Shenet - Ingefära

Ingefära

Rhenskt vin, mjölk och mjöd, mer ölostvassla, kära!
Med socker, ingefära, allt vad skönt hon vill begära!
(Carl Michael Bellman: Fredmans epistel N:o 43; 1790)

Synonymer

Ingefära, ingefera, ingheferra, ingifera, ingifero, ingefär, ingefer, ingofer, ingofero, ingofär, gingiber, sinciber

Botaniska namn

Zingiber officinale Rosc. (Roxb.) = Amomum zingiber

Engelska namn

Ginger, true ginger, common ginger, Jamaica ginger

Andra namn

Romanska språk
Zingiber, zingiberi, zimpiberi, zingiveri, gingiber (latin), gingembre (franska), zenzero (italienska), gengibre, jengibre (spanska), gengibre (portugisiska)
Nordiska språk
Ingefaer (danska) ingefaer (norska), engifer (isländska), inkivääri (finska)
Asiatiska språk
Sheng jiang (mandarin = kinesiska), saang geung (kantonkinesiska), shoga, shouga (japanska), kinkh (thai), gamug, sga smug (tibetanska), gung (vietnamesiska), sringavera (sanskrit: "behornad sak"), singivera (pali), adrak (hindi), ingii, inji (tamil), zencefil (turkiska), gingebil, zanjabil, zazabil (arabiska), jamvil, zanjabil (farsi = persiska), sangvil (hebreiska), ingber (jiddisch)
Andra språk
Ziggiber, zingiberis (grekiska), piperoriza (nygrekiska), Ingwer (tyska), gember (holländska), dzhindzhifil, isiot (bulgariska), imbir (ryska), zingibro (esperanto)

Besläktade

Släktet Zingiber omfattar ca 100 ständiggröna arter i Asien - Australien.

Ej besläktade

• Ingefäragräs (Cymbopogon martinii var sofia).
• Indianingefära (Asarum canadense L.): Nordamerika.
• Tysk ingefära, dansk ingefära, aronsrot, aronsört, munkmössa (Arum maculatum).
Galanga
• Galanga (Kaempferia galanga), eng. aromatic ginger, galangal, maraba: Asien, där den är matkrydda, läkemedel och rökelse.
• Liten galanga, kinesisk ingefära (Alpinia officinarum), eng. lesser galanga, false ginger, Chinese ginger: Gammal kryddväxt i Asien och Sydeuropa; ger eterisk galgantolja.
• Stor galanga (Alpina galanga), eng. greater galanga: Roten läggs in som syltad ingefära.

Beskrivning

• Ört: Ettårig eller flerårig. Upp till 180 cm hög. Från rotstocken skjuter det upp höga, raka bladstammar utan grenar och kortare, fjälliga blomstjälkar upp till 30 cm höga.
• Rot: Den grova och knöliga rotstocken (jordstammen, kryddan ingefära) är ett par cm tjock med många utskjutande rötter som kryper horisontalt nära jordytan. Unga rotstockar är gula, senare grånar de och får ett skyddande grågult skal.
• Blad: På bladstammarna sitter långa smala blad.
• Blomma (sommar): I toppen av blomstjälkarna sitter ett ax av vita till gulgröna blommor med röda-brunlila strimmor och purpurfläckade läppblad.
• Frukt: Frukten, en liten kapsel med små svarta frön, utvecklas sällan eller aldrig.

Odling och bruk

Oskalad rot

Skörd
• Rot: Rotstocken (ingefäraroten) grävs upp när blomma och stjälk vissnat ner, i tropiskt klimat 9-10 månader efter plantering. I kallare klimat kan man sällan vänta så länge utan får ofta skörda redan efter fem månader. Roten kan sedan tvättas (svart ingefära, cochiningefära), borstas eller skrapas (bengalingefära), skalas och soltorkas (vit ingefära, jamaicaingefära) och blekas (dålig). Luftväxling är viktig vid hantering och lagring, annars bildas mögel.
Växtförhållanden
Behöver tropisk sommar - lång, varm, ljus, fuktig - men gillar inte direkt sol och klarar inte frost. Mycket vattning krävs och väldränerad jord, annars ruttnar den. I kallare klimat kan plantan tas in i ljust rum sista tiden på hösten.
• Förökas genom delnin av rotstocken som med potatis så att man får bitar med "ögon". I tropiskt klimat görs det på våren, i kallare klimat får man börja i växthus och plantera ut. Odlad ingefära sätter sällan frö och om den gör det är de sterila.
Odling inomhus
Färsk rot kan sättas i kruka inomhus.
Utbredning
• Asien: Odlas i Kina, Indien, Sri Lanka, Indonesien, Nepal, Bangladesh, Thailand, Filippinerna, Korea, Japan... På Java lär den finnas vild. Syltad ingefära kommer från Hongkong, Kina, Australien, Malaysia.
• Afrika: Odlas i Nigera och Sierra Leone (torkad), Kamerun.
• Amerika: Odlas i Jamaica (världens största producent av torkad ingefära), Costa Rica, USA, Dominikanska republiken.
Handel
Indien var länge det största exportlandet. I början av 80-talet började Kina exportera och är sedan 2001 störst både som producent och exportör. Nederländerna producerar ingen egen ingefära men handlar mycket med den. Japan, USA och England importerar mest. Den svenska importen nästan femdubblades 1990-2008 till över 600 ton om året. Sista uppgiften om varifrån den köps är från 80-talet - Indien, Kina och Brasilien.
Bäst rykte har indisk oskalad ingefära; nordlig från Bengalen, sydlig från Sri Lanka, båda kallade bengalisk ingefära och rika på eterisk olja. Skalad och torkad ingefära förlorar skärpan men behåller smaken och är bäst från Jamaica (vit ingefära, jamaicaingefära). Kinesisk och annan indisk ingefära anses vara bra, japansk och afrikansk sämre. Blekt är alltid dålig.

Växtdroger och beredningar

• Rotstock, jordstam (Zingiber radix, Zingiber radix depurata, Rhizoma zingiberis, Zingiberis rhizoma): Svenska farmakopén upplaga 1-11 (1775-1946).
• Ingefäraolja (oljeutdrag)
• Ingefäraessens (eterisk olja)

Historia

Namnet
• Zingiber = ingefära, efter grekiska ziggiberis, sanskrit sr'ngaveram, pali singivera, arabiska gingebil, alla med betydelsen ingefära. Ursprungligen ska det ha betytt hornformad, syftande på rotens utseende. Härav lågtyska ingever som före 1500-talet blev fornsvenska ingefära, ingefär.
• Officinale = officinell, efter latin officina = verkstad, tillverkningsställe, apotek, d.v.s. ett officinellt apoteksläkemedel.
Ursprung
Sydostasien - kanske Java, där den växer vild. Ingefära har odlats så länge i Asien att det är svårt att spåra det vilda ursprunget. I Mellanöstern fanns före vår tideräknings början.
Kina
I Kina är den hettande ingefäran mycket gammal som mat och medicin - den ska ha omtalats i läkeböcker på 3000-talet f. Kr. "Äter man ett stycke ingefära varje morgon får apotekaren dö av hunger", lyder ett kinesiskt talesätt. Dock fick inte gravida äta för mycket för då riskerade de att föda ett barn med sex fingrar. Ett par skivor ingefära offrade till jordguden ökade däremot chanserna att få en son och en färsk rotstock hängd över ytterdörren höll onda andar borta. Av en text från 406 framgår att man tog med sig skalad, kokt och inlagd ingefära på långa båtresor. Kankse var det mot sjösjuka, en mycket gammal användning som även välsignats av dagens vetenskap. Kanske var det sådan inlagd rot Konfutsius (500-talet f. Kr.) älskade; hans svaghet för ingefära omtalas ofta.
Växten odlades i Kina under Sungdynastin (960-1279) men efterfrågan var så stor att man också måste importera från Kambodja. På 1200-talet berättar Marco Polo om landskapet Kaindu väster om Tibet: Förr hade det egna furstar men nu låg det under Kublai khans välde, överfullt av ingefära, kryddnejlika, kassia och "många andra kryddor och specerier som inte exporteras till Europa".
Indien
Omnämnd som läkemedel i Bowers handskrift, en sanskrittext från 400-talet f. Kr. som hittats i Turkestan. I Indien åt man åtminstone förr gärna ingefära före religiösa högtider för att vara ren och lukta gott när man närmade sig gudarna. Dessutom skyddade växten mot människoätande tigrar. Torkad och mald ingefära brukar ingå i currypulver.
Egypten
Egyptierna var bekanta med ingefäran som både mat och medicin 1500 f. Kr. De fick den antagligen genom arabiska handelsmän som tog den till Egypten längs karavanvägarna på arabiska halvön och vidare över Röda havet till Östafrika.
Grekland och Rom
Till Grekland och Rom började kryddan komma århundradet f. Kr. Dioskorides berättar runt år 65 att den importerades till Italien inlagd i krukor. Enda andra möjligheten var att torka roten. Sådant torkat och malt pulver hade grekerna gärna i bröd, vilket sägs vara ursprunget till pepparkakan (eng. ginger bread).
Ingefärans ursprung
Som med så många andra östliga kryddor visste greker och romare inget om vare sig moderväxten eller växtplatserna. Den förste europé som såg växten var Marco Polo på 1200-talet. Dioskorides och Plinius i Rom runt år 70 antog att den odlades på arabiska halvön eller i dagens Somalia. Enligt andra kom den från Etiopien. Något med Röda havet var det i alla fall, och där, sades det, bodde grottfolket troglodyterna som levde på att odla och sylta in ingefära men i övrigt var så ociviliserade att de livnärde sig på enbart fisk. Vem kunde veta? Ingefära kom som så många andra kryddor till Europa via arabiska halvön.
Under 100-talet började man luta åt att ursprunget var Indien. Från år 176 vet vi varifrån den kom eftersom Rom då belade all införsel över Röda havets hamnar med 25 % tull. Ingefära fanns med på tullistan. Den kom närmast från Östafrika eller arabiska halvön, som fick den från Madagaskar, som i sin tur fick den från Indien, som fick den från Sydostasien.
Europa
Efter romarrikets fall föll ingefära som så många andra kryddor ur bruk i Europa. På 800-talet var den tillbaka, nu skeppad över det nya handelscentrat Venedig. 973 berättar araben At-Tartushi med förvåning att han i Mainz utanför Frankfurt har sett ingefära, kryddnejlika, peppar och andra indiska kryddor som annars bara fanns i Fjärran Östern. Den förblev länge en exklusiv krydda, på 1300-talet ännu mer fördyrad av sitt rykte som pestmedel. Att den hjälpte matsmältningen av fet mat var man medveten om och drycker av ingefära togs vid hosta och heshet. På 1500-talet var importen av roten rätt stor.
Amerika
Ingefära var antagligen den första kryddväxten som togs från Gamla världen till Amerika. Spanjorer började odla den i Mexiko redan 1530. Än idag är Västindien en stor ingefäraproducent.
Sverige
Till Skandinavien kom kryddan på 1100-talet. Svenska beskrivningar av maträtter med ingefära finns från 1200-talet. Vid det väldiga gravölet efter den heliga Birgittas far 1328 gick det åt 2 1/2 pund till ett pris av 7 1/2 mark, motsvarande lönen för 45 dagsverken. I mitten av 1500-talet fanns den på lager i Gustav Vasas kryddkammare. Hos honom beklagade man sig 1540 från Lödöse i Göteborg över de bedrägliga köpmännen, som förfalskade

... synnerligen med färgad ingefära, saffran, nejlikor och andra kryddor, därutav människorna titt och tätt och ofta svåra, långvariga och oförvinnerliga sjukdomar efterföljer. Och synnerligen bekommer kvinnfolkspersoner, när de havande är, fött har eller eljes med naturliga krankheter befallna är, av sådant förfalskat gods sådan skada, att både de och deras frukt fördärvade eller de ock därefter aldrig fruktsamma bliva kunna...

En en tysk på resa genom Sverige 1586 hade en del att berätta om böndernas smak för krydderier. Särskilt i Blekinge och Småland var de snara

att begära av en gäst muskot, kanel, nejlikor, ingefära och dylikt, men att få något av dem även för penningar händer ej ofta.

Ingefära som mat
Ingefära hörde nog inte till vanligheterna hos svenska 1500-talsbönder. Åt man den till vardags på 1800-talet så var det torkad och pulveriserad på filmjölk. I högreståndshushåll var ingefära populärt fram till 1600-talet när det italiensk-franska köket gjorde starka kryddor passé. Därefter har ingefära använts framför allt till fläskkött, precis som i Kina där man länge vetat att roten underlättar smältningen av fet mat och minskar många matsmältningsbesvär. Ett proteinnedbrytande enzym zingibain mörar också kött när det kokas ihop med ingefära. Torkad pulveriserad ingefära ingår ofta i curryblandningar och i den starka franska blandningen quatre herbes (fyra kryddor) tillsammans med vitpeppar, muskotnöt och kryddnejlika. I England och USA har ingefära förblivit populär i t. ex. drycker som ginger ale.
Ingefära som medicin
Arvid Månsson på 1600-talet hämtar från antika författare, arabiska läkare och tyska örtaböcker 12 dygder hos ingefära: Hon rensar bröstet, klarar ögonen, stärker magen, hjälper att smälta maten, ger klara ögon och är bra mot huvudvärk. Blandad i vin ger hon aptit och i blandningar med annat är hon bra mot tandvärk, nedfallen tungspene, vred i tarmarna, för att värma tarmarna och för god röst.
"Stärker magen"och bra mot "vred i tarmarna" är nog ingefärans mest kända dygder idag. Det verksamma ämnet är gingeroler (zingiberol), luktlösa men skarpt smakande hartsämnen som finns i den färska roten men inte i torkad och inte i den eteriska oljan, där de är ombildade till doft. Torkad rot och eterisk olja saknar alltså den skarpa smaken medan aromen finns kvar och till och med är starkare än i färsk rot.
Färsk rot är kramplösande och har traditionellt använts vid kolik, knip, gasbildning och andra matsmältningsproblem och gingerol finns i naturmedel för att förebygga och bota illamående och åksjuka. Roten är också värmande genom att sätta fart på blodcirkulationen, ett förkylningsmedel (kramplösande också på luftvägarna, slemlösande och antiseptisk) och sänker blodfetter, blodsocker och kolesterol. Både färsk och torkad rot minskar ledsmärtor och ökar rörligheten i lederna.
Greker och romare betraktade ingefära som ett allmänt motgift men den kan också bli ett gift: Överkänsliga kan få eksem och mycket stora doser har använts som abortmedel och kan påverka effekten av läkemedel för bland annat blödarsjuka, hjärtproblem och diabetes.
Ingefära mot trollskott
Som allt med stark lukt var ingefära verksam mot allehanda sattyg. Till sådant hörde trollskott, om vilka Olaus Magnus berättar 1555 att de var små spjut av bly som lappar och finnar kunde avskjuta på hur långa avstånd som helst. Den som träffades fick bölder på armar eller ben och dog "under våldsamma plågor" inom tre dagar.
I en folksägen från Närke är en gumma på väg hem med sin ko. Plötsligt faller kon omkull och en elak röst hörs skratta:
- Trollskott å trollknut å spikaslag!
Gumman finner sig snabbt och svarar tillbaka:
- Kalmarsrot å ingefära å libsticka, spänn emot!
Och kon vart genast kry.
Element och kvaliteter
Astrologiskt styrd av Mars och därmed Väduren (elementet eld, ledande kvalitet) respektive Skorpionen (elementet vatten, fast kvalitet).
Enligt elementläran en mycket het (Hildegard av Bingen 1100-tal), het och våt (svensk läkebok 1500-tal, Arvid Månsson 1600-tal), eller, enligt ytterligare andra, torr.
Kinesiskt element: Vatten, i viss mån eld.
Ayurveda klassificerar ingefära som värmande och uttorkande; den ökar pitta och minskar vata och kapha.

• Litteratur: Se t ex Arrianos 5:2 (2003), Botanica (2003), Corneliuson (2000), Culpeper (1976), Dahlby (1954), Dalby och Grainger (1998), Furuhagen (1982), Färnlöf och Tunón (2001), Green (1976), Hannestad (1966), Henrikson (1992), Henrikson (2000), Jönsson (1910), Jönsson och Simmons (1935), Linell och Hylander (1955), Ljungqvist (2007), Magnus 3:17 (1976), Manniche (2006), Meyer (1952), Månsson (1987), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Neuendorf (2009), Plinius bok 14, 17 (1968), Plutarkos volym 2, bok 4 Camillus (1959), Polo (1967), Seymour (1980), Strindberg (1974), Theofrastos (1916).
• Citat: ... synnerligen med färgad ingefära...: Grimberg volym 2 (1922).
• Artiklar: Kristina Hedman Jansson: Odling av vin (Tidningen Åter 2004:4). Charlotta Sjöstedt: Det första vinet (Populär historia 1:2005). Charlotta Sjöstedt: Ännu äldre vin hittat (Populär historia 2:2005).
• Nätpublikationer: FAO: Major food and agricultural commodities and producers (2008 04 26). FAO: Key statistics of food and agriculture external trade (2008 04 26).

© Shenet 1997 - 2011
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/ingefara.html
Datum: 2012 02 04 - Uppdaterad: 2010 09 23
Cookieinfo