Shenet

Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem
Historia

Kryddkrig


Venedig Från 800-talet styrdes Europas handel med kryddor och doftämnen av den fria handelsrepubliken Venedig, som i början av 1200-talet hade etablerat ett fullkomligt monopol. Österut var Venedig plågsamt beroende av Östroms huvudstad Konstantinopel (dagens Istanbul), dit varorna kom från hela Asien på okända vägar med muslimska handelsmän. Vid Konstantinopels erövring i det fjärde korståget 1202-1204 tillföll delar av staden och de bästa kuststräckorna Venedig. Fattades bara annat; Venedig hade ju finansierat kriget.
Inga européer, venetianare eller andra, hade själva sett träden som pepparn, kryddnejlikan, muskoten och kanelen växte på. Den som förhörde sig hos arabiska handelsmän fick vaga och fantasifulla svar om avlägsna och svårtillgängliga trakter bebodda av fientliga folk och vidunderliga monster. Priserna sattes därefter.
Pest Den verkliga uppskörtningen stod européerna för själva när rykten började gå om att muskot och andra kryddor kunde bota pest. Denna farsot hade Venedigs handelsmän tagit till Europa vid besök på Krim i mitten av 1300-talet. Efter några epidemier var man beredd att tro på vad som helst i Europa.
Sjövägen till Indien Det fanns ett problem: Alla landvägar till de östliga kryddländerna gick över områden och länder som behärskades av det muslimska osmanska riket. Efter Konstantinopels fall 1435 med efterföljande, aldrig tidigare sedd prisstegring blev situationen akut. Sjöfararnationerna Spanien och Portugal drevs ut på haven för att hitta en sjöväg till Indien. Otaliga expeditioner frös fast i snö och is i försöken att hitta en nordlig väg. Kolumbus upptäckt av Nya Världen 1492 var i det sammanhanget också ett misslyckande.
För att allt skulle gå rätt till utfärdade påven Alexander VI en bulla 1494, året efter det att Kolumbus kommit hem från sin första Amerika-resa: Ett streck drogs genom Atlanten och allt land väster därom deklarerades tillhöra Spanien medan allt i öster skulle tillfalla Portugal.
Portugal Det som ritade om kartan var Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen runt Afrika 1498. På ett par årtionden upphörde Medelhavet med metropoler som Venedig och Alexandria att vara världshandelns centrum. Istället började handeln gå längs Europas västkust. Kryddorna kunde köpas redan i Lissabon och Portugal blev världens herre.
Den fortsatta portugisiska expansionen österut gick snabbt: 1505 nådde de Ceylon och hittade kanel, 1510 erövrade de Goa och andra muslimska kryddhamnar på Indiens västkust, 1511 Malackahalvön, året därpå upptäckte de Moluckerna dignande av kryddnejlika och muskot, 1522 fick de fotfäste på Java och 1536 var de etablerade i Macao och blickade mot Japan.
Ostindien Européerna hade alltså fått direkt tillgång till kryddkällan Indien redan i början av 1500-talet men visste att den verkliga guldgruvan låg ännu längre österut. Det som omtalades som kryddöarna, kryddbodarna, muskotöarna och Moluckerna låg långt ute i Indiska oceanen, mellan det vi idag känner som Filippinerna och Australien.
   
 
   
  Området börjar i väster med den stora ön Sumatra, i vars närhet portugiserna hade sin främsta ostindiehamn Malacka. Därefter följer Java, på vars västspets engelsmännen senare upprättade sitt centrum Bantam. Norr om Java ligger Borneo och Celebes. Längst österut ligger den stora ön Nya Guinea.
Kryddöarna Mellan Celebes och Nya Guinea fanns de verkliga kryddöarna Moluckerna, idag utgörande provinsen Maluku i Indonesien. Ön Amboina (Ambon) var där lastningcentrum för muskot och kryddnejlika från ett hundratal småöar utspridda på en yta större än halva Europa. Ingen av dem var gästvänlig. De omgavs av svårseglade rev, många hade aktiva vulkaner och dessutom synnerligen aggressiva huvudjägare - men de var täckta av muskot- och kryddnejliketräd. Rikast och svårtillgängligast i Moluckerna var de sydliga Bandaöarna. Där, berättades det, härskade monster som lurpassade på främmande skepp.
Resvägen Européernas väg till Asien var att segla söderut längs Europas västkust, passera Kanarieöarna och Santa Helena på Afrikas västra sida, runda Goda Hoppsudden på dess sydspets, sedan fortsätta uppåt mellan östkusten och Madagaskar upp till ön Sokotra söder om arabiska halvön, och slutligen, eventuellt med mellanlandning i Indien, fortsätta österut till den första stora ön Sumatra.
Resan tur och retur tog ett par år eller längre, om det blev någon retur. En tredjedel av skeppen gick under. Kaptener förgiftades, dog i myterier eller slogs ihjäl av infödingar. Majoriteten av sjömännen dog av magsjukdomar och skörbjugg. Ledaren för den första europeiska expedition som nådde fram till Moluckerna, portugisen Magellan 1521, blev ihjälslagen efter att ha blandat sig i lokalpolitiken. Av övriga 236 besättningsmän återvände 18 på ett av fem skepp. Men det hade 26 ton kryddor i lasten.
Vereenigde Oostindische Compagnie 1602-1798

Asien var alltså enligt den katolska kartan portugisiskt. Spanjorerna höll sig på västsidan helt enligt överenskommelse. De stora kryddkrigen skulle komma att stå mellan nordeuropeiska protestanter, som förståeligt nog nonchalerade påvliga bullor om portugisisk allmakt.
Först ut med en flotta var en grupp handelshus i Amsterdam 1595. Resan tog två år och misslyckades totalt. Två tredjedelar av besättningen dog och man fick vända om vid Sumatra med en minimal mängd kryddor i lasten.
En andra flotta kom tillbaka från Java 1599 med en jättelast kryddor. Uppmuntrade av detta bildade handelsmännen Holländska Ostindiska kompaniet 1602. Bolaget ingick ett slags feodal vasallförbindelse med holländska staten som garanterade handelsmonopol i Indiska oceanen och Stilla havet och "politisk överhöghet i alla framtida besittningar" mot att bolaget skötte förvaltning och militärt försvar av området.

East India Company 1600- Engelsmännens premiärtur blev lika katastrofal som holländarnas första resa. Fartygen fick vända om redan utanför Ceylon utan ett enda gram kryddor. Bara 25 av 198 man kom hem.
Nästa resa förbereddes noga. Brittiska Ostindiska kompaniet bildades 1600 - Englands första aktiebolag - och försäkrade sig om ordentligt beskydd av sin regent Elizabet I: Monopol på all brittisk handel i Ostasien, fullmakt att kapa vilka skepp man ville på vägen och i övrigt rätten att agera militärt efter behag. Expeditionen nådde Bantam på Java och anlade ett lastningslager där. Efter två år och sju månader var man tillbaka fullastade med kryddor. Avansen på muskot var ofattbara 60.000 % - sextio tusen procent.
Krig

Striderna mellan portugiser, holländare och engelsmän hade lett till att alla börjat befästa sina respektive delar av kryddöarna redan på 1500-talet. Lokala potentater som chockats av portugisernas härjningar valde vanligen att stödja Holland och England. På så sätt blev det möjligt för Holland att erövra först Amboina (Ambon) 1605 och tre år senare resten av Moluckerna. Den ende som höll emot var sultanen av Makassar, som fram till 1600-talets mitt höll Celebes med 10.000 man. Ön blev en slags frihamn för andra europeiska handlare. (Och Makassar ihågkommet i Europa som namn på en hårolja.)

Gensträvigt folk Det var inte bara europeiska upptäcktsresande, kaptener och sjömän som gick åt i Ostasien. I början uppträdde européerna fredligt om än arrogant och köpte kryddorna, som ju odlats länge på öarna för försäljning till muslimska handelsmän. En och annan inföding och köpman slogs väl ihjäl men på det hela taget var européerna försiktiga. Men, som en engelsk köpman varnade:
 
De är ett vresigt, gensträvigt, misstroget och svekfullt folk och snara att ta illa vid sig av minsta anledning.
  Anledningar att ta illa vid sig saknades inte. Den europeiska freden hade ett högt pris:
 
Invånarna på Banda måste kuvas, deras ledare måste dödas eller drivas ur landet och om så blir nödvändigt måste landet förvandlas till öken genom att varje träd och buske rycks upp med rötterna
  beordrade det holländska ostindiska kompaniet i början av 1600-talet.
 
Bandaneserna bör betvingas, hövdingarna förgöras och jagas bort och landets befolkning bytas ut.
Nytt blod Så skedde också flera gånger när invånarna inte ville finna sig i kontraktsodlingarna, tredskades på annat sätt eller helt enkelt var i vägen. Skogar, byar och hela öar skövlades och brändes ner, hela befolkningar slaktades, fördrevs eller såldes som slavar. Det största enskilda blodbadet skedde antagligen 1621 då Bandaöarnas ursprungliga 150.000 invånare reducerades till några hundra som lyckades fly till öar söderut. De ersattes av hoppfulla nyinvandrade holländare (dessa var inte få - i ett av 1600-talets uppror slogs 7.000 holländare ihjäl) och kanske inte lika hoppfulla araber och kineser.
Ny fred Den slutliga överenskommelsen mellan Holland och England slöts 1667. Holland fick tillbaka den lilla Banda-ön Run (1 x 3 km) som England ockuperat. England fick behålla den holländska kolonin New Amsterdam kring Hudson-floden i Amerika, det indianska Manna-hata som England också hade ockuperat och döpt om till New York. Bytet ansågs vara en katastrofalt dålig affär för engelsmännen, men ställda inför holländsk militär överlägsenhet hade de inget val. Vid 1600-talets slut behärskade Holland slutligen hela det jätteområde som är dagens Indonesien och styrde all odling och handel med järnhand.
England fick dra sig tillbaka till Indien, som Brittiska Ostindiska kompaniet sög ut så hänsynslöst att till och med regeringen i London reagerade efter 150 år. 1813 förlorade bolaget sitt handelsmonopol och när inte heller det hjälpte drogs alla privilegier in 1858 och Indien gjordes till en kunglig brittisk besittning. Bolaget finns fortfarande kvar.
Nya odlingar Holländska ostindiska kompaniet upplöstes 1798. Dessförinnan hann det dra igång den berömda tulpanhysterin på 1630-talet. Det är inte lika bekant att bolagets ostindiska affärer gjorde Holland till centrum för hela Europas parfymhandel under 1600-talet.
Odlingsmonopolet varade i ett århundrade. 1766 lyckades fransmän smuggla ut frön och plantor från Moluckerna. De planterades på öar utanför Östafrika, först på Mauritius där nejlikträden blommade första gången 1775. Odlingen spreds sedan snabbt till grannön Réunion.
Engelsmännen lyckades med samma sak i början av 1800-talet när de råkade ha ett tillfälligt övertag över holländskt område. 1817 planterades träd på Ceylon och i Singapore och året därpå på Zanzibar i Östafrika (där dödsstraff för utförsel av plantor och frön stod kvar till 1972).
De lagstadgade tvångsodlingarna på de holländska kryddöarna fanns kvar till 1862.
Nya seder Kulturen på Moluckerna fick sig förstås en knäck när befolkningen utrotades, men det fanns mycket kvar att hämta ändå. Efter soldater och handelsmän kom antropologer. Folken i den indonesiska övärlden är utan konkurrens de bäst utforskade i hela världen och har gett mycket ära åt holländsk antropologi.
Nya tag I början av 1600-talet stoltserade nyrika holländare med kryddnejlikor infattade i guldringar.
I början av 1800-talet hade de franska och engelska odlingarna gjort kryddor till nästan en vardagsvara i Europa.
I början av 2000-talet brinner Indonesiens skogar igen. En fjärdedel har försvunnit på 50 år. Nu ska det odlas oljepalmsplantager.

Litteratur: Se t. ex. Frisch volym 3 (1979), Haggard (1946), Henrikson (1992), Herodotos (2000), Jönsson och Simmons (1935), Miller (1969), Milton (1999), Neuendorf (1991), Schivelbusch (1980), Swahn (1996), Tallerud (1999).
• Artiklar: Torgny Nordin: Kampen om kryddorna (Populär Historia 4:1996).
Nätpublikationer: Gernot Katzer's spice pages (2005 04 29).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/kryddkrig.html
Datum: 2018 09 19 - Uppdaterad: 2010 02 13
Cookieinfo
Made with a Mac