Kalmus

• Så gott som alla doftande gräsarter inom släktet Cymbopogon: citronella, citrongräs, ingefäragräs, palmarosagräs, vetivert.

• Ört: Flerårig. 60-200 cm hög. Vattenväxande. Upprätt trekantig stjälk.
• Rot: Jordstammen (kalmusroten) är 2-3 cm tjock och 25-100 cm lång, rödaktig, hårig och med frisk kryddoft.
• Blad: Ur jordstammen växer de styva och svärdslika bladen, 2-3 cm breda och gulgröna till gröna, vid basen rödaktiga, som sprider sig i solfjädersform och lätt känns igen på kryddoften och på att ena bladsidan är krusig.
• Blomma (juni-augusti): Längs stjälken kommer mycket små, gulgröna blommor samlade i ljusgröna, 5-8 cm långa, svagt böjda kolvar som ser ut att växa fram ur ett blad.
• Frukt: Frukten är ett rödaktigt bär.

Skörd
• Rot (april-maj, september-november): Rötter insamlas på våren innan bladen utvecklats eller på hösten när växten börjat vissna. Efter torkning, t. ex. rotbitarna uppträdda på tråd, blir den kryddiga doften starkare. Vikten minskar till en femtedel.
Växtförhållanden
Växer i grunt näringsrikt vatten och sumpiga marker som kärr, åar, dammar och sjöstränder, planterad både som prydnad och för att binda sandbankar. Frosthärdig och lättodlad, men frukten mognar bara i varma länder som Indien. I Norden är t.o.m. blomning ovanlig.
• Förökas i Europa genom rotskott och delning.
Utbredning
• Nordamerika: Vild och odlad på östkusten.
• Asien: Vild och odlad från Svarta havet till Japan.
• Europa: Vild och odlad i större delen av Europa. "Växer i diken, fiskdammar och kärr, tämligen sällsynt i Uppland och Bohuslän, men allmän i Skåne", berättar Linné i svenska floran 1755. Idag förekommer den fläckvis upp till Dalarna-Värmland, förvildad sedan den odlades som medicinalväxt.

Namnet
• Acorus efter grekiska akoros = stärkande, ändlös. Det har gissats på ett samband med grekiska kore = pupill, antagande att växten användes vid ögonsjukdomar. Theofrastos (Grekland 300-talet f. Kr.) använder namnet om en växt med doftande rot. Dioskorides (Rom kring år 70), som annars kallar kalmus för Kalamus aromatikos, benämner den ibland också acorus. Det moderna namnet Acorus, givet av Linné, har lett till förväxlingar med det äldre Acorus som betydde svärdslilja (Iris pseudacorus). Dubbelfel förekommer: Kalmus förväxlas först med svärdslilja som den har vissa likheter med och blir sedan översatt iris (Iris germanica, florentina, pallida). I text är förväxlingen svår att upptäcka; både kalmus, svärdslilja och iris är vattenväxter med långsmala blad.
• Calamus är latin = kalmus, vass, rör, halmstrå, efter grekiska kalamos med samma betydelse. Det grekiska namnet hämtades från hebreiska kene bosem = balsamrör, doftande rör. Det hävdas ibland att detta kene bosem i översättningar regelmässigt förväxlats med ett annat hebreiskt ord för väldoft, vasstrå, rör: nerd, hämtat från sanskrit nalah = väldoft, vasstrå, rör, och naladâ, en samlingsbeteckning på doftande indiska gräs i släktet Cymbopogon (dagens citronella, citrongräs, ingefäragräs, palmarosagräs, f.d. vetivert). Det som i Gamla Testamentet kallas kalmus (grekiska kalamus av hebreiska kene bosem) borde alltså egentligen vara ett eller flera Cymbopogongräs (grekiska nardos av hebreiska nerd). Mer om det svåröversatta nardusört.
• Av calamus namnet kalmus som fanns i fornsvenskan före 1500-talet.
Ursprung
Indien och Amerika, där växten använts länge som läkemedel. Enligt en del också ursprunglig i södra Kina där den varit ansedd som en magisk växt.
Asien
Roten har använts länge i indisk medicin. I Japan nämns den i Berättelsen om Genji runt år 1005. Mongoler bidrog till att sprida den över stora områden i Asien; de använde roten för att rena dricksvatten och planterade därför kalmus vid rastställena. Araber och perser var väl bekanta med växten och skattade den högt och den används fortfarande i traditionell islamsk medicin. Profeten själv ska ha fått ett varigt finger läkt med ett omslag med roten.
Grekland och Rom
Det är alltså osäkert om forntidens och antikens kalmus verkligen svarar mot dagens - se Namnet ovan. I klassiska antika texter kallas den calamus aromaticus = doftande säv, under senantik calamus verus = äkta säv och acorus verus = äkta acorus, som arabiska översättare senare kallade qasab och al-zoreira. Det egyptiska namnet var kallades shebi nedjem = söt säv. Den betraktades som ett afrodisiakum och förekommer någon gång i medicinska texter. Att egyptierna använde den för att doftsätta örtolja berättar Dioskorides första århundradet. Under namnet kenen ingick den också i recept på den egyptiska parfymsalvan kyphi - om det inte var hartsen från styraxbuske.
Grekerna använde kalmus, eller vad det nu var, som gudaoffer, de hippokratiska läkarna på 400-talet f. Kr. som medel mot bl. a. tandvärk. Enligt både Theofrastos i Grekland på 300-talet f. Kr. och Plinius i Rom första århundradet importerades roten från Arabien, Indien och Syrien; syrisk var bäst. Enligt Plinius' samtida växte den i Indien. Varifrån arabiska handelsmän fick den fanns ingen möjlighet att kontrollera. Ingen av dem hade sett växten, endast den importerade jordstammen. Plinius beskriver den som vattenväxande.
Europa
Uppgifterna om hur och när kalmusrot nådde Europa är många - den odlades i Polen på 1200-talet, infördes till England under 14- eller 1500-talet, gavs i gåva 1547 av hovet i Konstantinopel till en läkare i tjänst hos kejsar Ferdinand av Österrike och planterades i Wiens botaniska trädgård, odlades i Europa på 1500-talet... Vid 1500-talets slut verkar den ha odlats i Tyskland och Frankrike och därifrån ha spritts via kloster- och slottsträdgårdar till gemene mäns trädgårdar i Europa.
Sverige
I mitten av 1500-talet importerades roten torkad från Indien och fanns på lager i Gustav Vasas kryddkammare. Från århundradet därpå finns uppgifter om att plantan växte i Sverige. Rötterna brukas på brännevin, berättas i Linnés Flora Oeconomica 1749 och i svenska floran sex år senare påpekas i sann Linné- och 1700-talsanda:

Kalmusrotens nyttor
Sedan 1600-talet har torkad kalmusrot använts i Europa, t. ex. strödd på golv och i sängar för att hålla ohyra borta, lagd i vatten för att desinfektera det, blandad i potpourrier för att fixera andra dofter så att de blir hållbara, lagd på sår för läkning, tuggad till skydd mot smittor och för att lugna gasig och orolig mage, äten kanderad som godis, blandad i öl och brännvin som krydda - en sup på fastande mage. Kor gillar bladen och roten, som ger mjölk och smör "en ganska behagelig smak", berättar Linné i ett brev 1756.
Element och kvaliteter
Ayurveda klassificerar kalmusrot som värmande, uttorkande och sammandragande; den ökar pitta och minskar kapha och vata.

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/kalmus.html
Datum: 2019 05 23 - Uppdaterad: 2010 09 8
Cookieinfo