visste om naturvetenskap och ett europeiskt standardverk in på 1700-talet. Ca 1.000 växter beskrivs och mängder av mineraler och djur och berättelser om deras bruk och tidens seder. Det är från Plinius vi har uttrycket "med en nypa salt" och namnet Skandinavien, som sades vara en nordlig ö befolkad av folket hillevioner.
• Historia Naturalis finns översatt till svenska bitvis (smakprov: Plinius om aloe). På engelska finns den utgiven i sin helhet och fyller då tio volymer. Hela arbetet finns på nätet på både latin och engelska.

Pedanios Dioskorides
Rom ca 40-ca 90


Illustration ur "Wien-Dioskorides", 512 (Österrikes nationalbibliotek, Wien)

Dioskorides är den mest inflytelserike av alla antika medicinska författare. Han var grek och skrev på grekiska, samtida med Plinius och verksam i imperiets tjänst. Romarna själva var ointresserade av läkekonst men höll sig gärna med grekiska läkare. Som sådan följde Dioskorides med Claudius och Neros legioner på fälttåg i dagens Spanien, Grekland och Turkiet och passade då på att studera naturlivet. Han sägs vara den förste som försökte göra kemiska beredningar för utvärtes bruk.
De materia medica libri quique (Om läkemedlen i fem böcker, ursprungligen Peri ulês iatrikês) från år 78 beskriver över 600 växter, deras fyndplatser, utseende, insamling, beredning, användning och verkningar, samt ytterligare ett par hundra läkemedel från djur- och mineralrikena; denna indelning i växt-, djur- och mineralrike användes senare av många, bl. a. Linné. Verket blev en botanisk och medicinsk grundbult och det mesta som skrevs fram till 17-1800-tal var upprapningar av Dioskorides. Den äldsta bevarade kopian, den illustrerade "Wien-Dioskorides", är från 512. Första tryckningen 1478 följdes av otaliga ytterligare på latin och grekiska. Den översattes till engelska redan 1655 (John Goodeye) men trycktes i denna översättning först 1934.
• De materia medica finns översatt till engelska men inte till svenska. Hela verket finns utlagt på nätet.

Klaudius Galenos
Rom 130-200

ä

 

 

Ännu en grekisk läkare som vann anseende i Rom: Född i Pergamon i nuvarande Turkiet, utbildad där och i Smyrna, Korint och Alexandria, varefter han återvände till Pergamon och en tjänst som gladiatorläkare. 32-årig kom han till Rom. Där fann han läkarvetenskapen vara på bedrövligt låg nivå och stannade bara i fyra år, men skröt gärna senare om att han varit livmedikus åt kejsar Marcus Aurelius son. Därefter var han bl. a. arméläkare tills han 63-årig återvände hem till Pergamon och ägnade sig åt polemiskt författande.
I arabisktalande länder lever Galenos tänkesätt vidare i den örtmedicinska traditionen tibb. I europeisk örtmedicin betyder "galenisk" lite vagt kompositioner av läkemedel (i motsats till dagens preparat med ett enda verksamt ämne) och hela läkemedel ur växt- eller djurdroger (i motsats till enstaka kemikalier) eller örtmedicin i allmänhet (som antas verka synergiskt). I modern konventionell medicin kallas läkemedelsberedning fortfarande galenisk farmaci ("farmaceutisk teknologi" har föreslagits som ersättning).
Av dagens västerländska medicin värderas Galenos inte högt - "uppkok på Dioskorides". Förr ansågs hans storhet bestå i att han systematiserat och skapat en teori av Dioskorides observervationer. I hippokratisk anda avvisade han tanken på gudomliga ingripanden och betonade observation och erfarenhet. Den hippokratiska fyrsaftsläran fick ett enormt inflytande sedan han berikat den med sina fyra temperamentsmodeller: Sangvinikern (blod, varmt och torr, eld), melankolikern (gul galla, varm och fuktig, luft), kolerikern (svart galla, kall och torr, jord), flegmatikern (slem, kallt och fuktigt, vatten). I ett och ett halvt årtusende kunde alla fenomen passas in i detta system och läkemedel tillredas enligt dess principer. Det blev vartefter tiden gick allt mer komplicerade blandningar med allt fler och märkligare ingredienser för att få med så många aspekter som möjligt och "åstadkomma en slags enhet av alla ingående läkemedel" för att låta "en enda ny annorlunda beskaffad kraft utgå ur blandningen". Hans berömda theriak, ett motgift med 71 ingredienser skapat för Marcus Aurelius, fanns i den svenska farmakopén i reviderade varianter ännu på 1800-talet. Ibland sägs han vara uppfinnaren av cold cream (3 ingredienser).
Galenos skrev hundratals texter varav 83 finns bevarade och ger uppgifter om eller nämner 473 läkemedel ur växtriket. Växterna beskrevs inte; där förlitade sig Galenos på Dioskorides som redan var en auktoritet. Själv blev Galenos ansedd som ofelbar redan några få år efter sin död. Ars medica (Läkekonsten) var grundkunskap i europeisk medicin in på 1600-talet. Annat av intresse kan vara Pharmakeutikon (Läkemedelsberedning) med många kompositioner av honom själv och andra.
• Bevarade avskrifter är på grekiska eller i översättning till arabiska eller medeltidslatin. De första översättningarna till svenska gjordes på 1950-talet. På engelska finns en del på nätet.

Avicenna (Abú Alí Ibn Sina)
Persien 980-1037

x

Den grekiska medicinen fick en lysande efterblomning i Alexandria i Egypten, grundlagt 332 f. Kr. av Alexander den store men snabbt på dekis efter romarrikets fall på 400-talet. Resterna räddades av araberna som intog staden 642 och i övrigt köpte, beslagtog och stal klassiska texter där de drog fram. På 800-talet hade världens vetenskapscentrum flyttats från Alexandria till den arabisktalande världen. Under de följande åhundradena strömmade antikens arbeten i medicin och kemi i retur till Europa, åtföljda av arabiska. I Bagdad och andra stora muslimska städer satt folk av alla nationaliteter - perser, syrier, judar, greker - på flykt från kristna förföljelser och översatte fram och tillbaka.
Den mest kände från denna arabiska värld, av sina studenter al-Sheikh al-Rais, Den främste bland de vise, fick i Europa det latinska namnet Avicenna. Han var från Persien och det sägs att han lärde sig avancerad matematik av en indisk örthandlare och var berömd som läkare i Buchara redan som 17-åring (i Iran där han är superhjälte kunde han också Koranen utantill när han var tio). Hans berömmelse vilar dels på filosofiska texter som påverkat europeiska tänkare, dels på hans medicinska kanon. Inom modern västerländsk medicin, i alla fall franskspråkig, betraktas han med en helt annan respekt än sina äldre grekiska kolleger. I väst gällde han förr för att vara destillationskonstens uppfinnare, men han beskrev helt enkelt en gammal arabisk teknik som var ny för européerna.
Qitab al-Quanun fi al-Tibb = Canon Medicinae (Det medicinska regelverket), skriven under sju år som hovläkare i Isfahan på 1010-talet, översatt till latin på 1100-talet, är den mest kända av de arabiska medicinska skrifterna. Den bygger på Galenos och andra grekiska författare, som Avicenna kunde väl. 811 läkemedel från växt-, djur- och mineralriket beskrivs, växterna huvudsakligen från Indien och Kina, hur deras effekt ska prövas med experiment och kontrollerade tester beskrivs, Galenos fyra temperament finkalibreras. Boken blev ofantligt inflytelserik; ett standardverk inom både europeisk och arabisk medicin fram till 1600-talet, och lär ha använts på italienska universitet ännu på 1700-talet. I traditionell arabisk medicin (tibb) är den förstås fortfarande bibel.
• Canon medicinae finns i några latinska utgåvor från 14-1500-talen på svenska forskningsbibliotek. Den har översatts endast delvis till engelska och inte alls till svenska. Mer av Avicenna finns på franska.

Hildegard av Bingen
Tyskland 1098-1171

Hildegard blev benediktinernunna som ung och grundade 1148 ett eget kloster vid Bingen i södra Tyskland. I 40-årsåldern började hon skriva ner uppenbarelser och så småningom också ett par medicinska örtaböcker i hippokratisk och galenisk tradition. Hon skrev också en stor mängd hymner.
Causae et curae (Orsaker och botemedel: även kallad Liber compositae medicinae) sticker ut i mängden genom att Hildegard inte nöjde sig med att skriva av antikens auktoriteter utan redovisade vad vanligt folk berättade om sin läkekonst. Särskilt i Physica (Naturkunskap) beskrivs hur inhemska växter användes i tysk folkmedicin på 1100-talet. Växtdelen i denna omfattar ca 230 växter och sädesslag.
• De båda örtaböckerna trycktes först 1533, över 350 år efter Hildegards död. Åtminstone Physica finns utgiven på engelska; särskilt har växtbeskrivningarna ur Physica särtryckts. Ingen av dem finns i sin helhet på svenska. På nätet finns mycket om Hildegard men inte av.

Marco Polo
Italien 1254-1324

p

Italienaren Marco Polo var den förste europé som såg det inre av Asien och vad mera var, beskrev vad han sett. Han hörde hemma i en handelsfamilj i Venedig och var tonåring 1275 när han följde med sin far och farbror på resan över dagens Turkiet, Iran, Afghanistan och bergskedjan Pamir till Kublai khan i Kina. Vid hovet arbetade Marco som skrivare och sändebud och fick se mycket av det stora riket på sina uppdrag. Alla i ressällskapet blev rika, trivdes och levde väl men började bekymra sig för vad som skulle hända med dem när Kublai khan dog. Efter 20 år lyckades de smyga sig med i en beskickning och ta sig hem via Indien och Sumatra.
Några år senare hamnade Marco Polo i fängelse som krigsfånge och berättade sina historier för en medfånge som skrev ner dem. Berättelserna togs för fantasier - mycket verkar fortfarande fantastiskt - men undan för undan har hans uppgifter kunnat bekräftas. Idag betvivlar ingen att Marco Polo verkligen var i Asien - han finns för övrigt omnämnd i kinesiska texter - och såg trakter och företeelser som förblev osedda och okända för andra européer fram till 1800-talets andra hälft.
• Polos Beskrivning av världen började handkopieras och översättas på 1300-talet och tryckas århundradet därpå. Vid 1500-talets slut fanns 144 handskrifter (två i Kungliga Biblioteket i Stockholm) och sju tryckta utgåvor. Otaliga versioner har tryckts sedan dess, flera i svensk översättning. Engelska fulltexter finns på nätet.

Paracelsus
Schweiz 1493-1541

d

! Paracelsus skrävel!

Paracelsus föddes i Schweiz, utbildade sig till kirurg, luffade runt i Europa (bl. a. till Stockholm som läkare i Kristian Tyranns här), lärde sig folkmedicin av barberare och kloka gummor, utnämndes till medicinprofessor i Basel 1526, slängdes ut inom ett år, började åter vandra och arbeta som fattigläkare, skrev ilskna pamfletter och dog av kvicksilverförgiftning, eller om det var efter ett fylleslagsmål..
Det är ironiskt att han brukar hamna i just sådana här samlingar av lärda klassiker, för han avskydde sällskapet och ägnade sitt liv åt att göra ner deras arbeten. Hans första åtgärd som professor var att bränna Galenos skrifter på torget. Nästa var att undervisa på tyska i stället för på latin. Det retade gallfeber på universitetsledningen men förtjuste först studenterna och tråkade sedan ut dem. "Han tog vinstugans manér till föreläsningssalen", har någon sagt.
Man ska inte lära av Galenos, utan ställa sina frågor till naturen! Det är magin som bör skänka kunskapen! Mina skosnören är lärdare än Galenos och Avicenna! är typiska hätska och polemiska Paracelsus-uttalanden. Galenos fyrsaftslära förkastade han liksom tron på djävlar och demoner som sjukdomsorsak. Astrologi var däremot en rationell metod för att uttolka Guds stora plan.
Idén till den berömda signaturläran kläckte han inte själv, den finns redan hos Dioskorides, men Paracelsus arbetade ut den och populariserade den så att den i flera århundraden dominerade europeisk medicin. Ty Gud har i alla växter nedlagt tecken som visar vad nytta de kan göra - röda blommor hjälper vid blodsjukdomar, valnötter är bra för hjärnan o.s.v. Och varje sjukdom orsakas av specifika ämnen som det bara gäller att hitta motsvarande ämne mot. Det var omvälvande rationella tankar för sin tid. Det som har överlevt till idag är inga skrifter utan ett synsätt - Paracelsus gäller för att vara den moderna kemins fader. I alkemisk tradition (Kemins verkliga uppgift är inte att göra guld utan att bereda läkemedel!) och helt motsatt Galenos storslagna kompositioner, införde Paracelsus rena substanser och enkla och starka koncentrat, t. ex. rent kvicksilver som till 1900-talet var det enda verksamma medlet mot syfilis. Dagens läkemedelsindustri arbetar helt i Paracelsus anda: En sjukdom - ett läkemedel med en substans. Mystikern Paracelsus hade antagligen inte gillat det sällskapet heller.
• Skrifterna började publiceras först ett par årtionden efter hans död, men då fick de desto snabbare spridning. Endast ett par skrifter finns översatta till svenska.
Li shi zhen
Kina 1518-1593
Det tog Li shi zhen, idag ansedd som Kinas störste naturforskare, 30 år att sammanställa sin berömda stora farmakopé. Jätteverket omfattar 11.096 recept (eller 8.160 - uppgifterna är exakta men varierande) med nära 1.900 droger. Växterna beskrivs med avseende på utseende, odling, skörd, smak, beredning, verkningar och användning. Uppgifterna sägs gå ända tillbaka till ett kejserligt arbete från 3000 f. Kr. Mycket är från Sung-dynastin (960-1279), Kinas medicinska glansperiod då många receptböcker publicerades.
Ben cao gang mu (Pen-Ts'ao Kang Mu) (Stora farmakopén, 1552-1578) kommer fortfarande ut i ständiga nytryck och ingår i kurslitteraturen på läkarutbildningar i Kina.
Arvid Månsson
Sverige ca 1590-ca 1666
Den första örtabok som trycktes i Sverige var munken Peder Månssons Läkebok (1522) som var en översättning av ett 1300-talsverk. Den andra var livmedikus Bengt Olssons Een nyttigh läkare book (1578).
Mest spridd av alla är dock Arvid Månssons En myckit nyttigh örtabok som utkom 1628. Om Arvid Månsson som person är inte mycket känt; han tycks ha verkat helt stillsamt som läkekunnig i Småland. "Jag haver inte studerat uti främmande land eller uti någon academia, utan allenast uti gemene skolor", skriver han i bokens förord, men boken fick ett företal av själve biskopen i Växjö. Mönstret är det vanliga för örtaböcker vid denna tid: växterna är lokala, uppgifterna om dem är från Dioskorides, Plinius och andra antika författare.
• Förutom i många 1600-talsupplagor finns boken nyutgiven i faksimil av 1642 års upplaga.

Nicholas Culpeper
England 1616-1654

Culpeper

Denne engelske apotekares kultstatus bygger på en enda bok som är i stil med Arvid Månssons. I The English physitian (1652), reviderad och utökad till The complete herbal året därpå, beskriver Culpeper växter som fanns i England på hans tid. Som andra läkeboksförfattare vid denna tid kompletterar han med uppgifter från antika auktoriteter men mindre än de flesta och han rapar inte upp lika förutsägbart som andra. Självklarheter hoppar han över ("den växer i varenda trädgård så den behöver jag inte beskriva"). Råd ges om hur salvor, örtoljor och andra enkla läkemedel kan tillverkas hemma i stugan. Culpepers livliga och humoristiska stil har gjort honom otroligt populär i England och han är fullt läsbar på engelsk 1600-talsprosa. 1927 öppnades den första Culpeper-butiken, idag med flera filialer, där man kan inhandla trätandborstar, torkade rosor och annat i sann engelsk stil.
• Andra utgåvan The Complete herbal trycks i ständigt nya faksimilupplagor. Både den och The English Physitian finns utlagda i sin helhet på nätet.

Carl von Linné
Sverige 1707-1778

d

Linné har kallats den moderna botanikens fader och mannen som skilde medicinen från botaniken. Hans vänliga blick och barnsliga kärlek till växterna verkar ha förtrollat alla på hans tid. De privata landskapsresorna (Lappland, Bergslagen, Dalarna) gjorde han som ung på 1730-talet och berättade om på en blandning av svenska och latin. På den sista resan mötte han kärleken, friade och fick en svärfar in spe som krävde att Carl skulle ha en ordentlig inkomst. Kvickt som ögat reste Linné till Holland och smidde ihop en avhandling om malaria. Det var inte denna utan Systema naturae (14 foliosidor 1735) som slog världen med häpnad. 1738 var han tillbaka i Stockholm och började praktisera som läkare och kunde året därpå äntligen gifta sig.
1741 blev båda de medicinska professurerna i Uppsala lediga. Linné fick stolen i medicin och naturalhistoria, Rosén von Rosenstein den i botanik. Ingen av dem gillade arrangemanget så efter några månader bytte de helt enkelt tjänst med varandra (Rosén blev förresten också en "fader" så småningom, den svenska pediatrikens). Under 1740-talet gjorde Linné sina tre landskapsresor på statligt uppdrag (Öland och Gotland, Västergötland, Skåne). Dessa rapporter skrevs ovanligt nog på svenska, för de var inte avsedda för lärda kolleger utan för handelns och näringens män som behövde en inventering av rikets naturresurser.
Bland Linnés botanisk-medicinska verk märks Pharmacopaea Holmensis från ca 1740 (ej att förväxla med Pharmacopeia Holmiensis, Stockholmsfarmakopén, 1686) och Materia Medica 1749. Han hann också medverka till den första nationella svenska farmakopén (Pharmacopoea svecica, 1775).
• Det som blivit mest läst i Sverige är de svenskspråkiga reseböckerna från södra Sverige. En hel del av de många småskrifterna finns översatta från latin. Flora Svecica (Svensk flora) som kom i sin första upplaga 1745 översattes till svenska först 1986.

Gustaf Klemming
Sverige1823-1893

s

Gustaf Klemmings specialitet var inte örter eller medicin utan böcker om örter och medicin, ja, böcker om det mesta; han ansågs vara sin tids främste kännare av svensk litteratur. Till yrket var han överbibliotekarie vid Kungliga Biblioteket i Stockholm och svensk riksbibliotekarie.
Många historier och rykten gick om Klemming redan under hans levnad. Bara åsynen räckte långt, som en nyårsdag på 1870-talet vid bibliotekets jätteflytt från Kungliga slottet till den nya byggnaden i Humlegården: Klemming med en foliant under armen ("örnblickar under kolossala ögonbryn") pulsande i snön efter en vaktmästare som gjorde upp spåret med en kälke med Djävulsbibeln på. I bibliotekets källare förvarade han en videkorg som skulle fungera som luftig kista och rädda honom vid skendöd - en vanlig skräck vid den här tiden. På vinden, sas det, höll han spiritistiska seanser tillsammans med Strindberg. Så var det kanske, men de flesta nätter när det lyste i vindsfönstren satt Klemming och rev upp gamla bokpärmar som fodrats med medeltida handskrifter. Han spårade upp otaliga arbeten i bortglömda samlingar i Sverige och Danmark, daterade, ursprungsbestämde, skrifttolkade och gav ut i nytryck.
Läke- och örtaböcker från Sveriges medeltid
(1883-1886) i modernt typsnitt men med bibehållen medeltidsstavning är det mesta och bästa vi har kvar om svensk medicin och botanik från 12-1500-talen.
• Läke- och örtaböckerna i tre volymer - många bibliofilers våta dröm - finns på några få svenska forskningsbibliotek och måste där läsas på plats.
Vidare

Örtkännare f. Kr. - kineser, egyptier, greker
Var finns texterna
Liten medicinhistoria


Litteratur: Se t ex Aldén (1998), Bergmark (1959), Bergmark (1966), Bolin och Gustaver (1960), Culpeper (1976), Fazzioli (1989), Frisch volym 2 (1962), Frisch volym 3 (1979), Galenos (1958), Gentz och Lindgren (1946), Grimberg volym 2 (1922), Haeger (1975), Haggard (1946), Klemming (1883-1886), Lehane (1982), Lindeberg (1982), Lindeberg (1998), Lindgren (1918), Linné (1986), Miller (1969), Månsson (1987), Nielsen (1984), Nielsen (1991), Nilsson och Petersen (1998), Ohlmarks (1984), Plinius (1951), Plinius (1963), Plinius (1966), Plinius (1968), Plinius (1997) Plinius (2000), Polo (1951), Polo (1967), Schweiger och Kammerer (1998), Stodola och Volák (2000), Thunberg (1980), Wallnöfer och von Rottauscher (1960).
• Citat: Örnblickar under kolossala ögonbryn...: Olof Lagercrantz citerar Strindbergs beskrivning och återberättar annat favoritskvaller om Klemming i sin Strindbergsbiografi (1979).
• Artiklar: Nils-Erik Landel: Bokanmälan: Svensk farmaci under 1900-talet (Svenska Dagbladet 2001 03 05).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/ortkannaree.html
Datum: 2018 09 21 - Uppdaterad: 2010 09 12
Cookieinfo
Made with a Mac