 |
Myskmadra |
||||||||||
|
|
|||||||||||
|
|||||||||||
|
Besläktade
|
Släktet
Galium (måror) omfattar ca 400 arter från
hela världen. Omkring 15 är inhemska i Sverige,
alla med bladen i stjärnformad krans runt fyrkantig
stjälk. Mest risk för namnförväxling;
alla blommar t. ex. senare än myskmadra. • Vitmåra (Galium boreale): Hela Europa, i Sverige allmän på gräsmarker. Låg, ganska styv ört, ibland hårig, med mörkgröna blad fyra och fyra, små vita blommor i stjälktopparna som kommer senare (juli), utan doft. • Myskmåra (Galium triflorum): Norra Sverige ner till Dalsland-Västmanland-Uppland i fuktig skog. Samma kumarindoft vid torkning. Högre (25-60 cm), längs hela stjälken grönvita blommor som kommer senare (juli-augusti). |
||||||||||
|
Ej besläktad |
• Myskgräs (Hierochloe odorata): Blandades förr i hö, som man gjorde med alla kumarindoftande växter. |
||||||||||
|
|
|||||||||||
|
• Ört: Flerårig. 10-30 cm hög. Många stjälkar, 10-15 cm långa,
glatta, fyrkantiga och ogrenade. Växer i stora bestånd
och breder ut sig i stora tuvor som bildar täta marktäckande mattor. Avger stark kumarindoft när solen ligger på.
• Rot: Tunn och rikt förgrenad, krypande jordstam. • Blad: Ljusgröna, spetsigt lansettformade blad sitter 6-9 tillsammans i stjärnformade kransar runt stjälkarna, 2-4 cm långa med kraftig mittnerv och med små fina borst i kanterna. • Blomma (maj-juli): I stjälktoppar och grenspetsar samlas glesa knippen av små vita blommor på kort skaft, trattformiga med fyra kronblad som bildar en stjärna. • Frukt: Frukten på 0,3-1 cm långt skaft är en liten rund dubbelnöt med hakformade borst. |
||||||||||
|
Skörd • Blad: Bladen insamlas vid torrt väder på sommaren. De kan hackas och soltorkas eller torkas hela i ugn. Börja med 50° en timme, stäng sedan av värmen och låt bladen ligga kvar på plåten över natten. På morgonen är de fnösktorra, mörkgröna till svarta och luktar starkt av kumarin. Lukten bibehålls bra. Växtförhållanden Myskmadra kan hittas vild upp till Norrland. Den tål alltså frost och övervintrar i Sverige. Bäst trivs den på stenig mark i raviner, lundar och lövskog och annan lite fuktig halvskugga. På soliga ställen avger den en nästan bedövande stark och god lukt. Den breder ut sig snabbt och är en utmärkt marktäckare och kantväxt. Gillas av katter. • Förökas från frö men oftare och enklare genom att plantorna delas. Utbredning • Europa: Ganska allmän i hela Europa. I Sverige som trädgårdsväxt och vild ooch förvildad. • Asien: Ganska allmän. |
||||||||||
| Växtdroger och beredningar | •
Blommande ört |
||||||||||
|
|
|||||||||||
|
Namnet • Galium av grekiska gala = mjölk, och galion = löpe, löpeört, måra. Under antiken användes framför allt gulmåra (jungru Maries sänghalm, mjölkysta = Galium verum) till som ostlöpe. • Odoratum = välluktande, efter latin odor = lukt, stank, vällukt, röklukt. • Det svenska namnet myskmadra finns belagt sedan 1757. Nordeuropa Flera måror har haft högt magisk-medicinskt anseende särskilt bland germanerna men i läkeböckerna blandas de ofta ihop. Om myskadran berättar Linné i svenska floran 1755: |
||||||||||
|
|||||||||||
| En munk Wandalbertus
lär 854 ha varit den förste som kryddade vitt
vin med myskmadra och sådan Maitrank dricks fortfarande
på våren i Tyskland. Dess rykte som malmedel består; i alla fall ger den torkade örten mycket stark och god lukt i linneskåpet. Den har ingått i salvor på spruckna händer och såriga kospenar och än idag rekommenderas att lägga krossad ört på utslag. På Öland och
Gotland har den använts som (grön) färgväxt.
Torkade ger både blad och blommor god doft i potpourrier. Dagens husbehovsmagiker
anser att den ger goda vibrationer. Kristen tradition Med kristendomen blev myskmadran en av jungfru Marias många örter. Det är dock gulmåran (Galium verum) som kallats bl. a. jungfru Marie sänghalm; i förkristen tid var den Frejas ört. |
|||||||||||
|
|
|||||||||||
|
• Litteratur:
Se t ex Botanica (2003), Corneliuson (2000), Gentz och
Lindgren (1946),Hreen (1976), Impecta (2004), Jönsson och Simmons
(1935), Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren
(1918), Linné (1986), Lundberg (1960), Meyer
(1952), Mossberg och Stenberg (1992), Nationalencyklopedins
ordbok (1995), Nielsen (1991), Nylén och Olsson
(1982), Podlech (1989), Stevenson (1979), Stodola och Volák (2000). • Nätpublikationer: Bilder ur Nordens flora (2005 10 23). Den virtuella floran (2006 11 13). |
|||||||||||
|
|
|||||||||||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
|||||||||||
|
|
|||||||||||
