 |
Gran |
||||||||||||
|
(Motto för Kalevalasångerna, Finland 1841) |
|||||||||||||
| Synonymer | Gran, vanlig gran, rödgran, svensk gran, norsk gran, graan, grän | ||||||||||||
| Botaniska namn | Picea abies (L.) H. Karst. = Picea abies f. fennica = Picea abies ssp. fennica = Picea fennica = Picea obovata var. fennica = Picea abies var. arctica | ||||||||||||
| Engelska namn | Spruce, red spruce, Norwegian spruce, Norway spruce, Eastern spruce, fir, fir-tree | ||||||||||||
| Andra namn | Romanska språk Sapin, sapin rouge, sapin de Norvêge (franska) Nordiska språk Gran, rødgran (danska), gran (norska), euusi, metsäkuusi (finska) Andra språk Ash (fornegyptiska), Tanne, Fichte (tyska - dock: på 1500-talet tall) |
||||||||||||
|
|
|||||||||||||
| Artvarianter | "Den vanliga granen"
har hittats i Skandinavien och Ryssland och omklassificerats
många gånger som art, underart, varietet eller form. Släktskapen har varit svårutredda
även till tall. Två
underarter idag: |
||||||||||||
| Besläktade | Släktet Picea omfattar
30-40 arter från norra halvklotet.
Några som kan förekomma i Sverige: • Blågran, stickgran (Picea pungens): Nordamerika, odlad i Sverige. Mörkgrön med blågröna och vassa barr. Luktar kattpiss. Som julgran i Sverige; se nedan. • Kungsgran, nordmansgran, nordmannagran, kaukasisk ädelgran (Abies nordmanniana): Kaukasus, Turkiet. Odlad i Sverige som parkträd. Vita band på barren. Luktar citrus. Som julgran i Sverige; se nedan. • Serbisk gran, serbgran (Picea omorica = Picea omorika = Abies omorika): Balkan. Odlad som parkträd i Sverige. Tubbiga och mjuka barr som inte sticks, mörkgröna med två vita band på undersidan som ger silverskimmer. Som julgran i Sverige; se nedan. • Sitkagran (Picea sitchensis), eng. sitka spruce: Nordamerika, en av de få granar som kan omplanteras som ung. Slank spetsig krona, vassa barr med ljusgrön undersida, ljusa, 5-8 cm långa kottar med pappersaktiga fjäll. • Svartgran (Picea mariana = Picea nigra), eng. black spruce: Nordamerika. Pyramidlik form. |
||||||||||||
| Ej besläktade | • Sibirisk gran, silvergran, ädelgran (Abies sibirica = Abies siberica) - se där för andra vanliga "ickegranar" - Abies, Tsuga, Pseudotsuga - som kallas granar, och nedan om ädelgranar som säljs som julgran. |
||||||||||||
|
|
|||||||||||||
|
• Träd:
10-45 m högt, som vilt i Skandinavien upp till 50
m högt; det svenska rekordet är 51 m. Stammen är rak,
på unga träd med orange-ljusbrun och glatt
bark, senare uppsprucken och flagig, i södra Sverige
rödbrun, i norr grå.
Grenarna sitter i jämna kransar nästan vågrätt
ut från stammen - de övre uppåtriktade,
de nedre vanligen nedhängande - och gör kronan
pyramidformad. Ibland bildar grenarna kvastlika missbildningar,
"häxkvastar". På kvistarna kan också finnas små ananasliknande "kottar", ananasgaller där granbarrlusens larver lever; färsk är den gulvit och söt och brukade förr ätas av barn. Veden är gulvit och lös; mest används den till papper. • Rot: Rötterna går inte särskilt djupt. • Barr: Mörkgröna, hårda och spetsiga, 15-30 mm långa, sitter framåtriktade ett och ett utan skaft direkt på grenarna. De är gröna året om och sitter kvar 7-10 år, i försurade områden kortare tid, i norra Skandinavien dubbelt så länge. • Blomma (maj-juni): Trädet är sambyggare, d.v.s. han- och honblommor finns på samma träd: - Hanblommor på hela kronan, mest nertill: Korta "små röda smultronlika knoppar" (Linné) kommer som skott på fjolårskvistar - vitaminrika snacks för skogsvandrare. När de slår ut på försommaren blir de gula och långsmala och sprider rikligt med pollen. - Honblommor finns mest högt upp i trädet: Många små blommor samlade i röda ställningar, större än hanblommorna. • Frukt: Efter pollineringen växer honblommorna snabbt till röda upprätta kottar. Som mogna på hösten är de bruna och nedhängande, 10-20 cm långa, med hårda rombformade fjäll med trubbig spets. Våren därpå släpper fjällen ifrån sig fröna som flyger iväg med hjälp av en liten ljusbrun vinge. Linné i svenska floran 1755: |
||||||||||||
|
|||||||||||||
| - kan man inte se honom stå där, kisande, räknande? | |||||||||||||
| Odling och bruk | Skörd • Blad: Grenar med barr huggs av från stammen. • Ved: Träden fälls och flisas. • Kåda: Kåda sipprar ut spontant vid värme och från skadade grenar. Man samlar sådan som fortfarande är så mjuk att den kan formas. Kåda som torkat kan bändas eller skäras loss. Vintertid kan man bryta av kvistar från stammen; när vårsolen börjar värma sipprar kådan fram ur skadorna. För kåda i större mängd kan man spana efter stubbar; efter några år har den yttre splintveden ruttnat bort och kvar är kärnveden som är rik på kåda. Ibland kan kådan samlas in från myrstackar i närheten av träden. Växtförhållanden Gran växer på fuktig och näringsrik jord, neutral till sur. Den tål skugga bra och konkurrerar lätt ut andra träd så att en tät granskog (t. ex. blåbärsgranskog, Sveriges vanligaste naturtyp) blir fattig på andra träd. Däremot bir granskog rik på skuggälskande växter som mossor, lavar och svampar och kan också innehålla en del sällsynta orkidéer. Eftersom rötterna inte går djupt kan granar fällas av starka vindar även när stam och grenar klarar blåsten utmärkt bra. Bäst är när flera granar står tillsammans så att rötterna kan bilda sammanhållande nätverk. Känslig för luftföroreningar, bladlöss, kvalster och svamp. Kan bli upp till 400 år gammal. • Förökas genom sticklingar eller ympning. "Till häckar i trädgårdar är granen ganska artig, emedan han låter väl putsa sig" men "han är nog svår att plantera", berättar Linné i Flora Oeconomica 1749. Gran som biväxt Blommorna ger ingen nektar eller pollen att tala om för bina. Bladen däremot ger harts till propolis och ibland stora mängder honungsdagg. Utbredning • Europa: Skogsbildande i norra Europa - Skandinavien och Ryssland ner till Tyskland, Österrike och Balkan - mer i öster än väster. Inte vildväxande i Danmark, men dock odlas lite, och inte i Medelhavsområdet. • Sverige: Det vanligaste trädslaget i Sverige, vild i hela landet utom i sydväst, där den dock odlas, och i fjällen. Idag vanligare odlad än vild. |
||||||||||||
| Växtdroger och beredningar | •
Granskott (Piceae turiones) |
||||||||||||
|
|
|||||||||||||
|
Namnet • Picea latin = fura, efter latin picis = kåda, grekiska pissa, pix= beck, kåda, litauiska pikis = beck. • Abies, givet av Linné, är egentligen namnet på ädelgran. • Namnet gran, i fornsvenska sedan före 1500-talet, är besläktat med liknande germanska ord med ursprunglig betydelse framstickande, spetsig. • Excelsia = hög, efter latin excelsus = hög. • Rubens latin = flamma, vara röd. Ursprung Sibirien, Skandinavien - invandrad från öster. Grekland och Rom Grekerna helgade granen åt havsguden Poseidon och höll i hans namn de korintiska spelen där segrarna pryddes med grankvistar - enligt en del var det tallkvistar, vilket ju verkar behagligare. Möjligen kan det ha handlat om silvergran, som Theofrastos (300-talet f. Kr.) berättar användes till skeppsbygge och som romaren Plinius skriver om fyra århundraden senare. Romarna förknippade granen med sorg och ställde ut granar vid porten när någon låg död i huset. Även herdarnas gud Pan krönte sig med en barrträdskrans, troligen av arten Abies cephalonica som är ursprunglig i Grekland. Det finns också en metamorfoshistoria förknippad med Pan och trädet: Pan och nordanvinden, Boreas, var förälskade i samma nymf. I vrede för att hon föredrog Pan blåste Boreas ner henne från en klippa, där Pan hittade henne och förvandlade henne till en träd. Därför kan man fortfarande höra henne gråta när nordan blåser i grenarna; kådan är hennes tårar. Asien Det finns granar också i bortersta Asien. I Kina är den som alla ständiggröna barrträd en symbol för vintern och för beständighet och långt liv. Norden Den vanliga rödgranen kom till Sverige norrifrån och österifrån rätt sent under bronsålderns milda klimat årtusendet f. Kr, enligt en del så tidigt som 3000 f. Kr, och nådde Norge kanske ett årtusende senare. Vid vår tideräknings början började den bilda skog i Götaland och norr därom och tränga undan den förut helt dominerande björken och sedan till stor del också tallen. Idag är granen Sveriges vanligaste träd - "vårt skärm, vårt beskydd, svordomsupptagande, vinterhärdig, våra hjärtans grovhjälp, våra gravars ris", diktar Harry Martinson i "Gräsen i Thule" om dess betydelse i Norden. Nordisk gran Granen var särskilt vintersolståndets träd, som pryddes och gavs offer och sedan brändes upp för att garantera en bra början på det nya solåret. Helig och vördsamt behandlad var den året om. Det berättas hur en kristen missionär gav sig till att hugga ner ett gammalt asatempel, vilket svenskarna åsåg med lugn. När han däremot började ge sig på en närstående gran tröt deras tålamod. Där höll gudarna till. Vi kan bara fantisera om missionärens ruskiga öde. Granbarr "Sönderhackat granris brukas över allt, att strös på golven, att därigenom förskaffa rummen en ren och angenäm lukt", berättas i Linnés Flora Oeconomica (1749). Det var nog i högreståndshemmen det. Hos bönder, torpare och backstusittare skurade man sällan eller aldrig golven med sand och hackade barr, som var den vanliga metoden. Ofta hade de inte ens trägolv utan stampat jordgolv. Hackat granris och enris kunde köpas av kringvandrande försäljare och på marknader men på landet hackade man det själv. Det användes vid särskilda tillfällen, som vid dödsfall då det ströddes på gårdsplanen och på golvet i rummet där liket stod. De vassa barren hindrade den döde från att gå igen - försökte han skulle han sticka sig. Man kunde också lura kringstrykande gengångare genom att sätta upp en gran vid dörren. När de såg granen trodde de att huset hade sorg och hejdade sig. Linnés gran Linné berättar vidare om granens nyttor i svenska floran 1755: |
||||||||||||
|
|||||||||||||
| Granen har också använts till växtfärgning; kottarna ger askgrått till rödgult, riset askgrått till gröngult. Brudgranar Brudgranen, även kallad bröllopsgran och bröllopsstång, var en gran som kvistades och barkades så att bara toppruskan var kvar och ställdes utanför huset till bröllopet. Ännu på 1860-talet rapporterades de vara vanliga i Sverige. Begravningsgranar Vid begravningar ställdes likadana ruskor ut längs vägen mellan sorgehus och kyrkogård, ibland med topparna brutna så att de pekade mot kyrkan. I stora delar av Sverige har grannar också "risat för lik". Hackat granris ströddes i en rektangel upp till sex meter lång och lika bred som vägen, med lite gångväg lämnad kvar på sidorna. Inuti rektangeln lades hela grankvistar i form av ett kors. Det var noga att ruskorna låg så att barren pekade mot kyrkan och att man inte gick in i risningen innan liket passerat, för då kunde den döde gå igen. Råkade någon skjuts passera lagades risningen av barn som satt på vakt från morgonen tills begravningsföljet passerat. Att risa var ett sätt att hedra den döde - liksom att låta bli att strö var ett sätt att öppet visa sin ringaktning - och artigheten återgäldades några dagar senare genom att sorgehuset bjöd på "strökaffe". Bruket var vanligt i Sverige fram till 1930-40-talen. Idag kan det förekomma i trakter där trafiken är gles och bilar inte river upp risningen. |
|||||||||||||
 |
Julgranar Föregångaren till julgranen är julstången eller julruskan, dokumenterad i Sverige sedan 1600-talet. Den ställdes utanför stugan på samma sätt som brudgranen och begravningsgranen och var ett tecken på att julefrid skulle råda. Seden med pyntad gran inomhus har sitt ursprung i 1400-talets köpmannagillen och hantverksskrån i mellersta Europa. 1540 ska vad man räknar som en "julgran" ha nämnts i Tyskland. I Sverige började den förekomma i burgna hem under 1800-talets första hälft; prydnaderna var äpplen och kakor. I slutet av århundradet hade den blivit rätt allmän i städerna. I torparhem nöjde man sig länge med smågranar som ställdes på bordet. Idag har 75 % av de svenska hushållen julgran. Att välja julgran 3 milj granar säljs till jul i Sverige varav 10 % importerade, mest från Danmark. De vanligaste sorterna: |
||||||||||||
|
|||||||||||||
|
Livet i julgranen |
||||||||||||
| Kristen tradition Sägner om sydeuropeiska barrträd överfördes förstås på granen i Norden. Den sades vara evigt grön till tack för att Jesus en gång fått regnskydd under den. Granen finns också med i historien om hur olika trädslag bidrog med var sin bit till Jesu kors - se akacia. Djävulen i granen Att Satan sitter fast i granen är Paracelsus förtjänst. Han ska en gång ha funnit Djävulen fastkilad i en gran. De två kom överens om att Paracelsus skulle befria Djävulen mot att han fick alla ämnen som behövdes för att göra guld. Paracelsus höll sin del av överenskommelsen men inte Satan. Under diskussionen uttryckte Paracelsus förvåning över att Djävulen kunnat fastna i ett så litet hål. - Jag kan göra mig hur liten jag vill! svarade Satan och bevisade det genom att förvandla sig till en spindel. Vips var Paracelsus där och täppte till med fingret och där sitter Fan än idag. Officiell gran Granen utsågs i början av 1900-talet till landskapsväxt i Medelpad. Den ingår också i Hedemoras, Hultsfreds, Noras, Norsjös och Nässjös kommunvapen. Element och kvaliteter Astrologiskt styrd av Jupiter och därmed Skytten (elementet eld, rörlig kvalitet) respektive Fiskarna (elementet vatten, rörlig kvalitet) (Culpeper). Kinesiskt element: Metall. |
|||||||||||||
|
|
|||||||||||||
|
• Litteratur:
Se t ex Bergmark (1983), Botanica (2003), Corneliuson
(2000), Culpeper (1976), Ellmer (1981), Fries (1904), Gentz och Lindgren
(1946), Impecta (2004), Juneby (1999), Jönsson
(1910), Jönsson och Simmons (1935), Kirkevold och
Gjessing (2004), Lagerqvist och Lindqvist (1999), Lindberg
(1985), Lindberg (1986), Lindgren (1918), Linell och
Hylander (1955), Linné (1971), Linné (1975),
Linné (1986), Ljungqvist (2007), Manniche (1999), Meyer (1952), Mossberg och Stenberg
(1992), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nilsson och Sandberg (1982), Podlech
(1989), Schön (1996), Schön (2000). • Artiklar: Hagberg, Louise: Julbuske, julkrona och "Moses brinnande nuske" (Fataburen 1927). Sjöqvist, Kerstin: Att skura golv (Fataburen 1970). Klintberg, Bengt af: Risa för lik (Kulturens värld 4:2006). Ennert, Henrik: Julgranen kan göra dig snuvig (Svenska Dagbladet 2007 12 29). Borg, Martin: Tipp-tapp, tipp-tapp... (Göteborgs-Posten 2008 12 14). • Nätpublikationer: Bilder ur Nordens flora (2005 10 23). Den virtuella floran (2006 11 13). Skogssverige: Julgran (2008 12 14). Statens arkiv: Heraldiskt register (2009 07 15). |
|||||||||||||
|
|
|||||||||||||
|
© Shenet 1997 - 2010 |
|||||||||||||
|
|
|||||||||||||
