| |
|
|
 |
       
Kanelträd |
|
| Synonymer |
Äkta kanel, Ceylonkanel,
apotekskanel, caneel, canill, kanil, kanille |
| Botaniska namn |
Cinnamomum zeylanicum Breyn.
= Cinnamomum verum = Cinnamomum ceylanicum = Laurus
cinnamomum |
| Engelska namn |
Cinnamon tree, true cinnamon,
Ceylon cinnamon, Sri Lanka cinnamon, Seychelles cinnamon,
Madagascar cinnamon ("cinnamon" i USA är
så gott som alltid kassiakanel) |
| Andra namn |
Romanska språk
Cassia vera, cinnamomum, cinnamum, cinnamon (latin), sinamomum
(medeltidslatin), cannelier, cannelier de Ceylán,
cannelle, canelle type Ceylan (franska), cannella (italienska),
canela, canela de Ceylán (spanska), canela (portugisiska)
Nordiska språk
Kanel, Zeylon-kanel (danska), kanel (norska), kanell (isländska),
kaneli, Ceyloninkaneli (finska)
Asiatiska språk
Kwei, rou gui, xi lan rou gui (mandarin = kinesiska),
yuhk gwai (kantonkinesiska), nikkei, seiron-nikkei, shinamon
(japanska), durusita, twak, taj (sanskrit), dalchini,
darchini (hindi), op cheuy (thai), say que (vietnamesiska),
ilavangam (tamil), seylan tarcini (turkiska), qarfah,
qirfah, qurfa, kerfee, qirfa (arabiska om barken), kirfat-ed-dar sini (arabiska:
bark från kinesisk ved), qirfa (egyptisk arabiska), darchin, dar
chini (farsi = persiska), kinnämön, kinamon,
qinnâmôn (hebreiska), tsimring (jiddisch)
Andra språk
Tisheps (fornegyptiska), kinnamomon, kinnamon (grekiska), kanela (nygrekiska),
ti'sps (fornegyptiska), Zimt, Echter Zimt, Zeylonzimt,
Zimtbaum (tyska), kaneel (holländska), koritsa (ryska),
kanela (bulgariska), cinamo (esperanto) |
|
| Artvarianter |
• Malabarkanel, moderkanel
(Cinnamomum ceylanicum var. cassia), ty. Mutter-Zimmet:
Barken har varit officinell i Sverige. |
| Besläktade |
Släktet Cinnamomum omfattar
ca 250 arter av träd och buskar från Asien, Amerika och Australien.
• Kassiakanel (Cinnamomum
av flera arter) - kinesisk, vietnamesisk, indonesisk
• Kamferträd (Cinnamomum
camphora)
• Indisk kanel, indisk lager (Cinnamomum tamala), eng. Indian bay:
Norra Indien. Används som kanel.
• "Oliverkanel" (Cinnamomum oliveri), eng. Oliver's bark. Australien. Används som kanel. |
| Ej besläktade |
Många obesläktade kryddväxter från Västindien och Sydamerika
benämns kanel, som:
• Vit kanel (Canella alba Murr. = Canella winteriana),
eng. white cinnamon, wild cinnamon, West Indian wild cinnamon,
white wood: Västindien, Sydafrika. Barken har varit
officinell i Sverige. Kolumbus stötte på den och trodde att han hittat den äkta.
• Jamaikakanel (Cinnamodendrum corticosum): Florida.
• Magellansk kanel (Drimys Winteri): Sydamerika.
• Oäkta wintersk kanel, jamaikakanel (Cinnamodendron
corticosum Miers.): Västindien.
• Äkta wintersk kanel, magelhansk kanel (Drimys
winteri Forst.): Sydamerika.
• Sassafras (Sassafras officinale), eng. sassafras
, cinnamon wood: Florida.
Nejlikkanel
• Västindisk nejlikkanel,
bayträd (Pimenta acris = Pimenta racemosa)
• Brasiliansk nejlikkanel (Dicypellium caryophyllatum
Nees.): Brasilien.
• Indisk nejlikkanel (Syzygium caryophyllaceum):
Indien.
• Nejlikkanel (Nectandra cinnamomides): Sydamerika. |
|
| Beskrivning |
• Träd: 6-18 m högt med korkartad knottrig ytterbark. I odling skärs det ner till en stubbe när det blivit 2-3 meter högt. Från stubben skjuter
det upp purpurfärgade skott som på ett par
år blir ett par meter långa.
• Blad: De ständiggröna, läderartade och blanka bladen
är spetigt ovala och liknar lagerblad. De är först röda, sedan mörkgröna
med vita nerver.
• Blomma: I grenspetsarna kommer knippen av små och obetydliga
blommor, på utsidan sidengrå, inuti
gulgröna och med gula ståndare; de luktar inte gott.
• Frukt: Frukterna
är köttiga bär, påminnande om rödbruna
ekollon, innehållande ett frö. |
| Odling och bruk |
Skörd
• Bark: Bark börjar skördas när
trädet är 8-9 år, tidigast
efter 4 år. Man skördar varje eller vartannat år under regntiden vår och höst, på Sri Lanka
i maj och oktober. Fortfarande på 1970-talet sköttes det av den särskilda kasten kanelskrapare, challa. Så här beskrivs
trädet och skörden på Ceylon omkring 1650
av en svensk skeppslöjtnant som seglade på
Java: |
| |
|
Här växer den allrabäste
kanel till största ymnighet, hela vilda skogarna
fulla. Inga andra taga den av träden, än
särdeles arbetsfolk, som ej hava annat att
göra eller idka någon annan näring;
ty kallas de ock skaliers. Den yttre barken
är grå, vilken rensas först bort
och kastas sin kos. Den inre är askefärgad
och skäres i fyrkantiga stycken, vilka sedan
rullas tillhopa. När han får ligga
något i solen, blir han röd, och inom
tre års tid växer barken på trädet
igen. Detta träd bär varken blomma eller
någon frukt; bladen ser ut som på
äppleträn. Det är icke särdeles
högt. |
|
|
De 1-2 år gamla skotten klipps av och får ligga en dag. Ytterbarken skrapas av och sedan skalas den tunna innerbarken av med koppar- eller mässingskniv; järn förstör barken. Görs det vid rätt tid under regntiden när trädet savar lossnar den lätt. Barken får ligga och jäsa 12-24 timmar. När den börjar torka rullar den ihop sig till rör som stoppas in i varandra och läggs på torkning i skugga. Färdigtorkad kanelbark skiljer sig från kassiakanel genom sin tunnhet, 0,3 mm (kassia 1-3 mm)
och på att rören rullar ihop sig
från båda hållen (kassia bara från ett).
Växtförhållanden
Kräver tropiskt, subtropiskt eller varmtempererat
klimat med mycket regn och jämn och hög temperatur,
som i Sri Lankas bergiga kusttrakter där den växer
vild i fin vit sand eller sandrik lera. Behöver inga
skuggträd. Vid odling låter man plantorna växa i 3-4 år och kapar dem sedan 10-15 cm över marken. Ur resterna skjuter det upp skott varav man sparar 4-6 st i ett eller två år.
• Förökas genom avläggare och sticklingar.
Utbredning
• Asien: Trädet växer vilt bara i Asien (Sri Lanka, Indien, Burma). De största odlingarna finns på Sri Lanka (Ceylon) och i Indonesien (Sumatra, Java). Odlas också i Kina och Vietnam.
• Afrika: Mest odlas på Madagaskar, Seychellerna och Komorerna, i Tanzania och Kenya.
• Amerika: Odlas i Brasilien, på Grenada, Jamaica och i övriga Västindien.
Handel
Indonesien producerar mest, Sri Lanka exporterar mest (2004-2005). Kanel från Sri Lanka, Kina och Vietnam har gott rykte medan indonesisk och amerikansk anses vara ganska dålig. Kanel från Seychellerna har länge omtalats som sämst av alla.
Indier, ceyloneser, perser och araber äter mest; kanel ingår i många exotiska
kryddblandningar som indisk garam masala, indisk curry,
arabisk baharat och etiopisk berbere. I Sverige ... äter vi ingen alls, för all kanel som säljs i Skandinavien är sedan årtionden indonesisk kassia.
|
| Växtdroger och beredningar |
• Kanelbark, Ceylonkanel (Cinnamomum
cortex interior, Cinnamomum ceylanicum cortex interior,
Cinnamomi cortex, Cortex cinnamomi ceylanici, Cortex cinnamomi zeylanici): Svenska farmakopén upplaga 1-11 (1775-1946).
• Blomma, kanelknopp (Flores cassiae, Flos cassiae,
Flores cinnamomi ceylanici): Svenska farmakopén upplaga 5 (1817).
• Kanelblad (Folium cassiae, Folia cassiae, Folium
cinnamomi ceylanici)
• Kaneltinktur (alkoholutdrag)
• Kanelessens (eterisk olja)
• Kanelaldehyd (isolerat ämne) |
|
| Historia |
Namnet
• Cinnamomum = kanelbark, efter grekiska kinnamomum och latin cinnamomum, båda med betydelsen bark
från kanelträd. Ordet tros komma från
feniciskan som hämtat det från bl. a. hebreiska
qinnamôn = kanel, som i sin tur antagligen kommer
från malaysiska kayu = trä, ved, och manis = söt. Antagligen har det använts som handelsnamn
på både kanel och kassia.
• Zeylanicum = från Ceylon, Sri Lanka.
• Vera är rent latin = äkta, sann,
alltså som stämmer med typarten.
• Namnet kanel, i fornsvenska före 1500-talet, är en form av tyska Kaneel som i sin
tur kommit från franska cannelle, alla med
betydelsen kanel och med ursprung i latinets canna = rör, dit det kommit från ett sanskritord med samma betydelse.
Ursprung
Sydöstra Asien, antagligen södra Indien och
Ceylon = dagens Sri Lanka. Under tertiärtiden (för
600.000-100 miljoner sedan på en höft) växte
kanel i hela Europa upp till Småland, vilket förstås
ingen människa hade någon glädje av
eftersom inga fanns.
Kina
Något slags kanelträd - kassia eller äkta kanel - var känt i
Kina åtminstone 1500 f. Kr. Kanel hörde till
de få växtdroger som kineserna importerade
under de äldsta farmakopéernas tid , 2000-talet f. Kr. Från åtminstone 100-talet f. Kr. användes den regelbundet i mat. Inte heller om denna var kassia
eller kanel vågar någon svära på.
Egypten
Också egyptiska uppgifter om kanel är osäkra. Landet fick sin tisheps, någon slags kanel, från Punt, dagens Somalia. Bland annat hämtades den hem av drottning Hatshepsuts berömda båtexpedition på 1400-talet f. Kr. Tisheps ingick i flera egyptiska parfymer som grekiska och romerska författare senare kunde lämna recept på. I fornegyptiska recept, bl. a. i Ebers-papyrusen (1550 f. Kr.), förekommer den i salvor men inte i invärtes läkemedel. Den skänktes till templen men det finns inga uppgifter om att den använts som brännoffer, däremot i rökelser "för att ge rum och kläder en behaglig lukt".
Tisheps är med myrraharts och "cederolja" den enda krydda som uttryckligen omnämns i egyptska källor som ingrediens vid mumifiering. Alla andra krydd- och doftväxter känner man till genom arkeologiska fynd. En mumie från 1200 f. Kr. var täckt med ett flera cm tjockt kryddlager mellan hud och bandage, med tydlig lukt av kanel och myrraharts.
Tisheps kan faktiskt också vara kamfer; träden är ganska nära släkt. I ett recept ingår tisheps i suppositorier som ska "kyla anus" och det pekar ju onekligen mot kamfer snarare än kanel.
Uppgifter från 600-talet f. Kr- är säkrare; då vet man att kryddan kanel nådde Egypten och Europa.
Tusen och en natt
Det är inte heller lätt att utreda vilken
kanel grekiska och romerska författare beskriver. Deras kinnamomon (grekiska) och cinnamomum (latin) är inte
självklart kanel, och kassia (grekiska)
och casia (latin) inte heller så säkert
kassia. Till det kommer att man importerade också
bladen, malabathrum. Vad skulle man tro? Ingen
hade sett träden och handelsmännen var sannerligen
inte att lita på. Tvärtom fabulerade de ihop
fantastiska rövarhistorier för att motivera
höga priser. Herodotos på 400-talet f. Kr. gick på
eller återberättade åtminstone alltihop - "det är min skyldighet att berätta det jag hör men inte att tro på det" var ju hans devis: |
| |
|
Man berättar, att stora fåglar
för med sig de stänger, som vi efter
fenikerna kallar konamomon, och att fåglarna
för dem till sina bon, som är byggda
av gyttja på branta berg, där ingen
människa kan klättra upp. Härvid
använder araberna följande knep. De
hugger i så stora stycken som möjligt
köttet av döda oxar, åsnor och
andra dragare och bär dem till dessa trakter,
där de lägger dem nära intill bona,
varefter de avlägsnar sig. Nu flyger fåglarna
ner, tar köttstyckena och för upp dem
till sina bon. Dessa kan emellertid inte bära
tyngden utan går sönder och faller
ner. Och nu kommer araberna och plockar upp den.
Den på detta sätt samlade kanelen utföres
sedan till andra länder. |
|
| |
Historien är förvillande lik
den som Sinbad berättar om Rok-fågeln från
sin andra resa i Tusen och en natt, men där är
det diamanter som fastnar i köttstyckena: |
| |
|
Så fattade jag mod, och
då jag började gå omkring i dalen,
fann jag, att stenarna på marken voro idel
diamanter av det slag, som man använder till
att borra hål i andra mineraler och ädelstenar
såväl som i porslin och onyx, ty diamant
är den hårdaste sten, som finnes, och
det finns icke något som helst, som biter
på den. Men dessutom var dalen full av ormar
och andra giftiga odjur, av vilka vart och ett
var så långt som en pamstam och så
tjockt, att det med lätthet kunde sluka en
elefant. Dessa ormar kommo emellertid fram blott
nattetid, ty om dagen höllo de sig dolda
av fruktan för fågeln Rok och andra
stora rovfåglar, som slogo ner på
dem och hackade dem i bitar. |
|
| |
Sindbad kommer på att han har
hört talas om den där dalen förr: |
| |
|
De hade berättat, att på
ett ställe mellan bergen, som var mycket
farligt och otillgängligt, fanns det diamanter,
och för att få tag på dessa hade
de köpmän, som drevo handel med diamanter,
hittat på en egendomlig list. De togo ett
får, som de slaktade och flådde, och
sedan de skurit det i bitar, kastades dessa från
toppen av de omgivande bergen ned i den djupa
dalen. När det färska köttet på
så sätt kastades ner, kommo några
av de diamanter, varmed hela jorden var översållad,
att fastna däri. Därpå gingo köpmännen
undan och blevo borta halva dagen. Under tiden
kommo gamar och andra rovfåglar, vilka slogo
sig ned på köttstyckena och i sina
klor buro upp dem på bergstopparna. Därpå
skyndade köpmännen fram och skrämde
bort fåglarna med sina rop, varefter de
själva gingo hän och togo de diamanter,
som hängde fast vid köttet, vilka de
läto ligga kvar åt fåglarna.
Detta är det enda sättet, varpå
det är möjligt att få tag i dessa
diamanter. |
|
| |
Om kanel kunde Aristoteles berätta
att barken hämtades av särskilda kanelfåglar
som byggde bon av dem högt uppe i träden.
Bästa sättet att få ner bona var att
beskjuta dem med blytyngda pilar. Och så här
berättar Aristoteles elev Theofrastos ett århundrade efter Herodotos: |
| |
|
Och det finns också en saga
om den; det sägs att den växer i raviner
och att det i dessa finns mycket ormar vars bett
är dödliga. Mot dessa skyddar de händer
och fötter innan de går ner i ravinen.
När de har hämtat kanelen delar de upp
den i tre delar och drar lott om dem med solen,
och den del som tillfaller solen lämnar de
kvar, och det sägs att så fort de lämnar
stället ser de hur den fattar eld. Men det
där är bara fabler. |
|
| |
Arabisk, etiopisk eller ceylonesisk?
Herodotos (Grekland 400-talet f. Kr.), Theofrastos (Grekland
300-talet f. Kr.) och Dioskorides (Rom runt år 65)
höll alla på att kassia/kanel kom från
södra Arabien, en idé som övergavs först på
400-talet. Dioskorides samtida Plinius avfärdade pratet om arabiska fåglar och höll på Etiopien. Å andra sidan berättar han också att skörden var ett kungligt monopol i Arabien och fick påbörjas först med gudarnas tillåtelse, som krävde att man offrade 44 oxar, getter och vädurar... Från Etiopien kom i alla fall kassia, har det visat sig. Och
kanel kom på sätt och vis verkligen från
Arabien, för det var över arabiska halvön
karavanerna gick sedan arabiska sjömän landat den från Indien och Ceylon.
Hur skulle man kunna veta? Ingen hade sett busken och det enda man hade att gå efter var handelsvägarna så långt de kunde spåras och handelsmännens förledande uppgifter. Den grekiske geografen Strabon vid vår tideräknings början antog att det fanns ett kanelland söder om Egypten.
På 100-talet importerades
både kassiabark, kanelbark och kanelblad till Rom.
Äkta ceylonkanel i större mängd kom antagligen
på marknaden först på 300-talet när
Ceylon blev en mötesplats för grekiska, persiska
och arabiska handlare. Fram till 1400-talet kom all bark
från vilda träd.
Ceylon: Araber, portugiser, holländare, engelsmän
På 1200-talet upptäckte européer kanelträden
på Ceylon, dagens Sri Lanka, men ceyloneser och
inflyttade araber var obenägna att släppa ifrån
sig makten över handeln. På 1400-talet kom odlingar
i gång - dittills hade man skördat vild - och
handelsrepubliken Venedig började importera kryddan
och sprida den i Europa.
1505 tog sig portugiser fram
till Ceylon och lyckades 1536 ockupera ön och ta över handeln från araberna. Därmed
var det slut på sötebrödsdagarna för
de lokala indiska furstarna - en av dem fick betala en skatt på 110 ton kanel om året till Portugal - som inte såg sig någon
annan råd än att stödja Portugals konkurrent
Holland.
Det fick de bittert ångra. Holländarna
inte bara annekterade ön 1656, fördrev portugiserna och övertog
handeln, utan förvandlade också Ceylon till ett helvete. Man började odla träden systematiskt och efter en ceylonesisk
kungs uppror som slutat med 7.000 holländares död
övergick man 1765 till att skörda enbart odlade
träd.
1796 fick Ceylon åter en ny europeisk herre, Storbritannien,
som upprepade Hollands manöver gentemot Portugal:
annekterade ön, slängde ut holländarna
och övertog kanelhanteringen. Det engelska
monopolet varade fram till 1833 då holländare
började odla utsmugglade kanelträd i Indonesien
(Borneo, Java, Sumatra) och fransmän i Afrika (Mauritius,
Réunion, Franska Guyana). 1853 hade monopolet i
praktiken upphört och engelsmännen upphävde
det även formellt. Det dröjde dock till 1948 innan Ceylon blev självständigt och kunde ta över kanelhandeln själva.
Kanelskalarna
Särskilt klämda mellan stormakterna var de arbetare
som skördade och beredde barken, den särskilda
kasten kanelskalare, challa. Det ursprungliga holländska
kravet var att varje man från 12 års ålder
skulle leverera 28 kilo bark per säsong, vilket betalades
med en mycket liten ranson ris. Detta höjde så
småningom till 303 kilo. Att sälja bark till
andra än holländska tjänstemän var
belagt med dödsstraff, liksom att underlåta
att rapportera om man hittade kanelplantor utanför
plantagen.
Kanelblad
Kanelblad (gr. malabatrhron, lat. malabathum) kostade 300 denarer för 330 gram på Plinius tid, att jämföra med svartpeppar 4 denarer. Bladen var alltså en egen krydda. Man pressade olja ur
dem, kokade dem i vin och använde dem i salvor och parfym.
Både "egyptiska" och "syriska" blad fanns att köpa men bäst var de "indiska".
Plinius var inte helt fel ute när han menade att kanelbladen kom från Indien via Syrien. Att de kom från samma träd som kanelbarken visste han däremot inte.
I Europa på medeltiden var kanelblad så vanliga att de kort
och gott kallades blad (folia) eller indiska blad (folia
indi).
Dyr kanel
I Rom runt år 70 kostade var mald bark från Indien dubbelt så dyr som hel bark. Plinius har också hört att kanel förr kostade 1.000 denarer pundet men att priset halverades sedan barbarer bränt skogarna. En dyr krydda var det i alla fall och när Nero brände
en årsimport kanel på likbålet för Poppaea
år 65 var det för att visa vilken oerhörd förlust han lidit genom hennes död (han hade själv slagit ihjäl henne).
Fram till runt år 1000 förblev
kanel mycket dyr i Europa men det finns belägg
för att den användes i ett schweiziskt kloster
på 800-talet och hade kommit i allmänt bruk
i England på 1000-talet.
Falsk kanel
Förfalskningar har varit vardagsmat och kanel är fortfarande efter saffran den mest förfalskade
kryddan. En bedräglig kryddhandlare i
Sevilla 1632 blev inte bara av med hela lagret utan fick
också hundra piskrapp, men det var först vid
tredje avslöjandet.
Sverige
I en svensk läkebok från
14-1500-tal, avskriven från danska,
görs det klart att det finns två slags kanelbark
och att den tunna (kanel) är bättre än
den tjocka (kassia) men vi vet inte vilken som varit vanligast. En tysk resenär berättar 1586
att bönder i Blekinge och Småland minsann
visste att
|
| |
begära av en gäst
muskot, kanel, nejlikor,
ingefära och
dylikt, men att få något av dem även
för penningar händer ej ofta... |
|
| |
I kalla klimat har plantan odlats i orangerier; den fanns enligt bevarade protokoll t. ex. i orangeriet på Gunnebo slott 1810.
Kanel som mat och medicin
Medicinskt har både bark och blad använts särskilt som medel för matsmältningen, t. ex. mot illamående. Svenska beskrivningar av maträtter med kanel finns
från 1200-talet. Välbärgat folk i Europa kryddade all slags mat med kanel ungefär som i dagens indiska matlagning, där kanel ofta ingår in currypulvren.
Ett pund kanel gick åt vid det stora och berömda
gravölet för den heliga Birgittas far 1328; familjen var Sveriges rikaste. I mitten av
1500-talet fanns den på lager i Gustav Vasas
kryddkammare.
På 1700-talet fick kanel kamouflera finkelsmak i brännvin ("vara på kanelen"). När kryddan började bli något så när åtkomlig för gemene man på 1800-talet tog man den i välling, gröt, filmjölk och, när sådant förekom, pannkaka och
vetebröd. Kanelbullar började bakas först på 1920-talet. All kanel i dagens butiker är indonesisk kassia.
Kanelens 9 dygder
Arvid Månsson på 1600-talet hämtar från antika författare, arabiska läkare och tyska örtaböcker 9 dygder hos kanel - så ovanligt i Sverige att han samlar den under samma rubrik som lager: Hon lenar hosta och stärker bröstet, borttager snuva och hosta, värmer kall mage och är bra mot vattusot (vätskeansamling). I blandningar med annat är hon bra för hesa, mot hosta, mot vämjelse i magen (illamående), för kvinnor som kväljas med barn (graviditetsillamående) och driver ut efterbörden.
Element och kvaliteter
Astrologiskt styrt av solen och därmed Lejonet (elementet
eld, fast kvalitet).
Enligt elementläran ett mycket hett träd med
viss fuktighet (Hildegard av Bingen 1100-tal). Kanelbarken är het och
torr (svensk läkebok ca 1500, Arvid Månsson 1600-tal).
Ayurveda klassificerar kanel som värmande och sammandragande;
det ökar pitta och minskar vata och kapha. |
|
• Litteratur:
Se t ex Botanica (2003), Corneliuson (2000), Ebbell
(1937), Fries (1904) Gentz och Lindgren (1946), Green (1976), Hansson och Hansson (2002), von
Hofsten och Bergkvist (1989), Juneby (1999), Jönsson
(1910), Jönsson och Simmons (1935), Keay (2006), Keyland (1989),
Klemming läkebok 3, 6, 7 (1883-1886), Klynne och
Klynne (2003), Lindgren (1918), Linell och Hylander
(1955), Manniche (1999), Manniche (2006), Meyer (1952), Miller (1969), Månsson (1987),
Nationalencyklopedins ordbok (1995), Neuendorf (1991),
Neuendorf (2009), Nielsen (1986), Pharmacopea suecica I (1775), Plinius bok 12:XLII-XLV, LIX
(1968), Rehnberg (1963), Reynolds (1996), Schweigger
och Kammerer (1998), Strindberg (1974), Swahn (1996), Svenska farmakopén
VIII (1901), Svenska farmakopén IX (1908), Svenska farmakopén X (1925).
• Citat: Här växer
den...: Rugoff (1963). Man berättar att...:
Herodotos (2000). Så fattade jag mod...; De hade berättat... Tusen och en natt;
Torsten Wennströms översättning (Baltiska
förlaget, 1928). Och det finns...: Theofrastos bok 9
(1916).
• Nätpublikationer:
Gernot Katzer's spice pages (2005 03 30). FAO: Major food and agricultural commodities and producers (2008 04 26). FAO: Key statistics of food and agriculture external trade (2008 04 26). |
|
|
|
|
© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/kanel.html
Datum: 2019 01 19 -
Uppdaterad: 2010 08 31
Cookieinfo
|
|