Shenet

Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem

Honungsbi


Vad som icke är nyttigt för svärmen är ej heller nyttigt för biet.
(Marcus Aurelius, romersk kejsare 161-180: Självbetraktelser)

Synonymer Honungsbi, tambi
1) Mörkt nordiskt honungsbi
2) Gult italienskt honungsbi
3) Kaukasiskt honungsbi
4) Grått carnicabi, grått honungsbi
Zoologiska namn Apis mellifera = Apis mellifica
1) Apis mellifera mellifera = Apis mellifica mellifica
2) Apis mellifera ligustica = Apis mellifica ligustica
3) Apis mellifera caucasica = Apis mellifica caucasica
4) Apis mellifera carnica = Apis mellifica carnica
Engelska namn Honeybee, bee
Andra namn Romanska språk
Abeille (franska)
Asiatiska språk
Feng (mandarin = kinesiska)
Andra språk
Biene (tyska)

Besläktade De ovan listade raserna är bara de fyra största i Europa. I Asien och Afrika finns ytterligare många, t. ex:
• Indiskt bi (Apis cerana): Tropiska områden. Det vanliga i Asien.
• Jättebi (Apis dorsata): Tropiska områden. Honung samlas från vildbin i Indien.
• Dvärgbi (Apis florea): Tropiska områden.
Ej besläktade • Meliponae, Trigonae - bisläkten inhemska på amerikanska kontinenten.

Beskrivning Bin känns igen först och främst på färgen. Det nordiska biet är nästan svart och hårigare än andra. Idag är bina i Sverige gulare än förr p.g.a. korsningar med gula italienska. Oavsett ras finns finns tre sorters bin i ett bisamhälle:
• Drottningen, visen: 15-20 mm lång, med smalare och spetsigare bakkropp än övriga och med gadd.
• 500-1.000 drönare: 16-17 mm långa, med klumpig bakkropp, stort huvud, stora facettögon och utan gadd.
• 15-70.000 arbetsbin: 10-13 mm långa, i stadiet vaktbi med gadd, i stadiet fältbi med pollenklumpar på bakbenen.

Odling och bruk

 

 

 

 

 

 

 

Skörd
• Bina själva kan "skördas" - se nedan om insamling av vildbin.
Honung (sommar-höst): Odlaren tar ramarna med vaxkakor ur kupan och låter honungen drypa av. Resten pressas eller slungas (centrifugeras) ut.
Bivax: (oktober-mars): Ramarna skickas till renserier och kommer tillbaka med beräknad mängd vax.
Propolis (höst): Propolis tas till vara för sig.
Levnadsförhållanden
• Fertil hona: Drottningen, visen, fram till ca 1600 kallad bikungen
Bisamhällets enda sexuellt utvecklade hona. Lever 1-5 år. Om hon dör och arbetsbina inte lyckas föda upp en ny drottning från en drottninglarv, dör hela bisamhället. Hon föds som ägg och utvecklas till färdigt bi på 15-17 dagar. Befruktas på våren, stannar i kupan där hon matas och lägger upp till 2.000 ägg om dagen från mars till augusti. Efter tre dagar kläcks äggen till larver som arbetsbina matar med saliv och sedan med bibröd, en blandning av honung och pollen. Larverna förpuppas och blir bin tre veckor efter äggläggningen.
• Fertila hanar: Drönare
200-300 av bina i ett bisamhälle på sommaren är drönare. De lever 1-4 månader - "bisamhällets förbrukningsartiklar", har någon kallat dem Deras enda uppgift är att para sig med drottningen. De föds som ägg på våren-sommaren, utvecklas till färdiga bin på 24 dagar och är parningsdugliga tio dagar senare. Renrasiga avelsdrönare hålls i Sverige på öar dit odlarna skickar sina drottningar för parning. Efter befruktningen blir könsorganet kvar i drottningen och drönaren faller död ner. De som inte kommit till dör i "drönarslakten" i augusti när arbetsbina slutar mata dem eller helt enkelt motar ut dem ur kupan. Inga drönare finns altså kvar i kupan vintertid.
• Sterila honor: Arbetsbin
98 % av kupans bin är arbetsbin - 60-70.000 kan finnas i ett bisamhälle vid midsommar. De föds som ägg i maj-juni eller senare och är färdiga bin 21 dagar senare. Arbetsbin födda på högsommaren lever bara i tre veckor, medan hälften av dem som föds i augusti-september kan leva fram till april och blir bortstädade av biodlaren på våren. Under sitt liv genomgår de många stadier som varar i några dagar upp till en vecka. De börjar som städbin (putsbin). Därefter är de ambin som matar larver, byggbin (vaxbin) som bygger vaxceller, vaktbin med gadd, honungsbin som bearbetar nektar till honung och slutligen fältbin (dragbin) som samlar nektar, pollen, propolis och vatten. De som rör sig utanför kupan är fältbina som känns igen på pollenklumparna på bakbenen och vaktina som har hullingförsedd gadd som inte kan dras ut. Detta i kombination med stor giftblåsa gör sticken farliga - fler människor dör av bistick än av getingstick. Efter sticket dör biet. Det vanliga är annars att arbetsbin dör på fältet fyllda med nektar, oförmögna att lyfta eftersom vingarna är utslitna.
Utbredning
• Vilda och förvildade bisamhällen förekommer idag mest på den amerikanska kontinenten. I Sverige klarar sig förvildade bin upp till Mälardalen tills det blir en kall vinter.
• Honungsbin hålls i odling över hela världen. De två vanligaste i Norden:
1) Mörkt nordiskt bi: Västra, centrala och norra Europa, Ryssland. 2 % av bina i Sverige, mest i Jämtland och Västerbotten, avlas på Lurö i Vänern.
2) Gult italienskt bi: Det dominerande i Sverige idag, avlas på Hallands Väderö.

Djurdroger och beredningar Honung - se även där om pollen, nektar och honungsdagg
Bivax (vax)
Propolis (extrakt)

Historia
 
Putsar sig
Namnet
Apis = bi.
Mellifera = honungsbärande, efter latin mel = honung, och ferre = bära. Namnet gavs 1758 av Linné och visade sig vara felaktigt (biet bär inte honungen) men enligt nomenklaturreglerna ska det först givna namnet användas.
Mellifica = honungsgörare, efter latin mel = honung, och facere = göra. Linné ändrade till detta tre år senare men det duger altså inte enligt namngivningsreglerna.
• Ordet bi fanns i fornsvenskan före 1500-talet. Ordet är germanskt och var från början antagligen ljudhärmande.
Ursprung
Alla honungsbin (Apis mellifera) kommer från Gamla Världen. Inga Apis överhuvud taget är inhemska i Amerika eller Australien.
1) Mörkt nordiskt honungsbi (Apis mellifera melifera): Sydvästra Europa.
2) Gult italienskt honungsbi (Apis mellifera ligustica): Södra Europa.
3) Kaukasiskt honungsbi (Apis mellifera caucasica): Ryssland.
4) Grått carnicabi (Apis mellifera carnica): Donauområdet, d.v.s. Centraleuropa.
Tidiga bin
Honungsbin har funnits i Gamla världen sedan istiden, alltså i miljoner år. Klippmålningar i östra Spanien (Bicorp) visar att honung samlades från vilda bin 6500 f. Kr. medan nordspanska målningar (Altamira) tyder på att den kan ha samlats så tidigt som 15000 f. Kr, alltså i slutet av istiden. De ursprungliga nordiska bina finns inte kvar rasrena längre.
Egyptiska bin
Biet, återuppståndet ur vintersömnen varje år då det föds ur solgudens tårar, blev omkring 3500 f. Kr. en hieroglyfisk symbol för Nedre (norra) Egypten och dess kung, kallad Biskötaren och Han som tillhör bina. Hieroglyfen användes fram till romartiden.
Liksom med människor visades biet alltid i profil. De äldsta kända bilderna av biodling är egyptiska från fjärde dynastin (ca 2600 f. Kr.): Reliefbilder i Solens tempel i Abusir där man ser en man raka ut honungskakor ur kupor helt lika de lerkupor som fortfarande används i Egypten, och en annan man som häller upp honungen i krukor. Det första kända omnämnandet på en papyrus är från omkring 250 f. Kr, då en biskötare skriver till en godsförvaltare för att få tillbaka sina utlånade åsnor. Utan dem kan han inte flytta sina bin och det är bråttom, för bönderna tänker snart släppa in vattnet och bränna snårskogen där kuporna står.
Babyloniska bin
Babyloniska kilskriftstavlor från 1300 f. Kr. som hittats i Turkiet visar att ordnad och rätt storskalig biodling förekom i Mellanöstern på Nefertitis och Moses tid. På dessa tavlor finns den äldsta kända lagstiftningen om bihållning, som var en mildring av äldre lagar. Att stjäla en bikupa ger nu fem siklar i böter istället för en silvermina och att stjäla två eller tre kupor bestraffas med sex siklar i böter istället för att man får sina egna kupor förstörda.
Islamska bin
I islam symboliserar biet trohet, vishet och intelligens. Ur Koranens sura nr 16, "Bina":
 
Din Herre har också givit bina denna uppenbarelse: "Skaffa er boningar i bergen, i träden och i sådant som människorna bygger! Ät sedan av alla frukter och vandra på er Herres vägar i ödmjukhet!" Ur deras inre kommer det fram en saft med skiftande färg, som innehåller läkedom för människorna; häri finns sannerligen ett tecken för människor som tänker efter...
  Kinesiska bin
Bin odlades tidigt också i Kina. Där som i många andra kulturer symboliserade biet flit men också den förälskade ynglingen. Genom ljudlikhet betyder "feng" både "bi" och "greve" och därför har biet också kommit att symbolisera hög samhällsställning.
Hinduiska bin
I Indien har det alltid funnits så gott om vilda bisamhällen att man inte behövt odla dem. Många hinduiska gudar har bigestalt. Överguden Vishnu är ett blått bi som sitter på livssymbolen lotusblomman, hans inkarnation Krishna har ett blått bi på eller ovanför huvudet, kärleksguden Kama har en bågsträng av gyllene bin, förstöraren Shiva kan uppträda som en triangel krönt av ett bi. Vishnu, Krishna och krigarguden Indra bildar treenigheten Madhava, "de nektarfödda", symboliserade av ett bi.
Grekiska bin
I Grekland odlade skogsguden Pan bin och var deras beskyddare, men det var nymfen Melissa på Kreta som först upptäckte att man kunde skatta bisamhällen på honung. På Kreta växte också överguden Zeus upp i en grotta full av honungsbin, gömd av modern Rhea undan fadern Kronos som redan ätit upp fem barn av rädsla för att de skulle störta honom, vilket ju också Zeus gjorde så småningom. En dag kom kung Keleos (Hackspetten) på besök i grottan och ville stjäla bina. Lille Zeus' första impuls var att slå ihjäl honom men till sist nöjde han sig med att förvandla kungen till en hackspett. Därför ser man ofta hackspetten i Zeus träd eken.
Grekerna övertog och byggde vidare på egyptiska föreställningar om bina. Bikupan användes som en bild av återuppståndelse och odödlghet och gravar gavs ofta bikupeform. Präster och prästinnor kallades bin, Apollons orakel i Delfi var det delfiska biet. Skördegudinnan Demeter var den stora bimodern, kärleksgudinnan Afrodite och många andra gudinnor bidrottningar. Den mest berömda var Artemis från Efesos i dagens Turkiet, gravida kvinnors beskydarinna som framställdes med bröstet svällande av ägg. Hon var en hybrid mellan fruktbarhetsgudinnorna och bidrottningarna Kybelse (Kybele) från trakten och den grekiska Artemis och blev en symbol för staden Efesos, där kung Krösus på 200-talet f. Kr. byggde det berömda Artemistemplet, ett av den antika världens sju underverk.
Trots att honung tagits till vara och bin hållits länge förblev det mesta som rörde dem ett mysterium. Att honung föll till jorden som dagg visste man, men samlade bina in den färdig eller bearbetade de den? Med bristfälliga fakta på hand fick Aristoteles, den störste auktoriteten på biodling och det mesta annat också på 300-talet f. Kr, resonera på följande sätt om binas fortplantning i "Djurens naturhistoria":
Ty de måste 1) antingen hämta ynglet från annat håll, som några påstår, och i så fall måste ungarna antingen fortplantas spontant eller produceras av något annat djur, eller 2) de måste själva alstra dem, eller 3) de måste hämta en del och alstra andra, ty även detta hävdas av några, som säger att de endast hämtar drönarnas ungar.
Återigen, om de alstrar dem, måste det ske antingen med eller utan parning; i förstnämnda fallet måste antingen 1) varje sort fortplanta sin egen sort eller 2) en enda sort alstra de andra, eller 3) måste en sort förena sig med en annan för detta ändamål. (Jag menar t. ex. 1) att bin kan alstras genom förening av bin, drönare av drönare och kungar av kungar, eller 2) att alla de andra kan alstras av en enda, av vad som kallas kungar och ledare, eller 3) av en förening av drönare och bin, ty några påstår att de förra är hanar och de senare honor, medan andra säger att bina är hanar och drönarna honor).
  Romerska bin
På den italienska halvön verkar biodling ha kommit i gång först sedan grekiska kolonister kommit dit. Många romerska författare grubblade vidare i grekisk anda över binas liv och deras gåtfulla honung (honungshistoria). Århundradet f. Kr. skrev Varro utförligt om biodling i sina jordbruksskrifter (han har fått den tveksamma äran att ge namn åt vår tids värsta biplåga varrokvalstret) och Vergilius "Georgica" från samma tid är fyra långa sånger på hexameter om de lantliga huvudnäringarna åkerbruk, skogsbruk, boskapsskötsel och biodling. Plinius omkring år 70 ägnar stort utrymme i sin Naturhistoria åt biet, dess skötsel och produkter. Han berättar bl. a. om vandringsbiskötseln som var vanlig i hela Medelhavsområdet och tros ha börjat längs Nilen där den fortfarande förekommer - mobila bisamhällen på båtar som följer blomningen längs floderna. Till bifodret hörde torkade fikon, russin, vin, must och fågelkött; det sista en missuppfattning som Plinius fick från tidigare författare. Stulna bin gör dåligt ifrån sig, meddelar han.
I Rom ansågs en bisvärm förebåda olycka, kanske för att man fortfarande på Plutarkos tid runt år 100 trodde att bin föddes ur ruttnande oxkött (liksom getingar föddes ur hästar, skalbaggar ur ston och ormar ur människor). Biet användes också som bild av Amor - det stack ju som kärleksgudens pilar. Det var också kungasymbol, som hos många folk både förr och senare. Napoleon valde t. ex. det gyllene biet som kejserlig symbol och översållade kejsardömets flaggor och vapen med det. Som Olaus Magnus uttrycker det på 1500-talet:
 
Det höves en folkens styresman att förena rättvisas gadd med mildhetens honung.
 
Europeiska bin
Klokare än Aristoteles blev ingen på två årtusenden, så många fantastiska föreställningar hann spinnas om bin och honung (honungshistoria). Bina var renliga, flitiga och könlösa, sammanlevde i eniga samhällen, samlade in sin avkomma från blommorna, uppstod ur döda djur, levde enbart på blommors doft, saknade blod, sov inte, andades inte och hade sinne för konst.
Man har förresten slungat inte bara honung utan även bikupor. Från 1300-talet finns berättelser om hur ivägslungade bikupor användes som vapen. Från trettioåriga kriget på 1600-talet finns en beskrivning från staden Kissingen i Bayern, där invånarna fredade sig mot belägrande svenskar genom att kasta ut bikupor på dem.
Berätta för bina
Bina var också hemvist för döda själar, t. ex. hos germanerna där "binas väg" var ett stråk av döda själar som for genom luften. De kunde förmedla budskap från andar, åskgudar och ekgudar och till kelterna överbringade de hemlig visdom från den hinsides världen, bl. a. genom den mjöd man fick av honungen. I Tyskland och Danmark, och i Sverige åtminstone i Västergötland, berättade man för bina när familjemedlemmar föddes och dog. Särskilt viktigt var det när biägaren, i Tyskland kallad bifadern, avlidit. Arvingen gick då runt till alla kupor och berättade och bad samtidigt bina att de inte skulle överge honom. Utvandrare till Amerika tog med sig seden. I Mark Twains "Huckleberry Finn" (1884) berättas:
 
Om en man äger en bikupa och mannen dör, måste bina få reda på det innan soluppgången nästa dag. Annars försvagas alla bina, slutar arbeta och dör.
  Konsten att fånga vilda bin
En bisvärm är en fotbollsstor klump av vilda eller förvildade bin som någon gång fortfarande kan hittas i Europa. Den äldsta svenska beskrivningen av hur man spårar och fångar sådana bisamhällen finns i Västeråsbiskopen Peder Månssons handskrift "Bondakonst" från ca 1520. Det är en återberättelse av vad som berättats av Columella (första århundradet) och Palladius (300-talet). Båda romarna stödjer sig i sin tur på äldre romerska och grekiska källor.
Så här går det till: När man se bin komma till en källa bestänker man dem med färg, dels för att märka dem, dels för att tynga ner dem så att de flyger långsammare. Några fångas in. I Rom gjordes det med ett rör med tilltäppta ändar men med ett hål på sidan. I en svensk beskrivning från 1600-talet används ett "bihorn" gjort av ett kohorn med ett rörligt lock i den vidare ändan. I båda fallen fungerade lite honung i redskapet som lockmedel.
Man släpper sedan ut ett bi då och då och följer dess flykt till bisamhället. Om bina finns i en bergsskeva, driver man ut dem med rök och ljud. Hittar man dem i ett ihåligt träd, sågar man av stammen först ovanför och sedan nedanför bisamhället, lindar in det i tyg och bär hem stammen med bisamhället i.
I en svensk kalender för år 1839 beskrivs ett finurligt sätt att hitta bisamhällen:
 
Jägarna har en egen metod att finna en bisvärms näste. De fångar ett bi, håller det fast en stund och låter det sedan flyga sin kos; de ger då akt på den linje i vilket biet tar sin väg, och fångar därefter ett annat, varmed de förfar på samma sätt; den punkt, där de båda linjerna genomskär varandra, är det ställe, där bisvärmen har sin boning.
  Samma teknik används i amerikanen James Fenimore Coopers äventyrsroman "The Beehunter"1848 ("Bijägaren" 1883).
Annan 1800-talsmetod: Man skakar grenen som svärmen sitter på tills den lossnar och kan fångas upp i en kartong. Risken att bli stucken är mindre än med ensamflygande bin, eftersom svärmarbin är så proppfulla med honung att de knappt bryr sig. Hemkommen ställer man kartongen upp och ner, lite på lut med en springa öppen mot marken som svärmens spejarbin kan hitta in genom. Kartongen får stå till kvällen. När bina ska föras in i kupan slår man ut hela svärmen på en skiva som står på lut mellan marken och kupans öppning och har sedan bara att stå och titta på när de vandrar in. Skulle bina tveka kan man puffa lite rök på dem bakifrån. Det gäller att få med drottningen, annars kommer hela svärmen att vara borta nästa dag. En svärm tagen i maj ger mest honung, en julisvärm nästan inget förrän sommaren därpå.
 

Bilagar
I Sverige reglerades rätten till vilda bin i 11-1200-talens landskapslagar. Östgötalagen stadgade att man måste avtala med markägaren innan man gav sig ut på bijakt och sedan ge honom halva bytet, och råkade man på ett biträd i skogen och ville ha rätt till det måste man märka det. Ett dött eller dåligt biträd fick huggas ner så länge det inte var en ek eller annat fruktbärande träd (Östergötland, Västergötland, Skåne):

 
Hittar man bisvärm på en annan mans äng och sämjas de, då har den hälften som bistocken hittade, och hälften den som marken äger. Tvistar de, då har den bevisningsskyldighet som ängen äger. Han svärjer med tolvmannaed och två mäns vittnesbörd att "denna bistock som du väckt tvist om, märkte jag förr än du. Därför äger jag den och du icke".
  I Magnus Eriksson landslag (1350) fick upphittaren bara en tredjedel och i de följande lagarna (Kristoffers landslag 1442, 1734 års lag) minskade hittelönen undan för undan.
Hittade man en bisvärm i kronans skogar skulle fogden ha hälften av honungen, som kunde uppgå till 20 kilo. Särskilt västgötarna slaktade stockarna direkt utan att anmäla fynden. Hösten 1554 tillskrevs de strängt av Gustav Vasa:
 
...vi hava förnummit det hos eder bliver intet rätt handlat om de bin, som falla där nere uti den landsändan, uti så måtto att när en part av eder finner några vildbin i skogarna, då öden I och slakten dem strax och ödeläggen därmed bin, kronan och eder till skada. Icke heller bliva vi och kronan delaktiga och lottagna uti sådana vildbin som tagas, vilket vi efter denna dag ingalunda tillstädja vele eller kunna: bjudande fördenskull härmed allvarligen alla, evem de helst äro eller vara kunna, som sådana bin bruka pläga, att de sådana bin som de antingen oppå frälses eller kronans skogar och ägor härefter finnandes varda, ingalunda slakta eller ödelägga skola utan hellre bruka dem till lotte, så att de därigenom förökta och vid makt bliva kunna och vi och Sveriges krona därav gagn och fördel hava måtte. Där våra fogdar och befallningsmän skola hava ett flitigt inseende med. Detta må var och en sig efter rätta.
  Idag gäller Byggningabalkens bestämmelser från 1736 som ger upphittaren tredjedelen:
 
1 § Flyga bi bort i annans skog, och följer ägaren dem till stock och hål, märker samma träd, och giver det byamän tillkänna; have ingen våld honom dem förtaga. Är den i annat träd; hugge neder, och tage bi sin saklöst.
2 § Hittar man bi å egen bolstad, eller den han äger lott i; vare hans, som hitte. Är det landbo; njute han tridjung, och jordägaren två lotter. Hittar man dem inom annans hägnad, i annans skog och mark; äge tridjung, och jordägaren två lotter. Säga tvenne sig samma bi hittat; njute han denna hittelön, som först lyste. Om den, som å annans ägor hittar, och ej lyser, utan borttager, och om den, som med mat och bete till sig lockar annan mans bi, urskils i missgärningsbalken.
  Viktigare idag är lagarna som ska skydda odlade bin mot smittsamma sjukdomar. Den första förordningen (Bipestlagen) kom 1934, följd av Bipestförordningen 1946. De ersattes 1974 av Bisjukdomslagen och Bisjukdomsförordningen som gäller idag. Sedan 1962 finns också bestämmelser om införsel av levande bin. Detaljer under Lagstiftning nedan.
 

Odling i bistockar
Bin har odlats i Sverige sedan åtminstone första hälften av 1300-talet. Det började antagligen med att man hängde upp ihåliga trädstammar och tog hem dem när bisamhällen hade bosatt sig i dem. Den kontinentala metoden att hålla bin i ihåliga träd i skogarna verkar däremot inte ha förekommit i Sverige. Honungen och vaxet utvanns på Mosesdagen 4 september genom att bina röktes ut ur stocken med svavel. Därefter kunde man ta ut vaxkakorna och låta honungen rinna av.
Odling i halmkupor
Halmkupor kunde skattas utan att bina dödades: Kupan vändes upp och ner och en tom kupa ställdes ovanpå. Bina kröp in i den övre och vaxkakorna kunde plockas ut från den undre. Halmkupor började användas i Skåne på 1600-talet och längre norrut århundradet därpå.
I norr höll man sig till träkupor för köldens skull, berättar Linné. Det hindrade inte Olaus Magnus (1555) från att berätta utförligt om bikupor av lera, vass och bark som han läst om hos Aristoteles, Plinius och andra antika författare. Hans beskrivning i Historia om de nordiska folken handlar alltså inte om nordisk biskötsel utan om grekisk och romersk. Var och en som intresserar sig för biskötsel i äldre tid rekommenderas de elva kapitlen:

 
Om bien och deras olika näring - Hur man söker rätt på bin, när de flyga för högt - Om försiktighetsmått vid inköp av bin - Om förhållanden, som inverka menligt på bien - Om biens fiender - Om andra olägenheter för bien och medel att skydda dem - Om bin som anfalla berusade personer - Om biens sysslor och förrättningar - Hur man skyddar bien under snö och is - Om biens fridlysning, för det gagn de göra, och om deras styrelsesätt - Om honungen och när den kan anses fullgod.

 

 

 

! Eddie Izzard:
Covered in bees!

 

Odling i ramkupor
Dagens stapelbara bikupor av trä eller plast bygger på en amerikansk uppfinning från 1851 som började användas i Sverige på 1870-talet. I princip är det en låda där binas rörelser styrs genom flyttbara skivor. Ett horisontellt "drottninggaller" håller kvar drottningen nere i yngelrummet men släpper igenom de mindre arbetsbina till utrymmet ovanför. I detta rum hänger med några centimeters mellanrum mellanväggar ca 25 x 40 cm - breda nog för arbetsbina att krypa mellan men för trånga för att de ska kunna bygga vaxkakor på tvären mellan dem. Istället bygger de och lägger honungen på väggarna. Dessa är de honungsramar som biodlaren kan ta ut, tömma på honung och sätta in igen.
Biodlingens sociologi
Mycket av arbetet med bisamhällena inföll under skördetiden på sommaren, så när socker började ersätta honung i mitten av 1800-talet var många bönder glada över att få lämna över bin och kupor till någon intresserad gamling på gården. Under 1800-talets sista årtionden fick landsbygdens folkskollärare och hantverkare upp ögonen för sysslan. Båda grupperna var rätt isolerade på sina hemorter men energiska och pigga på att förkovra sig, så det tog inte många år innan riket var fullt med biodlingstidtidskrifter och biodlarföreningar. Den första föreningen bildades i Småland på 1870-talet. De två riksorganisationerna (Sveriges Allmänna Biodlareförening 1897 och Svenska Biodlareföreningen, 1911) slogs 1919 samman till det idag aktiva Sveriges Biodlares Riksförbund, SBR.
När jordbruket rationaliserades efter andra världkriget glömdes biodlingen turligt nog bort och fortsätter därför på 2000-talet ungefär som på 1900-talet: Runt 20.000 biodlare, varav ett par hundra yrkesmässiga, har i snitt sju kupor var och producerar ungefär 150 kilo honung om året, 40 % av den honung som konsumeras i Sverige. Antalet kupor var ca 135.000, alltså inte mycket mer än 1920 då de var 125.000.
Biodlingens rasbiologi
Redan på 16- och 1700-talen förekom att kontinentala bin importerades till Sverige men det var undantag. På 1800-talet började raskorsningarna men också det var ovanligt i Sverige. Fortfarande under 1930-40-talen när ängsmarker försvann i snabb takt och biodlingen gick tillbaka var huvuddelen av bina i Sverige av den mörka nordiska rasen. Korsningsexperimenten började på 1950-talet och på 80-talet började man avla systematiskt för att få fram en ny stam. Det nordiska biet sades vara "svärmtrögt" och bli aggressivt i korsningar medan det gula italienska var fogligt men känsligt för kyla och sjukdomar. Korsningar mellan de två är sticklystna men "drar" bättre än renrasiga. Vid millennieskiftet var så gott som alla odlade bin i Sverige korsningar; bara ett par procent var av den nordiska rasen.
  Varrokvalster
Ett stort problem världen över är varrokvalstret, noterat första gången i Indien 1903. 1987 dök det upp på Gotland, fyra år senare på svenska fastlandet, möjligen via importerade tyska bin. Idag finns kvalstret i alla världsdelar utom Australien. I Sverige är det ett problem framför allt på västkusten. Det bekämpas med lagstadgade skyddsrutiner och kemiska medel. Allt flera fall av resistens rapporteras.
Bin i Nya världen
Inga Apis-bin är inhemska i Amerika, däremot bin av andra släkten som maya och azteker samlade vildhonung från och också höll i odling när Kolumbus kom dit. De nämns flera gånger i mayas heliga bok Popol Vuh. 1530 togs de första europeiska bina till Amerika - indianerna kallade dem "den vite mannens flugor" - och dagens biodlingar bygger helt på europeiska stammar. Inte heller i Australien är Apis-bina inhemska; dit togs det 1822.
Både i Australien och USA blev biodlingen storskalig redan från början på ett helt annat sätt än i Europa. Speciell för USA är den mobila biodlingen (i Sverige förekommer lite vid fruktodlingar i Skåne). Experiment med mobila kupor började längs Mississippifloden och andra stora vattenvägar på 1880-talet och med bilen på 1920-talet slog systemet igenom. Idag finns ett par tusen yrkesmässiga biodlare i USA. Hälften är mobila och har större inkomster från uthyrning av kupor än från honung, som är svårsåld i konkurrens med importerad från Kina, Mexiko och Argentina. På våren och sommaren håller de till i centrala och norra USA där kuporna hyrs ut till bönder som behöver få sina odlingar pollinerade - utan pollinering bildas ingen frukt. Särskilt fruktträd och oljeväxter behöver inhyrda bin eftersom de vilda bina nästan har utrotats av besprutningar. På vintern flyttar biodlarna söderut till Kalifornien, Florida och Texas. Där kan de betala för att få stå på särskilda marker, t. ex. i odlingar med navelapelsiner, som inte behöver pollineras men ger en god och lättsåld honung. Vinterns honung från mandelträd blir däremot besk så den får bina behålla.
The swarm (1978)
 

Mördarbin
På den amerikanska kontinenten skapade "mördarbin" mycket oro på 1970- och 80-talen. Det började 1956 med att afrikanska bin importerades till Brasilien. Där parade de sig omedelbart med europeiska bin och redan året däpå kom en svärm av korsningen lös. Därefter spred de sig norrut med god fart under angrepp på människor och djur. 1971 hade de nått Argentina, 1976 Venezuela, 1980 Colombia, 1986 Mexiko, 1990 Texas. Efter det har de inte hörts av. Redan 1978 avsatte de en tidsenlig katastroffilm med Michael Caine och en väldig massa bin i huvudrollerna: The swarm - attack of the killer bees!
Colony Collapse Disorder
Colony Collapse Disorder (CCD) började i Florida 2006 och rapporterades året därpå från ytterligare 23 amerikanska delstater. Friska arbetsbin övergav kuporna och syntes sedan aldrig mera till. Hundratusentals bin kunde försvinna i tomma luften på ett par dagar. Snart började liknande rapporter flyta in också från Europa och Asien.
Ett par år senare började plötsligt bin världen över dö i massor, knall och fall utan synlig orsak. 2008 dog en tredjedel av bina i USA och Storbritannien och hälften av bina i Italien.
Några har misstänkt ett samband mellan CCD och massdöden och ännu fler har sammanblandat dem. Man vet helt enkelt inte vad som är det ena och vad som är det andra. Inga sjukdomar eller andra orsaker har konstaterats säkert. Idag lutar man åt att det är en kombination av faktorer som fått bägaren att rinna över - varrokvalster, läkemedlsresistena kvalster, virus, antibiotika, vanskötsel, näringsbrist, stress, inavel, överavling, storskalig odling, monokultur, bekämpningsmedel... Senaste buden är bekämpningsmedlet neonikotinoider (2008) - Tyskland förbjöd det omedelbart och flera länder i Europa följde efter - och virus (2010).
Bidöden är oroande på allvar inte bara för bina, eftersom en tredjedel av världens matproduktion är beroende av deras pollinering. Både USA och EU-länderna har kastat in stora summor forskningspengar.

  Kristna bin
S:t Ambrosius
(Italien, 300-talet).
Katolskt skyddshelgon för biodlare;
minnesdag 7 december
Låt alltså edert arbete vara liksom en honungskaka, ty kyskhet passar att jämföra med bin, så mödosam är den, så blygsam, så avhållsam. Biet lever på dagg, det känner ingen äktenskaplig säng, det gör honung. Jungfruns blygsamhet är obefläckad natur. Jungfruns dagg är det gudomliga ordet, ty Guds ord stiger ned liksom daggen.
skrev Ambrosius på 300-talet. Kyrkofäder fram till 1500-talet fortsatte att intressera sig för "det andliga djuret". Framför allt symboliserade det kyskhet och jungfru Maria. Jesus var honungen. I en av Birgittas uppenbarelser meddelar jungfru Maria:
Jag blev en bikupa när det välsignade biet, Guds son, kom ned från himlen...
och förklarar sedan, att precis som biet så stinger Jesus bara när det är nödvändigt.
Otaliga sedelärande historier finns om kyska och arbetssamma bin. Bikupan med sitt ordnade liv var en vanlig idealbild av samhället. Så här beskrivs bikupan i en svensk uppslagsbok från franska revolutionens år:
En bistock eller bikupa anses av många som en republik, där var och en medborgare endast arbetar för det allmännas bästa, där allt är anordnat och med en beundransvärd försiktighet, billighet samt klokhet finnas vara indelt. Ju mer ett bisamhälle betraktas, säga de, ju flera underbarheter bliva där uppenbarade: en oföränderlig regeringsform, en djup vördnad för den regerande, en besynnerlig vaksamhet för dess tjänst, en beständig kärlek till fäderneslandet, en brinnande drift till till arbete, en flitighet, som är utan like, den största oegennyttighet, förenade med den yttersta sparsamhet, den djupsinnigaste geometri, tillika med de sirligaste arkitekter o.s.v.

Katolska kyrkan beskrev bikungen (som man trodde att bidrottningen var, och som är allt annat än kysk) som kupans påve och arbetsbina som menigheten. Alla levde heligt och vist utom drönarna, som ju också fick sitt rättvisa straff androm till varnagel med höstens drönardöd. Bikupan blev attribut till flera helgon, bl. a. Bernhard av Clairvaux och Ambrosius, biodlarnas skyddshelgon, vars tal och skrifter sades vara ljuvliga som honung.
De förkristna föreställningarna om biets ständiga återuppståndelse upptogs också av kyrkan och omformades till att bin och kupor blev symboler för dygden hopp (Spes). Kanske är det hopp som inspirerat de teosofiska riktningar som hävdar att honungsbiet har skänkts till mänskligheten av varelser från planeten Venus.

Mer historia Honungshistoria
Lagstiftning

Till skydd för bin finns flera lagar och förordningar som revideras fortlöpande genom föreskrifter från Jordbruksverket (myndigheterna har lagtexterna). Viktigast:
• Bisjukdomslagen (SFS 1974:211) reglerar hur sjukdomarna ska bekämpas - man tar kontakt med en tillsynsman som kommer ilande med råd och dåd.
• Bisjukdomsförordningen (SFS 1974:212) gör odlare skyldiga att anmäla misstänkta bisjukdomar, idag yngelröta, trakékvalster och varrokvalster.
• Förordning om införsel av levande djur (SFS 2004:748) är dagens version av Förordning om införsel av djur (SFS 1994:1830) och Kungörelse angående införsel av levande bin (1962:62).
• Livsmedelsverket utfärdar föreskrifterna om honung.
• Byggningabalken (1736:0123 1) om hittebin gäller fortfarande; se lagtexten under Bilagar ovan.


Litteratur: Se t ex Bergmark (1983), Corneliuson (2000), Dahlby (1954), Grimberg volum 1, 8, 9 (1922), Gustav I (1960), Hansson och Hansson (2002), Harpur (1996), Kirkevold och Gjessing (2004), Magnus bok 22 (1976), Mattson (1994), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nordisk familjebok volym 21 (1915), Plinius bok 11 (1951), Plinius bok 19 (1968), Plinius bok 21 (1983), Plutarkos volym 10: bok 19 Agis and Cleomenes (1959), Scharp (1966), Seymour (1980).
• Citat: I Guds, den barmhärtige...: Koranen 16:70-71. Ty de måste...: Crane (1985). Hur man fångar en bisvärm: Seymour (1980). Jägarna har en egen metod...: Utdrag ur äldre litteratur: Fångst av vildbin (Fataburen 1915), som citerar Svensk Folk-kalender för år 1839 (Stockholm 1838). Vi hava förnummit...: Gustav I (1960). Låt alltså edert...: Crane (1985). En bistock eller bikupa...: Johan Fischerström: Nya ekonomiska dictionnairen (1779-1792).
• Artiklar: Utdrag ur äldre litteratur: Fångst av vildbin (Fataburen 1913). Utdrag ur äldre litteratur: Fångst av vildbin (Fataburen 1915). N E Hammarstedt: Utdrag ur äldre litteratur: Fångst av vildbin (Fataburen 1917). Alan Mairson: America's beekeepers: hives for hire (National Geographic 5:1993). Erik Husberg: Honung, ollonfläsk och andra bortglömda utmarksresurser (Britt Liljewall, red: Tjära, barkbröd och vildhonung..., 1996). Börge Pettersson och Josef A. Stark: Honung, vax och bikitt (Människan och naturen: etnobiologi i Sverige; 1; 2001).
Nätpublikationer: Rixlex: SFS 1974:211 (2007 02 20). Rixlex: SFS 1974:212 (2007 02 20). Rixlex: SFS 1736:0123 1 (2007 02 20). Nordbi: Det nordiska biet och det pågående räddningsprojektet (2007 07 22). New Scientist (2596, 2007 03 22): Where have all the bees gone? (2009 02 20). New Scientist (2695, 2009 02 19): Honeybees under attack from all fronts (2009 02 20). Jordbruksverket (2009): Massdöd av bin: Rapport 2009:24 (2010 09 01).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/honungsbi.html
Datum: 2018 11 16 - Uppdaterad: 2010 10 25
Cookieinfo
Made with a Mac