 |
Kardborre |
|
|
men morska sjunger vi ändå. Hör nu bara på! (Elsa Beskow: Ogräsets sång) |
||
| Synonymer | Stor kardborre, storkardborre, borre, borrstistel, klängborre, giktrot | |
| Botaniska namn | Arctium lappa L. = Arctium officinalis = Lappa officinalis = Lappa major | |
| Engelska namn | Great burdock, hreater burdock, burdock, personata, happy-major, clot-bur | |
| Andra namn | Romanska språk Lappa (latin), bardane (franska) Nordiska språk Storborre (norska), glat burre (danska), isotakiainen, ämnän kängä (finska) Asiatiska språk Gobou (japanska), ni bang zi (mandarin = kinesiska) Andra språk Filánthropos (grekiska), Grosse Klette, Haarballe, Haarwachswürzel, Klettwurzel (tyska) |
|
|
|
||
| Besläktade | Släktet Arctium omfattar
5-10 arter beroende på vem man frågar. De
korsar sig lätt med varandra och används likartat.
Tre ytterligare finns i Sverige. Vanligast: • Liten kardborre (Arctium minus), eng. lesser burdock: Allmän i Sverige på skräpmark. Lik men mindre. • Ullig kardborre, ullkardborre (Arctium tomentosum = Lappa tomentosa): Ganska vanlig i Sverige på skräpmark. Bladen är likadant vitludna på undersidan, blomkorgen har samma färg men är smalare och hela växten något mindre. |
|
|
|
||
| Beskrivning | • Ört: Tvåårig. 100-150 cm hög. Andra året kommer en kraftig förgrenad stjälk, räfflad och hårig, som ofta slår
i rött. • Rot: Djupt gående och rakt nedgående pålrot. • Blad: Första året kommer bara en bladrosett med stora, skaftade, hjärtformade, på undersidan vitludna blad. • Blomma (juli-augusti): Överst på stjälken andra året bildas stora runda, gröna bollar med holkfjäll som fastnar på djur och människor - "för fåren skadliga och barnen lustiga", som det uttrycks i Linnés Flora Oeconomica 1749; det var dessa fjäll som inspirerade till kardborrebanden. Överst i bollarnas mitt kommer en liten samling rosa-mörkröda-purpurröda blommor. • Frukt: Frukten är en nöt, 6-7 mm lång, gråbrun med små korta gröna hår i ena änden. |
|
| Odling och bruk | Skörd • Rot (april, september-november): Rötterna insamlas på våren från övervintrade plantor, på hösten från förstaårsplantor; inte direkt efter ett regn. Växtförhållanden I Sverige betraktad som ett ogräs men är rätt sällsynt - kan förekomma i södra Sverige i diken och på banvallar, skräpmark, grusmark och nära bebyggelse. Utbredning • Europa: Vild i nästan hela Europa. I Sverige ganska vanlig upp till Gästrikland-Uppland, mest längs kusterna. • Asien: Vild i västra och norra Asien. Odlas kommersiellt i bl. a. Japan där roten äts som svartrot. "Kardborre smaka nästan så väl som sparris med peppar och salt, då de vita stjälkarna på dem tagas" (Linné i Flora Oeconomica 1749). • Amerika: Vild i Nordamerika. |
|
| Växtdroger och beredningar | • Rot (Bardanae radix,
Radix barnae, Barnae radix, Radix lappae majoris): Lokala
farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775. Svenska farmakopén upplaga 1-6 (1775-1845). Svensk medicinaltaxa 1966. • Frö (Bardanae semina, Semen bardanae): Lokala farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775. • Ört (Bardanae herba): Lokala farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775. • Kardborrotsdekokt (vattenutdrag) • Kardborrrotstinktur (alkoholutdrag) • Kardborrrotsolja (oljeutdrag) |
|
|
|
||
| Historia | Namnet • Arctium efter grekiska arktos = björn, syftande på att frukternas hakar är styva som en björnpäls. • Lappa = kardborre användes som växtnamn årtiondena f. Kr. men det var inte förrän i modern tid man gjorde sig besväret att skilja olika kardborrar år. Ursprunget kan möjligen vara grekiska labein = hålla sig fast. • Major = större är rent latin. • Officinalis = officinell efter latin officina = verkstad, tillverkningsställe, apotek, d.v.s. ett officinellt apoteksläkemedel. • Namnet kardborre finns i svenskan sedan 1733. En äldre form var karraborre, av kara = skrapa, krafsa, och borre = grankotte, tallkotte, abborre. Tidig användning Olika arter av kardborrar, förr inte så artåtskilda som idag, användes redan av antikens läkare och sedan i det medeltida Europa. Hildegard av Bingen (1100-talet) nämner kardborre bland den tyska folkmedicinens läkeväxter. Linnés kardborre Linné listade kardborren som nyttoväxt i Materia Medica 1749 och berättar vidare i svenska floran 1755: |
|
|
||
| Rötterna är näringsrika, de sänker blodsockerhalten, är bakteriedödande på urinvägarna, urindrivande (i medeltida läkeböcker beskrivna som blodrenande; det ansågs allt urindrivande vara) och har intagits som svettdrivande medel och mot hård mage. Som så många andra växter har de också
varit pestmedel. Som grönsak har rötterna inte ätits i Sverige annat än till nöds, däremot t. ex. i Japan där kardborren odlas och äts ungefär som sparris. Bladen har använts mosade utvärtes på insektsbett och annat som kliar. |
||
|
|
||
|
• Litteratur:
Se t ex Bergmark (1983), Corneliuson (2000), Culpeper
(1976), Gentz och Lindgren (1946), Heino (2001), Hewe (1984), Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren (1918), Linné (1971), Linné (1986),
Ljungqvist (2007), Mossberg och Stenberg (1992), Nationalencyklopedins
ordbok (1995), Nylén och Olsson (1982), Pharmacopea
suecica I (1775), Podlech (1989), Schweigger och Kammerer
(1998), Stary och Jirásek (1975), Stevenson (1979), Stodola och
Volák (2000), Svanberg (1998), Svenska farmakopén VIII (1901). • Nätpublikationer: Den virtuella floran (2006 11 25). |
||
|
|
||
|
© Shenet 1997 - 2011 |
||
|
|
||
