 |
Johannesört |
||
| Där bränner jag mitt brännvin själv och kryddar med johannesört och dricker det med välbehag till sill och hembakt vört. (Ulf Lundell: Öppna landskap, 1982) |
|||
|
|
|||
| Synonymer | Äkta johannesört, johannisört, johannesblöda, johannisblöda, johannisblomster, Sancti Iohannis yrth, äkta mannablod, mansblod, rösmansblod, hypericen, hyperik, hirkenpirk, kantpirk, randpirk, pirkenpirk, pirkum, pirken, pirk, perkum, perken, satansflykt, djävulsflykt, fans flykt, kristikorsblod, korsört, midsommarblomster, vildhumleört, statt upp och gack | ||
| Botaniska namn | Hypericum perforatum L. = Hypericum perfoliatum | ||
| Engelska namn | St John's worth, Johnsworth, common St John's worth, perforate St John's worth, perforated St John's worth, penny John, Aaron's bread, amber, hardhay, goatweed, klamath weed, tipton, weed, cammock, grace, rosin rose | ||
| Andra namn | Romanska
språk |
||
|
|
|||
| Besläktade | Släktet Hypericum omfattar
nära 400 arter av gulblommiga örter, buskar
och små träd. Åtminstone sju kan hittas
i Sverige. Alla har som äkta johannesört upprätt
och lite vedartad stjälk, motsatta blad och gula
blommor (juli-september). Möjliga att förväxla
är ett par som liksom äkta johannesört
har kantig stjälk: • Fyrkantig johannesört, mansblod, midsommarblomster, johannisblomster (Hypericum maculatum), eng. St John's worth, fr. millepertuis: 40-70 cm hög. Stjälken är fyrkantig till skillnad från äkta johannesörts tvåkantiga och inte lika rikt förgrenad. Blad och kronblad har samma typiska genomskinliga prickar men färre och det röda färgämnet kan gnuggas fram ur blommorna på samma sätt. Blommar vid samma tid (juli-september). Vanligare i Sverige än äkta johannesört och går längre norrut; kan hittas på mager mark - ängar, skogsbryn, betesmark, hedar. Korsningar mellan dem kan förekomma. • Kärrjohannesört (Hypericum tetrapterum): 30-60 cm hög. Stjälken är fyrkantig till skillnad från den äkta johannesörtens tvåkantiga. Bladen har prickar men inte den gula blomman. Rätt vanlig i Danmark på blöt mark. |
||
| Ej besläktade | • Hästfibbla
(Arnica montana) - förr kallad johannisört. • Älgört (Filipendula ulmaria) - förr kallad johannisört. |
||
|
|
|||
| Beskrivning | • Ört: Flerårig. 20-70 cm hög i Sverige, upp till 2 m i Sydeuropa. Styv, upprätt stjälk,
tvåkantig (med två längsgående
kanter), nedtill vedartad, upptill tätt förgrenad
till blomstjälkar. • Rot: Kraftig jordstam. • Blad: Direkt på stjälken och längs grenarna små skaftlösa elliptiska blad motsatt varandra i par. Körtlar på bladen som syns som små genomskinliga prickar innehåller eterisk olja. • Blomma (juli-september): Kortskaftade blommor med fem gula kronblad med prickar längs kanten kommer i grentopparna, i stjälktoppen samlade flera tillsammans i klasar. Körtlar på blombladen innehåller eterisk olja och färgämnet hypericin som genast färgar fingararna röda när man smular blomman. • Frukt: Frukten är en 5-10 mm lång oval kapsel med många små svarta frön. Den torra fröställningarna står kvar hela vintern. |
||
| Odling och bruk |
Skörd |
||
|
|||
| • Hel ört: Även örtens gröna delar innehåller hypericin men det verkar råda enighet om att de är utan värde i tinkturer. Överblommad ört med fröställning kan insamlas senare på hösten; den är vacker torkad. | |||
| Växtförhållanden På öppen och torr sand- och grusmark - banvallar, ängsbackar, skogsgläntor, banvallar, bergknallar. "Växer allmänt på backar, vid gärdesgårdar och i snår", berättar Linné i svenska floran 1755. • Förökas med sticklingar på sommaren eller från frö på hösten. Johannesört som biväxt Blommorna ger lite nektar och också lite pollen som samlas av bin. Utbredning • Europa: Örten är vanlig i Europa och finns i alla världsdelar. • Norden: Allmän upp till Värmland-Uppland, någon gång i Norrland. Försöksodlas som medicinalväxt i Skåne. Vanlig i hela Danmark och i Norge upp till Nordland. |
|||
| Växtdroger och beredningar | •
Ört (Hyperici herba, Hypericum herba, Herba hyperici):
I lokala farmakopéer innan Sverige fick
en nationell 1775. Svenska farmakopén upplaga 1-4 (1775-1790). Togs upp i
tyska farmakopén 1941, glömdes bort ett
tag och återkom 1979. • Frö (Hyperici semini, Semen hyperici): I lokala farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775. Svenska farmakopén upplaga 1 (1775). • Blomma (Hyperici flores, Flores hyperici recentes): I lokala farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775. • Johannesörtsinfusion (vattenutdrag) • Johannesörtstinktur (alkoholutdrag) • Johannesörtsolja (oljeutdrag) |
||
|
|
|||
| Historia | Namnet • Hypericum latin = johannesört, av grekiska hyper = över, och eikon = bild, alltså "över bild", syftande på seden att pryda bilder med växter för att hålla onda andar borta. Namnet användes om örten redan av de hippokratiska läkarna i Grekland på 400-talet f. Kr. Härav på svenska t. ex. hirkum pirkum för johannesörtsbrännvin. • Perforatum = genomborrad, med hål, av latin perforatus = borra hål, genomsticka, syftande på att bladen ser ut att vara genomstungna. • Namnet johannesört, i svenskan sedan ca 1710, kommer av att örten plockades vid midsommar, Johannes Döparens dag. Europa Känd och använd under antiken; Dioskorides nämner den första århundradet och århundradet därpå Galenos. Korsfararna använde den som läkeväxt. Linné tar upp den i sin Materia Medica. Amerika Införd till Nordamerika 1793, där indianer använde bladen som lugnande medel. När johannesörten under 1940-talet bredde ut sig så att boskap som åt av den blev så "skabbig, sårig i munnen och klen" att markpriserna sjönk, utrotade man örten genom att införa en europeisk skalbagge. |
||
|
Magisk johannesört Det röda färgämnet i blomman har förstås associerats med blod - den botade blödningar och blodsjukdomar, den växte bara på slagfält, den hade spirat ur Odens blod en gång när han skadats av ett vildsvin... Örten blommade när germanerna firade sin krigsgud Wotan vid sommarsolståndet men hann sällan gå i blom för nordbornas Oden. Kyrkan lyckades inte utrota midsommarfirandet utan fick nöja sig med att kristna det. Midsommardagen 24 juni gjordes till Johannes Döparens dag. Mannablod bytte långsamt namn till johannesört. Den skulle plockas kl 12 på midsommarnatten, under fullständig tystnad och utan att man såg sig om. Årets skörd hängdes upp i stuga och fähus eller stoppades i borrade hål i tröskeln där den skyddade mot åsknedslag, trolldom och häxor. Bar man den på kroppen blev man osårbar och väckte kärlek hos alla man mötte. Blommorna färgade brännvin blodrött och gav det extra läkekraft. I Linnés Örtabok kallas örten Sanchte Johannis Baptistae efter Johannes Döparen och Fuga demonum = djävulens flykt, eftersom den |
||
|
|||
| På 1600-talet gav man häxanklagade
kvinnor en dryck på johannesört och tistelfrö
som skulle få dem att bekänna sitt samröre
med djävulen. I Småland rökte
man med johannesört och svavel i öltunnan innan
julölet hälldes och hindrade på så
sätt trollen från att komma till.
I Norge hjälpte det mot melankoli att gnida in huvudet med den
färska saften. Johannesörtens nyttor I svenska floran 1755 berättar Linné om örtens nyttor: |
|||
|
|||
• Blomma: I bad med alun färgar de torkade blomknopparna ylle gult, berättar Linnélärjungen Pehr Kalm. Under 1900-talet har johannesört varit den kanske mest använda medicinalväxten i Tyskland; den kan hjälpa vid inte alltför allvarlig ångest och depression. På 80-talet började den väcka intresse också i andra länder och hos läkemedelsföretag. Idag finns många registrerade naturmedel baserade på blomman. Det var kanske inte bara alkoholen som hjälpte upp humöret när man förr tog morgonsupen hirkum-pirkum. |
|||
|
|
|||
|
• Litteratur:
Se t ex Bergmark (1983), Botanica (2003), Bruhn och
Eneroth (2000), Carson (1970), Corneliuson (2000), Culpeper
(1976), Elgklou (1995), Färnlöf och Tunón (2001), Hallbert (1981), Heino (2001), Gentz och Lindgren
(1946), Hewe (1984), Impecta (2004), Ljungqvist (2007), Juneby (1977),
Juneby (1999), Kirkevold
och Gjessing (2004), Klemming läkebok 3 (1883-1886), Lindeberg (1982), Lindeberg (1988),
Lindgren (1918), Linné (1986), Mossberg och Stenberg
(1992), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nielsen
(1991), Nylén och Olsson (1982), Pharmacopoea
suecica I (1775), Podlech (1989), Schön (1996),
Stary och Jirásek (1975), Stodola och Volák
(2000), Zittlau (1999). • Citat: För att ge läsaren ett begrepp...: Green (1976). • Artiklar: Monice Zondlo Fiume: Final report on the safety assessment of Hypericum perforatum extract and Hypericum perforatum oil (International Journal of Toxicology, 20(Suppl.2): 31-39, 2000). • Nätpublikationer: Den virtuella floran (2006 11 25). |
|||
|
|
|||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
|||
|
|
|||
