![]() |
Honungsbi |
||||
(Marcus Aurelius, romersk kejsare 161-180: Självbetraktelser) |
|||||
Synonymer | Honungsbi, tambi 1) Mörkt nordiskt honungsbi 2) Gult italienskt honungsbi 3) Kaukasiskt honungsbi 4) Grått carnicabi, grått honungsbi |
||||
Zoologiska namn | Apis mellifera = Apis mellifica 1) Apis mellifera mellifera = Apis mellifica mellifica 2) Apis mellifera ligustica = Apis mellifica ligustica 3) Apis mellifera caucasica = Apis mellifica caucasica 4) Apis mellifera carnica = Apis mellifica carnica |
||||
Engelska namn | Honeybee, bee | ||||
Andra namn | Romanska språk Abeille (franska) Asiatiska språk Feng (mandarin = kinesiska) Andra språk Biene (tyska) |
||||
|
|||||
Besläktade | De ovan listade raserna är bara de fyra största i Europa. I Asien och Afrika finns ytterligare många, t. ex: Indiskt bi (Apis cerana): Tropiska områden. Det vanliga i Asien. Jättebi (Apis dorsata): Tropiska områden. Honung samlas från vildbin i Indien. Dvärgbi (Apis florea): Tropiska områden. |
||||
Ej besläktade | Meliponae, Trigonae - bisläkten inhemska på amerikanska kontinenten. | ||||
|
|||||
Beskrivning | Bin känns igen först och främst på färgen. Det nordiska biet är nästan svart och hårigare än andra. Idag är bina i Sverige gulare än förr p.g.a. korsningar med gula italienska. Oavsett ras finns finns tre sorters bin i ett bisamhälle: Drottningen, visen: 15-20 mm lång, med smalare och spetsigare bakkropp än övriga och med gadd. 500-1.000 drönare: 16-17 mm långa, med klumpig bakkropp, stort huvud, stora facettögon och utan gadd. 15-70.000 arbetsbin: 10-13 mm långa, i stadiet vaktbi med gadd, i stadiet fältbi med pollenklumpar på bakbenen. |
||||
Odling och bruk
|
Skörd |
||||
Djurdroger och beredningar | • Honung - se även där om pollen, nektar och honungsdagg • Bivax (vax) • Propolis (extrakt) |
||||
|
|||||
|
Namnet Apis = bi. Mellifera = honungsbärande, efter latin mel = honung, och ferre = bära. Namnet gavs 1758 av Linné och visade sig vara felaktigt (biet bär inte honungen) men enligt nomenklaturreglerna ska det först givna namnet användas. Mellifica = honungsgörare, efter latin mel = honung, och facere = göra. Linné ändrade till detta tre år senare men det duger altså inte enligt namngivningsreglerna. Ordet bi fanns i fornsvenskan före 1500-talet. Ordet är germanskt och var från början antagligen ljudhärmande. Ursprung Alla honungsbin (Apis mellifera) kommer från Gamla Världen. Inga Apis överhuvud taget är inhemska i Amerika eller Australien. 1) Mörkt nordiskt honungsbi (Apis mellifera melifera): Sydvästra Europa. 2) Gult italienskt honungsbi (Apis mellifera ligustica): Södra Europa. 3) Kaukasiskt honungsbi (Apis mellifera caucasica): Ryssland. 4) Grått carnicabi (Apis mellifera carnica): Donauområdet, d.v.s. Centraleuropa. Tidiga bin Honungsbin har funnits i Gamla världen sedan istiden, alltså i miljoner år. Klippmålningar i östra Spanien (Bicorp) visar att honung samlades från vilda bin 6500 f. Kr. medan nordspanska målningar (Altamira) tyder på att den kan ha samlats så tidigt som 15000 f. Kr, alltså i slutet av istiden. De ursprungliga nordiska bina finns inte kvar rasrena längre. Egyptiska bin Biet, återuppståndet ur vintersömnen varje år då det föds ur solgudens tårar, blev omkring 3500 f. Kr. en hieroglyfisk symbol för Nedre (norra) Egypten och dess kung, kallad Biskötaren och Han som tillhör bina. Hieroglyfen användes fram till romartiden. Liksom med människor visades biet alltid i profil. De äldsta kända bilderna av biodling är egyptiska från fjärde dynastin (ca 2600 f. Kr.): Reliefbilder i Solens tempel i Abusir där man ser en man raka ut honungskakor ur kupor helt lika de lerkupor som fortfarande används i Egypten, och en annan man som häller upp honungen i krukor. Det första kända omnämnandet på en papyrus är från omkring 250 f. Kr, då en biskötare skriver till en godsförvaltare för att få tillbaka sina utlånade åsnor. Utan dem kan han inte flytta sina bin och det är bråttom, för bönderna tänker snart släppa in vattnet och bränna snårskogen där kuporna står. Babyloniska bin Babyloniska kilskriftstavlor från 1300 f. Kr. som hittats i Turkiet visar att ordnad och rätt storskalig biodling förekom i Mellanöstern på Nefertitis och Moses tid. På dessa tavlor finns den äldsta kända lagstiftningen om bihållning, som var en mildring av äldre lagar. Att stjäla en bikupa ger nu fem siklar i böter istället för en silvermina och att stjäla två eller tre kupor bestraffas med sex siklar i böter istället för att man får sina egna kupor förstörda. Islamska bin I islam symboliserar biet trohet, vishet och intelligens. Ur Koranens sura nr 16, "Bina": |
||||
|
|||||
Kinesiska bin Bin odlades tidigt också i Kina. Där som i många andra kulturer symboliserade biet flit men också den förälskade ynglingen. Genom ljudlikhet betyder "feng" både "bi" och "greve" och därför har biet också kommit att symbolisera hög samhällsställning. Hinduiska bin I Indien har det alltid funnits så gott om vilda bisamhällen att man inte behövt odla dem. Många hinduiska gudar har bigestalt. Överguden Vishnu är ett blått bi som sitter på livssymbolen lotusblomman, hans inkarnation Krishna har ett blått bi på eller ovanför huvudet, kärleksguden Kama har en bågsträng av gyllene bin, förstöraren Shiva kan uppträda som en triangel krönt av ett bi. Vishnu, Krishna och krigarguden Indra bildar treenigheten Madhava, "de nektarfödda", symboliserade av ett bi. Grekiska bin I Grekland odlade skogsguden Pan bin och var deras beskyddare, men det var nymfen Melissa på Kreta som först upptäckte att man kunde skatta bisamhällen på honung. På Kreta växte också överguden Zeus upp i en grotta full av honungsbin, gömd av modern Rhea undan fadern Kronos som redan ätit upp fem barn av rädsla för att de skulle störta honom, vilket ju också Zeus gjorde så småningom. En dag kom kung Keleos (Hackspetten) på besök i grottan och ville stjäla bina. Lille Zeus' första impuls var att slå ihjäl honom men till sist nöjde han sig med att förvandla kungen till en hackspett. Därför ser man ofta hackspetten i Zeus träd eken. Grekerna övertog och byggde vidare på egyptiska föreställningar om bina. Bikupan användes som en bild av återuppståndelse och odödlghet och gravar gavs ofta bikupeform. Präster och prästinnor kallades bin, Apollons orakel i Delfi var det delfiska biet. Skördegudinnan Demeter var den stora bimodern, kärleksgudinnan Afrodite och många andra gudinnor bidrottningar. Den mest berömda var Artemis från Efesos i dagens Turkiet, gravida kvinnors beskydarinna som framställdes med bröstet svällande av ägg. Hon var en hybrid mellan fruktbarhetsgudinnorna och bidrottningarna Kybelse (Kybele) från trakten och den grekiska Artemis och blev en symbol för staden Efesos, där kung Krösus på 200-talet f. Kr. byggde det berömda Artemistemplet, ett av den antika världens sju underverk. Trots att honung tagits till vara och bin hållits länge förblev det mesta som rörde dem ett mysterium. Att honung föll till jorden som dagg visste man, men samlade bina in den färdig eller bearbetade de den? Med bristfälliga fakta på hand fick Aristoteles, den störste auktoriteten på biodling och det mesta annat också på 300-talet f. Kr, resonera på följande sätt om binas fortplantning i "Djurens naturhistoria": |
|||||
![]() |
|
||||
Romerska bin På den italienska halvön verkar biodling ha kommit i gång först sedan grekiska kolonister kommit dit. Många romerska författare grubblade vidare i grekisk anda över binas liv och deras gåtfulla honung (honungshistoria). Århundradet f. Kr. skrev Varro utförligt om biodling i sina jordbruksskrifter (han har fått den tveksamma äran att ge namn åt vår tids värsta biplåga varrokvalstret) och Vergilius "Georgica" från samma tid är fyra långa sånger på hexameter om de lantliga huvudnäringarna åkerbruk, skogsbruk, boskapsskötsel och biodling. Plinius omkring år 70 ägnar stort utrymme i sin Naturhistoria åt biet, dess skötsel och produkter. Han berättar bl. a. om vandringsbiskötseln som var vanlig i hela Medelhavsområdet och tros ha börjat längs Nilen där den fortfarande förekommer - mobila bisamhällen på båtar som följer blomningen längs floderna. Till bifodret hörde torkade fikon, russin, vin, must och fågelkött; det sista en missuppfattning som Plinius fick från tidigare författare. Stulna bin gör dåligt ifrån sig, meddelar han. I Rom ansågs en bisvärm förebåda olycka, kanske för att man fortfarande på Plutarkos tid runt år 100 trodde att bin föddes ur ruttnande oxkött (liksom getingar föddes ur hästar, skalbaggar ur ston och ormar ur människor). Biet användes också som bild av Amor - det stack ju som kärleksgudens pilar. Det var också kungasymbol, som hos många folk både förr och senare. Napoleon valde t. ex. det gyllene biet som kejserlig symbol och översållade kejsardömets flaggor och vapen med det. Som Olaus Magnus uttrycker det på 1500-talet: |
|||||
|
|||||
Europeiska bin Klokare än Aristoteles blev ingen på två årtusenden, så många fantastiska föreställningar hann spinnas om bin och honung (honungshistoria). Bina var renliga, flitiga och könlösa, sammanlevde i eniga samhällen, samlade in sin avkomma från blommorna, uppstod ur döda djur, levde enbart på blommors doft, saknade blod, sov inte, andades inte och hade sinne för konst. Man har förresten slungat inte bara honung utan även bikupor. Från 1300-talet finns berättelser om hur ivägslungade bikupor användes som vapen. Från trettioåriga kriget på 1600-talet finns en beskrivning från staden Kissingen i Bayern, där invånarna fredade sig mot belägrande svenskar genom att kasta ut bikupor på dem. Berätta för bina Bina var också hemvist för döda själar, t. ex. hos germanerna där "binas väg" var ett stråk av döda själar som for genom luften. De kunde förmedla budskap från andar, åskgudar och ekgudar och till kelterna överbringade de hemlig visdom från den hinsides världen, bl. a. genom den mjöd man fick av honungen. I Tyskland och Danmark, och i Sverige åtminstone i Västergötland, berättade man för bina när familjemedlemmar föddes och dog. Särskilt viktigt var det när biägaren, i Tyskland kallad bifadern, avlidit. Arvingen gick då runt till alla kupor och berättade och bad samtidigt bina att de inte skulle överge honom. Utvandrare till Amerika tog med sig seden. I Mark Twains "Huckleberry Finn" (1884) berättas: |
|||||
|
|||||
Konsten att fånga vilda bin En bisvärm är en fotbollsstor klump av vilda eller förvildade bin som någon gång fortfarande kan hittas i Europa. Den äldsta svenska beskrivningen av hur man spårar och fångar sådana bisamhällen finns i Västeråsbiskopen Peder Månssons handskrift "Bondakonst" från ca 1520. Det är en återberättelse av vad som berättats av Columella (första århundradet) och Palladius (300-talet). Båda romarna stödjer sig i sin tur på äldre romerska och grekiska källor. Så här går det till: När man se bin komma till en källa bestänker man dem med färg, dels för att märka dem, dels för att tynga ner dem så att de flyger långsammare. Några fångas in. I Rom gjordes det med ett rör med tilltäppta ändar men med ett hål på sidan. I en svensk beskrivning från 1600-talet används ett "bihorn" gjort av ett kohorn med ett rörligt lock i den vidare ändan. I båda fallen fungerade lite honung i redskapet som lockmedel. Man släpper sedan ut ett bi då och då och följer dess flykt till bisamhället. Om bina finns i en bergsskeva, driver man ut dem med rök och ljud. Hittar man dem i ett ihåligt träd, sågar man av stammen först ovanför och sedan nedanför bisamhället, lindar in det i tyg och bär hem stammen med bisamhället i. I en svensk kalender för år 1839 beskrivs ett finurligt sätt att hitta bisamhällen: |
|||||
|
|||||
Samma teknik används i amerikanen James Fenimore Coopers äventyrsroman "The Beehunter"1848 ("Bijägaren" 1883). Annan 1800-talsmetod: Man skakar grenen som svärmen sitter på tills den lossnar och kan fångas upp i en kartong. Risken att bli stucken är mindre än med ensamflygande bin, eftersom svärmarbin är så proppfulla med honung att de knappt bryr sig. Hemkommen ställer man kartongen upp och ner, lite på lut med en springa öppen mot marken som svärmens spejarbin kan hitta in genom. Kartongen får stå till kvällen. När bina ska föras in i kupan slår man ut hela svärmen på en skiva som står på lut mellan marken och kupans öppning och har sedan bara att stå och titta på när de vandrar in. Skulle bina tveka kan man puffa lite rök på dem bakifrån. Det gäller att få med drottningen, annars kommer hela svärmen att vara borta nästa dag. En svärm tagen i maj ger mest honung, en julisvärm nästan inget förrän sommaren därpå. |
|||||
Bilagar |
|||||
|
|||||
I Magnus Eriksson landslag (1350) fick upphittaren bara en tredjedel och i de följande lagarna (Kristoffers landslag 1442, 1734 års lag) minskade hittelönen undan för undan. Hittade man en bisvärm i kronans skogar skulle fogden ha hälften av honungen, som kunde uppgå till 20 kilo. Särskilt västgötarna slaktade stockarna direkt utan att anmäla fynden. Hösten 1554 tillskrevs de strängt av Gustav Vasa: |
|||||
|
|||||
Idag gäller Byggningabalkens bestämmelser från 1736 som ger upphittaren tredjedelen: | |||||
|
|||||
Viktigare idag är lagarna som ska skydda odlade bin mot smittsamma sjukdomar. Den första förordningen (Bipestlagen) kom 1934, följd av Bipestförordningen 1946. De ersattes 1974 av Bisjukdomslagen och Bisjukdomsförordningen som gäller idag. Sedan 1962 finns också bestämmelser om införsel av levande bin. Detaljer under Lagstiftning nedan. | |||||
Odling i bistockar |
|||||
|
|||||
|
Odling i ramkupor Dagens stapelbara bikupor av trä eller plast bygger på en amerikansk uppfinning från 1851 som började användas i Sverige på 1870-talet. I princip är det en låda där binas rörelser styrs genom flyttbara skivor. Ett horisontellt "drottninggaller" håller kvar drottningen nere i yngelrummet men släpper igenom de mindre arbetsbina till utrymmet ovanför. I detta rum hänger med några centimeters mellanrum mellanväggar ca 25 x 40 cm - breda nog för arbetsbina att krypa mellan men för trånga för att de ska kunna bygga vaxkakor på tvären mellan dem. Istället bygger de och lägger honungen på väggarna. Dessa är de honungsramar som biodlaren kan ta ut, tömma på honung och sätta in igen. Biodlingens sociologi Mycket av arbetet med bisamhällena inföll under skördetiden på sommaren, så när socker började ersätta honung i mitten av 1800-talet var många bönder glada över att få lämna över bin och kupor till någon intresserad gamling på gården. Under 1800-talets sista årtionden fick landsbygdens folkskollärare och hantverkare upp ögonen för sysslan. Båda grupperna var rätt isolerade på sina hemorter men energiska och pigga på att förkovra sig, så det tog inte många år innan riket var fullt med biodlingstidtidskrifter och biodlarföreningar. Den första föreningen bildades i Småland på 1870-talet. De två riksorganisationerna (Sveriges Allmänna Biodlareförening 1897 och Svenska Biodlareföreningen, 1911) slogs 1919 samman till det idag aktiva Sveriges Biodlares Riksförbund, SBR. När jordbruket rationaliserades efter andra världkriget glömdes biodlingen turligt nog bort och fortsätter därför på 2000-talet ungefär som på 1900-talet: Runt 20.000 biodlare, varav ett par hundra yrkesmässiga, har i snitt sju kupor var och producerar ungefär 150 kilo honung om året, 40 % av den honung som konsumeras i Sverige. Antalet kupor var ca 135.000, alltså inte mycket mer än 1920 då de var 125.000. Biodlingens rasbiologi Redan på 16- och 1700-talen förekom att kontinentala bin importerades till Sverige men det var undantag. På 1800-talet började raskorsningarna men också det var ovanligt i Sverige. Fortfarande under 1930-40-talen när ängsmarker försvann i snabb takt och biodlingen gick tillbaka var huvuddelen av bina i Sverige av den mörka nordiska rasen. Korsningsexperimenten började på 1950-talet och på 80-talet började man avla systematiskt för att få fram en ny stam. Det nordiska biet sades vara "svärmtrögt" och bli aggressivt i korsningar medan det gula italienska var fogligt men känsligt för kyla och sjukdomar. Korsningar mellan de två är sticklystna men "drar" bättre än renrasiga. Vid millennieskiftet var så gott som alla odlade bin i Sverige korsningar; bara ett par procent var av den nordiska rasen. |
||||
Varrokvalster Ett stort problem världen över är varrokvalstret, noterat första gången i Indien 1903. 1987 dök det upp på Gotland, fyra år senare på svenska fastlandet, möjligen via importerade tyska bin. Idag finns kvalstret i alla världsdelar utom Australien. I Sverige är det ett problem framför allt på västkusten. Det bekämpas med lagstadgade skyddsrutiner och kemiska medel. Allt flera fall av resistens rapporteras. Bin i Nya världen Inga Apis-bin är inhemska i Amerika, däremot bin av andra släkten som maya och azteker samlade vildhonung från och också höll i odling när Kolumbus kom dit. De nämns flera gånger i mayas heliga bok Popol Vuh. 1530 togs de första europeiska bina till Amerika - indianerna kallade dem "den vite mannens flugor" - och dagens biodlingar bygger helt på europeiska stammar. Inte heller i Australien är Apis-bina inhemska; dit togs det 1822. Både i Australien och USA blev biodlingen storskalig redan från början på ett helt annat sätt än i Europa. Speciell för USA är den mobila biodlingen (i Sverige förekommer lite vid fruktodlingar i Skåne). Experiment med mobila kupor började längs Mississippifloden och andra stora vattenvägar på 1880-talet och med bilen på 1920-talet slog systemet igenom. Idag finns ett par tusen yrkesmässiga biodlare i USA. Hälften är mobila och har större inkomster från uthyrning av kupor än från honung, som är svårsåld i konkurrens med importerad från Kina, Mexiko och Argentina. På våren och sommaren håller de till i centrala och norra USA där kuporna hyrs ut till bönder som behöver få sina odlingar pollinerade - utan pollinering bildas ingen frukt. Särskilt fruktträd och oljeväxter behöver inhyrda bin eftersom de vilda bina nästan har utrotats av besprutningar. På vintern flyttar biodlarna söderut till Kalifornien, Florida och Texas. Där kan de betala för att få stå på särskilda marker, t. ex. i odlingar med navelapelsiner, som inte behöver pollineras men ger en god och lättsåld honung. Vinterns honung från mandelträd blir däremot besk så den får bina behålla. |
|||||
|
Mördarbin |
||||
Kristna bin | |||||
|
|
||||
skrev Ambrosius på 300-talet. Kyrkofäder fram till 1500-talet fortsatte att intressera sig för "det andliga djuret". Framför allt symboliserade det kyskhet och jungfru Maria. Jesus var honungen. I en av Birgittas uppenbarelser meddelar jungfru Maria: | |||||
|
|||||
och förklarar sedan,
att precis som biet så stinger Jesus bara när
det är nödvändigt. Otaliga sedelärande historier finns om kyska och arbetssamma bin. Bikupan med sitt ordnade liv var en vanlig idealbild av samhället. Så här beskrivs bikupan i en svensk uppslagsbok från franska revolutionens år: |
|||||
|
|||||
Katolska kyrkan beskrev bikungen
(som man trodde att bidrottningen var, och som
är allt annat än kysk) som kupans påve och arbetsbina
som menigheten. Alla levde heligt och vist utom
drönarna, som ju också fick sitt rättvisa straff androm
till varnagel med höstens drönardöd. Bikupan blev attribut till flera helgon,
bl. a. Bernhard av Clairvaux och Ambrosius, biodlarnas
skyddshelgon, vars
tal och skrifter sades vara ljuvliga som honung. |
|||||
|
|||||
|
|||||
Litteratur:
Se t ex Bergmark (1983), Corneliuson (2000), Dahlby
(1954), Grimberg volum 1, 8, 9 (1922), Gustav I (1960),
Hansson och Hansson (2002), Harpur (1996), Kirkevold
och Gjessing (2004), Magnus bok 22 (1976), Mattson (1994), Nationalencyklopedins ordbok (1995),
Nordisk familjebok volym 21 (1915), Plinius bok 11 (1951), Plinius bok 19 (1968), Plinius bok 21 (1983), Plutarkos
volym 10: bok 19 Agis and Cleomenes (1959), Scharp (1966),
Seymour (1980). • Citat: I Guds, den barmhärtige...: Koranen 16:70-71. Ty de måste...: Crane (1985). Hur man fångar en bisvärm: Seymour (1980). Jägarna har en egen metod...: Utdrag ur äldre litteratur: Fångst av vildbin (Fataburen 1915), som citerar Svensk Folk-kalender för år 1839 (Stockholm 1838). Vi hava förnummit...: Gustav I (1960). Låt alltså edert...: Crane (1985). En bistock eller bikupa...: Johan Fischerström: Nya ekonomiska dictionnairen (1779-1792). • Artiklar: Utdrag ur äldre litteratur: Fångst av vildbin (Fataburen 1913). Utdrag ur äldre litteratur: Fångst av vildbin (Fataburen 1915). N E Hammarstedt: Utdrag ur äldre litteratur: Fångst av vildbin (Fataburen 1917). Alan Mairson: America's beekeepers: hives for hire (National Geographic 5:1993). Erik Husberg: Honung, ollonfläsk och andra bortglömda utmarksresurser (Britt Liljewall, red: Tjära, barkbröd och vildhonung..., 1996). Börge Pettersson och Josef A. Stark: Honung, vax och bikitt (Människan och naturen: etnobiologi i Sverige; 1; 2001). Nätpublikationer: Rixlex: SFS 1974:211 (2007 02 20). Rixlex: SFS 1974:212 (2007 02 20). Rixlex: SFS 1736:0123 1 (2007 02 20). Nordbi: Det nordiska biet och det pågående räddningsprojektet (2007 07 22). New Scientist (2596, 2007 03 22): Where have all the bees gone? (2009 02 20). New Scientist (2695, 2009 02 19): Honeybees under attack from all fronts (2009 02 20). Jordbruksverket (2009): Massdöd av bin: Rapport 2009:24 (2010 09 01). |
|||||
|
|||||
© Shenet 1997 - 2013 |
|||||
|