Shenet

Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem

Frankincenseträd


Synonymer Frankincenseträd, olibanumträd, arabisk olibanum, rökelseträd, virakträd
1) Beeyo-olibanum, moxorträd
2) Meydi-olibanum, yagcarträd
3) Indisk olibanum, indisk rökelse
Botaniska namn 1) Boswellia carterii Birdw. = Boswellia sacra = Frankincense boswelia
2) Boswellia frereana Birdw.
3) Boswellia serrata Roxb.
Engelska namn Frankincense, olibanum, incense tree, gum thus tree, kiou nouk
Andra namn Romanska språk
Tus (latin), oliban (franska)
Nordiska språk
Olibanum (danska)
Asiatiska språk
Lebonah (hebreiska)
Andra språk
Antiu (fornegyptiska), libanos (grekiska), Weihrauch (tyska)
1) Moxor (somaliska), mohor, mughur, moqar, mogar, muger, makkar, makker (arabiska)
2) Yagcar (somaliska)

Besläktade

Släktet Boswellia omfattar 24 arter. Ett tiotal av dem kallas frankincense och ger harts, bl. a:
• Eritreansk olibanum (Boswellia papyrifera): Etiopien.
• Boswellia thurifera: Somalia.
• Boswellia bhaw-dajiana (Birdw.): Östafrika.
• Boswellia ameero (Balf.): Sokotra.
• Boswellia elongata (Balf.): Sokotra.
• Boswellia javanica (Turcz.): Sokotra.
• Boswellia socotrana (Balf.): Sokotra.

Ej besläktade Opoponax (Commiphora erythraea), eng. female frankincense.
• Olibanum (Protium guganense): En helt annan sak från Sydamerika.

Beskrivning • Träd: Litet, knotigt och tätt, påminnande om olivträd. Ytterbarken är gråbrun och tunn, den ännu tunnare innerbarken vit. Meydi-olibanum (Boswellia frerana) är knotigast - fäster med rötterna på klippor och stenar och klänger sig utåt och uppåt.
• Blad: Gröna blad på stjälk med 5-10 rader av stjälklösa elliptiska småblad motsatta i par.
• Blomma (september): Vita, gula eller ljusrosa stjärnformade blommor som sitter så tätt att de nästan täcker de gröna skotten.
• Frukt (arabiska halvön september-november): Fruktkapseln är 1 cm lång med 3-5 små platta frön.

Odling och bruk


1) Beeyo-olibanum (Boswellia carterii)
(Köhlers Medizinal-Pflanzen; 1887)

Skörd
• Harts: Mjölksaft börjar tappas när träden är 5-7 år gamla och 4-5 m höga. När barken skadas avges en genomskinlig vätska som snart hårdnar till vita eller gula-orange-bruna "tårar". Man återkommer sedan till trädet flera gånger och skrapar av utrunnen harts; för varje gång blir mängden större och kvaliteten bättre. Ett träd kan tappas året om upp till 20 gånger per år och ge 2-3 kilo harts. Träden växer utspridda på stora svårforcerade områden, så de mer lättillgängliga skattas hårt. Se nedan hur det går till på rökelsefälten i Somalia.
• Blad: Bladen plockas; en källa till ständiga konflikter i Somalia. Bra djurfoder med 3 % olja.
• Bark: Barken skalas av. Det är förbjudet i Somalia men görs ändå; den används vid färgning och desinfektering. Luktar gott och är rik på garvämnen.
Växtförhållanden
Växer på torr, kalkrik mark, som norra Somalias bergiga, steniga och sandiga trakter som varken kan odlas eller betas. Klarar extrem torka.
• Förökas med sticklingar. Svår att fröså. 
Utbredning (karta)
1) Beeyo-olibanum (Boswellia carteri)
• Afrika väster om Röda havet: Etiopien, Somalia (Punt), Sudan. Inte odlat i Afrika idag.
• Arabiska halvön öster om Röda havet: Södra Saudiarabien, Jemen, Oman = gamla Dhofar (mest idag). Under antiken också odlat på arabiska halvön och så sker än idag, men mest för inhemskt bruk.
2) Meydi-olibanum (Boswellia frerana)
• Afrika: Endast i Somalia.
3) Indisk olibanum (Boswellia serrata)
• Asien: Indien och däromkring.
Handel
Se om handeln med hartsen.
Växtdroger och beredningar Olibanumharts (harts)
Frankincensessens (eterisk olja)

Historia

Krubban

Namnet
Bosweliia efter den skotske läkaren och botanikern John Boswell på 1700-talet, enligt andra efter hans berömde brorson James Boswell, som skrev boken om Samuel Johnson.
Carterii efter någon Carter.
Sacra efter latin sacrum = offerfest, heligt föremål, helig plats.
• Namnet virak, i svenskan sedan 1556, kommer från motsvarande lågtyska wirok och tyska Weihroch, ursprungligen med betydelsen vigd rök, sedan i betydelsen frankincenseharts och till slut om växten frankincense.
Ursprung
1) Beeyo-olibanum (Boswellia carteri): Från arabiska halvön; enligt en del den enda av arterna som har sitt ursprung där. Idag finns trädet också i Afrika.
2) Meydi-olibanum (Boswellia frerana): Från Afrika; idag endast i Somalia. Alla övriga Boswellia-arter utom den indiska anses ha sitt ursprung i Östafrika (Somalia, ön Sokotra).
3) Indisk olibanum (Boswellia serrata): Från Indien, där den fortfarande växer.
Gamla tider
Hartsen frankincense är gamla tiders virak och Bibelns rökelse som i "guld, rökelse och myrra" - även om någon gissat på styrax. Den har använts i Egypten sedan åtminstone 2500 f. Kr. och är i Ebers-papyrusen (1550 f. Kr.) ett av de absolut mest använda medlen. Hebréerna lärde sig hata doften under både den egyptiska och den babyloniska fångenskapen (1200-talet respektive 500-talet f. Kr.) och gjorde sedan sitt bästa för att utrota trädet var de kom åt.
Egyptiskt odlingsförsök
Från 18:e dynastin (1580-1306 f. Kr.) finns en berömd relief i drottning Hatshepsuts tempel i Deir el-Bahri som beskriver hur frankincense och myrra hämtas hem till Egypten från landet Punt, dagens Somalia. På båten lastas också 31 träd som det har disputerats mycket om eftersom det finns utrymme för tvekan om arten. Den vidstående inskriptionen talar endast om "rökelseträd". Samma personer som tvärsäkert säger sig känna igen reliefens alla djur som afrikanska, har framkastat att träden också kan vara myrra. Träden planterades vid Ammon-templet i Thebe men man hör sedan aldrig av dem igen. Varken frankincense eller myrra växer i Egypten idag.
Arabien I: Grekernas Saba
Herodotos på 400-talet f. Kr. som lyssnade noga och noterade allt han hörde:
 
Rökelsen samlar de genom att bränna styraxträdet (som fenikierna exporterar till Hellas). Inderna får rökelsen genom att bränna trädet. Ty alla de rökelsebärande träden bevakas av bevingade ormar, som är små och strimmiga; det finns en hel mängd vid varje träd och det är dessa som företar strövtåg mot Egypten. Storaxröken är det enda som kan driva bort dem från träden.

 

- gräshoppor, har någon föreslagit. Att rökelse förekom var i och för sig inte unikt.
På arabiska halvöns sydspets, ungefär motsvarande dagens Jemen, låg det Saba om vilket Herodotos sa att hela landet luktar. Alexander den store var starkt begiven på att ta en omväg dit för all doftande frankincense, myrra och kassia som fanns där. Det var kanske tur att det inte blev av, för mer än en har gått bort sig i öknen. Inte finns det någon kassia där heller och ingen myrra att tala om. Men frankincense har skördats där i tusentals år och så gör man fortfarande.
Alexanders botaniker Theofrastos hade hört om de arabiska sabaéerna att de betraktade träden som heliga och därför fick männen inte låta sin säd medan skörden pågick. Han återberättar också vad han hört av några sjöfarare som gick i land för att leta vatten och hamnade mitt i en hartsinsamling. Detaljerna stämmer väl med de beskrivningar från idag som återges nedan. Från en del träd droppade hartsen klar och genomskinlig och under dem lade man mattor av palmblad. Från andra träd med trögare harts skrapade man av den med metallverktyg och blandade med barkrester. Sjöfararna fick också se hur försäljningen gick till. Insamlarna lämnade skörden utanför traktens soltempel som vaktades av beväpnade män. Vars och ens hartshög var försedd med en skiva där mängd och pris var antecknade. När insamlarna avlägsnat sig kom inköparna och tog de högar de ville ha och lämnade betalningen på stället. Därefter kom soltemplets präster och tog en tredjedel av betalningen. Resten låg kvar tills samlarna kom tillbaka och hämtade det.
Arabien II: Romarnas Arabia Felix
Runt år 70 berättar romaren Plinius något liknande om de 3.000 sabianska familjer som träden gick i arv hos: "Under karvningen och uppsamlingen får de inte förorenas genom beröring av kvinnor eller lik." Att landet kallades Arabia Felix, det lyckliga Arabien, berodde på rökelseträden. (Så var det inte. Jemen betyder höger, d.v.s. söder när man står vänd åt öster, som är den arabiska fixpunkten på samma sätt som norr är den europeiska. Arabia Jemen betyder alltså Sydarabien, men precis som på många andra språk betyder ordet höger också lyckosam.)
Många skrönor spreds i Europa om Arabien, som att balsamträden vaktades av ormar och omgavs av giftiga dimmor. Européerna kunde tro det eller inte, någon kontroll var ändå inte möjlig eftersom de aldrig kom ens i närheten. Enda sättet att ta sig dit var med karavan. Etapp för etapp betalade man för beskydd hos en klan som sedan ansvarade för att man kom fram oskadd till nästa gräns. En romersk trupp som gjorde ett försök att tränga in i landet 24 f. Kr. fick vända om sedan de lurats på villovägar.
Metamorfosen
Den grekiska metamorfoshistorien om frankincense är denna: En kungadotter av det balsamodlande folket förförs av solen - Apollon igen - vilket förgrymmar hennes far så illa att han begraver henne levande. Solen hittar henne men lyckas inte återuppliva henne med sina strålar. Han lovar henne då att hon i stället ska kunna nå upp till honom, bestänker henne med doftande nektar och vips växer en frankincensebuske upp och dess doft når upp till gudarna:
 
Kroppen som sålunda helt dränkts in med nektar från himlen,
smälte och fuktade mullen omkring med doftande vällukt.
Snart slog en rökelsebuske sin rot omärkligt på graven,
spirade upp och sköt skott högst uppe på krönet av kullen.

 

Afrika: Rökelsefälten i Punt
Somalier talar fortfarande med stolthet om drottning Hatshepsuts expedition till Punt. 10.000 familjer i norra Somalia - reer bar, folket från öster - lever på att skörda hartsen. Fälten ägs av klangrupper som består av en far och hans söner med familjer. De ärvs från far till son och till skillnad från t. ex. odlingsbar jord säljs de inte utan fungerar som ett slags socialförsäkring, bra att ha om man t. ex. skulle bli av med sin boskap. Ägarna skördar i tur och ordning eller så hyr man ut brukningsrätten eller låter en behövande släkting överta den ett år. Insamlingsarbetet är tungt och lönar sig dåligt; man har det som bisyssla i brist på annat. Det är inte samlarna som har blivit rika på prisökningarna sedan 70-talet.
Varje fält har en samlingsplats i ett klipputsprång eller grotta där man sover, äter och samlar ihop dagens skörd. Ett lag består av 3-10 vuxna gifta män. En stannar på samlingsplatsen och lagar mat och hämtar vatten - det är ett evigt vattenhämtande - och resten samlar. Man måste vara så många att det finns ersättare om någon skulle bli sjuk, för det får inte bli avbrott i återbesöken till träden. Redskapet är en kniv med trähandtag och dubbelblad: ett vasst blad som man gör skåror och skrapar av förstklassig harts med och ett slött blad som man skrapar av sämre med. Bladet får inte vara varmt eller ens komma i kontakt med eld för det kan döda trädet. Man har också en uppsamlingskorg, en transportkorg för dagens skörd och skyddskläder. Det sista är nödvändigt eftersom arbetet är kladdigt; "till slut ser man hemsk ut". Trakterna är stekheta och folktomma men rika på mygg och ormar (inga bevingade dock). Man klättrar mycket på hala klippor och det händer att folk slår ihjäl sig. En ljuspunkt är hartsen, som luktar gott och håller ohyra borta.
Hartsinsamlingen
Trädet skadas genom att lite bark skärs av. Första skåran är 2-3 mm djup och liten, sedan skär man djupare och större tills skadan är handflatsstor. Små unga träd får några få skåror, stora gamla kan få upp till hundra. Avrinningen blir större om man gör ett par djupa hugg i skadan eller bränner barkens vita innerskal (kanske var det sådan bränning Herodotos sagesman sett). Både hugg och bränning är olagliga metoder och kan döda trädet men risken för upptäckt är liten. Hälften av dagens träd är skadade av sådan eller annan dålig hantering.
När hela fältet är genomgånget kan man åka hem några veckor. I nästa vända skrapas den avrunna hartsen bort och skadan görs större. Det är viktigt att komma tillbaka i tid innan skadan hinner läka. Redan två dagars försening försämrar resultatet. Kommer man å andra sidan för tidigt kan trädet ta skada när hartsen skrapas av. De första skördarna är små med dålig harts och betraktas som förberedande. Ytterligare minst tio "riktiga" skördar väntar och arbetstakten ökar undan för undan. När arbetet är som mest intensivt är man hemifrån 4-5 månader i sträck. En säsong på 8-10 månader kan ge 200-400 kilo harts per samlare. Man vet sällan hur många träd som finns på ett fält, däremot av vilken typ de är eftersom det är skillnad på att skörda beeyo och meydi.
1) Beeyo (Boswellia carteeri)
Moxorträden förbereds upp till tre gånger och tappas sedan 9-10 gånger. Hartsen rinner inte långt utan allt skrapas av från skadan varje gång. Arbetssäsongen är åtta månader i mars-oktober. Mars är varm, april regnig, därefter följer ett halvår som blir allt hetare och allt hårdare. De sista månadernas sommarskörd ger den bästa beeyon, som mognar (hårdnar) på 2-3 veckor eftersom den redan är så torr. I oktober slutar samlarna men det händer att löst folk från byarna ger sig ut efter dem och skördar ända in i januari. Harts från sådan höstskörd (beeyo deyreed) är tyngre, fuktigare, klibbigare och sämre; det är ovanligt men händer att den blandas med de tidigare.
2) Meydi (Boswellia frereana)
Yagcarträden förbereds ända upp till fem gånger och tappas sedan 12-13 gånger. Här rinner hartsen ner på barken utanför skadan. Den bästa sparas till sist, en tung och dryg vända som kallas "skörda långa meyditårar". Hann man med 150 träd om dagen i första omgången kanske man klarar 50 i den sista. Arbetssäsongen är 10 månader i september-juni. Att inte skörda under de heta juli-augusti anses vara bra för just meydi. Eftersom den skördas under svalare tid tar det längre tid för den att mogna (hårdna), 25-30 dagar. Fälten är dubbelt så dyra att hyra som beeyofält men man få också mer betalt för hartsen. Säsongen är längre men har sina fördelar: de sista hårda månaderna är inte så heta och lättas upp av att man träffar lite folk eftersom nomader är i rörelse.
Outredd art
I växtländerna gör man många fina åtskillnader utifrån miljön träden växer i och vilken sorts harts de ger. Bland europeiska botaniker var även de grövsta olikheterna länge så gott som okända. Fram till 1830-talet betraktades alla Boswellia som en enda art av enbuske (Juniperus). Artbestämningarna är fortfarande osäkra och omstridda. Egyptologer tolkade t. ex. länge fornegyptiska antiu som myrra men det har visat sig syfta på flera arter av Boswellia och antagligen också på andra hartsträd från Röda havsområdet.
Element och kvaliteter
Astrologiskt styrt av solen och därmed Lejonet (elementet eld, fast kvalitet).
Enligt elementläran varmt (Hildegard av Bingen); andra har tolkat trädet som svalt och torrt.
Kinesiskt element: Eld eller jord, enighet dock om att det också har delvis metall kvalitet.


Litteratur: Se t ex Botanica (2003), Classen, Howes och Synnott (1994), Corneliuson (2000), Farah (1994), Le Guérer (1993), Jönsson (1910), Jönsson och Simmons (1935), Keay (2006), Lilja (1972), Manniche (1999), Meyer (1952), Miller (1969), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nielsen (1986), Schweigger och Kammerer (1998), Theofrastos bok 9 (1916), Thompson (1927).
• Citat: Rökelsen samlar de...: Herodotos bok 3 (2000). Kroppen som sålunda...: Ovidius bok 4 (1969).
• Artiklar: Thomas J Abercrombie: Arabia's Frankincense Trail (Natural Geographic, October 1985).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/frankincense.html
Datum: 2018 09 21 - Uppdaterad: 2010 06 29
Cookieinfo
Made with a Mac