Örnträd

Doftande ved fås från åtminstone femton arter Aquilaria, inte lätta att skilja från varandra. Alla betraktas som hotade; se nedan under Handel. Bland dem:
• Aquilaria sinensis: Indien till Kina. Ses ibland som identisk med Aquilaria agallocha, ibland som egen art. Samma användning.
• Aquilaria baillonii (Pierre): Kambodja. Ansågs i Kina på 11-1200-talen ge de bästa veden, tillsammans med:
• Aquilaria crassna: Indokina. Hotat särskilt i Vietnam, där det kallas ky nam.
• Aquilaria beccariana: Indonesien.
• Aquilaria microcarpa, hirta: Indonesien.
• Aquilaria hirta: Indonesien.
• Aquilaria filaria: Indonesien.

• Träd: Upp till 40 m högt. Snabbväxande träd med ljus ved. Unga träd är gråfläckiga. Gamla träd, 50 år och äldre, kan angripas av en mögelliknande svamp som ger mörka fläckar på stammen. Kärnveden som normalt är ljusgul och luktlös mörknar och blir till slut svart, hård och fet och så tung att den sjunker i vatten. Till slut bildas mörkbruna eller svarta klumpar av väldoftande "harts". Samma sak händer om trädet skadas eller grävs ner, så det gör man.
• Blad: Grönt året om med läderartade, glansiga, spetsigt äggformiga med tydlig mittnerv - lika fikusblad.
• Blommor: Fjärde året kommer små vita blommor som påminner om en krökt örnnäbb.
• Frukt: Trädet sätter frön första gången efter blomningen fjärde året.

Skörd
• Ved: Bara vart tionde träd drabbas av svamp och det syns inte alltid utanpå, så alla fälls. Träden huggs upp i bitar som prövas genom att slängas i vatten - ved med mer än 25 % harts sjunker. Låter man veden ligga på marken gynnas mögeltillväxten och hartsbildningen, men kvaliteten anses bli sämre. En gammal kinesisk text beskriver hur man gräver ner trädet och låter det ligga i åratal. I Indien lockar man skadeinsekter att borra hål i träden så att det bokstavligen öppnas för mögelsvampar (bild t.v. ). I Indien och på Sumatra görs försök att svampinfektera träd på konstgjord väg; det skulle förkorta odlingstiden till 5-6 år.
Svampangripna fläckar skrapas av från veden där det går och bitarna sorteras. Veden kallas agallocha som trädet, eller aloeved, aloeträ, agarträ, och säljs som träflis eller sågspån till rökelse och destillering, mer sällan hel. På 1960-talet rapporterades om 80-åriga träd som kunde ge 6-9 kilo doftande ved, på 90-talet om 50-åriga som gav omkring 3. Veden klassificeras i fyra kvaliteter:
1. Svart agar, äkta agar: Ved med svart "harts". Det mesta exporteras som rökelse till arabvärlden, särskilt Saudi-Arabien. I Japan kallas förstaklassen kyara och delas i sin tur in i grön, järn, purpur och svart.
2. Bantang: Mörkbrun ved. Det mesta exporteras som rökelse till arabvärlden.
3. Bhuta, phuta: Brun ved. Också mest som rökelse, extraheras ibland till högkvalitativ olja.
4. Dhum; Den sämsta veden som bara används till destillering.
Växtförhållanden
Trädet är skogsbildande och klarar sig på de flesta jordar på upp till 1.000 meters höjd. Unga träd behöver skugga och mycket vatten.
Utbredning
• Asien: De ca 15 arterna växer vilt i tropiska Asien från norra Indien (mest, där det också odlas) och österut över Indokina (Burma, Vietnam, Kambodja) och Sydostasien (Malaysia, Borneo, Filippinerna, Moluckerna) till södra Kina. Särskilt i Sydostasien hotas flera arter av utrotning.
Handel
Handeln med aloeved har alltid varit omgärdad av hemlighetsmakeri och samlarna tiger fortfarande om fyndplatser och handlarna om inköpsställen. Det mesta säljs i Mellanöstern, särskilt Saudi-Arabien, Japan och Kina.
Klassning enligt den internationella konventionen CITES om handel med utrotnngshotade arter:
CITES klass II - arter som kan hotas av utrotning i framtiden om inte handeln regleras idag. Exportlicens krävs för handel med alla delar utom sticklingar och frön.
• Aquilaria-arter: Kuwait, Qatar, Saudiarabien, Syrien och Förenade Arabemiraten - alltså konsumerande, inte producerande, länder - har reserverat sig mot att så många arter klassas men accepterar den för Aquilaria malaccensis (som antagligen är identisk med Aquilaria agallocha). Indonesien är det största exportlandet, åtminstone officiellt. Exportkvoten 2005 för Aquilaria filaria var 120 ton och för gruppen Aquilaria malaccensis / beccariana / microcarpa / hirta 50 ton - en sjättedel av vad som tilläts 1999. Att döma av korrespondens med kinesiska firmor pågår rätt mycket illegal handel med dessa arter i Kina.
• Gyrinops-arter: Samma länder som ovan har reserverat sig mot klassningen. Även här är det Indonesiens export som blivit begränsad, nämligen för Gyrinops versteegii 2005 till max 5 ton.
• Gonystylus-arter: Malaysia har reserverat sig. Dessa träd säljs som snickerivirke.

Historia

Namnet
• Aquilaria efter latin aquila = örn; blommorna liknar en örnnäbb.
• Aloe kommer från hebreiska ahalim som fått det från sanskrit agaru; båda är namn på den doftande veden. Trädet är inte släkt med Aloe vera. Däremot har det nog inspirerat till namnet linaloe (Bursera delpechiana) som är ett doftande amerikanskt träd.
Ursprung
Norra Indien, Indokina, Sydostasien, Kina.
Bibelns aloe
Detta är med rätt stor säkerhet Gamla Testamentets doftande aloe. Den nämns tre gånger för att beskriva ljuvligheter: det är "myrra och aloe" i Höga visan, "myrra, aloe och kanel" i Ordspråksboken och "myrra, aloe och kassia" i Psaltaren - idel väldofter, alltså. I 4 Mosebok liknas israeliterna vid "aloeträd som Herren planterat".
Den hartsindränkta veden användes som läkemedel i Medelhavsområdet och Mellanöstern, som doftämne av egyptier, judar och deras grannfolk och till svepning av de döda. Nya Testamentet nämner det en gång:

1917 års Bibelutgåva ger kommentaren att det rör sig om just "aloeträ".
Svenska översättningar av både Gamla och Nya Testamentet skriver alltså aloe, engelska aloes, latinska aloe, aloes. Nya Testamentets grekiska original från första århundradet kallar det ahaloth.
Handelsvägar
Antika författare påstår att aloe hörde till de välluktande ämnen som man dolde blodlukt med under gladiatorspelen. Både Dioskorides och Plinius nämner den omkring år 70. Dioskorides som skriver på grekiska (agallochon) säger att veden kommer från Indien och Arabien. Plinius berättar på latin om den särskilda sortens tarum (troligen av sanskrit taru = bästa träd) från Östafrika. Det växer ingen doftande aloe vare sig i Arabien eller Östafrika utan här handlar det om en och samma handelsväg: Med båt från Sydostasien - Madagaskar - Östafrika - Arabien, därefter "rökelsevägen" med karavan uppför arabiska halvön till Mellanöstern eller Egypten. Många österländska varor beskrevs i århundraden som arabiska och afrikanska.
Asiatisk import
Kineserna importerade veden från Vietnam och Kambodja på 300-talet och ansåg fortfarande omkring 1200 att den kambodjanska var den bästa. I Persien kring år 1000 prisade läkaren Avicenna särskilt den från Sumatra. Den arabiske resenären Ibn Battuta som sett Europa, Afrika och det mesta av Asien, konstaterade 1340 att ved från Malaysia och Kambodja var bäst. Portugiser som började resa på Asien på 1500-talet köpte veden först till radband och snart också till möbler.

Japan
När aloeved omnämns första gången i kinesiska skrifter på 500-talet är det för sin doft och för att den sjunker i vatten. Ch'ing kuei hsiang och jinkoh, sjunkande rökelse, fick den heta i både Kina och Japan. I Japan blev den snabbt det främsta rökelsematerialet. Vedbitarna blev samlarobjekt och vårdades ömt, gick i arv och sparades i århundraden. Mästare i rökelseceremonin kodô gav dem personliga namn och plockade fram dem vid exklusiva tillfällen. På 1870-talet visades i Nara för första gången en samling ranjatai ("långväga ifrån") offentligt. Där fanna bland annat aloeved som skänkts till fältherrarna Nobunaga, Hideyoshi och Iyeyasu åren kring 1600.
Den mest berömda av alla, t h e ranjatai, är biten t.v. Den skänktes till Todaji-templet i Nara av kejsarinnan Komyo år 756 och kommer enligt moderna analyser från Vietnam eller Laos. Idag tillhör den åter den kejserliga familjen och förvaras i templets skattkammare. Varje nyår och vid tillträdesceremonin för varje ny kejsare bränns en mikroskopisk flisa. Vart tionde-femtonde år ställs den ut på Nationalmuséet i Nara. Mer om ranjatai under rökelsehistoria e. Kr.
Buddhistisk tradition
Religion
Hinduer, shintôister, buddhister, konfucianer och muslimer mediterar med doftande aloe och har den med som rökelse i snart sagt varje händelse i tempel, helgedom och kloster. I buddhistiskt liv symboliserar doften den grundläggande orsaken till mänskligt lidande, okunnighet.
I den tidiga tamillitteraturen på Ceylon några århundraden e. Kr. berättas om en skådespelerska som dränker in flätorna med parfymerad olja och sedan torkar dem i röken från doftande aloeved. Exakta instruktioner om sådan rengöring gavs på 1200-talet av zenmästaren Dôgen. Först ska munkdräkten tvättas (lägg i asklut två timmar), sedan sköljas (skölj i rent vatten, sedan i vatten med aloeved eller sandelträ) och sist rökas (låt dräkten omvärvas av röken från något av träslagen). Samma doftblandning rekommenderades mot pest århundradet därpå av den arabiske historieskrivaren Ibn Khaldun. I Förenade Arabemiraten idag är rökning med aloeved ett populärt sätt att parfymera herrkläder efter tvätt och torkning. Lukten lär sitta i åtminstone tre tvättar.
Medicinsk användning
I Indien blev man bekant med veden som parfym och läkemedel omkring 1000 f. Kr. Femhundra år senare antecknades den i den ayurvediska boken "Susruta samhita" som postoperativt bedövningsmedel och rökelsemedel för kroppen. Den används fortfarande; pullveriserad ved ges t. ex. mot illamående och diarré. I kinesisk medicin har aloe använts framför allt som kramplösare i matsmältningssystem och luftvägar. I Tibet är det en vardagsmedicin, tagen t. ex. för sin lugnande effekt. Avicenna i Persien rekommenderade det som blodstillare. I alla traditioner har ved och harts givits som värmande och stärkande läkemedel.
Till Europa började aloeved importeras på medeltiden som rökelse, parfym, kosmetika och läkemedel och togs upp i de flesta ländernas farmakopéer, dock inte den svenska. Bland annat har man precis som i Indien behandlat tumörer med den. Avkok har visat sig vara kraftfullt hämmande på en del bakterier, bland annat tuberkulos och dysenteri. Aloeved är också klart svamphämmande - efter att ha tampats med svampbildningarna i trädet...

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/orntrad.html
Datum: 2020 03 31 - Uppdaterad: 2010 06 10
Cookieinfo