Shenet - Gran

Gran

Lyss till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat.
(Motto för Kalevalasångerna, Finland 1841)

Synonymer

Gran, vanlig gran, rödgran, svensk gran, norsk gran, graan, grän

Botaniska namn

Picea abies (L.) H. Karst. = Picea abies f. fennica = Picea abies ssp. fennica = Picea fennica = Picea obovata var. fennica = Picea abies var. arctica

Engelska namn

Spruce, red spruce, Norwegian spruce, Norway spruce, Eastern spruce, fir, fir-tree

Andra namn

Romanska språk
Sapin, sapin rouge, sapin de Norvêge (franska)
Nordiska språk
Gran, rødgran (danska), gran (norska), euusi, metsäkuusi (finska)
Andra språk
Ash (fornegyptiska), Tanne, Fichte (tyska - dock: på 1500-talet tall)

Artvarianter

"Den vanliga granen" har hittats i Skandinavien och Ryssland och omklassificerats många gånger som art, underart, varietet eller form. Släktskapen har varit svårutredda även till tall. Två underarter idag:
• Vanlig gran (Picea abies ssp. acuminata = Picea abies ssp. europaea = Picea abies var. acuminata = Picea abiesvar. germanica = Picea excelsa = Picea Rubens = Pinus abies): Huvudunderarten av vanlig gran.
• Altaigran (Picea abies ssp. obovata = Picea abies f. obovata = Picea obovata = Picea excelsa var. obovata): Sibirien, norra Skandinavien. Smalare krona, mindre kottar. Korsar sig ofta med vanlig gran.

Besläktade

Släktet Picea omfattar 30-40 arter från norra halvklotet. Några som kan förekomma i Sverige:
• Blågran, stickgran (Picea pungens): Nordamerika, odlad i Sverige. Mörkgrön med blågröna och vassa barr. Luktar kattpiss. Som julgran i Sverige; se nedan.
• Kungsgran, nordmansgran, nordmannagran, kaukasisk ädelgran (Abies nordmanniana): Kaukasus, Turkiet. Odlad i Sverige som parkträd. Vita band på barren. Luktar citrus. Som julgran i Sverige; se nedan.
• Serbisk gran, serbgran (Picea omorica = Picea omorika = Abies omorika): Balkan. Odlad som parkträd i Sverige. Tubbiga och mjuka barr som inte sticks, mörkgröna med två vita band på undersidan som ger silverskimmer. Som julgran i Sverige; se nedan.
• Sitkagran (Picea sitchensis), eng. sitka spruce: Nordamerika, en av de få granar som kan omplanteras som ung. Slank spetsig krona, vassa barr med ljusgrön undersida, ljusa, 5-8 cm långa kottar med pappersaktiga fjäll.
• Svartgran (Picea mariana = Picea nigra), eng. black spruce: Nordamerika. Pyramidlik form.

Ej besläktade

• Sibirisk gran, silvergran, ädelgran (Abies sibirica = Abies siberica) - se där för andra vanliga "ickegranar" - Abies, Tsuga, Pseudotsuga - som kallas granar, och nedan om ädelgranar som säljs som julgran.

Beskrivning

Gran (Picea abies)
Bilder ur Nordens flora
(1917-1926)

• Träd: 10-45 m högt, som vilt i Skandinavien upp till 50 m högt; det svenska rekordet är 51 m. Stammen är rak, på unga träd med orange-ljusbrun och glatt bark, senare uppsprucken och flagig, i södra Sverige rödbrun, i norr grå. Veden är gulvit och lös; mest används den till papper.
• Grenar: Grenarna sitter i jämna kransar nästan vågrätt ut från stammen - de övre uppåtriktade, de nedre vanligen nedhängande - och gör kronan pyramidformad. Under blomningen på våren växer de till genom att få nya ljusare skott i topparna. Ibland bildar grenarna tilltrasslade kvastlika missbildningar, "häxkvastar". På kvistarna kan också finnas små ananasliknande "kottar", ananasgaller, där granbarrlusens larver lever; färska är de gulvita och söta och brukade förr ätas av barn. På de nedre grenarna på gamla granar kan finnas lurviga silvergrå "skägg". Det är trädlavar att glädjas åt; de kan bara leva i icke förorenad luft.
• Rot: Rötterna går inte särskilt djupt.
• Barr: Mörkgröna, hårda och spetsiga, 15-30 mm långa, sitter framåtriktade ett och ett utan skaft direkt på grenarna. De är gröna året om och sitter kvar 7-10 år, i försurade områden kortare tid, i norra Skandinavien dubbelt så länge.
• Blomma (maj-juni): Trädet är sambyggare, d.v.s. han- och honblommor finns på samma träd:
- Hanblommor kommer som små skott på fjolårskvistarna och mest nertill på trädet: Korta "små röda smultronlika knoppar" (Linné) - vitaminrika snacks för skogsvandrare. När de slår ut på försommaren blir de gula och långsmala och sprider pollen som lägger sig som ett gult mjöl överallt. Vattendrag och sjöar kan bli alldeles täckta - "vattnet blommar".
- Honblommorna är större, sitter längst ut på de nya grenspetsarna och mest högt upp i trädet: Många små blommor samlade i röda uppåtstående ställningar.
• Frukt: Efter pollineringen växer honblommorna snabbt till röda upprätta kottar. Som mogna på hösten är de bruna och nedhängande, 10-20 cm långa, med hårda rombformade fjäll med trubbig spets. Våren därpå släpper fjällen ifrån sig fröna som flyger iväg med hjälp av en liten ljusbrun vinge.
Linné i svenska floran 1755:

Granen är ett nordiskt skogsträd, kådrikt, ständigt grönt, lätt att klippa, lysande upp skogarna vid den tid då pionen blommar; under vintern trycks dess grenar ned av snön, och då kan de vilda djuren finna skydd under dem. ... Kottarnas frön när ekorrar, korsnäbbar och grankottvecklarens larv, vilken den fullvuxna Ichneumon [en art parasitstekel] med sin långa stjärt gör havande med ett främmande ägg, och som den lilla [stekellarven] där inneboende äter upp så att [bara] huvudet blir kvar. Kottefjällen bildar åtta sprialrader med ofta 20-23 fjäll i varje rad, under vart fjäll är två blommor, och således blir frönas antal omkring 365.

- kan man inte se honom stå där, kisande, räknande?

Odling och bruk

Skörd
• Blad: Grenar med barr huggs av från stammen.
• Ved: Träden fälls på våren innan saven börjat stiga. Granar som växt långsamt på mager mark ger starkast virke.
• Kåda: Kåda sipprar ut spontant vid värme och från skadade grenar. Man samlar sådan som fortfarande är så mjuk att den kan formas. Kåda som torkat kan bändas eller skäras loss. Vintertid kan man bryta av kvistar från stammen; när vårsolen börjar värma sipprar kådan fram ur skadorna. För kåda i större mängd kan man spana efter stubbar; efter några år har den yttre splintveden ruttnat bort och kvar är kärnveden som är rik på kåda. Ibland kan kådan samlas in från myrstackar i närheten av träden.
• Bark: Skalas av på våren när träden savar och barken lossnar lätt, får torka och hackas till smul, ett arbete som förr skulle vara klart vid midsommar då skörden började, och säljs till garverier.
Växtförhållanden
Gran växer på fuktig och näringsrik jord, neutral till sur. Den tål skugga bra och konkurrerar lätt ut andra träd så att en tät granskog (t. ex. blåbärsgranskog, Sveriges vanligaste naturtyp) blir fattig på andra träd. Däremot bir granskog rik på skuggälskande växter som mossor, lavar och svampar och kan också innehålla en del sällsynta orkidéer. Eftersom rötterna inte går djupt kan granar fällas av starka vindar även när stam och grenar klarar blåsten utmärkt bra. Bäst är när flera granar står tillsammans så att rötterna kan bilda sammanhållande nätverk. Känslig för luftföroreningar, bladlöss, kvalster och svamp. Kan bli upp till 400 år gammal.
• Förökas genom sticklingar eller ympning. "Till häckar i trädgårdar är granen ganska artig, emedan han låter väl putsa sig" men "han är nog svår att plantera", berättar Linné i Flora Oeconomica 1749.
Gran som biväxt
Blommorna ger ingen nektar eller pollen att tala om för bina. Bladen däremot ger harts till propolis och ibland stora mängder honungsdagg.
Utbredning
• Europa: Skogsbildande i norra Europa - Skandinavien och Ryssland ner till Tyskland, Österrike och Balkan - mer i öster än väster. Inte vildväxande i Danmark, men dock odlas lite, och inte i Medelhavsområdet.
• Sverige: Det vanligaste trädslaget i Sverige, vild i hela landet utom i sydväst, där den dock odlas, och i fjällen. Idag vanligare odlad än vild.

Växtdroger och beredningar

• Granskott (Piceae turiones)
• Grankåda (kåda)
• Barrdekokt (vattenutdrag)
• Granbarrsessens (eterisk olja)
• Terpentinessens (eterisk olja)
• Strassburgerterpentin (balsam)
• Kolofonium (hartsrester)
• Barrdofter (parfym)

Historia

Namnet
• Picea latin = fura, efter latin picis = kåda, grekiska pissa, pix= beck, kåda, litauiska pikis = beck.
• Abies, givet av Linné, är egentligen namnet på ädelgran.
• Namnet gran, i fornsvenska sedan före 1500-talet, är besläktat med liknande germanska ord med ursprunglig betydelse framstickande, spetsig.
• Excelsia = hög, efter latin excelsus = hög.
• Rubens latin = flamma, vara röd.
Ursprung
Sibirien, Skandinavien - invandrad från öster.
Grekland och Rom
Grekerna helgade granen åt havsguden Poseidon och höll i hans namn de korintiska spelen där segrarna pryddes med grankvistar - enligt en del var det tallkvistar, vilket ju verkar behagligare. Möjligen kan det ha handlat om silvergran, som Theofrastos (300-talet f. Kr.) berättar användes till skeppsbygge och som romaren Plinius skriver om fyra århundraden senare. Romarna förknippade granen med sorg och ställde ut granar vid porten när någon låg död i huset.
Även herdarnas gud Pan krönte sig med en barrträdskrans, troligen av arten Abies cephalonica som är ursprunglig i Grekland. Det finns också en metamorfoshistoria förknippad med Pan och trädet: Pan och nordanvinden, Boreas, var förälskade i samma nymf. I vrede för att hon föredrog Pan blåste Boreas ner henne från en klippa, där Pan hittade henne och förvandlade henne till en träd. Därför kan man fortfarande höra henne gråta när nordan blåser i grenarna; kådan är hennes tårar.
Asien
Det finns granar också i bortersta Asien. I Kina är den som alla ständiggröna barrträd en symbol för vintern och för beständighet och långt liv.
Norden
Den vanliga rödgranen kom till Sverige norrifrån och österifrån rätt sent under bronsålderns milda klimat årtusendet f. Kr, enligt en del så tidigt som 3000 f. Kr, och nådde Norge kanske ett årtusende senare. Vid vår tideräknings början började den bilda skog i Götaland och norr därom och tränga undan den förut helt dominerande björken och sedan till stor del också tallen. Idag är granen Sveriges vanligaste träd - "vårt skärm, vårt beskydd, svordomsupptagande, vinterhärdig, våra hjärtans grovhjälp, våra gravars ris", diktar Harry Martinson i "Gräsen i Thule" om dess betydelse i Norden.
Nordisk gran
Granen var särskilt vintersolståndets träd, som pryddes och gavs offer och sedan brändes upp för att garantera en bra början på det nya solåret. Helig och vördsamt behandlad var den året om. Det berättas hur en kristen missionär gav sig till att hugga ner ett gammalt asatempel, vilket svenskarna åsåg med lugn. När han däremot började ge sig på en närstående gran tröt deras tålamod. Där höll gudarna till. Vi kan bara fantisera om missionärens ruskiga öde.
... eller om vad en upp och nedvänd gran betytt. Alf Henrikson berättar i sin svenska historia om hur det gick till 1567 när Nils Sture hamnade i onåd hos Erik XIV. Av nåd förvandlades dödsdomen till ett skymfligt intåg i Stockholm: Sturen sattes på en utsvulten hästkrake och fick rida genom en triumfbåge av två upp och nedvända granar, föregången av en skara fattighjon.
Linnés gran
Linné berättar om granens nyttor i svenska floran 1755:

Används under vintern till täckning i trädgårdarna, sönderklippt strös den på golv, hel kan den ersätta cypresser. Veden är mycket lätt, användbar till musikinstrument, vitaktig, underkastad vädrets skadliga växlingar, tar röta i fria luften och sprakar i eld. Grenarna brukas till tunnband och rötterna av lapparna till rep, korgar och bärbara båtar. Barken nyttjas i Jämtland med stor framgång som garvningsmedel, används även till tak. ... Sprit destillerad av de späda barren kan ersätta ungerskt drottningvatten.

Garvämnen skola tillvaratagas
Den svenska läderindustrien är f.n. nästan helt beroende av tillgången på de inhemska garvämnen, som kunna utvinnas ur ekved och granbark.
Domänstyrelsen, som tidigare riktat en maning till jägmästarna att ta tillvara ekvirke för sådant ändamål, har nu anmodat dessa, att vid avverkning av massaved under savtiden vidta åtgärder för att granbarken tas om hand. Styrelsen har medgivit, att huggarna t.v. utan särskild avgift få tillgodogöra sig den bark av massaved, som skall helbarkas. Då priset f.n. är 9 öre per lg för sådan bark, kan samlaren räkna med en god extravinst.

Annons 1942

Granens nyttor
• Bark: Granbark var antagligen det vanligaste garvningsmedlet i Sverige både till husbehov och i verkstäder fram till omkring 1910 då industrin började med kemisk skinngarvning. Ett par garverier som garvade med granbark fanns i Sverige vid millennieskiftet. Färsk bark lade man på färska blödande sår.
• Rot: Särskilt i norra Sverige har man gjort rep och flätat korgar av granens rötter. Till detta tog man långa och smala rötter som barkades av innan de bands ihop och kokades med i ett par timmar.
• Kottar: Gran har också använts i växtfärgning; kottarna färgar ylle askgrått till rödgult, barren askgrått till gröngult. Rikligt med grankottar betydde att det skulle bli en stormig höst eller en regnig sommar och kall höst och var också ett tecken på att råg- och kornskörden skulle bli god.
• Ved: Granvirket var lätt, hållbart och spricktåligt men kvistigt och tålde fukt dåligt, så mest användes det inomhus, desto bättre som vägglössen inte gillade det. Starkast virke fick man av granar som växt långsamt på mager mark och bäst blev det om man högg trädet när månen var i nedan och allra helst i mars innan det började sava. 1884 tillverkades de första textilierna av cellulosa från granved. I början kallades det konstsilke på grund av glansen, idag är det mest känt under handelsnamn som viskos och rayon.
• Grankåda tuggades och lades på sår.
Granbarr
"Sönderhackat granris brukas över allt, att strös på golven, att därigenom förskaffa rummen en ren och angenäm lukt", berättas i Linnés Flora Oeconomica (1749). Det användes också som strössel i ladugården. Hackat ris av gran och en kunde köpas av kringvandrande försäljare och på marknader. På landet hackade man det naturligtvis själv till särskilda tillfällen. På 1800-talet började man skura trägolven med sand eller hackat granris. Det var sällan aktuellt hos småbönder, torpare och backstusittare som ofta inte ens hade golv utan stampat jordgolv. Riset gillades av får och getter och hackat åts till och med av hästarna. På många håll i Sverige var hackade granbarr lagda på huvudet ett medel mot huvudvärk eller så lindade man helt enkelt granris om huvudet; i Jokkmokk på 1730-talet fick Linné höra att det användes mot bakrus. Dekokt på barren användes medicinskt både invärtes och utvärtes.
Grankvistar
Bruket att lägga grankvistar utanför farstun att torka fötterna på var däremot allmänt i Sverige och förekommer än, liksom att vintertäcka med gran i trädgården och att sätta upp granruskor för att markera svaga ställen på isar.
Begravningsgranar och begravningsris
Vid begravningar ställde man ut granruskor, avkvistade och avbarkade granar med bara toppruskan kvar, längs vägen mellan sorgehus och kyrkogård, ibland med topparna brutna så att de pekade mot kyrkan. (Det gick också att lura kringstrykande gengångare med en gran vid dörren - när de såg granen trodde de att huset hade sorg och hejdade sig.) Hackat ris ströddes också ut på gårdsplanen och på golvet i rummet där liket stod. De vassa barren skulle hindra den döde från att gå igen; försökte han skulle han sticka sig.
I stora delar av Sverige har grannar också "risat för lik" längs körvägen till kyrkan. Hackat granris ströddes i en rektangel upp till sex meter lång och lika bred som vägen, med lite gångväg lämnad kvar på sidorna. Inuti rektangeln lades hela grankvistar i form av ett kors. Det var noga att kvistarna låg så att barren pekade mot kyrkan och att man inte gick in i risningen innan liket passerat, för då kunde den döde gå igen. Råkade någon skjuts passera lagades risningen av barn som satt på vakt från morgonen tills begravningsföljet passerat. Att risa var ett sätt att hedra den döde - liksom att låta bli att risa var ett sätt att öppet visa ringaktning - och artigheten återgäldades några dagar senare genom att sorgehuset bjöd grannarna på "strökaffe". Bruket var vanligt i Sverige fram till 1930-40-talen. I slutet av 1900-talet kunde det förekomma i trakter där trafiken var gles och bilar inte rev upp risningen.
Brudgranar
Brudgranen, även kallad bröllopsgran och bröllopsstång, var en avkvistad och avbarkad ruska med bara toppruskan kvar som till bröllopet ställdes utanför dörren eller vid grinden. Ännu på 1860-talet var de vanliga i Sverige.

Julgranar
Den nordiska föregångaren till julgranen är julstången eller julruskan, dokumenterad i Sverige sedan 1600-talet. Den ställdes utanför stugan på samma sätt som brudgranen och begravningsgranen och var ett tecken på att julefrid skulle råda. Seden med pyntad gran inomhus har sitt ursprung i 1400-talets köpmannagillen och hantverksskrån i mellersta Europa. 1540 ska en "julgran" finnas omnämnd för första gången på tyska; dessa tidiga granar var små och behängda med oblater, äpplen och guldpapper.
I Sverige började julgranar förekomma i burgna hem under 1800-talets första hälft; prydnaderna var äpplen och kakor. I slutet av århundradet hade den blivit rätt allmän i städerna. I torparhem nöjde man sig länge med smågranar som ställdes på bordet. Idag har 75 % av de svenska hushållen julgran.
Att välja julgran
3 miljoner granar säljs till jul i Sverige varav 10 % importerade, mest från Danmark. De vanligaste sorterna:

• Rödgran (Picea abies)	• Ursprung: Äkta gran (Picea), skogsbildande i norra Europa. Det vanligaste trädslaget i Sverige. Snabbväxande; huggs vid 6-12 års ålder eller så tar man till vara smågranar. Kort transport om den huggs i Sverige = miljövänligare och billigare. Konstgödslas och besprutas mindre än tyska och danska granar. • Utseende: Den vanliga svenska granen med röd bark. • Som julgran: Luktar som den ska - granbarr och kåda. Kan barra snabbt. 80 % av julgranarna i Sverige.
• Kungsgran (Abies nordmanniana)	• Ursprung: Ädelgran (Abies) från Kaukasus och Turkiet. Odlad som julgran i södra Sverige, Danmark och Tyskland. Konstgödslas och besprutas ofta hårt. • Utseende: Tätvuxen. Barren är mjuka och platta med vita band. • Som julgran (säljs ibland som "ädelgran" och "silvergran"): Barrar mindre än vanlig rödgran - kan klara sig månader inomhus. Luktar citrus eller inget alls, tåls bättre av doftöverkänsliga än vanlig rödgran. I Sverige den näst vanligaste som julgran efter rödgran.
• Blågran (Picea pungens)	• Ursprung: Äkta gran (Picea) från Nordamerika. Odlad som julgran i Sverige, Danmark och Tyskland. Konstgödslas och besprutas ofta hårt. • Utseende: Tätvuxen. Barren är blågröna och mycket vassa ("stickgran"). • Som julgran (säljs ibland som "ädelgran" och "silvergran"): Barrar mindre än vanlig rödgran, kan klara sig ett par månader inomhus. Svår att transportera (sköra grenar). I Sverige den tredje vanligaste som julgran. Luktar kattpiss, därför mest som utegran.
• Silvergran (Abies alba)	• Ursprung: Ädelgran (Abies) från Mellaneuropa, skogsbildande särskilt i Jugoslavien. Odlad och förvildad i Sverige. Snabbväxande. • Utseende: Vitgrå bark. Barren är mörkt grågröna med två ljusgröna band på undersidan, inte vassa utan urnupna i spetsen. • Som julgran (den äkta silvergranen, ej att förväxla med andra som säljs som "silvergran"): Luktar citrus eller illa. Svår att transportera (grenarna står rakt ut). Var vanligare förr.
• Serbisk gran (Picea omorika)	• Ursprung: Äkta gran (Picea) från Balkan. Odlad som julgran i Sverige. • Utseende: Barren är mjuka och trubbiga och sticks inte, mörkgröna med två vita band på undersidan som ger silverskimmer. • Som julgran (förr såld som "silvergran"): Inte så vanlig idag.
• Plastgran	• Ursprung: Petrokemisk industri (plast av råolja). Tillverkas huvudsakligen i Asien. • Som julgran: Inte så miljövänlig som man kan tro, på grund av transporterna av både råvaran och de färdiga granarna. Inte ens om man använder plastgranen i tio år blir den miljövänligare än en svensk gran, enligt Svenska Naturskyddsföreningen.

Hedemora

Hultsfred

Nora

Norsjö

Nässjö

Livet i julgranen
• Småkryp: Upp till 10.000 kryp av ett 50-tal arter kan finnas i en gran, färre ju mer besprutad den är. De sitter t. ex. under barken och väntar på våren. Så vad händer när temperaturen plötsligt signalerar vår? De börjar röra på sig. Man märker dem sällan. De flesta är så små att de inte syns eller så kan man möjligen ana dem som en prick. De flesta dör inom ett dygn inomhus. Spindlar klarar torkan och värmen bättre och kan leva några dagar. Längst klarar sig kvalstren.
• Utomhusmögel: Finns normalt i granen på sensommar och höst. Ju tidigare granen huggs desto mer följer med in. I värmen växer det till sig rekordsnabbt. Efter två veckor kan mängden mögelsporer vara tiodubblad; mögelexperter jämför med halterna i mögelhus. Känsliga kan få snuva och huvudvärk framåt nyår.
• Kåda: Ger mycket av doften. Skrapa lite på barken så kommer den fram.
• Pollen: Finns inte i julgranen; det bildas på försommaren.
• Terpener: De doftämnen som ger granlukt och som doftöverkänsliga kan reagera på.
• Etylengas: Nyhuggna granar avger etylengas på samma sätt som t. ex. mogna äpplen. Gasen kan skada en del krukväxter och snittblommor. Julväxterna julstjärna och hyacint är inte särskilt känsliga.
Så sköter man julgranen
• Välj färsk: Att köpa en färsk gran är lättare sagt än gjort. Många huggs redan i september-oktober. Störst chans att få en färsk gran har man om man väljer en vanlig rödgran. Slå rotändan hårt i marken och dra lite i barren för att avslöja dem som redan barrar.
• Värm upp: Låt granen vänja sig vid högre värme några dagar, t. ex. i garage, farstu eller på balkong. Det väcker många småkryp.
• Skaka: Slå sedan rotändan i golvet och skaka om ordentligt så ramlar en massa småkryp av.
• Såga av: Såga av en bit av stammen eller skrapa av huggytan. På så sätt får granen lättare att suga upp vatten. Slå inte rotändan i golvet efter detta, då sluts porerna igen.
• Svalka: Ställ framför allt inte granen för varmt - inte vid ett element.
• Vattna: I Norden behåller vi julgranen i flera veckor och bor torrt och varmt, därför behövs julgransfoten med vatten. Träkors räcker i södra Europa där granen slängs ut redan vid nyår. En enda uttorkning räcker för att granen ska börja barra. Tillsatser som socker, magnecyl och sprit fungerar inte, säger granexperterna - varje år...

Kristen tradition
Sägner om sydeuropeiska barrträd överfördes på granen i Norden. Den sades vara evigt grön till tack för att Jesus en gång fått regnskydd under den, eligt en annan version för att han fått vila vid den när han bar korset. Granen finns också med i historien om hur olika trädslag bidrog med var sin bit till Jesu kors - se akacia.
Djävulen i granen
Att Satan sitter fast i granen är Paracelsus förtjänst. Han ska en gång ha funnit Djävulen fastkilad i en gran. De två kom överens om att Paracelsus skulle befria Djävulen mot att han fick alla ämnen som behövdes för att göra guld. Paracelsus höll sin del av överenskommelsen men inte Satan. Under diskussionen uttryckte Paracelsus förvåning över att Djävulen kunnat fastna i ett så litet hål.
- Jag kan göra mig hur liten jag vill! svarade Satan och bevisade det genom att förvandla sig till en spindel. Vips var Paracelsus där och täppte till med fingret och där sitter Fan än idag.
Officiell gran
Granen utsågs i början av 1900-talet till landskapsväxt i Medelpad. Den ingår också i Hedemoras, Hultsfreds, Noras, Norsjös och Nässjös kommunvapen.
Element och kvaliteter
Astrologiskt styrd av Jupiter och därmed Skytten (elementet eld, rörlig kvalitet) respektive Fiskarna (elementet vatten, rörlig kvalitet) (Culpeper).
Kinesiskt element: Metall.

Lagstiftning

Det ingår inte i allemansrätten att skala bark av träd. Fråga markägaren om lov.

• Litteratur: Se t ex Bergmark (1983), Botanica (2003), Corneliuson (2000), Culpeper (1976), Ellmer (1981), Fries (1904), Gentz och Lindgren (1946), Hallbert (1981), Henrikson (1972; 2), Impecta (2004), Juneby (1999), Jönsson (1910), Jönsson och Simmons (1935), Kirkevold och Gjessing (2004), Lagerqvist och Lindqvist (1999), Lindberg (1985), Lindberg (1986), Lindgren (1918), Linell och Hylander (1955), Linné (1971), Linné (1975), Linné (1986), Ljungqvist (2007), Manniche (1999), Meyer (1952), Mossberg och Stenberg (1992), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nilsson och Sandberg (1982), Podlech (1989), Schön (1996), Schön (2000), Svanberg (1998), Tillhagen (1995).
• Artiklar: Louise Hagberg: Julbuske, julkrona och "Moses brinnande nuske" (Fataburen 1927). Kerstin Sjöqvist: Att skura golv (Fataburen 1970). Ingvar Svanberg: Mat i nödtider; Ingvar Svanberg: Garv- och färgväxter (Människan och naturen: etnobiologi i Sverige; 1; 2001). Bengt af Klintberg: Risa för lik (Kulturens värld 4:2006). Henrik Ennert: Julgranen kan göra dig snuvig (Svenska Dagbladet 2007 12 29). Martin Borg: Tipp-tapp, tipp-tapp... (Göteborgs-Posten 2008 12 14).
• Nätpublikationer: Bilder ur Nordens flora (2005 10 23). Den virtuella floran (2006 11 13). Skogssverige: Julgran (2008 12 14). Statens arkiv: Heraldiskt register (2009 07 15).