Shenet - Kanelträd

Kanelträd

Synonymer

Äkta kanel, Ceylonkanel, apotekskanel, caneel, canill, kanil, kanille

Botaniska namn

Cinnamomum zeylanicum Breyn. = Cinnamomum verum = Cinnamomum ceylanicum = Laurus cinnamomum

Engelska namn

Cinnamon tree, true cinnamon, Ceylon cinnamon, Sri Lanka cinnamon, Seychelles cinnamon, Madagascar cinnamon ("cinnamon" i USA är så gott som alltid kassiakanel)

Andra namn

Romanska språk
Cassia vera, cinnamomum, cinnamum, cinnamon (latin), sinamomum (medeltidslatin), cannelier, cannelier de Ceylán, cannelle, canelle type Ceylan (franska), cannella (italienska), canela, canela de Ceylán (spanska), canela (portugisiska)
Nordiska språk
Kanel, Zeylon-kanel (danska), kanel (norska), kanell (isländska), kaneli, Ceyloninkaneli (finska)
Asiatiska språk
Kwei, rou gui, xi lan rou gui (mandarin = kinesiska), yuhk gwai (kantonkinesiska), nikkei, seiron-nikkei, shinamon (japanska), durusita, twak, taj (sanskrit), dalchini, darchini (hindi), op cheuy (thai), say que (vietnamesiska), ilavangam (tamil), seylan tarcini (turkiska), qarfah, qirfah, qurfa, kerfee, qirfa (arabiska om barken), kirfat-ed-dar sini (arabiska: bark från kinesisk ved), qirfa (egyptisk arabiska), darchin, dar chini (farsi = persiska), kinnämön, kinamon, qinnâmôn (hebreiska), tsimring (jiddisch)
Andra språk
Tisheps (fornegyptiska), kinnamomon, kinnamon (grekiska), kanela (nygrekiska), ti'sps (fornegyptiska), Zimt, Echter Zimt, Zeylonzimt, Zimtbaum (tyska), kaneel (holländska), koritsa (ryska), kanela (bulgariska), cinamo (esperanto)

Artvarianter

• Malabarkanel, moderkanel (Cinnamomum ceylanicum var. cassia), ty. Mutter-Zimmet: Barken har varit officinell i Sverige.

Besläktade

Släktet Cinnamomum omfattar ca 250 arter av träd från Asien-Australien.
• Kamferträd (Cinnamomum camphora)
• Kassiakanel (Cinnamomum av flera arter)
• Indisk lager (Cinnamomum tamala), eng. Indian bay: Norra Indien. Används som kanel.
• Mindanaokanel (Cinnamomum burmanni Bl.): Filippinerna.

Ej besläktade

Många ytterligare kryddiga växter från Västindien och Sydamerika benämns kanel, som:
• Vit kanel (Canella alba Murr. = Canella winteriana), eng. white cinnamon, wild cinnamon, West Indian wild cinnamon, white wood: Västindien, Sydafrika. Barken har varit officinell i Sverige.
• Jamaikakanel (Cinnamodendrum corticosum): Florida.
• Magellansk kanel (Drimys Winteri): Sydamerika.
• Oäkta wintersk kanel, jamaikakanel (Cinnamodendron corticosum Miers.): Västindien.
• Äkta wintersk kanel, magelhansk kanel (Drimys winteri Forst.): Sydamerika.
• Sassafras (Sassafras officinale), eng. sassafras , cinnamon wood: Florida.
Nejlikkanel
• Västindisk nejlikkanel, bayträd (Pimenta acris = Pimenta racemosa)
• Brasiliansk nejlikkanel (Dicypellium caryophyllatum Nees.): Brasilien.
• Indisk nejlikkanel (Syzygium caryophyllaceum): Indien.
• Nejlikkanel (Nectandra cinnamomides): Sydamerika.

Beskrivning

• Träd: 6-15 m högt. I odling klipps det ner till en 2-4 m hög buske. Knottrig stam, 45-50 cm tjock i genomskärning, varifrån det skjuter upp purpurfärgade skott som på ett par år når två meters höjd.
• Blad: De ständiggröna, läderartade och blanka bladen är spetigt ovala och liknar lagerblad. De är först röda, sedan mörkgröna med vita nerver.
• Blomma: I grenspetsarna kommer knippen av små och obetydliga blommor, på utsidan sidengrå, inuti gulgröna och med gula ståndare; de luktar inte gott.
• Frukt: Frukterna är köttiga bär, påminnande om rödbruna ekollon, innehållande ett frö.

Odling och bruk

Skörd
• Bark: Bark börjar skördas när trädet är åtta-nio år, tidigast vid fyra. Man skördar varje eller vartannat år vår och höst, på Sri Lanka i maj och oktober. Så här beskrivs trädet och skörden på Ceylon omkring 1650 av en svensk skeppslöjtnant som seglade på Java:

Här växer den allrabäste kanel till största ymnighet, hela vilda skogarna fulla. Inga andra taga den av träden, än särdeles arbetsfolk, som ej hava annat att göra eller idka någon annan näring; ty kallas de ock skaliers. Den yttre barken är grå, vilken rensas först bort och kastas sin kos. Den inre är askefärgad och skäres i fyrkantiga stycken, vilka sedan rullas tillhopa. När han får ligga något i solen, blir han röd, och inom tre års tid växer barken på trädet igen. Detta träd bär varken blomma eller någon frukt; bladen ser ut som på äppleträn. Det är icke särdeles högt.

Fortfarande på 1970-talet utfördes arbetet av den särskilda kasten kanelskrapare, challa. 1-2 år gamla skott klipps av och får ligga en dag. Därefter rensas de från kvistar och barkas av med koppar- eller mässingskniv; järn förstör barken. Görs det när trädet savar är det lättare att lossa barken. Barken samlas i rullar som får ligga och jäsa ett dygn, sedan skaver man bort kork och ytterbark. Kvar blir det tunna inre lagret, kanelbarken, som torkas.
Färdigtorkad kanelbark skiljer sig från kassiakanel genom sin tunnhet, 0,3 mm (kassia 1-3 mm) och på att rören är inrullade från båda håll och ligger inuti varandra (kassia rullas in bara från ena hållet en och en).
Växtförhållanden
Kräver tropiskt, subtropiskt eller varmtempererat klimat med mycket regn och jämn och hög temperatur, som i Sri Lankas bergiga kusttrakter där den växer vild i fin vit sand eller sandrik lera. Behöver inga skuggträd. Vid odling låter man plantorna växa i 3-4 år och kapar dem sedan 10-15 cm över marken. Ur resterna skjuter det upp skott varav man sparar 4-6 st i ett eller två år.
• Förökas genom avläggare och sticklingar.
Utbredning
• Asien: Trädet växer vilt bara i Asien, t. ex. på Ceylon = Sri Lanka. Indonesien (Java, Sumatra) odlar mest i världen men sydostasiatisk kanel anses vara ganska dålig. Gott rykte har däremot kanel från Kina, Sri Lanka, Vietnam.
• Afrika: Mest odlas i Madagaskar, Seychellerna (länge omtalad som sämst av alla), Komorerna, Tanzania, Kenya.
• Amerika: Kanel från Grenada, Jamaica och övriga Västindien anses inte vara något vidare.
Handel
Indonesien producerar mest kanel, Sri Lanka exporterar mest, Amerika (Mexiko, USA, Brasilien) importerar mest (2004-2005). Den svenska konsumtionen på 49 gram per person och år (1980-talet) är relativt mycket jämfört med övriga Europa. Det är kanelbullarna som gör det. Indier, ceyloneser, perser och araber äta vida mycket mer; kanel ingår i många exotiska kryddblandningar som indisk garam masala, indisk curry, arabisk baharat och etiopisk berbere.

Växtdroger och beredningar

• Kanelbark, Ceylonkanel (Cinnamomum cortex interior, Cinnamomum ceylanicum cortex interior, Cinnamomi cortex, Cortex cinnamomi ceylanici, Cortex cinnamomi zeylanici): Svenska farmakopén upplaga 1-11 (1775-1946).
• Blomma, kanelknopp (Flores cassiae, Flos cassiae, Flores cinnamomi ceylanici): Svenska farmakopén upplaga 5 (1817).
• Kanelblad (Folium cassiae, Folia cassiae, Folium cinnamomi ceylanici)
• Kaneltinktur (alkoholutdrag)
• Kanelessens (eterisk olja)
• Kanelaldehyd (isolerat ämne)

Historia

Namnet
• Cinnamomum = kanelbark, efter grekiska kinnamomum och latin cinnamomum, båda med betydelsen bark från kanelträd. Ordet tros komma från feniciskan som hämtat det från bl. a. hebreiska qinnamôn = kanel, som i sin tur antagligen kommer från malaysiska kayu = trä, ved, och manis = söt. Antagligen användes det som handelsnamn på både kanel och kassia.
• Zeylanicum = från Ceylon, Sri Lanka.
• Vera är rent latin = äkta, sann, alltså som stämmer med typarten.
• Namnet kanel, i fornsvenska före 1500-talet var kanel, är en form av tyska Kaneel som i sin tur kommit från franska cannelle, alla med betydelsen kanel och med ursprung i latinets canna = rör.
Ursprung
Sydöstra Asien, antagligen södra Indien och Ceylon = dagens Sri Lanka. Under tertiärtiden (för 600.000-100 miljoner sedan på en höft) växte kanel i hela Europa upp till Småland, vilket förstås ingen människa hade någon glädje av eftersom inga fanns.
Kina
Man vet att kassia/kanel-trädet var känt i Kina åtminstone 1500 f. Kr. Kanel hörde till de få växtdroger som kineserna importerade under de äldsta farmakopéernas tid , 2000-talet f. Kr. Från åtminstone 100-talet f. Kr. användes den regelbundet i mat. Om det var kassia eller kanel vågar ingen svära på.
Egypten
Alla egyptiska uppgifter om kanel är osäkra. Landet fick sin tisheps, någon slags kanel, från Punt, dagens Somalia. Bland annat hämtades den hem av drottning Hatshepsuts berömda båtexpedition på 1400-talet f. Kr. Tisheps ingick i flera egyptiska parfymer som grekiska och romerska författare senare kunde lämna recept på. I fornegyptiska recept, bl. a. i Ebers-papyrusen (1550 f. Kr.), förekommer det i salvor men inte i invärtes läkemedel. Den skänktes till templen men det finns inga uppgifter om att det använts som brännoffer, däremot i rökelser "för att ge rum och kläder en behaglig lukt".
Tisheps är med myrraharts och "cederolja" den enda krydda som uttryckligen omnämns i egyptska källor som ingrediens vid mumifiering. Alla andra krydd- och doftväxter känner man till genom arkeologiska fynd. En mumie från ca 1200 f. Kr. var täckt med ett flera cm tjockt kryddlager mellan hud och bandage, med tydlig lukt av kanel och myrraharts.
Tisheps kan faktiskt också vara kamfer; träden är ganska nära släkt. I ett recept ingår tisheps i suppositorier som ska "kyla anus" och det pekar ju onekligen mot kamfer snarare än kanel.
Tusen och en natt
Det är inte heller lätt att utreda vilka sorters kanel grekiska och romerska författare beskriver. Deras kinnamomon (grekiska) och cinnamomum (latin) är inte självklart kanel, och kassia (grekiska) och casia (latin) inte heller så säkert kassia. Till det kommer att man importerade också bladen, malabathrum. Vad skulle man tro? Ingen hade sett träden och handelsmännen var sannerligen inte att lita på. Tvärtom fabulerade de ihop fantastiska rövarhistorier för att motivera höga priser. Herodotos för sin del gick på, eller återberättade åtminstone, alltihop, som detta:

Man berättar, att stora fåglar för med sig de stänger, som vi efter fenikerna kallar konamomon, och att fåglarna för dem till sina bon, som är byggda av gyttja på branta berg, där ingen människa kan klättra upp. Härvid använder araberna följande knep. De hugger i så stora stycken som möjligt köttet av döda oxar, åsnor och andra dragare och bär dem till dessa trakter, där de lägger dem nära intill bona, varefter de avlägsnar sig. Nu flyger fåglarna ner, tar köttstyckena och för upp dem till sina bon. Dessa kan emellertid inte bära tyngden utan går sönder och faller ner. Och nu kommer araberna och plockar upp den. Den på detta sätt samlade kanelen utföres sedan till andra länder.

Historien är förvillande lik den som Sinbad berättar om Rok-fågeln från sin andra resa i Tusen och en natt, men där är det diamanter som fastnar i köttstyckena.

Så fattade jag mod, och då jag började gå omkring i dalen, fann jag, att stenarna på marken voro idel diamanter av det slag, som man använder till att borra hål i andra mineraler och ädelstenar såväl som i porslin och onyx, ty diamant är den hårdaste sten, som finnes, och det finns icke något som helst, som biter på den. Men dessutom var dalen full av ormar och andra giftiga odjur, av vilka vart och ett var så långt som en pamstam och så tjockt, att det med lätthet kunde sluka en elefant. Dessa ormar kommo emellertid fram blott nattetid, ty om dagen höllo de sig dolda av fruktan för fågeln Rok och andra stora rovfåglar, som slogo ner på dem och hackade dem i bitar.

Sindbad kommer på att han har hört talas om den där dalen förr:

De hade berättat, att på ett ställe mellan bergen, som var mycket farligt och otillgängligt, fanns det diamanter, och för att få tag på dessa hade de köpmän, som drevo handel med diamanter, hittat på en egendomlig list. De togo ett får, som de slaktade och flådde, och sedan de skurit det i bitar, kastades dessa från toppen av de omgivande bergen ned i den djupa dalen. När det färska köttet på så sätt kastades ner, kommo några av de diamanter, varmed hela jorden var översållad, att fastna däri. Därpå gingo köpmännen undan och blevo borta halva dagen. Under tiden kommo gamar och andra rovfåglar, vilka slogo sig ned på köttstyckena och i sina klor buro upp dem på bergstopparna. Därpå skyndade köpmännen fram och skrämde bort fåglarna med sina rop, varefter de själva gingo hän och togo de diamanter, som hängde fast vid köttet, vilka de läto ligga kvar åt fåglarna. Detta är det enda sättet, varpå det är möjligt att få tag i dessa diamanter.

Om kanel kunde Aristoteles berätta att barken hämtades av särskilda kanelfåglar som byggde bon av dem högt uppe i träden. Bästa sättet att få ner bona var att beskjuta dem med blytyngda pilar. Och så här berättar Aristoteles elev Theofrastos:

Och det finns också en saga om den; det sägs att den växer i raviner och att det i dessa finns mycket ormar vars bett är dödliga. Mot dessa skyddar de händer och fötter innan de går ner i ravinen. När de har hämtat kanelen delar de upp den i tre delar och drar lott om dem med solen, och den del som tillfaller solen lämnar de kvar, och det sägs att så fort de lämnar stället ser de hur den fattar eld. Men det där är bara fabler.

Arabisk, etiopisk eller ceylonesisk
Herodotos (Grekland 400-talet f. Kr.), Theofrastos (Grekland 300-talet f. Kr.) och Dioskorides (Rom runt år 65) höll alla på att kassia/kanel kom från södra Arabien, en idé som övergavs först på 400-talet. Dioskorides samtida Plinius avfärdade pratet om arabiska fåglar och höll på Etiopien. Det gjorde i alla fall kassia, har det visat sig. Och kanel kom på sätt och vis från Arabien, för det var över arabiska halvön handeln gick. Bladen ansåg han kom från Indien via Syrien.
Hur skulle man kunna veta? Ingen hade sett busken och det enda man hade att gå efter var handelsvägarna så långt de kunde spåras och handelsmännens ofta förledande uppgifter. Den grekiske geografen Strabon vid vår tideräknings början antog att det fanns ett kanelland söder om Egypten.
På 100-talet importerades både kassiabark, kanelbark och kanelblad till Rom. Äkta ceylonkanel i större mängd kom antagligen på marknaden först på 300-talet när Ceylon blev en mötesplats för grekiska, persiska och arabiska handlare. Fram till 1400-talet kom all bark från vilda träd.
Dyr kanel
Plinius ger också prisexempel på kassia/kanel i Rom runt år 70: Hel bark 24 kronor grammet, malen bark från Indien det dubbla. Nero lär ha bränt en årsimport på likbålet för Poppaea år 65. Fram till runt år 1000 förblev kanel mycket dyr i Europa men det finns belägg för att den användes i ett schweiziskt kloster på 800-talet och hade kommit i allmänt bruk i England på 1000-talet.
Kanelblad
Kanelblad (gr. malabatrhron, lat. malabathum) kostade 300 denarer för 330 gram, att jämföra med svartpeppar 4 denarer. Det var alltså inte fråga om några enkla blad utan en alldeles speciell krydda. Man pressade olja ur dem, kokade dem i vin och använde i salvor och parfym. Både egyptiska och syriska fanns att köpa men bäst var de indiska. Verkliga kanelblad var billiga och så vanliga i Europa på medeltiden att de kort och gott kallades blad (folia) eller indiska blad (folia indi).
Sverige
Svenska beskrivningar av maträtter med kanel finns från 1200-talet och framåt - det användes av de välbärgade inte bara i sötsaker utan i all slags mat ungefär som i dagens indiska matlagning. Ett pund kanel gick åt vid det stora och berömda gravölet för den heliga Birgittas far 1328 - familjen var en av Sveriges rikaste - och i mitten av 1500-talet fanns kryddan på lager i Gustav Vasas kryddkammare.
I enkelt folks kosthåll användes kanel framför allt i välling och gröt av säd och frukt och, när sådant förekom, i pannkaka och vetebröd. En tysk resenär berättar 1586 om bönder i Blekinge och Småland som minsann förstod

att begära av en gäst muskot, kanel, nejlikor, ingefära och dylikt, men att få något av dem även för penningar händer ej ofta.

I en svensk läkebok från 14-1500-tal, avskriven från danska läkeböcker, görs det klart att det finns två slags kanelbark och att den tunna (kanel) är bättre än den tjocka (kassia). I kalla klimat har den exotiska plantan odlats i orangerier; den fanns t. ex. enligt bevarade protokoll i orangeriet 1810 i på Gunnebo slott.
Falsk kanel
Förfalskningar var vardagsmat. En kryddhandlare i Sevilla 1632 blev inte bara av med hela lagret utan fick också hundra piskrapp, men det var först vid tredje avslöjandet. Kanel är fortfarande efter saffran den mest förfalskade kryddan.
Portugisisk och holländsk handel
På 1200-talet upptäckte européer kanelträden på Ceylon, dagens Sri Lanka, men ceyloneser och inflyttade araber var obenägna att släppa ifrån sig sitt handelsmonopol. På 1400-talet kom odlingar i gång - dittills hade man skördat vild - och handelsrepubliken Venedig började importera kryddan och sprida den i Europa. 1505 tog sig portugiser fram till Ceylon och lyckades 1536 ockupera ön. Därmed var det slut på sötebrödsdagarna för de lokala indiska furstarna, som inte såg sig någon annan råd än att stödja Portugals konkurrent Holland, vilket de fick bittert ångra. Holländarna inte bara annekterade ön 1656 utan övertog också kanelhandeln och gjorde livet till ett helvete för ceyloneserna. I början skördade man öns vilda bestånd men efter ett uppror lett av en ceylonesisk kung 1761 som slutade med 7.000 holländares död övergick man 1765 till att skörda bara odlade träd.
Kanelskalarna
Särskilt klämda mellan stormakterna var de arbetare som skördade och beredde barken, den särskilda kasten kanelskalare, challa. Det ursprungliga holländska kravet var att varje man från 12 års ålder skulle leverera 28 kilo bark per säsong, vilket betalades med en mycket liten ranson ris. Detta höjde så småningom till 303 kilo. Att sälja bark till andra än holländska tjänstemän var belagt med dödsstraff, liksom att underlåta att rapportera om man hittade kanelplantor utanför plantagen.
Brittisk handel
1796 fick Ceylon åter en ny europeisk herre, Storbritannien, som upprepade Hollands manöver gentemot Portugal: annekterade ön, slängde ut holländarna och övertog kanelhanteringen (ceyloneserna finns inte ens med i i historien längre). Det engelska monopolet varade fram till 1833 då holländare började odla utsmugglade kanelträd i Indonesien (Borneo, Java, Sumatra) och fransmän i Afrika (Mauritius, Réunion, Franska Guyana). 1853 hade monopolet i praktiken upphört och engelsmännen upphävde det även formellt.
Element och kvaliteter
Astrologiskt styrt av solen och därmed Lejonet (elementet eld, fast kvalitet).
Enligt elementläran ett mycket hett träd med viss fuktighet (Hildegard av Bingen 1100-tal), het och torr (svensk läkebok ca 1500), barken het och torr (Arvid Månsson 1600-tal).
Ayurveda klassificerar kanel som värmande och sammandragande; det ökar pitta och minskar vata och kapha.

• Litteratur: Se t ex Botanica (2003), Corneliuson (2000), Ebbell (1937), Fries (1904) Gentz och Lindgren (1946), Green (1976), Hansson och Hansson (2002), von Hofsten och Bergkvist (1989), Juneby (1999), Jönsson (1910), Jönsson och Simmons (1935), Keay (2006), Keyland (1989), Klemming läkebok 3, 6, 7 (1883-1886), Klynne och Klynne (2003), Lindgren (1918), Linell och Hylander (1955), Manniche (1999), Manniche (2006), Meyer (1952), Miller (1969), Månsson (1987), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Neuendorf (1991), Nielsen (1986), Pharmacopea suecica I (1775), Plinius bok 12:LIX (1968), Rehnberg (1963), Reynolds (1996), Schweigger och Kammerer (1998), Strindberg (1974), Swahn (1996), Svenska farmakopén VIII (1901), Svenska farmakopén IX (1908), Svenska farmakopén X (1925). Här växer den...: Rugoff (1963). Man berättar att...: Herodotos (2000). Så fattade jag mod...; De hade berättat... Tusen och en natt; Torsten Wennströms översättning (Baltiska förlaget, 1928). Och det finns...: Theofrastos (1916 bok 9).
• Nätpublikationer: Gernot Katzer's spice pages (2005 03 30). FAO: Major food and agricultural commodities and producers (2008 04 26). FAO: Key statistics of food and agriculture external trade (2008 04 26).