Shenet - Honungsbi

Honungsbi

Vad som icke är nyttigt för svärmen är ej heller nyttigt för biet.
(Marcus Aurelius, romersk kejsare 161-180: Självbetraktelser)

Synonymer

Honungsbi, tambi
1) Mörkt nordiskt honungsbi
2) Gult italienskt honungsbi
3) Kaukasiskt honungsbi
4) Grått carnicabi, grått honungsbi

Zoologiska namn

Apis mellifera = Apis mellifica
1) Apis mellifera mellifera = Apis mellifica mellifica
2) Apis mellifera ligustica = Apis mellifica ligustica
3) Apis mellifera caucasica = Apis mellifica caucasica
4) Apis mellifera carnica = Apis mellifica carnica

Engelska namn

Honeybee, bee

Andra namn

Romanska språk
Abeille (franska)
Asiatiska språk
Feng (mandarin = kinesiska)
Andra språk
Biene (tyska)

Besläktade

De ovan listade raserna är bara de fyra största i Europa. I Asien och Afrika finns ytterligare många, t. ex:
• Indiskt bi (Apis cerana): Tropiska områden. Det vanliga i Asien.
• Jättebi (Apis dorsata): Tropiska områden. Honung samlas från vildbin i Indien.
• Dvärgbi (Apis florea): Tropiska områden.

Ej besläktade

• Meliponae, Trigonae - bisläkten inhemska på amerikanska kontinenten.

Beskrivning

Bin känns igen först och främst på färgen. Svenska bin är gulare än förr p.g.a. korsningar med gula italienska bin. Det mörka nordiska biet är nästan svart och hårigare än andra. Oavsett ras finns tre sorters bin i ett bisamhälle:
• Drottningen, visen: 15-20 mm lång, med smalare och spetsigare bakkropp än övriga och med gadd.
• 500-1.000 gaddlösa drönare: 16-17 mm långa med klumpig bakkropp, stort huvud och stora facettögon.
• 15-70.000 arbetsbin: 10-13 mm långa och med gadd och giftblåsa i stadiet vaktbi. I andra stadier kan de ha vaxfjäll på bakkroppen eller pollenklumpar på bakbenen.

Odling och bruk

Skörd
• Honung (sommar-höst): Odlaren tar ramar ur kupan och låter honungen drypa av vaxkakorna. Resten pressas eller centrifugeras (slungas) ut.
• Bivax: (oktober-mars): Ramarna skickas bort till renserier och kommer tillbaka med beräknad mängd vax.
• Propolis (höst): Propolis tas till vara för sig.
Levnadsförhållanden
• Drottningen, visen, fram till ca 1600 kallad bikungen (fertil hona)
Bisamhällets enda utvecklade hona. Lever 1-5 år - dör hon och arbetsbina inte lyckas föda upp en ny drottning från en drottninglarv, dör hela bisamhället. Utvecklas från ägg till färdigt bi på 15-17 dagar i stora krukformiga vaxceller. Befruktas på våren varefter hon stannar i kupan och matas och lägger upp till 1.000 ägg om dagen från mars till augusti. Efter tre dagar kläcks äggen till larver som arbetsbina matar först med saliv och sedan med bibröd, en blandning av honung och frömjöl. Larverna förpuppas och blir ca tre veckor efter äggläggningen bin.
• Drönare (fertila hanar)
200-300 i ett bisamhälle på sommaren; lever 1-4 månader - "bisamhällets förbrukningsartiklar", har någon kallat dem. Utvecklas från obefruktade ägg till färdiga bin på 24 dagar i rundade vaxceller och är parningsdugliga tio dagar senare. Renrasiga avelsdrönare hålls i Sverige på öar dit odlarna skickar sina drottningar för parning. Drönare som befruktat en drottning dör eftersom könsorganet blir kvar i henne. De övriga dör när arbetsbina slutar mata dem eller helt enkelt motar ut dem ur kupan i augusti ("drönarslakten"). Inga drönare finns altså kvar i kupan vintertid.
• Arbetsbin (sterila honor)
60-70.000 kan finnas i ett bisamhälle vid midsommartid. Lever i upp till ett år beroende på när de föds - födda på högsommaren lever inte längre än tre veckor medan hälften av dem som föds i augusti-september övervintrar till april. Arbetsbin som stuckit en människa eller ett djur dör. Det vanliga är att de dör på fältet fyllda med nektar, oförmögna att lyfta eftersom vingarna är utslitna. Sådana som dör i kupan under vintern får rensas bort av biodlaren på våren.
Arbetsbina utvecklas från ägg till färdigt bi på 21 dagar (maj - juni) i sexkantiga vaxceller. De genomgår sedan många stadier som varar i några dagar - en vecka. De börjar som städbin (putsbin) som städar cellerna, därefter är de ambin som matar larver, byggbin (vaxbin) som bygger vaxceller, vaktbin som vaktar kupan, honungsbin som bearbetar nektar till honung och slutligen fältbin (dragbin) som flyger utanför kupan och samlar nektar, pollen, propolis och vatten. Nektarn samlas för att bli bifödan honung; en enda flyglast kräver besök hos 200 blommor.
Utbredning
• Vilda honungsbin: Vilda och förvildade bisamhällen förekommer idag mest på den amerikanska kontinenten. I Sverige kan förvildade honungsbin klara sig upp till Mälardalen; flyktingar från kupor överlever tills det blir en kall vinter.
• Odlade honungsbin, "tambin", hålls i odling över hela världen. De två vanligaste i Norden:
1) Mörkt nordiskt: I västra och mellersta Europa, Norden, Ryssland. I Sverige avlas det på Lurö i Vänern.
2) Gult italienskt: Avlas på Hallands Väderö. Inte lika motståndskraftigt mot kyla och sjukdomar som nordiskt men gillas för att det är fogligt. Korsningar mellan de två "drar" bättre än renrasiga men har nackdelen att bli mer sticklystna.

Djurdroger och beredningar

• Honung - se även där om pollen, nektar och honungsdagg
• Bivax (vax)
• Propolis (extrakt)

Historia

Putsar sig

Namnet
• Apis = bi.
• Mellifera = honungsbärande, efter latin mel = honung, och ferre = bära. Namnet gavs 1758 av Linné och visade sig vara felaktigt men enligt nomenklaturreglerna ska det först givna namnet användas.
• Mellifica = honungsgörare, efter latin mel = honung, och facere = göra. Linné ändrade till detta tre år senare som varande mer korrekt men det duger altså inte enligt namngivningsreglerna.
• Ordet bi fanns i fornsvenskan före 1500-talet. Ordet är germanskt och var från början antagligen ljudhärmande.
Ursprung
Alla honungsbin (Apis mellifera) kommer från Gamla Världen. Inga Apisbin överhuvud taget är inhemska i Amerika eller Australien.
1) Mörkt nordiskt honungsbi (Apis mellifera melifera): Sydvästra Europa.
2) Gult italienskt honungsbi (Apis mellifera ligustica): Södra Europa.
3) Kaukasiskt honungsbi (Apis mellifera caucasica): Ryssland.
4) Grått carnicabi (Apis mellifera carnica): Donauområdet.
Tidiga bin
Honungsbin har funnits sedan istiden i Gamla världen, alltså i 10-20 miljoner år. Klippmålningar i östra Spanien (Bicorp) visar att honung samlades från vilda bin 6500 f. Kr. Målningar i norra Spanien (Altamira) pekar på att det kan ha samlats så tidigt som 15000 f. Kr, alltså i slutet av istiden. De ursprungliga nordiska bina finns inte längre kvar rasrena.
Egyptiska bin
Biet, fött ur solgudens tårar och återuppståndet ur vintersömnen varje år, blev omkring 3500 f. Kr. en hieroglyfisk symbol för Nedre (norra) Egyptens och dess kung, kallad Biskötaren och Han som tillhör bina. Hieroglyfen fortsatte att användas efter riksenandet ca 3000 f. Kr. och fram till romartiden. Liksom med människor visades biet alltid i profil.
De äldsta kända bilderna av biodling är från Egypten under fjärde dynastin (ca 2600 f. Kr.) - reliefbilder i Solens tempel i Abusir där man ser en man raka ut honungskakor ur kupor helt lika de lerkupor som ännu används i Egypten, och en annan hälla upp honungen i krukor. Den första kända papyrustexten som nämner bin är från omkring 250 f. Kr. En biskötare skriver till en godsförvaltare för att få tillbaka sina utlånade åsnor. Utan dem kan han inte flytta sina bin och det är bråttom, för bönderna tänker snart släppa in vattnet och bränna snårskogen där kuporna står.
Babyloniska bin
Babyloniska kilskriftstavlor från 1300 f. Kr. som hittats i Turkiet visar att ordnad och rätt storskalig biodling förekom i Mellanöstern på Nefertitis och Moses tid. Tavlorna innehåller den äldsta kända lagstiftningen om bihållning och är i sin tur en mildring av äldre lagar. Att stjäla en bikupa ger nu med fem siklar i böter istället för en silvermina och att stjäla två eller tre bestraffas med sex siklar i böter istället för att man får sina egna kupor förstörda.
Islamska bin
I islam symboliserar bin trohet, vishet och intelligens. Ur Koranens sura nr 16, "Bina":

I Guds, den barmhärtige Förbarmarens namn! ...
Din Herre har också givit bina denna uppenbarelse: "Skaffa er boningar i bergen, i träden och i sådant som människorna bygger! Ät sedan av alla frukter och vandra på er Herres vägar i ödmjukhet!" Ur deras inre kommer det fram en saft med skiftande färg, som innehåller läkedom för människorna; häri finns sannerligen ett tecken för människor, som tänker efter...

Kinesiska bin
Bin odlades tidigt också i Kina. Där som i många andra kulturer symboliserade det flit men var också en bild av den förälskade ynglingen. Genom ljudlikhet betyder "feng" både "bi" och "greve" och därför har biet också kommit att symbolisera hög samhällsställning.
Hinduiska bin
I Indien har det alltid funnits så gott om vilda bisamhällen att man inte behövt odla dem. Många hinduiska gudar förekommer i bigestalt. Vishnu är ett blått bi på livssymbolen lotusblomman, hans inkarnation Krishna har ett blått bi på eller ovanför huvudet, kärleksguden Kama har en bågsträng av gyllene bin, Shiva kan uppträda som en triangel krönt av ett bi och treenigheten Vishnu, Krishna och Indra är Madhava, "de nektarfödda", symboliserade av ett bi.
Grekiska bin
I Grekland odlade skogsguden Pan bin och var deras beskyddare, men det var nymfen Melissa på Kreta som först upptäckte att man kunde skatta bisamhällen på honung. Där växte också Zeus upp i en grotta full av honungsbin, gömd av modern Rhea från fadern Kronos som redan ätit upp fem barn av rädsla för att de skulle störta honom, vilket ju också Zeus gjorde så småningom. En dag kom kung Keleos (Hackspetten) på besök och ville stjäla de heliga bina. Lille Zeus' första impuls var att slå ihjäl kungen men till sist nöjde han sig med att förvandla honom till en hackspett och sedan dess syns hackspetten ofta i Zeus eget träd eken.
Grekerna övertog och byggde vidare på egyptiska föreställningar om bina. Bikupan användes som en bild av återuppståndelse och odödlghet och gravar gavs ofta bikupeform. Präster och prästinnor kallades bin, Apollons orakel i Delfi det delfiska biet. Demeter var den stora bimodern, Afrodite och många andra gudinnor bidrottningar. Den mest berömda var Artemis från Efesos i dagens Turkiet, framställd med bröstet svällande av ägg som sades vara biägg. Hon var en hybrid mellan fruktbarhetsgudinnorna och bidrottningarna Kybelse (Kybele) från trakten och den grekiska Artemis och blev en symbol för staden Efesos, där kung Krösus på 200-talet f. Kr. byggde det berömda Artemistemplet, ett av den antika världens sju underverk.
Trots att honung tagits till vara och bin hållits länge förblev det mesta som rörde dem ett mysterium. Att honung föll till jorden som dagg visste man, men samlade bina in den färdig eller bearbetade de den? Med bristfälliga fakta på hand fick Aristoteles (300-talet f. Kr.), som ändå var sin tids störste auktoritet på biodling och det mesta annat också, resonera på följande sätt om deras fortplantning i "Djurens naturhistoria":

Ty de måste 1) antingen hämta ynglet från annat håll, som några påstår, och i så fall måste ungarna antingen fortplantas spontant eller produceras av något annat djur, eller 2) de måste själva alstra dem, eller 3) de måste hämta en del och alstra andra, ty även detta hävdas av några, som säger att de endast hämtar drönarnas ungar.
Återigen, om de alstrar dem, måste det ske antingen med eller utan parning; i förstnämnda fallet måste antingen 1) varje sort fortplanta sin egen sort eller 2) en enda sort alstra de andra, eller 3) måste en sort förena sig med en annan för detta ändamål. (Jag menar t. ex. 1) att bin kan alstras genom förening av bin, drönare av drönare och kungar av kungar, eller 2) att alla de andra kan alstras av en enda, av vad som kallas kungar och ledare, eller 3) av en förening av drönare och bin, ty några påstår att de förra är hanar och de senare honor, medan andra säger att bina är hanar och drönarna honor.)

Romerska bin
På den italienska halvön verkar biodling ha kommit i gång först sedan grekiska kolonister kommit dit. Många romerska författare grubblade sedan vidare i grekisk anda över binas liv och deras gåtfulla honung (honungshistoria). Århundradet f. Kr. skrev Varro utförligt om biodling i sina jordbruksskrifter och Vergilius "Georgica" från samma tid är fyra långa sånger på klingande hexameter om de lantliga huvudnäringarna åkerbruk, skogsbruk, boskapsskötsel och biodling. Plinius omkring år 70 ägnar stort utrymme i sin Naturhistoria åt biet, dess skötsel och produkter. Han berättar bl. a. om vandringsbiskötseln som var vanlig i hela Medelhavsområdet och tros ha börjat längs Nilen där den fortfarande förekommer: mobila bisamhällen på båtar som följer blomningen längs floderna.Till bifodret hörde torkade fikon, russin, vin, must och fågelkött (det sista var en missuppfattning som andra före honom meddelat). Stulna bin gör dåligt ifrån sig, meddelar han.
I Rom ansågs en bisvärm förebåda olycka, kanske för att man fortfarande på Plutarkos tid runt år 100 trodde att bin föddes ur ruttnande oxkött (liksom getingar ur hästar, skalbaggar ur ston och ormar ur människor) men biet var här som i Indien också en bild för Amor - det stack som kärleksgudens pilar. Det var också en kungasymbol, något som återkommer hos många folk både förr och senare. Napoleon valde t. ex. det gyllene biet som kejserlig symbol och översållade kejsardömets flaggor och vapen med det. Som Olaus Magnus uttrycker det på 1500-talet: "Det höves en folkens styresman att förena rättvisas gadd med mildhetens honung".
Europeiska bin
Klokare än Aristoteles blev ingen på 2.000 år så många fantastiska föreställningar hann spinnas ihop om bin och honung (honungshistoria). Bina var renliga, flitiga och könlösa, levde i eniga samhällen, samlade in sin avkomma från blommorna, levde enbart på blommors doft, uppstod ur döda djur, saknade blod, sov inte, andades inte och hade sinne för konst.
Man har förresten slungat inte bara honung utan även bikupor. Från åtminstone 1300-talet finns berättelser om hur ivägslungade bikupor använts som vapen. Från trettioåriga kriget på 1600-talet finns en beskrivning från staden Kissingen i Bayern, där invånarna fredade sig mot belägrande svenskar genom att kasta ut bikupor på dem.
Berätta för bina
Bina var också hemvist för döda själar, t. ex. hos germanerna där "binas väg" var ett stråk av döda själar som for genom luften. De kunde meddela budskap från andar, åskgudar och ekgudar och kelterna ansåg att bin kunde överbringa hemlig visdom från den hinsides världen, bl. a. genom den mjöd man fick av honungen. I Tyskland och Danmark, och i Sverige åtminstone i Västergötland, berättade man för bina när familjemedlemmar föddes och dog. Särskilt när biägaren, i Tyskland kallad bifadern, avlidit var det viktigt att arvingen gick runt till alla kupor och berättade och samtidigt bad bina att de inte skulle överge honom. Utvandrare till Amerika tog med sig seden. I Mark Twains "Huckleberry Finn" (1884) berättas:

Om en man äger en bikupa och mannen dör, måste bina få reda på det innan soluppgången nästa dag. Annars försvagas alla bina, slutar arbeta och dör.

Konsten att fånga vilda bin
Den äldsta svenska beskrivningen av hur man spårar och fångar vilda bisamhällen finns i Västeråsbiskopen Peder Månssons handskrift "Bondakonst" (ca 1520). Det är en återberättelse av vad Columella (första århundradet) och Palladius (300-talet) berättar i var sin bok med samma titel, "Om lantbruket". Båda romarna stödjer sig i sin tur på äldre romerska och grekiska källor.
Så här går det till: När man se bin komma till en källa bestänker man dem med färg för att dels märka dem, dels tynga ner dem så att de flyger långsammare. Några fångas in. I Rom gjorde man det med ett rör med tilltäppta ändar men med ett hål på sidan. I en svensk beskrivning från 1600-talet används ett "bihorn" gjort av ett kohorn med ett rörligt lock i den vida änden. I båda fallen hade man lite honung som lockmedel i fångstredskapet. Man släpper sedan ut ett bi då och då och följer dess flykt till bisamhället. Finns bina i en bergsskeva, driver man ut dem med rök och ljud. Hittar man dem i ett ihåligt träd, sågar man av stammen först ovanför och sedan nedanför bisamhället, lindar in det i tyg och bär hem stammen med bisamhället i.
Ett finurligt sätt att hitta bisamhällen beskrivs i en svensk kalender för år 1839:

Jägarna har en egen metod att finna en bisvärms näste. De fångar ett bi, håller det fast en stund och låter det sedan flyga sin kos; de ger då akt på den linje i vilket biet tar sin väg, och fångar därefter ett annat, varmed de förfar på samma sätt; den punkt, där de båda linjerna genomskär varandra, är det ställe, där bisvärmen har sin boning.

Samma teknik används i amerikanen James Fenimore Coopers äventyrsroman "The Beehunter"1848 ("Bijägaren" 1883).
En bisvärm är en fotbollsstor klump av vilda eller förvildade bin som någon gång fortfarande kan hittas i Europa. Skakar man grenen som den sitter på, lossnar den snart och kan fångas upp i en kartong. Risken att bli stucken är mindre än med ensamflygande bin, eftersom svärmarbin är så proppfulla med honung att de knappast bryr sig. Hemma ställer man kartongen upp och ner, lite på lut med en springa öppen på marksidan som svärmens spejarbin kan hitta in genom. Kartongen får stå till kvällen. När bina ska föras in i bikupan slår man ut hela svärmen på en skiva som står på lut mellan kupans öppning och marken och har sedan bara att stå och titta på när de vandrar in. Skulle bina tveka kan man puffa lite rök bakifrån. Det gäller att få med drottningen, annars kommer hela svärmen att vara borta nästa dag. En svärm tagen i maj ger mest honung, en julisvärm nästan inget förrän sommaren därpå.

Lagar om vilda bin
Rätten till vilda bin reglerades från 1200-talet i landskapslagarna. Enligt Östgötalagen måste man avtala med markägaren innan man gav sig ut på bijakt och sedan ge honom halva bytet, och råkade man på ett biträd i skogen och ville ha rätt till det måste man märka det. Enligt Skånelagen, Västgötalagen och Södermannalagen fick man saklöst hugga ner ett dött eller dåligt biträd, så länge det inte var en ek eller annat fruktbärande träd. Ur äldre Västgötalagen, 1200-talet:

Hittar man bisvärm på en annan mans äng och sämjas de, då har den hälften som bistocken hittade, och hälften den som marken äger. Tvistar de, då har den bevisningsskyldighet som ängen äger. Han svärjer med tolvmannaed och två mäns vittnesbörd att "denna bistock som du väckt tvist om, märkte jag förr än du. Därför äger jag den och du icke".

Men annat kunde gå fel. Hösten 1554 får Gustav Vasa höra att menigheten i Västergötland slarvar vid hanteringen av vildbin. Han tillskriver dem genast med instruktioner.

...vi hava förnummit det hos eder bliver intet rätt handlat om de bin, som falla där nere uti den landsändan, uti så måtto att när en part av eder finner några vildbin i skogarna, då öden I och slakten dem strax och ödeläggen därmed bin, kronan och eder till skada. Icke heller bliva vi och kronan delaktiga och lottagna uti sådana vildbin som tagas, vilket vi efter denna dag ingalunda tillstädja vele eller kunna: bjudande fördenskull härmed allvarligen alla, evem de helst äro eller vara kunna, som sådana bin bruka pläga, att de sådana bin som de antingen oppå frälses eller kronans skogar och ägor härefter finnandes varda, ingalunda slakta eller ödelägga skola utan hellre bruka dem till lotte, så att de därigenom förökta och vid makt bliva kunna och vi och Sveriges krona därav gagn och fördel hava måtte. Där våra fogdar och befallningsmän skola hava ett flitigt inseende med. Detta må var och en sig efter rätta.

Odling i bistockar
Bin har odlats i Sverige sedan åtminstone 1300-talets första hälft. Det började antagligen med att man hängde upp ihåliga trädstammar för bisamhällen att bosätta sig i. Honungen och vaxet utvanns på Mosesdagen 4 september genom att bina röktes ut med svavel. Därefter kunde man bryta ut vaxkakorna och låta honungen rinna av från dem.
Odling i halmkupor
Halmkupor kunde skattas utan att bina dödades: kupan vändes upp och ner och en tom kupa ställdes ovanpå. Bina kröp in i den övre kupan, varvid vaxkakorna kunde plockas ut från den undre. Halmkupor började användas i Skåne först på 1600-talet och i Sverige på 1700-talet. I norr höll man sig till trä för köldens skull, berättar Linné. Det hindrar inte Olaus Magnus (1555) från att berätta utförligt om bikupor av lera, vass och bark som han läst om hos Aristoteles, Plinius och andra antika författare. Hans beskrivning i "Historia om de nordiska folken" handlar alltså inte om nordisk biskötsel utan om grekisk och romersk. Var och en som intresserar sig för biskötsel i äldre tid rekommenderas de elva kapitlen:

Om bien och deras olika näring - Hur man söker rätt på bin, när de flyga för högt - Om försiktighetsmått vid inköp av bin - Om förhållanden, som inverka menligt på bien - Om biens fiender - Om andra olägenheter för bien och medel att skydda dem - Om bin som anfalla berusade personer - Om biens sysslor och förrättningar - Hur man skyddar bien under snö och is - Om biens fridlysning, för det gagn de göra, och om deras styrelsesätt - Om honungen och när den kan anses fullgod.

! Eddie Izzard:
Covered in bees!

Odling i ramkupor
Dagens stapelbara bikupor av trä eller plast bygger på en amerikansk uppfinning från 1851 som började användas i Sverige på 1870-talet. I princip är det en låda där binas rörelser styrs genom flyttbara skivor. Ett horisontellt "drottninggaller" håller kvar drottningen nere i yngelrummet men släpper igenom de mindre arbetsbina till utrymmet ovanför. I detta hänger mellanväggar ca 25 x 40 cm med några cm mellanrum, breda nog för arbetsbina att krypa emellan men tillräckligt trånga för att de inte ska kunna bygga vaxkakor på tvären mellan väggarna. Istället bygger de och lägger honungen på väggarna, honungsramarna, som biodlaren kan ta ut, tömma på honung och sätta in igen.
Biodlingens sociologi
Mycket arbete med bisamhällen inföll under skördetiden på sommaren, så när socker började ersätta houng (det första sockerbruket anlades 1838) var många bönder glada över att få lämna över bin och kupor till någon intresserad gamling på gården. Under 1800-talets sista årtionden fick landsbygdens folkskollärare och hantverkare upp ögonen för sysslan. Båda grupperna var rätt isolerade men energiska och pigga på att förkovra sig så det tog inte många år innan riket var fullt med biodlingstidtidskrifter och biodlarföreningar. Den första föreningen bildades i Småland på 1870-talet. Riksorganisationerna som bildades 1897 (Sveriges Allmänna Biodlareförening, SABF) och 1911 (Svenska Biodlareföreningen, SB) slogs 1919 samman till det ännu aktiva Sveriges Biodlares Riksförbund, SBR.
När det svenska jordbruket effektiviserades efter andra världkriget glömdes biodlingen turligt nog bort och fortsätter därför idag ungefär som på 1900-talet: Runt 20.000 fritidsodlare med ungefär tio kupor var levererar ungefär hälften av den honung som konsumeras i Sverige.

Bin i Nya världen
Inga Apis-bin är inhemska i Amerika, däremot bin av andra släkten som maya och azteker tog vildhonung från och höll i odling när Kolumbus kom dit. De nämns flera gånger i mayas heliga bok Popol Vuh. 1530 togs bin från Gamla Världen första gången till Amerika; indianerna kallade dem "den vite mannens flugor". Dagens biodling bygger helt på europeiska stammar. Inte heller i Australien är honungsbiet inhemskt; dit togs det 1822. I Australien och USA blev biodlingen storskalig redan från början och är idag mer av en industri än i Europa. Det är inte i första hand honung eller vax som ger inkomsterna utan uthyrning av kupor till frukt- och mandelodlare. I Sverige förekommer systemet vid fruktodlingar i Skåne.
Mördarbin
Under 1800-talet började man korsa raser och under 1900-talet förädlades det som aldrig förr. Det mörka nordiska biet sades nu vara "svärmtrögt" och i korsningar aggressivt. På 1980-talet började svenska odlare med centrum på Lurö i Vänern att systematiskt avla fram en ny roch ren stam. Färre än 1 % av de de ca 80.000 bisamhällena i Sverige är av den mörka nordiska rasen.
På den amerikanska kontinenten skapade "mördarbin" mycket oro på 1970-80-talen. Det började 1956 med att afrikanska bin importerades till Brasilien. Där parade de sig omedelbart med europeiska bin och redan året däpå kom en svärm av den nya korsningen lös. Därefter spred de sig norrut med god fart alt under det att de angrep både människor och djur. 1971 hade de nått Argentina, 1976 Venezuela, 1980 Colombia, 1986 Mexiko, 1990 Texas. Efter det har de inte hörts av.
Varro
Ett större problem är varrokvalstret som, noterat första gången 1903 i Indien. 1987 dök det upp på Gotland, fyra år senare på fastlandet, möjligen via importerade tyska bin. Idag finns kvalstret i alla världsdelar utom Australien. I Sverige är det ett problem framför allt på västkusten. Kvalstret bekämpas med lagstadgade skyddsrutiner och kemiska medel. Allt flera fall av resistens rapporteras.
CCD och massdöd
I USA dog hälften av alla bin i en sjukdomsvåg på 80-talet. Det var katastrofalt men kunde i alla fall förklaras med en känd parasitsjukdom. Helt obegripliga är däremot två 2000-talsfenomen.
Colony collapse disorder (CCD) började i Florida 2006 och rapporterades året därpå från 22 amerikanska delstater: Friska arbetsbin överger kuporna och syns sedan aldrig mera till vare sig döda eller levande. Tiotusentals bin försvinner i tomma luften på ett par dagar. En teori är att bina är överavlade på lugn och honungsproduktion och har tappat nödvändiga överlevnadsinstinkter, men man vet inte.
Till detta kommer en oförklarlig massdöd. 2008 dog en tredjedel av bina i USA och Storbritannien, hälften av bina i Italien och rapporter har börjat flyta in från Asien. Inga sjukdomar har kunnat konstateras. Bina bara dör. Man lutar åt en kombination av faktorer - infektioner, matbrist, storskaling odling, överavling och bekämpningsmedel. Det är oroande på allvar eftersom en tredjedel av världens matproduktion är beroende av pollinering från bin. Både i USA och EU-länderna har stora summor forskningspengar kastats in.

Kristna bin

S:t Ambrosius
(Italien, 300-talet).
Katolskt skyddshelgon för biodlare;
minnesdag 7 december

Låt alltså edert arbete vara liksom en honungskaka, ty kyskhet passar att jämföra med bin, så mödosam är den, så blygsam, så avhållsam. Biet lever på dagg, det känner ingen äktenskaplig säng, det gör honung. Jungfruns blygsamhet är obefläckad natur. Jungfruns dagg är det gudomliga ordet, ty Guds ord stiger ned liksom daggen.

skrev Ambrosius på 300-talet. Kyrkofäder fram till 1500-talet fortsatte att intressera sig livligt för "det andliga djuret". Framför allt symboliserade det kyskhet och jungfru Maria. Jesus var honungen. I en av Birgittas uppenbarelser meddelar jungfru Maria:

Jag blev en bikupa när det välsignade biet, Guds son, kom ned från himlen...

och förklarar sedan, att precis som biet så stinger Jesus bara när det är nödvändigt.
Otaliga sedelärande historier finns om kyska och arbetssamma bin. Bikupan med sitt ordnade liv var en vanlig idealbild av samhället. Så här beskrivs bikupan i en svensk uppslagsbok från franska revolutionens år:

En bistock eller bikupa anses av många som en republik, där var och en medborgare endast arbetar för det allmännas bästa, där allt är anordnat och med en beundransvärd försiktighet, billighet samt klokhet finnas vara indelt. Ju mer ett bisamhälle betraktas, säga de, ju flera underbarheter bliva där uppenbarade: en oföränderlig regeringsform, en djup vördnad för den regerande, en besynnerlig vaksamhet för dess tjänst, en beständig kärlek till fäderneslandet, en brinnande drift till till arbete, en flitighet, som är utan like, den största oegennyttighet, förenade med den yttersta sparsamhet, den djupsinnigaste geometri, tillika med de sirligaste arkitekter o.s.v.

I katolska kyrkans bikupeideal var bikungen (som man trodde bidrottningen var, och som är allt annat än kysk) påven och bina menigheten. Alla i kupan levde heligt och vist utom drönarna som fick sitt rättvisa straff androm till varnagel. Bikupan blev attribut till flera helgon, bl. a. Bernhard av Clairvaux och Ambrosius, biodlarnas skyddshelgon, och ljuvligheten i Ambrosius' tal och skrifter var som honung.
De förkristna föreställningarna om biets ständiga återuppståndelse upptogs av kyrkan och omformades till bin och kupor som symboler för dygden hopp (Spes). Kanske är det associationen till hopp som inspirerat de teosofiska riktningar som hävdar att mänskligheten en gång fick hjälp av varelser från planeten Venus bl. a. genom att få honungsbiet till skänks.

Mer historia

• Honungshistoria

Lagstiftning

Till skydd för bin finns ett flertal lagar och förordningar som revideras fortlöpande genom föreskrifter av Jordbruksverket. Viktigast:
• Bisjukdomslagen (SFS 1974:211) reglerar hur sjukdomarna ska bekämpas - man tar kontakt med en tillsynsman som kommer ilande med råd och dåd.
• Bisjukdomsförordningen (SFS 1974:212) gör odlare skyldiga att anmäla misstänkta bisjukdomar, idag yngelröta, trakékvalster och varrokvalster.
• Livsmedelsverket utfärdar föreskrifter om honung i enlighet med EU-lagstiftning.
• De två paragraferna i Byggningabalkens (1736:0123 1) 21 kap. Om bi gäller fortfarande:

1 § Flyga bi bort i annans skog, och följer ägaren dem till stock och hål, märker samma träd, och giver det byamän tillkänna; have ingen våld honom dem förtaga. Är den i annat träd; hugge neder, och tage bi sin saklöst.
2 § Hittar man bi å egen bolstad, eller den han äger lott i; vare hans, som hitte. Är det landbo; njute han tridjung, och jordägaren två lotter. Hittar man dem inom annans hägnad, i annans skog och mark; äge tridjung, och jordägaren två lotter. Säga tvenne sig samma bi hittat; njute han denna hittelön, som först lyste. Om den, som å annans ägor hittar, och ej lyser, utan borttager, och om den, som med mat och bete till sig lockar annan mans bi, urskils i missgärningsbalken.

• Litteratur: Se t ex Bergmark (1983), Corneliuson (2000), Dahlby (1954), Grimberg (1922 volym 1, 8), Gustav I (1960), Hansson och Hansson (2002), Harpur (1996), Kirkevold och Gjessing (2004), Magnus (1976 bok 22), Mattson (1994), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nordisk familjebok volym 21 (1915), Plinius (1983 bok 11; 1951 bok 21; 1968 bok 19), Plutarkos (1959 volym 10: bok 19 Agis and Cleomenes), Scharp (1966), Seymour (1980). I Guds, den barmhärtige...: Koranen 16:70-71. Ty de måste...: Crane (1985). Hur man fångar en bisvärm: Seymour (1980). Jägarna har en egen metod...: Svensk Folk-kalender för år 1939 (Stockholm 1838) i Utdrag ur äldre litteratur: Fångst av vildbin (Fataburen 1915). Vi hava förnummit...: Gustav I (1960). Låt alltså edert...: Crane (1985). En bistock eller bikupa...: Johan Fischerström: Nya ekonomiska dictionnairen (1779-1792).
• Artiklar: Utdrag ur äldre litteratur: Fångst av vildbin (Fataburen 1913). Utdrag ur äldre litteratur: Fångst av vildbin (Fataburen 1915). Hammarstedt, N E: Utdrag ur äldre litteratur : Fångst av vildbin (Fataburen 1917).
• Nätpublikationer: Rixlex: SFS 1974:211 (2007 02 20). Rixlex: SFS 1974:212 (2007 02 20). Rixlex: SFS 1736:0123 1 (2007 02 20). Nordbi: Det nordiska biet och det pågående räddningsprojektet (2007 07 22). New Scientist (2596, 2007 03 22): Where have all the bees gone? (2009 02 20). New Scientist (2695, 2009 02 19): Honeybees under attack from all fronts (2009 02 20).

© Shenet 1997 - 2010
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/honungsbi.html
Datum: 2010 03 15 - Uppdaterad: 2010 01 1
Cookieinfo