 |
Ingefära |
|||||
|
Med socker, ingefära, allt vad skönt hon vill begära! (Carl Michael Bellman: Fredmans epistel N:o 43; 1790) |
||||||
| Synonymer | Ingefära, ingefera, ingheferra, ingifera, ingifero, ingefär, ingefer, ingofer, ingofero, ingofär, gingiber, sinciber | |||||
| Botaniska namn | Zingiber officinale Rosc. (Roxb.) = Amomum zingiber | |||||
| Engelska namn | Ginger, true ginger, common ginger, Jamaica ginger | |||||
| Andra namn | Romanska språk Zingiber, zingiberi, zimpiberi, zingiveri, gingiber (latin), gingembre (franska), zenzero (italienska), gengibre, jengibre (spanska), gengibre (portugisiska) Nordiska språk Ingefaer (danska) ingefaer (norska), engifer (isländska), inkivääri (finska) Asiatiska språk Sheng jiang (mandarin = kinesiska), saang geung (kantonkinesiska), shoga, shouga (japanska), kinkh (thai), gamug, sga smug (tibetanska), gung (vietnamesiska), sringavera (sanskrit: "behornad sak"), singivera (pali), adrak (hindi), ingii, inji (tamil), zencefil (turkiska), gingebil, zanjabil, zazabil (arabiska), jamvil, zanjabil (farsi = persiska), sangvil (hebreiska), ingber (jiddisch) Andra språk Ziggiber, zingiberis (grekiska), piperoriza (nygrekiska), Ingwer (tyska), gember (holländska), dzhindzhifil, isiot (bulgariska), imbir (ryska), zingibro (esperanto) |
|||||
|
|
||||||
| Besläktade | Släktet Zingiber omfattar ca 100 ständiggröna arter. | |||||
| Ej besläktade | • Ingefäragräs
(Cymbopogon martinii var sofia). • Indianingefära (Asarum canadense L.): Nordamerika. • Tysk ingefära, dansk ingefära, aronsrot, aronsört, munkmössa (Arum maculatum). Galanga • Galanga (Kaempferia galanga), eng. aromatic ginger, galangal, maraba: Asien, där den är matkrydda, läkemedel och rökelse. • Liten galanga, kinesisk ingefära (Alpinia officinarum), eng. lesser galanga, false ginger, Chinese ginger: Gammal kryddväxt i Asien och Sydeuropa; ger eterisk galgantolja. • Stor galanga (Alpina galanga), eng. greater galanga: Roten läggs in som syltad ingefära. |
|||||
|
|
||||||
| Beskrivning | • Ört: Ettårig eller flerårig. Upp till 180 cm hög. Från rotstocken skjuter det upp höga, rakt uppstigande bladstammar utan grenar och kortare, fjälliga blomstjälkar. • Rot: Grov och knölig rotstock (jordstam, kryddan ingefära) med många utskjutande rötter som kryper horisontalt nära jordytan. Ung rotstock är gul, senare grånar den och får ett skyddande grågult skal. • Blad: På bladstammarna sitter långa smala blad. • Blomma (sommar): I toppen av blomstjälkarna ett ax av vita till gulgröna blommor med röda-brunlila strimmor och purpurfläckade läppblad. Inga frön utvecklas ur blommorna. | |||||
|
Skörd |
|||||
| Växtdroger och beredningar | • Rotstock, jordstam (Zingiber
radix, Zingiber radix depurata, Rhizoma zingiberis, Zingiberis
rhizoma): Svenska farmakopén upplaga 1-11 (1775-1946). • Ingefäraolja (oljeutdrag) • Ingefäraessens (eterisk olja) |
|||||
|
|
||||||
| Historia | Namnet • Zingiber = ingefära, efter grekiska ziggiberis, sanskrit sr'ngaveram, pali singivera, arabiska gingebil, alla med betydelsen ingefära. Ursprungligen ska det ha betytt hornformad, syftande på rotens utseende. Härav lågtyska ingever som före 1500-talet blev fornsvenska ingefära, ingefär. • Officinale = officinell, efter latin officina = verkstad, tillverkningsställe, apotek, d.v.s. ett officinellt apoteksläkemedel. Ursprung Sydostasien - kanske Java, där den växer vild. Ingefära har odlats så länge i Asien att det är svårt att spåra det vilda ursprunget. Till Mellanöstern kom den före vår tideräknings början. Asien Omnämnd som läkemedel i Bowers handskrift, en sanskrittext från 400-talet f. Kr. som hittats i Turkestan. I Indien åt man åtminstone förr gärna ingefära före religiösa högtider för att vara ren och lukta gott när man närmade sig gudarna. Dessutom skyddade växten mot människoätande tigrar. Kina I Kina är den hettande ingefäran mycket gammal som mat och medicin - den ska ha omtalats i läkeböcker på 3000-talet f. Kr. "Äter man ett stycke ingefära varje morgon får apotekaren dö av hunger", lyder ett kinesiskt talesätt. Dock fick inte gravida äta för mycket för då riskerade de att föda ett barn med sex fingrar. Ett par skivor ingefära offrade till jordguden ökade däremot chanserna att få en son och en färsk rotstock hängd över ytterdörren höll onda andar borta. Av en text från 406 framgår att man tog med sig skalad, kokt och inlagd ingefära på långa båtresor. Kankse var det mot sjösjuka, en mycket gammal användning som även välsignats av dagens vetenskap. Kanske var det sådan inlagd rot Konfutsius (500-talet f. Kr.) älskade; hans svaghet för ingefära omtalas ofta. Växten odlades i Kina under Sungdynastin (960-1279) men efterfrågan var så stor att man också måste importera från Kambodja. På 1200-talet berättar Marco Polo om landskapet Kaindu väster om Tibet: Förr hade det egna furstar men nu låg det under Kublai khans välde, överfullt av ingefära, kryddnejlika, kassia och "många andra kryddor och specerier som inte exporteras till Europa". Grekland och Rom Egyptierna var bekanta med ingefära och köpte den antagligen av arabiska handelsmän som tog den till Egypten vägen arabiska halvön - Röda havet - Östafrika. Till Grekland och Rom började kryddan komma århundradet f. Kr. Dioskorides berättar runt år 65 att den importerades till Italien inlagd i krukor. Enda andra möjligheten var att torka roten. Sådant torkat och malt pulver hade grekerna gärna i bröd, vilket sägs vara ursprunget till pepparkakan (eng. ginger bread). Både greker och romare betraktade ingefära som ett utmärkt allmänt motgift och den ingick därför i många läkemedel. Ingefärans ursprung Som med så många andra östliga kryddor visste greker och romare inget om vare sig moderväxten eller växtplatserna. Den förste europé som såg växten var Marco Polo på 1200-talet. Dioskorides och Plinius (runt år 70) antog att den odlades på arabiska halvön eller i dagens Somalia. Enligt andra kom den från Etiopien. Något med Röda havet var det i alla fall, och där, sades det, bodde grottfolket troglodyterna som levde på att odla och sylta in ingefära men i övrigt var så ociviliserade att de livnärde sig på enbart fisk. Under 100-talet började man luta åt att kryddans ursprung var Indien. Från år 176 vet vi varifrån den kom eftersom Rom då belade införsel över Röda havets hamnar med 25 % tull. Ingefära fanns med på tullistan. Den kom närmast från Östafrika eller arabiska halvön, som fick den från Madagaskar, som i sin tur fick den från Indien, som fick den från Sydostasien. Europa Efter romarrikets fall föll ingefära som så många andra kryddor ur bruk i Europa. På 800-talet var den tillbaka, nu skeppad över det nya handelscentrat Venedig. 973 berättar araben At-Tartushi med förvåning att han i Mainz utanför Frankfurt har sett ingefära, kryddnejlika, peppar och andra indiska kryddor som annars bara fanns i Fjärran Östern. Den förblev länge en exklusiv krydda, på 1300-talet ännu mer fördyrad av sitt rykte som pestmedel. Att den hjälpte matsmältningen av fet mat var man medveten om och drycker av ingefära togs vid hosta och heshet. I det italiensk-franska kök som började slå igenom på 1600-talet föll ingefära och andra starka kryddor helt ur modet, men den behöll sin popularitet i England och USA. Amerika Ingefära var antagligen den första kryddväxten som togs från Gamla världen till Amerika. Spanjorer började odla den i Mexiko redan 1530. Än idag är Västindien en stor ingefäraproducent. Sverige Till Skandinavien kom kryddan ingefära på 1100-talet. Svenska beskrivningar av maträtter med ingefära finns från 1200-talet. Vid det väldiga gravölet efter den heliga Birgittas far 1328 åtgick 2 1/2 pund ingefära till ett pris av 7 1/2 mark, motsvarande lönen för 45 dagsverken. I mitten av 1500-talet fanns ingefära på lager i Gustav Vasas kryddkammare. En en tysk på resa genom Sverige 1586 hade en del att berätta om böndernas smak för krydderier. Särskilt i Blekinge och Småland var de snara |
|||||
|
|
||||||
| Som alla dyra kryddor förfalskades ingefära. 1540 berättas i en klagoskrift från införselorten Lödöse i Göteborgstrakten om | ||||||
|
|
||||||
| Ingefära hörde nog inte till vanligheterna hos svenska 1500-talsbönder. Åt man det till vardags på 1800-talet så var det på filmjölk. Senare har ingefära använts framför allt till fläskkött, precis som i Kina där man länge vetat att den underlättar smältningen av fet mat och minskar matsmältningsbesvär som knip, kramper, gasbildning och illamående. Den är kramplösande också på luftvägarna, slemlösande och antiseptisk. Den sätter också fart på blodcirkulationen och värmer i kallt väder och svalkar i varmt. |
||||||
|
|
||||||
• Litteratur:
Se t ex Arrianos 5:2 (2003), Botanica (2003), Corneliuson
(2000), Culpeper (1976), Dahlby (1954), Dalby och Grainger
(1998), Furuhagen (1982), Green (1976), Hannestad (1966), Henrikson
(1992), Henrikson (2000), Jönsson (1910), Jönsson
och Simmons (1935), Linell och Hylander (1955), Ljungqvist (2007), Magnus 3:17 (1976), Manniche (2006), Meyer
(1952), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Plinius bok 14, 17
(1968), Plutarkos volym 2, bok 4 Camillus (1959),
Polo (1967), Seymour (1980), Strindberg (1974), Theofrastos
(1916). • Artiklar: Kristina Hedman Jansson: Odling av vin (Tidningen Åter 2004:4). Charlotta Sjöstedt: Det första vinet (Populär historia 1:2005). Charlotta Sjöstedt: Ännu äldre vin hittat (Populär historia 2:2005). • Nätpublikationer: FAO: Major food and agricultural commodities and producers (2008 04 26). FAO: Key statistics of food and agriculture external trade (2008 04 26). |
||||||
|
© Shenet 1997 - 2010 |
||||||
|
|
||||||
