Lin

Skörd
• Hel ört (höst): Spånadslin skördas genom att plantorna rycks upp med roten, förr för hand, idag med ryckmaskiner. (Lin som odlas till industrifiber skördas genom avklippning.) Mycket expertis krävs för att bestämma tidpunkten: I juli under blomningen (ger extra fint batistlin men inget utsädesfrö), ett par veckor efter blomningen när stjälk och frökapslar fortfarande är gröna (det vanliga förr i Ångermanland; ger grönt, fint men inte så starkt lin men inget utsädesfrö), 2-3 veckor efter blomningen när de nedre bladen börjar gulna och fröna mörkna (har varit den vanliga tidpunkten i Norden; ger lin och en del utsädesfrö), i augusti 4-5 veckor efter blomningen när allt är gult och fröna mörka (ger lin, utsädesfrö och frö till olja), 5-6 veckor efter blomningen när växten är brun (ger förvedat, glanslöst och gråbrunt lin men mycket utsädesfrö och frö till olja). Oljelin skördas på hösten när fröna är ordentligt mogna med skördetröska eller självbindare, d.v.s. klipps av en bit ovanför markytan och buntas ev. ihop maskinellt. Bara fröna tas till vara, stjälken kan inte användas till spånad. Man har utan framgång försökt odla fram oljelin som också ger bra fibrer; däremot har man fått fram spånadslin som ger mer frö.
Efter uppryckningen får båda sorterna ligga kvar och torka utomhus 1-2 veckor. Om beredningen av spånadslin i korthet, se nedan. Fröna, som alltså inte alltid hinner mogna på spånadslin, repas av genom kamning och får sedan torka, i Finland förstås i bastu där de ansågs tåla upp till 46° värme. Frön som ska sparas till sådd torkas till 8-10 % vattenhalt, d.v.s. de ska inte klibba vid handen eller kunna pressas till en klump.
Växtförhållanden
Lin vill ha jämn nederbörd och fukt och direkt sol, som i Holland, Belgien och norra Frankrike. Jorden ska vara näringsrik, lätt lerjord eller lerblandad sandjord. Kreatursgödsel ger dåligt spånadslin, kalkning likaså. I stället ska det sås tidigt på jord med "gammal kraft", alltså tidigare gödslad jord, t. ex. i växelbruk, och ges fosforsyre- och kalirik gödsel. Med oljelin har genmanipulering prövats men gett frön med låg halt E-vitamin.
• Förökas ätt från frö. Ju glesare man sår desto mer förgrenas plantan - bra för oljelin, dåligt för spånadslin. Goda frön: Så tunga att de sjunker i vatten (230.000 frön väger ett kilo) och strödda på en upphettad plåt hoppar de upp under ett sprakande ljud. Dåliga frön: Lätta så att de flyter, strödda på het plåt förkolnar de ljudlöst och brinner till aska.
Lin som biväxt
Blommorna ger lite nektar och också lite pollen som samlas av bin.
Utbredning
• Europa: Oljelin - en liten nyodling kom igång i slutet av 1980-talet i Sverige. Kan ibland hittas förvildat på avfallsplatser. Spånadslin - bäst anses komma från Belgien, Holland och norra Frankrike; härifrån kommer det som vävs i Sverige idag. Baltikum har också gott rykte och där odlas relativt mycket. Mindre odlingar finns också i England, Irland och Danmark. Svenskt lin har ungefär Baltikumkvalitet men odlingarna är försumbara.
• Asien: Oljelin - Kina, Indien, Ryssland. Spånadslin - Indien.
• Amerika: Oljelin - Kanada, USA, Argentina och andra länder i Sydamerika
• Afrika: Oljelin - Etiopien, Egypten, Marocko. Spånadslin - Egypten.
Handel
Mest linfrön producerar exporterar Kanada (2005). Nära 1.000 ton importeras årligen till Sverige.

• Frön (Semen lini, Lini semen): Svenska farmakopén upplaga 1-10 (1775-1925), ev. också 11 (1946). Nordiska farmakopén upplaga 1- (1964-). Europeiska farmakopén.
• Fröskal (Lini testa)
• Linfrögelé (gelé)
• Linfröolja (olja)

Namnet
• Linum = lin, använt om växten sedan 400-talet f. Kr. Namnet kommer av grekiska linon = lina, linje, som är besläktat med litauiska linai och gammalbulgariska linenu, båda med betydelsen lin. Härav svenska lin som finns i 12-1300-talens landskapslagar. Ett par århundraden senare var den danska formen hör vanlig i svenska läkeböcker, som ofta var översättningar av danska.
• Usitatissimum = den mest användbara, ytterst nyttig, efter latin usitatus = bruka, använda.
Ursprung
Ursprunglig i västra Asien, kanske i Kaukasien - lin har odlats så länge att ursprunget är svårt att utreda.
Smalbladigt lin
Det första linet var det fleråriga smalbladiga (Linum bienne), som odlades för både fibrer och frön av babylonier (5000 f. Kr.) och senare av assyrier och egyptier. Äldre tiders assyrologer förväxlade det ofta med sesam. Mycket gamla frön har hittats i både Asien och Europa. Stenålderns pålbyggare i Schweiz och Österrike använde linfibrer till fiskredskap 4000 f. Kr.
Europeisk linodling
Ettåriga former med längre stjälk som gav bättre fibrer och frön uppträdde antagligen först i Egypten. Där blev lin snart blev den viktigaste grödan efter säd. Linne användes bl. a. till mumiebindlar.
Greker och romare odlade lin allmänt, antagligen mest det smalbladiga, och använde det till flaggor, segel och rep. Till kläder började det användas först sedan man stött på sådant bruk hos galler. "Linfrön är läkemedel och populär som gröt men används numera bara vid offer", berättar romaren Plinius runt år 70 - sedan övergår han till att berätta om det märkliga lin han hört ska finnas i Indien, asbestrion = obrännbar, alltså mineralet asbest.
För fibrernas skull odlades lin i nästan hela Europa fram till 1800-talets andra hälft. I början av 1900-talet odlades mest i Ryssland, som producerade lika mycket som resten av världen tillsammans. Bäst ansågs det belgiska vara.
Nordisk linodling
Norden har både klimat och jordmån som passar bra för lin. Spånadslin har odlats sedan stenåldern, d.v.s. åtminstone ett årtusende före vår tideräkning. De äldsta arkeologiska fynden är från Hälsingland (linrester från 200-talet), Norge (linberedningsredskap från 600-talet) och Björkö (linnevävnader från 800-talet). Lintyg omnämns i den äldre Eddan, nedskriven på Island på 1200-talet, där Tor klär ut sig i "brudlin" när han ska lura till sig sin förlorade hammare.
Svenskt spånadslin
I Sverige nämns linodling i 1200-talets landskapslagar. Liksom av hampa skulle tionde av lin lämnas. I Dalarna var lintyg lagstadgad brudgåva - "viges en man vid sin hustru give han tre alnar god lärft", säger Dalalagen. På medeltiden började det användas som skattemedel och länge kunde svenska bönder också betala sina arrenden till godsägaren med lin. Allmänt använt till textilier, och då bland de mer förmögna, blev det först under 16-1700-talen. Under 17-1800-talen ökade odlingarna kraftigt och fram till 1870-talet odlades spånadslin på nästan varenda svensk bondgård. Mest odlades i Hälsingland, bäst i Ångermanland. Därifrån kom vanligen premiärlärften, d.v.s. lintyg som premierats av staten för sin goda kvalitet.
När fabriksvävd bomull började importeras i större mängd under 1800-talets andra hälft minskade odlingarna drastiskt. I slutet av 1860-talet var linarealen i Sverige drygt 16.000 hektar. 1900 hade den minskat till en fjärdedel av detta och 1916 till 5 %, huvudsakligen i Hälsingland, Småland och Västergötland. När linblomman blev Hälsinglands landskapsblomma i början av 1900-talet var alltså odlingen i stort sett redan borta.
Under världskrigen ökade linodlingarna tillfälligt med hjälp av statligt stöd och nådde upp till sekelskiftets nivå men försvann sedan lika snabbt. Under 20-30-talen fördes inte ens statistik över odlingarna. På 50-talet odlades spånadslin bara i Halland och Skåne för hemslöjdsrörelsen. Det sista svenska linberedningsverket lades ner vid årsskiftet 1966-67 genom riksdagbeslut. Idag odlas något spånadslin i Halland och Blekinge för användning som industrifiber.
Svensk linsådd
Lin sås på senvåren. Helst skulle det sås på en dag med kvinnonamn och ju längre namn desto längre lin. I södra Sverige kunde det ske på Rebecka-dagen (17 maj), Erik (18 maj) eller Karolina (20 maj), i Svealand på Beda (27 maj), i vissa trakter i Finland så sent som vid midsommar. Fältets läge skulle bestämmas av en kvinna - långt hår ger långt lin. Flög sädesärlan högt var det bra; då skulle linet växa sig högt. Längst blev linet om det såddes i nedan, medan nymåne gav mycket frö. På andra håll sade man tvärtom att spånadslin skulle sås vid nymåne; det växer ju uppåt. I Tyskland sådde man inte gärna på onsdagar för då kunde Wodens (Odens) häst trampa ner linet.
Den viktiga uppgiften att så linet ("så tätt att inte fågelskit kan komma emellan") gavs ofta som hedersuppdrag, t. ex. till en flicka med långt hår eller en man med långt skägg, som skulle vara klädd i bara särken och på sina håll i Finland och Estland vara helt naken. I Västergötland skulle såningsmannen ta långa kliv, i Halland krypa. På många håll var det viktigt att hustrun var med på åkern. Man sådde under strikt tystnad, avslutade med att slå flinteld över åkern och fick inte sopa gården innan det var klart.
Svensk linskörd
Långt innan linet såddes började man förutspå årets skörd. Man kunde t. ex. elda med granris på julafton; den som fick längst rök ur skorstenen skulle få längst lin. Andra goda tecken var att solen tittade fram på nyårsdagen, att det hängde dagg på gärdsgårdarna på påskdagmorgon och att den första sädesärlan flög högt. Lika högt som ärlan flög, lika hög lövkrans som man satte i linfältet, lika högt som röken steg på julafton ... lika högt skulle linet växa sig. På sina håll i Norrland trodde man så starkt på ärlan att om man såg henne första gången på året sittande på marken, brydde man sig inte ens om att så lin det året. I Sverige, Finland, Schweiz och andra linodlande länder har barn och ungdomar samlats på trettondagen i januari eller fettisdagen i februari-mars och "åkt för långt lin", d.v.s. man band ihop kälkar och slädar och åkte utför så långa och branta backar man vågade medan man ropade ramsor om långt lin. Den som åkte längst skulle få längst lin. Seden försvann under andra halvan av 1800-talet men förekom på sina håll i Sverige, Finland och Estland ännu i början av 1900-talet.
Svensk rötmånad
• Torkad halm från linodlaren: 6 ton.
• Repning: Fröna repas av från stjälkarna. Kvar: 4,5 ton repad halm.
• Rötning: Stjälkarna blötläggs till limämnet löses upp. Lin som fått rötas under hela rötmånaden fram till Bartholomeidagen 24 augusti sades bli överlägset glansigt och starkt. Kvar: 3,4 ton rötad halm.
• Sköljning, torkning och mangling, varefter linet kan lagras eller bearbetas vidare.
• Bråkning: Stjälkarna bultas mellan valsar så att vedartade delar bryts sönder.
• Skäktning: Stjälkarna slås, idag i skäktturbiner, så att tågor (bastfibrer) avskiljs från vedartade delar - på samma sätt behandlas nässla och hampa som också är bastfiberväxter. Kvar: 600 kilo tågor, 10 % av ursprungsvikten.
• Häckling: Lintågorna ryktas med stålborstar så att korta och svaga fibrer (blånor) går bort. Kvar: 360 kilo långa spinnbara tågor, 6 % av ursprungsvikten. Fibern liknar ett grovt lockigt hårstrå. Vid fuktning vrider den upp sig och snor ihop sig igen när den torkar. Pröva: Vät en linfiber genom att dra den mellan läpparna. Håll den mellan tumme och pekfinger så att den står rakt upp med änden pekande mot dig. Fibern lockar sig alltid åt höger (medsols). Hampfibern gör tvärtom: vrider sig motsols.
• Spinning till lingarn och blekning av detta. Kvar: 250 kilo blekt lingarn, 4 % av ursprungsvikten, att väva till linnetyg.
Magiska linfrön
Fröna från spånadslinet sparades till sådd eller såldes för att pressas på olja. Fröskalen har, med bark från tall, hört till de vanligaste utdrygningsmedlen i mjöl i Sverige. Fröna var också effektiva mot "onda ögat", som inte finns bara i Sydeuropa utan har varit en realitet också i Sverige. Man kunde t. ex. kasta fröna efter folk som såg ut att föra fara med sig eller som man inte ville ha besök av igen. Spöken fick man bort genom att strö ut linfrön överallt i huset och på gården där de höll till eller kunde väntas. En näve linfrön i kistan hindrade den döde från att gå igen - han var tvungen att räkna fröna eller plocka upp dem för att få livskraft, och det hann han inte med före solnedgången. Glömde man att lägga sådana "bärfrön" i kistan märktes det redan på väg till graven på att kistan blev så tung att den knappt kunde lyftas. Linfrön som växt i en människoskalle kunde "ställa" tjuvar. Man lade fröna på sina ägodelar och den som försökte stjäla dem blev stående som förlamad med dem tills ägaren kom och tog saken ifrån honom med ett "Tack för vakten!".
Svenskt oljelin
Odling för frö och olja har varit ovanligare än odling för fibern. Utvann man olja så gjorde man det av spånadslinets frön. 1910 odlades lin för frön och olja i Turkiet och Tyskland, på 1920-talet bara i Sydamerika. Fortfarande odlas oljelin mest på den amerikanska kontinenten. En liten odling av oljelin kom igång i Sverige efter 1987 års jordbrukspolitiska beslut om att spannmålsarealen skulle minskas genom att jord lades i träda - bönder skulle få betalt för den mark de inte odlade spannmål på. En del började odla oljelin på sådan jord. 1995 odlades oljelin på drygt 4.000 hektar, 2005 på nära 10.000, mest i Östergötland.
Kristen tradition
Linnetyg har fått en speciell ställning i den kristna kyrkan eftersom den döde Jesus lindades i sådant, ett begravningsbruk som ärvts av egyptierna som lindade mumierna i linnebindlar. För de flesta liturgiska textilier föreskriver den kristna kyrkan fortfarande linne, t. ex. för altarduken som symboliserar svepningen. Fint linnetyg över huvud taget ses som klädnaden för Kristi brud = kyrkan.
Buddhistisk tradition
Även Asien har sina linhistorier. I Kina var lin en vardaglig spånadsväxt av vilken till exempel munkars dräkter gjordes. En zengåta från kinesiskt 1200-tal lyder sålunda:
- Vad är Buddha?
- Tre fång lin!
Element och kvaliteter
Astrologiskt styrd av Merkurius och därmed Tvillingarna (elementet luft, rörlig kvalitet) respektive Jungfrun (elementet jord, rörlig kvalitet) (Culpeper).

© Shenet 1997 - 2010
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/lin.html
Datum: 2010 09 03 - Uppdaterad: 2010 06 28
Cookieinfo