Shenet - Lind

Lind

Ute blåser sommarvind, göken gal i högan lind:
mor hon går på grönan äng, bäddar barnets blomstersäng,
strör långa rader
utav ros och blader.
(Samuel Hedborn: Vaggvisa, 1813)

Synonymer

1) Skogslind, lind
2) Bohuslind, storbladig lind
3) Parklind

Botaniska namn

1) Tilia cordata Mill. = Tilia parviflora = Tilia ulmifolia = Tilia europaéa
2) Tilia platyphyllos Scop. = Tillia grandifolia Ehrh.
3) Tilia vulgaris = Tilia x vulgaris = Tilia x europaea

Engelska namn

Linden, linden tree, lime tree, line tree, linn tree, teil-tree, pry, whitewood
1) Smalleaved lime, common lime, lime tree, lyne, linden tree, tilea, tillet
2) Broadleaved lime, large-leaved lime

Andra namn

Romanska språk
Tilia (latin), tilleul (franska)
1) Tilleul (franska), tiglio (italienska), tilo, lima (spanska), tilia (portugisiska)
Nordiska språk
1) Lind, småbladet lind, skovlind (danska), lind, småbladet lind (norska), lehmus, metsälehmus, niinipuu ("bastträd"; finska)
2) Storlind (norska), storbladet lind (danska), isolehtinen lehmus (finska)
Andra språk
Phiilyra (grekiska), Linde, Lindenbaum (tyska), Linde (holländska), leipa (lettiska), lipa (serbokroatiska), lípa (tjeckiska), lipa (ryska)
1) Winter-Linde, Waldlinde (tyska)
2) Sommer-Linde (tyska)

Besläktade

Släktet Tilia omfattar ca 45 arter.
• Svartlind (Tilila americana), eng. lime tree: USA, Kanada, där det odlas. 35 m högt träd med gulvita, doftande blommor. Parkträd i Sverige.
• Silverlind (Tillia tomentosa = Tillia argentea): Från Östeuropa, Turkiet, Kaukasien, parkträd i Sverige. Grenarna strävar uppåt men hänger ofta vid spetsen. De hjärtformade bladen med sågad kant är mörkgröna med hårig silverfärgad undersida. Blomklasarna (juli-augusti) som är gulvita till limegröna doftar mycket starkt. Trädet är ibland giftigt för honungsbin, se nedan.

Ej besläktade

• Lime (Citrus aurantifolia = Citrus medica var. acida), eng. lime: citrusfrukten lime. Det blir fel i översättningar oftare än man kan tro.

Beskrivning

• Träden kan bli mycket gamla; i Tyskland har man hittat över 1.000 år gamla lindar. Barken på alla de tre vanliga är grå och slät, på äldre träd fårad. Nya grenar är röda. Inuti barken bildas en seg bast. Veden är mjuk och lätt med likadan vitgul splintved och kärnved.
• Blomma: Blommorna med honungsdoft börjar komma när trädet är ca 20 år sitter i en liten kvast på ett ljusgrönt stödblad.
• Frukt: I varje blomknippe utvecklas 3-4 ärtformade frukter (nötter). Blommans stödblad fungerar som vindsnurra.
1) Skogslind
• Träd: 5-30 m högt. Välvd krona och nedåtböjda grenar. Från nedre delen av stammen slår skott upp.
• Blad (slutet av april - början av maj): Läderartade, hjärtformade, med sågtandad kant på långa kala skaft, upp till 8 cm breda, på ovansidan klargröna till mörkt blågrå, på undersidan ljusare och blåare gröna och med rostbruna hårtussar i nervvecken. På hösten blir de gulgröna.
• Blomma (senast av alla träd: slutet av juli - början av augusti; Linné: "ej före rötmånaden"). Gulvita blommor på skaft kommer i bladvecken, 3-15 tillsammans i små kvastar som kan vara upprätta eller hänga ner. Blomskaftet är sammanvuxet vid basen med ett tunt gröngult stödblad. Starkt honungsdoftande. Linné: "med en angenäm lukt som påminner om Citrusblommornas".
• Frukt: 7 mm lång, mjukt luden och sammetslen med tunt, skört och nästan slätt ljusgrönt skal.
2) Bohuslind
• Träd: 10-30 m högt. Rundad krona. Rak, grå stam, slät nedtill, med håriga årsskott.
• Blad: De hjärtformade bladen med tandad kant är också här mörkgröna på ovansidan och blåskimrande grågröna på undersidan, men upp till 12 cm långa (platyphyllos = bredbladig). Undersidan är mjukt hårig och hårtofsarna i nervvinklarna vita. Bladskaften är också ludna men kortare än hos skogslind.
• Blomma (slutet av juni): Gulvita nedhängande blommor kommer i bladvecken, större än hos skogslind och parklind och ofta bara 3-4 tillsammans, utstickande från ett stödblad.
• Frukt: Rund eller päronformad, 1 cm lång, hårig, med hårt och tjockt skal med fem tydliga åsar.
3) Parklind
• Träd: 5-40 m högt - ett av de största lövträden i Sverige. Korsning mellan skogslind och bohuslind och ett mellanting mellan dem. Stammen är ofta risig nedtill.
• Blad: Bladskaften är kala som hos skogslind, bladen runda till hjärtlika, med tandad kant, klargröna, kala, klibbiga av bladlössens honungsdagg. Hårtofsarna i nervvinklarna på undersidan är vita eller ljusgula.
• Blomma (juli): Ljusgula och väldoftande i nedhängande knippen om 4-10 blommor.
• Frukt: Rundad, 8 mm lång med svaga åsar och hårt skal som hos bohuslind.

Odling och bruk

Skörd
• Blomma (juni-juli): Blommorna med skaft och ljusgröna foderblad insamlas vid torrt väder i juni-juli. Vid torkning minskar vikten till en tredjedel.
• Grenar: Nya grenar (röda) är bra att fläta med. Får de ligga i skugga 2-3 veckor blir de sega och följsamma.
• Rotskott: Rotskott samlas när trädet savar. Barken skalas av och läggs i blöt. Efter tio dagar är det lätt att skilja basten från den ruttnande barken.
• Bast (juni): Barken skalas av, bäst 2-3 veckor före midsommar då den släpper bäst, enligt Linné, och får ligga i vatten (rötas) till hösten så att basten mjuknar. Lade man i blöt på hösten fick det ligga till nästa år.
Växtförhållanden
1) Skogslind: Skogsbryn, lövskogar, lundar, rasbranter, parker.
3) Parklind: Den vanliga i svenska parker. Skjuter gärna rotskott som bör tas bort.
Lind som biväxt
Lindblommorna innehåller stora mängder nektar (30-40 %) och också lite pollen som samlas av bin. Bladen ger ibland också ifrån sig stora mängder honungsdagg som bina samlar in under morgontimmarna. Lindhonung blir ljusgul med grön ton och lätt mintsmak. Bikupor ska dock inte stå alltför nära lindar eftersom den starka blomlukten kan störa binas luktsinne.
Vissa somrar kan man hitta drivor av bin och humlor under lindar. Man har antagit att de dör för att de inte kan bryta ner sockerarten mannos som torra somrar finns i hög halt i nektar och pollen från parklindar som silverlind (Tillia tomentosa). Tyska undersökningar tyder på att djuren kanske istället dör av svält. Av någon anledning fortsätter de att "dra" på lindblommorna även sedan nektarn tagit slut.
Utbredning
1) Skogslind
• Europa: Vild och odlad. I Sverige rätt vanlig både vild och som park- och alléträd upp till Värmland-Ångermanland.
• Asien: Vild och odlad i norra Asien. Ryssland exporterade förr stora mängder lindbast.
• Amerika: Odlad i Nordamerika.
2) Bohuslind
• Europa: Skogsbildande i södra Europa. I Sverige vild bara i några få fridlysta exemplar i norra Bohuslän och norra Halland. Odlad som parkträd upp till Svealand men vanligen är "bohuslindar" hybrider.
3) Parklind
• Europa: Odlad i Hela Europa. I Sverige vanlig som park- och alléträd.

Växtdroger och beredningar

• Blomma med stödblad (Tilia flores, Flos tiliae, Tiliae flos, Tiliae cum Bracteis): Lokala svenska farmakopéer innan Sverige fick sin första nationella 1775. Svenska farmakopén upplaga 1-4 (1775-1790), 6-7 (1845-1869). En av de droger Medicinalstyrelsen uppmuntrade allmänheten att samla in till apoteken under andra världskriget.
• Innerbark, bast (Tiliae cortex interior, Cortex tillae): Lokala svenska farmakopéer innan Sverige fick sin första nationella 1775.
• Träkol (Tiliae carbones).
• Lindblomsinfusion (vattenutdrag)
• Lindblomstinktur (alkoholutdrag)
• Lindblom absolut (absolut)

Historia

Bilder ur Nordens flora
(1917-1926)

Namnet
• Tilia = lind, efter grekiska tilos = tråd, fiber, använt om lind redan av Vergilius årtiondena f. Kr.
• Cordata = hjärtlik, hjärtformad, syftande på bladens form.
• Platyphyllos = bredbladig, av grekiska platy = bred, och phyllon = blad.
• Vulgaris = allmän, vanlig, av latin vulgus = folket, hopen, allmänheten.
Ursprung
Europa. Parklinden är en hybrid mellan de två andra.
Nordlig lind
Lind har varit skogsbildande i Sverige under varma perioder och konkurrerats ut av gran under de kalla. En sådan varm period rådde t. ex. i ett par årtusenden fram till 500 f. Kr. vid järnålderns början då det blev kallare igen.
Spåmännens lind
Herodotos på 400-talet f. Kr. berättar många märkliga ting om skyterna, ett vildsint och fruktat nomadfolk i dagens Ukraina - Rumänien - Bulgarien. Förutom att använda fallna fienders huvudskålar som dryckeskärl och deras avflådda högerhänder med naglar som lock till pilkogren, spådde deras spåmän också med lind: "De klyver basten i tre delar och virar den mellan fingrarna, när de åter lindar upp den, spår de." Förutsägelserna slog ofta fel, varvid skyterna brände den usle spåmannen.
Kärlekens lind
I Herodotos hemland Grekland var linden en bild av skönhet, lycka och kvinnligt behag och som sådan en symbol för Baukis. Det ansågs att trädet kunde avvärja blixten medan däremot eken som drog den till sig hörde till hennes make Filemon. Tillsammans utgjorde de en bild av den äktenskapliga lyckan. Trädet nämns som läkeväxt av Galenos (100-talet). Också slaver, germaner och nordbor har helgat linden åt sina kärleksgudinnor, som den nordiska Freja, och lind och ek har setts som ett kompletterande par.
Skyddande lind
Eftersom linden ansågs skydda mot blixtnedslag höll man gärna råd och ting under den och hade den som vårdträd nära huset. Den var också vanlig som minnesträd på gravar. I Norden var den kvinnornas särskilda träd, förknippat med kärlek, längtan och trängtan. Ett säkert sätt att få en lätt förlossning var att krama en lind. Älvor, vättar och vittror bodde i dem. En bit lindträ i fickan och lindkvistar upphängda i stuga, stall och fähus skyddade mot åska, häxor och trolldom, nedstuckna kvistar i åkern fördrev skadedjur och på midsommarnatten när allt oknytt var ute och spökade fick korna några lindkvistar i hornen som extra skydd. Ännu på 1800-talet offrade man tuppar åt lindar i Estland.
Lindormen
Förr kunde man i Norden få se gamla lindar med ett järnband slaget kring stammen. Hade trädet stadgats upp? Nej, järnet låste inne lindormen, en rödögd, vitfjällig best som tillbringade vintern i ihåliga gamla lindar och kom ut på pingstdagen och åt upp folk... Vikingahärjaren Ragnar Lodbroke på 800-talet, möjligen son till en svensk kung och jarl hos en dansk, ska ha fått sitt tillnamn efter en strid med en lindorm. En sådan hade en kungadotter i Östergötland fått när den var helt liten, men den växte sig snabbt stor och ettersprutande och började kräva oxar att sluka. Ragnar klädde sig i skyddande byxor - ludet vargskinn doppat i smält beck och sedan i sand - och dödade lindormen.
Lindens nyttor
Om bruket av lind har Linné ovanligt mycket att säga i svenska floran 1755:

Ett ädelträd, omtyckt för sina blad och blommor samt för den skugga den skänker ängarna; lämpar sig för alléer och häckar som kan klippas. Veden är lösare än aspens, lätt, slät, angripas ej av trämask, porös, användbar till bildhuggeriarbeten, klackar, skomakarebord, men ej till vattentäta kärl. Kolen brukas vid kruttilverkning samt till ritkol. Löven torkas för får och getter. Då korna efter höslåttern i ängarna äter lindlöven, blir mjölken illasmakande. Blommorna frambringar en utmärkt honung åt bina, varför också honung i stora kvantiteter produceras av polackerna och litauerna. Dekokter som tillsättes med lindblommor, får därigenom en vacker rödaktig färg. Av bastet, sedan det rötats under vatten, tillverkas allmänt rep och av dessa även mjärdar.

samt

Växer tämligen allmänt i lövängar i sydligare Sverige, sällsynt vid Gulleråsens by i Rättviks socken, på Hykjeberget i Dalarna samt i Norrland; en ovanligt stor lind växer vid byn Stegaryd i Sunnerbo i Småland efter vilken släkterna Tiliander och Linnaeus tagit sina namn.

- den senare var förstås Linnés egen far. Därtill kan nämnas:

Lindesberg

Munkfors

• Ved: Lindveden är ljus, lätt och mjuk, lätt att snida men inte särskilt hållbart. I Europa blev den istället använd till altarskåp och helgonbilder, så mycket att den fick namnet Lignum sanctum, helig ved, med rykte om sig att skydda mot trolldom. Som bränsle var den inget vidare eftersom den gav dålig glöd, däremot den bästa, d.v.s. mest absorberande, träkolen. Har en häxa lockat sorkar till dina marker? Strö ut lindvedsaska så ska de snart vara fördrivna.
• Bark: Slemmet som bildas när lindbark läggs i vatten eller kokas ur har använts som läkemedel på brännsår i Norden. I nödfall kunde innerbarken bakas i bröd, om man inte fick tag på tallbark.
• Bast: Basten mellan ved och bark är seg och stark. Förr gjorde man mattor, rep, säckar och fiskemjärdar av den och använde den också som förband på sår. Idag görs kassar, mattor och snören till blomsterbuketter av importerad bast. Lindkäppar huggs och barkas av på våren och barken läggs i blöt ett par veckor så att de olika barklagren lossnar från varandra. De tunna snoddarna av innerbarken flätas ihop till rep.
• Frö: Torkade och stötta frön blir en massa som har använts som ett slags chokladersättning.
• Blomma: Av blommorna görs det kanske mest berömda av alla örtter, drucket i hela Europa som förkylningste. Blommor från parklind och andra hybridlindar kan inte användas, de ger ett illasmakande te.
Parkernas lind
Lindar började importeras som prydnadsträd till sydsvenska slott på 1600-talet och hade århundradet därpå blivit ett viktigt park- och alléträd. "Hon är i alléer och häckar mycket angenäm", som det uttrycks i Linnés Flora Oeconomica (1749). Idag är det vanligt i städer, som längs Unter den Linden i Berlin, eftersom det växer jämnt och snyggt och tål hård beskärning och luftföroreningar bra.
Stinkande lind
Sommaren 2004 fylldes svenska tidningar med gissningar om vad som stank som en blandning av spyor och sopor i landets städer, särskilt kring lindar. Den vanligaste gissningen var att honungsdagg som droppat från lindar börjat jäsa på marken. Även utan jäsning ger daggen bekymmer i asfaltsöknarna; det blir så halt att man vissa somrar har fått sanda trottoarerna i Stockholm. Chefen för Naturhistoriska muséet i Stockholm konstaterade kort:
- Det luktar natur. Folk är inte vana vid det.
Officiell lind
Lind ingår i Lindesbergs och Munfors kommunvapen. Trädet ingår ocksp i många tyska städers och grevskaps vapen, bl. a. Thüringen, Hessen och Preussen.
Element och kvaliteter
Astrologiskt styrt av Jupiter och därmed Skytten (elementet eld, rörlig kvalitet) respektive Fiskarna (elementet vatten, rörlig kvalitet) (Culpeper).
Enligt elementläran ett mycket varmt träd (Hildegard av Bingen).

• Litteratur: Se t ex Bergmark (1983), Bondeson (1982), Botanica (2003), Corneliuson (2000), Culpeper (1976), Ellmer (1981), Gentz och Lindgren (1946), Hallbert (1981), Heino (2001), Herodotos (2000), Hylander (1975), Impecta (2004), Juneby (1977), Juneby (1999), Jönsson och Simmons (1935), Kirkevold och Gjessing (2004), Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren (1918), Linell och Hylander (1955), Linné (1971), Linné (1986), Ljungqvist (2007), Meyer (1952), Mossberg och Stenberg (1992), Nielsen (1991), Nordström (1940), Pharmacopea suecica I (1775), Podlech (1989), Schweigger och Kammerer (1998), Stary och Jirásek (1975), Stodola och Volák (2000), Svanberg (1998), Tillhagen (1995).
• Nätpublikationer: Gernot Katzer's spice pages (2005 03 30). Bilder ur Nordens flora (2005 10 23). Den virtuella floran (2006 11 13). Statens arkiv: Heraldiskt register (2009 07 15).