|
|
|
 |
Lin |
Nu ska vi skörda linet
idag, häckla det väl och spinna det bra.
Sen ska vi sömma skjorta
och kjol, svänga oss glatt i dansen!
(Nu ska vi skörda linet; svensk
folkvisa)
|
Synonymer |
Äkta
lin, vanligt lin, arbetslin, liin, hör, höör,
hyr |
Botaniska
namn |
Linum
usitatissimum L. |
Engelska
namn |
Flax,
linseed |
Andra namn |
Romanska språk
Linum (latin), lin (franska), lino (italienska), lino
(spanska)
Nordiska språk
Hør, almindelig hør (danska), lin (norska),
peltopellava, kiutupellava, pellava, liina (finska)
Asiatiska språk
Chih-ma (mandarin = kinesiska), kittán (egyptisk arabiska)
Andra språk
mhy (fornegyptiska), linon (grekiska), echter Lein, Leinen, Flachs (tyska), len (ryska),
len (polska), linai (litauiska) |
|
Artvarianter |
Spånadslin, trösklin
Oljelin, klanglin (t. ex. Linum usitatissimum var.
humile) |
Besläktade
|
Släktet Linum omfattar
ca 200 örter, halvbuskar och buskar.
Berglin (Linum perenne): Förvildad i Sverige
på torr mark, odlad som prydnadsväxt. Liten
upprätt ört med små spetsiga blad strödda
längs stjälken. Ljusblå till blå
blommor med fem kronblad (maj-augusti), lika linets.
Klipplin (Linum austriacum L.): Från Syd-
och Centraleuropa, naturaliserad på kalkrik mark
på Öland och Gotland. Flerårig ört
med kraftig jordstam, nedtill förgrenad stjälk
och längs denna strödda smala lansettlika blad.
Mörkblå blommor (juni-augusti). Lik lin och
kan förväxlas.
Smalbladigt lin (Linum
bienne Mill. = Linum angustifolium Huds.): Vild i Asien,
södra Europa, brittiska öarna. Den första
linsort som odlades i de gamla högkulturerna och
under europeisk stenålder. Tvåårig till
flerårig, kraftigt förgrenad längs
hela stjälken.
Vildlin, ängslin
(Linum catharticum): Enda vilda linarten i Sverige, allmän
upp till Uppland på fuktig kalkhaltig mark. 5-25 cm hög, upptill förgrenad, små
avlånga blad motsatta i par. Vita stjärnformade
blommor med gul mitt (juni). Lik lin bara till namnet. |
Ej besläktade |
Inga är lika utom till
namnet:
Dvärglin (Radiola linoides): Hela Sverige.
5 cm hög ört med vita blommor.
Nyzeeländskt lin (Phormium tenax): Nya Zeeland,
Australien. Tuvig buske med svärdslika blad.
Jungfrulin (Polygala) av hundratals arter: Varma
klimat. Örter och buskar. |
|
|
• Ört: Ettårig. 30-140 cm hög. Smal upprätt stjälk. Spånadslin som odlas för fibern är högre (50-140 cm), rakare och förgrenas först
i toppen; dess innerbark utgör linfibern som är längre, starkare och jämnare
än hos oljelin. Oljelin är lägre (30-60 cm) med kortare och mer svårspunna fibrer.
• Rot: Tunn och rätt kort
rot, endast lite förgrenad.
• Blad: Strödda längs stjälken sitter smala lansettformade
blad, upp till 4 cm långa. Oljelin har större och flera blad än spånadslin.
• Blomma (juni-augusti): I grenspetsarna platta
blommor samlade i små knippen, med
fem kronblad, klarblå till ljusblå, ibland
vita eller lila, upp till 15 mm långa, öppna
endast några timmar på förmiddagen vid
soligt väder. Oljelin har större och flera blommor än spånadslin.
• Frukt: En månad efter blomnigen mognar
frukten, som är en rund, brun kapsel stor som en
ärta, flera och större hos oljelin, vars kapsel också är hårig medan spånadslins är kal. Vart och ett av kapselns tio rum
innehåller ett 5 mm långt linfrö,
äggformat och lite tillplattat, med brunt, glatt
och glansigt skal. Frökärnan är vitgrön
och avger slem vid blötläggning.
Oljelin har flera, större och ljusare frön med mer olja (41-42 %). Spånadslin har färre, mindre och mörkare frön med mindre olja
(36-40 %). Hos äldre sorters spånadslina sprack fröna upp vid mognaden (springlin) men dagens sorter är vanligen förädlade
till att inte göra det. |
Odling och
bruk

Mogen frökapsel

Linfrön
|
Skörd
Hel ört (höst):
Spånadslin
skördas
genom att plantorna rycks upp med rötterna, förr för
hand, idag med ryckmaskiner. Lin som odlas till industrifiber
skördas genom avklippning. Mycket expertis krävs
för att bestämma tidpunkten:
• Skörd för fiber: Skörd i juli under
blomningen ger extra fint batistlin, inget frö. Skörd ett par veckor efter blomningen när stjälk
och frökapslar fortfarande är gröna, det
vanliga förr i Ångermanland, ger grönt och
fint men inte så starkt lin, inget frö.
• Skörd för fiber och frö: Skörd 2-3 veckor efter blomningen när de nedre bladen
börjar gulna och fröna mörkna.
den vanliga tidpunkten i Norden. ger lin och lite
utsädesfrö. Skörd i augusti 4-5 veckor efter blomningen
när allt är gult och fröna mörka
ger lin, utsädesfrö och frö till olja.
• Skörd för frö: Skörd 5-6 veckor efter blomningen när växten är
brun ger förvedat, glanslöst och gråbrunt
lin men mycket frö till
både utsäde och olja.
Fröna
repas av och får torka, i
Finland förr i bastu där de ansågs
tåla upp till 46°. Frön till utsäde
torkas till 8-10 % vattenhalt, d.v.s. de ska inte klibba
vid handen eller kunna pressas till en klump.
Oljelin
skördas på hösten när
fröna är ordentligt mogna med skördetröska
eller självbindare, d.v.s. klipps av en bit ovanför
markytan och buntas ev. ihop maskinellt. Bara fröna
tas till vara, stjälken av oljelin duger inte
till spånad. Försök att odla fram
oljelin med bra fibrer har inte varit lyckade, däremot
har man fått fram spånadslin som ger mer
frö.
Växtförhållanden
Lin vill ha jämn nederbörd
och fukt och direkt sol, som i Holland, Belgien och
norra Frankrike. Jorden ska vara näringsrik, lätt
lerjord eller lerblandad sandjord. Kreatursgödsel
ger dåligt spånadslin, kalkning likaså.
I stället ska det sås tidigt på jord
med "gammal kraft", alltså tidigare
gödslad jord, t. ex. i växelbruk, och ges
fosforsyre- och kalirik gödsel. Med oljelin har
genmanipulering prövats men gett frön med
låg halt E-vitamin.
Förökas lätt från frö ("när björken fått musöron"). Ju glesare
sått desto mer förgrenas plantan - bra
för oljelin, dåligt för spånadslin.
Goda frön: Så tunga att de sjunker
i vatten (230.000 frön väger ett kilo) och
strödda på en upphettad plåt hoppar
de upp under ett sprakande ljud. Dåliga frön: Lätta så att de flyter, strödda på
het plåt förkolnar de ljudlöst och brinner
till aska.
Lin som biväxt
Blommorna
ger lite nektar och också lite pollen som samlas
av bin.
Utbredning
Europa: Oljelin - en liten nyodling kom igång
i slutet av 1980-talet i Sverige. Kan ibland hittas
förvildat på avfallsplatser. Spånadslin - bäst
anses komma från Belgien, Holland och norra Frankrike;
härifrån kommer det som vävs i Sverige
idag. Baltikum har också gott rykte och där odlas relativt mycket. Mindre odlingar finns också i England, Irland
och Danmark. Svenskt
lin har ungefär Baltikumkvalitet men odlingarna är
försumbara.
Asien: Oljelin - Kina, Indien, Ryssland. Spånadslin - Indien.
Amerika: Oljelin - Kanada, USA, Argentina och andra länder
i Sydamerika
Afrika: Oljelin - Etiopien, Egypten, Marocko. Spånadslin - Egypten.
Handel
Mest linfrön producerar exporterar Kanada (2005). Nära 1.000 ton importeras årligen
till Sverige. |
Växtdroger och beredningar |
Frön (Semen lini, Lini semen): Svenska farmakopén upplaga 1-10 (1775-1925), ev. också 11 (1946). Nordiska farmakopén upplaga 1- (1964-).
Europeiska farmakopén.
• Fröskal (Lini testa)
• Linfrögelé (gelé)
• Linfröolja (olja) |
|
Historia |
Namnet
Linum = lin, använt
om växten sedan 400-talet f. Kr. Namnet
kommer av grekiska linon = lina, linje, som är
besläktat med litauiska linai och gammalbulgariska linenu, båda med betydelsen lin. Härav svenska lin som finns i 12-1300-talens
landskapslagar. Ett par århundraden senare var
den danska formen hör vanlig i svenska läkeböcker,
som ofta var översättningar av danska.
Usitatissimum = den mest användbara, ytterst
nyttig, efter latin usitatus = bruka, använda.
Ursprung
Ursprunglig i västra Asien, kanske i Kaukasien
- lin har odlats så länge att ursprunget
är svårt att utreda.
Smalbladigt lin
Det första linet var det fleråriga
smalbladiga (Linum bienne) som odlades för både
fibrer och frön av babylonier (5000 f. Kr.) och
senare av assyrier och egyptier. Äldre tiders assyrologer förväxlade det ofta med sesam. Mycket gamla frön har hittats i både Asien och Europa. 4000 f. Kr. använde stenålderns pålbyggare i Schweiz och Österrike
fibrerna till fiskredskap.
Egypten
Ettåriga former med längre stjälk som
gav bättre fibrer och frön uppträdde
antagligen först i Egypten. Där blev lin snart
den viktigaste grödan efter säd. Linneväv
användes bl. a. till mumiebindlar.
Grekland och Rom
Greker och romare odlade lin allmänt, antagligen
mest det smalbladiga, och använde fibern till flaggor,
segel och rep. Linnekläder började bäras
först sedan man stött på
bruket hos galler. "Linfrön är läkemedel
och populära som gröt men används numera
bara vid offer", berättar romaren Plinius
runt år 70. Sedan övergår han till
att berätta om det märkliga lin han hört
ska finnas i Indien, asbestrion = obrännbar;
mineralet asbest.
Europa
För fibrernas skull odlades lin i nästan hela
Europa fram till 1800-talets andra hälft. I början
av 1900-talet odlade Ryssland mest, lika mycket som resten av världen tillsammans.
Bäst ansågs det belgiska linet vara. Särskilda sorter för spånad och olja fanns inte. Fröna som togs till vara användes bland annat till att ge beska åt öl innan humle började användas för detta på vikingatiden.
Norden
Norden har både klimat och jordmån som passar
lin. För spånad har det odlats sedan
stenåldern, d.v.s. åtminstone ett årtusende
före vår tideräkning. De äldsta
arkeologiska fynden är från Hälsingland på 200-talet
(linrester), Norge på 300-talet (ett knivhandtag med inskriften lina laukr F = lin lök F) och 600-talet (linberedningsredskap) och Björkö (Birka) på 800-talet (linnevävnader). I den äldre
Eddan, nedskriven på Island på 1200-talet,
omnämns lintyg i berättelsen om hur Tor klär ut sig i brudlin
när han ska lura till sig sin förlorade hammare.
Sverige
Linodling finns omnämnt i 1200-talets landskapslagar. I Dalarna var lintyg lagstadgad brudgåva - "viges
en man vid sin hustru give han tre alnar god lärft",
säger Dalalagen. Liksom av hampa skulle tionde av lin lämnas till präste. Vid 1100-talets slut ålade ärkebiskopen norrlänningarna att lämna linnelärft vid biskopsvisitationerna. Också skatt till kronan och arrende
till godsägaren kunde betalas med lin.
En fransman på resa i Sverige 1634 rapporterade: |
|
Även de fattigaste bönder är icke heller klädda i linne och hampa, såsom vanligen hos oss, utan i kläder av svart ull - ty denna färg har de svenska fåren. |
|
|
- det ska väl tilläggas att han anlände i november. Vanligt
till textilier blev lin först på 16-17-talen och då bara bland de mer förmögna. Under 17-1800-talen
ökade odlingarna kraftigt och fram till 1870-talet
odlades spånadslin på nästan varenda
svensk bondgård. Mest odlades i Hälsingland,
bäst i Ångermanland; därifrån
kom vanligen premiärlärften, lintyg
som premierats av staten för sin goda kvalitet. Men kanske förstod sig svenskarna inte alltid på marknadens krav. En fransman på resa i Sverige 1798 berättar att man i Gästrikland och Hälsingland |
|
frambringar lika fint lin som på Irland, blott med den skillnaden, att man ej förstår sig på konsten att bleka det. Därför passar också judar och andra sluga affärsmän på att köpa upp svenskt linne i stora mängder, för det till Holland och låter där bereda det på holländskt vis, varefter det säljes för högt pris som holländskt linne. |
|
|
När fabriksvävd bomull
började importeras i större mängd under
1800-talets andra hälft minskade odlingarna drastiskt. Störst var linarealen 1865,
27.000 hektar.
Svenskt 1900-tal
När
linblomman blev Hälsinglands landskapsblomma i
början av 1900-talet var odlingarna
i stort sett redan borta. 1920 hade de minskat till 4.000 hektar, huvudsakligen i Hälsingland,
Småland och Västergötland.
Under första världskriget ökade odlingen tillfälligt
men försvann
snabbt efter kriget. Under 20-30-talen fördes inte
ens officiell statistik över odlingarna men en sffra för 1932 säger 170 hektar i hela Sverige förutom husbehovsodling.
Under andra världskriget anlades flera linberedningsverk och statligt stöd gavs till linodling så att den kom upp i 4.500 hektar som mest. En del av stödet blev kvar efter kriget och på det sättet fick hemslöjdsrörelsen sitt lin från Halland och Skåne under 50-talet. 1966 drogs statsstödet in och vid årsskiftet 1966-67 lades det sista linberedningsverket ner. Hemslöjdare och designer fick använda lin från små privata odlingar och från Estland. Idag odlas lite
i Halland och Blekinge för användning som
industrifiber. Som del i ett EU-projekt finns sedan 1999 ett linberedningsverk i Bohuslän dimensionerat för 100 hektars odling.
Svensk linsådd
Lin sås på senvåren. Helst skulle det sås på en dag med
kvinnonamn och ju längre namn desto längre lin. I södra
Sverige kunde det ske på Rebecka-dagen (17 maj),
Erik (18 maj) eller Karolina (20 maj), i Svealand på
Beda (27 maj), i vissa trakter i Finland så sent
som vid midsommar. Fältets läge skulle bestämmas
av en kvinna - långt hår ger långt
lin. Flög sädesärlan högt var det
bra; då skulle linet växa sig högt.
Sådd i nedan gav långt lin
medan nymåne gav mycket frö. På andra
håll sade man tvärtom att spånadslin skulle sås
vid nymåne - det växer ju uppåt. I Tyskland
sådde man inte gärna på onsdagar för då
kunde Wodens (Odens) häst trampa ner linet.
Den viktiga uppgiften att så linet ("så
tätt att inte fågelskit kan komma emellan")
gavs ofta som hedersuppdrag, t. ex. till en flicka med
långt hår eller en man med långt skägg,
som skulle vara klädd i bara särken och på
sina håll i Finland och Estland helt naken.
I Västergötland skulle såningsmannen ta långa
kliv, i Halland krypa. På många håll var det viktigt att hustrun var med på åkern. Man sådde under
strikt tystnad, avslutade med att slå flinteld
över åkern och fick inte sopa gården
innan det var klart.
Svensk linskörd
Långt innan linet såddes började man
förutspå årets skörd. Man kunde t. ex. elda
med granris på julafton; den som fick längst
rök ur skorstenen skulle få längst lin.
Andra goda tecken var att solen tittade fram på
nyårsdagen, att det hängde dagg på
gärdsgårdarna på påskdagmorgon
och att den första sädesärlan flög
högt. Lika högt som ärlan flög, lika hög lövkrans som man satte i linfältet, lika högt som röken steg ... lika högt skulle linet växa. På sina håll i Norrland litade man så på ärlans tecken, att om man såg henne första gången på året sittande på marken brydde man sig inte ens om att så det året.
I Sverige, Finland, Schweiz och andra linodlande länder har barn och ungdomar samlats på trettondagen i januari eller fettisdagen i februari-mars och "åkt för
långt lin". Man band ihop kälkar
och slädar till ett tåg och åkte utför så långa
och branta backar man vågade medan man ropade ramsor om långt
lin. Den som åkte längst skulle få längst lin. Seden försvann under andra halvan av 1800-talet men förekom på sina håll i Sverige, Finland och Estland ännu i början av 1900-talet.
Från halm till garn
Torkad halm från linodlaren: 1 ton.
Repning: Fröna repas av från stjälkarna.
Kvar: 750 kilo repad halm.
Rötning: Stjälkarna blötläggs
tills limämnet lösts upp. Lin som fått
rötas under hela rötmånaden fram till
Bartholomeidagen 24 augusti sades bli överlägset
glansigt och starkt. Kvar: 565 kilo rötad halm.
Sköljning, torkning och mangling: Därefter kan
linet lagras om man så vill.
Bråkning: Stjälkarna bultas med klubba eller mellan
valsar så att vedartade delar bryts sönder.
Skäktning: De sönderbrutna stjälkarna slås, förr med skäktkniv, idag
i skäktturbiner, så att tågorna (bastfibrerna)
skiljs från de vedartade delarna. På samma
sätt behandlas nässla
och hampa som också är
bastfiberväxter. Kvar: 100 kilo tågor, 10
% av ursprungsvikten.
Häckling: Lintågorna ryktas med stålborstar
så att korta och svaga fibrer (blånor) går
bort. Kvar: 60 kilo långa spinnbara tågor,
6 % av ursprungsvikten. Fibern liknar ett grovt lockigt
hårstrå. Vid fuktning vrider den upp sig
och när de torkar snor den ihop sig igen. Pröva:
Vät en linfiber genom att dra den mellan läpparna.
Håll den mellan tumme och pekfinger så att
den står rakt upp med änden pekande mot dig.
Fibern lockar sig alltid åt höger (medsols).
Hampfibern gör tvärtom:
vrider sig motsols.
Spinning till lingarn och blekning av detta;
Kvar: 42 kilo blekt lingarn, 4 % av linhalmens ursprungsvikt,
att väva till linnetyg.
Magiska linfrön
Fröna sparades till
sådd eller såldes för att pressas på
olja. Fröskalen har, med bark från tall,
hört till de vanligaste utdrygningsmedlen i mjöl
i Sverige. De var också effektiva mot
onda ögat, som inte funnits bara i Sydeuropa
utan varit en realitet också i Sverige.
Man kunde t. ex. kasta linfrön efter folk som såg
ut att föra fara med sig eller som man inte ville
ha besök av igen. Spöken fick man bort genom att strö ut linfrön överallt i stugan och på gården där de höll till eller kunde väntas. En
näve linfrön i kistan hindrade den döde
från att gå igen - han var tvungen att räkna
fröna eller plocka upp dem för att få
livskraft, och det hann han inte med före solnedgången (det går 200.000-250.000 frön på ett kilo...).
Glömde man att lägga sådana bärfrön
i kistan märktes det redan på väg till
graven på att kistan blev så tung att den
knappt kunde lyftas. Linfrön som växt i en
människoskalle kunde ställa tjuvar.
Man lade fröna på sina ägodelar och
den som försökte stjäla dem blev stående
som förlamad tills ägaren kom och
tog hand om saken med ett "Tack för
vakten!".
Svenskt oljelin
Oljelin odlas mest på den amerikanska
kontinenten. I Sverige började särskilda sorter för olja odlas först 1940. Flera nya sorter utvecklades under 40-talet och odlingsarealen ökade från 200 hektar 1940 till 49.000 hektar 1949, men i mitten av 60-talet var i stort sett allt borta.
En liten odling kom igång
efter 1987 års jordbrukspolitiska beslut om att spannmålsarealen skulle minskas genom att
jord lades i träda och bönder få
betalt för den mark de inte odlade spannmål
på. En del började odla oljelin på
sådan jord. 1995 odlades odlades oljelin på drygt
4.000 hektar, 2005 på nära 10.000, mest i
Östergötland.
Kristen tradition
Linnetyg har fått en speciell ställning i
den kristna kyrkan eftersom den döde Jesus lindades
i sådant, ett begravningsbruk ärvt av
egyptierna som lindade mumierna i linnebindlar. För
de flesta liturgiska textilier föreskriver den
kristna kyrkan fortfarande linne, t. ex. för altarduken
som symboliserar svepningen. Fint linnetyg över
huvud taget ses som klädnaden för Kristi brud
= kyrkan.
Buddhistisk tradition
I Kina var lin
en vardaglig spånadsväxt som till exempel
munkar gjorde sina dräkter av. En zengåta från
kinesiskt 1200-tal lyder sålunda:
- Vad är Buddha?
- Tre fång lin!
Element och kvaliteter
Astrologiskt styrd av Merkurius och därmed Tvillingarna
(elementet luft, rörlig kvalitet) respektive Jungfrun
(elementet jord, rörlig kvalitet) (Culpeper). |
|
Litteratur:
Se t ex Bergmark (1983), Björkman (1981), Botanica
(2003), Corneliuson (2000), Culpeper (1976), Edberg
(1970), Elkington och Hailes (2000), Fries (1904), Fröier
(1960), Fröier och Zienkiewicz (1979), Färnlöf och Tunón (2001), Gentz och
Lindgren (1946),Grimberg volym 4 (1922), Grotenfelt (1920), Hansson och Hansson (2002), Hewe (1984), von
Hofsten och Bergkvist (1989), Impecta (2004), Ingers
(1948), Juneby (1999), Jönsson (1910), Jönsson
och Simmons (1935), Kalm (1960), Kewenter (1999), Kirkevold
och Gjessing (2004), Klemming läkebok 5 (1883-1886), Keyland (1989),
Lindberg (1985), Lindberg (1986), Lindeberg (1982),
Lindeberg (1988), Lindgren (1918), Linell och Hylander
(1955), Linné (1975), Linné (1986), Manniche (2006), Meyer (1952), Mossberg
och Stenberg (1992), Nationalencyklopedins ordbok (1995),
Nielsen (1991), Nordiska farmakopén I (1961-1965),
Nordström (1940), Norlind (1925), Pharmacopea suecica
I (1775), Plinius bok 19 (1968), Podlech (1989), Reynolds
(1996), Schön (1996), Stary och Jirásek
(1975), Stevenson (1979), Stodola och Volák (2000), Svenska farmakopén VIII (1901), Svenska farmakopén IX (1908), Svenska farmakopén XI (1946), Theofrastos
(1916).
• Citat: Även de fattigaste bönder...: Grimberg volym 4 (1922). ...frambringar lika fint lin...: Grimberg volym 9 (1922). Vad är Buddha? Kôan publicerad
första gången 1228 i kinesiska kôan-samlingen
Mumonkan, utgiven på svenska under titeln Mumonkan:
muren utan port (1999). Odlingsstatistik oljelin: Jordbruksstatistisk
årsbok 2006 (SCB 2006).
Artiklar: Louise Hagberg: "Stora rofvor och långt lin": Gamla seder och bruk i förbindelse med linodlingen (Fataburen 1913). Louise Hagberg: Linmagi (Fataburen 1923). Anntot Parholtt: Svenskt oljelin (Hemslöjden
1993:1). Roland Lyhagen: Kristidsgrödor; Ann-Marie Karlsson: Vikingabotanik; Gunilla Mattsson: Spånadsväxter (Människan och naturen: etnobiologi i Sverige; 1; 2001).
Nätpublikationer:
Gustav Hess GmbH (2005 09 09). Den virtuella floran
(2006 11 13). Projekt Runeberg: Eddan (2007 02 20). FAO: Major food and agricultural commodities and producers (2008 04 25). FAO: Key statistics of food and agriculture: external trade (2008 04 25). Bohuslin.se (2010 09 27). |
|
|
© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/lin.html
Datum: 2021 04 11 -
Uppdaterad: 2010 10 25
Cookieinfo
|
|