 |
Fläderbuske |
|||
|
|
||||
| Synonymer | Fläder, äkta fläder, vanlig fläder, europeisk fläder, fläderträd, flärr, hyll, hylle, hille, hiilde, hyllebuske, hylleträ, hyllebär, hållsbär, fulbom, vegbredha, farligbärbuske, getbärsträd | |||
| Botaniska namn | Sambucus nigra L. = Sambuco vulgaris | |||
| Engelska namn | Elder, European elder, black elder, eller, eldrum, common elderberry, tea tree, devil's wood, pipe tree, bore tree, bour tree, sambucus | |||
| Andra namn | Romanska
språk Sambucus, sabucus (latin), sambuca (medeltidslatin), sureau, sureau noir (franska), sambuco nero (italienska), saúco, cañileno (spanska) Nordiska språk Hyld, almindelig hyld, hyldeblomst (danska), hyll, svarthyll, hylletrae (norska), heisi, mustaselja (finska) Asiatiska språk Agdhé (arabiska) Andra språk Aktéa, akté (grekiska), Holunder, Schwarzer Holunder, Holder, Holler, Elder, Fleder (tyska) |
|||
| Förväxlingsrisk | • Vägbreda i varierande
stavningar: också namn på groblad
(Plantago major, Plantago lanceolata) i medeltidstexter. • Ty. Flieder = syrén. |
|||
|
|
||||
| Artvarianter | • Flikfläder (Sambucus nigra f. laciniata): Vanlig fläder med annorlunda form på bladen: flikiga, som ger trädet ett elegant utseende. | |||
| Besläktade | Släktet Sambucus omfattar
20-25 arter. I Sverige finns förutom äkta fläder
ytterligare två, båda giftiga: • Druvfläder, hylle, druvhyll, klashyll (Sambucus racemosa), eng. red elder, alpine elder: 1-4 m hög buske eller träd. Mörkbrun bark, korkartad på äldre träd, gulbrun märg. Blad med 5-7 ovala småblad. Blommorna är gulvita eller grönvita, samlade i upp til 20 cm breda klasar. De kommer tidigare än hos äkta fläder (april - maj) och känns igen på doftlösheten och på att blomklasarna har rundad form. Också bären är tidigare (augusti) och röda. Alla delar - blad, blommor, bär - är giftiga. Odlad till prydnad i Europa. I Sverige förvildad i likadana gläntor som äkta fläder och är under stark spridning. • Sommarfläder, dvärgfläder, mandråpsväxt (Sambucus ebulus), eng. dwarf elder, danewort: 1-1,5 m hög ört med ogrenad stjälk - kan knappast förväxlas utom till namnet men blommor och frukter liknar den äkta fläderns. Illaluktande blad med 5-13 småblad. Blommar senare (juli - augusti) med vita till rosa mandeldoftande blommor i tredelad blomställning. Giftig rot, svarta giftiga bär som varit officinella i Sverige. Odlad till prydnad, i södra Sverige någon gång förvildad vid vägar och ödetomter. |
|||
|
|
||||
| Beskrivning | • Buske - träd: 2-10 m hög. Oftare en flerstammig buske än ett enstammigt träd. Gråbrun, djupt fårad bark. Yngre grenar och kvistar är gröna, äldre är ihåliga med lätt, mjuk och svampig märg
(flädermärg) som är vit till skillnad från druvfläderns ljusbruna. • Blad: Kommer tidigt på våren på långa skaft, motsatt varandra i par och består av 2-8 par spetsigt äggformade, sågade och lätt håriga småblad samt ett uddblad i toppen. • Blomma (juni - juli): I grenspetsarna femgrenade blomställningar med mycket små, gulvita blommor samlade i stora platta flockar, med bedövande stark doft som växlar mellan honung och kattpiss. • Frukt (september - oktober): Frukterna som följer är små klotrunda stenfrukter (fläderbär) samlade i klasar på röda skaft; först röda, sedan blankt blåsvarta, med röd saft. |
|||
| Odling och bruk | Skörd - fråga hyllefrun om lov först • Blomma (juni-juli): Blommor insamlas vid torrt väder. Vid torkning minskar vikten till en sjättedel. Växtförhållanden Ofta förvildad på näringsrik mark med sol till halvskugga - lövskogsgläntor, hyggen, ödetomter, skräpmark. Växer snabbt och sprider sig genom rotskott; ibland betraktad som ett ogräs. Gamla skott skärs bort helt, nya skott till hälften. • Förökas från frö på hösten. Man kan också ta vedartade sticklingar på sommaren eller på senhösten när bladen fällts - en bit gren med en vilande knopp i toppen sätts i sandblandad jord; planteras ut nästa vår innan bladen kommer eller på hösten när de fällts. Fläder som biväxt Blommorna ger ingen nektar men bina samlar lite pollen från dem. Utbredning • Europa: Vild, förvildad och odlad i hela Europa. Vild i Danmark och i Skåne, vild och förvildad upp till Jämtland och Ångermanland. "Växer i Skåne ymnigt vid byarna; på Öland synnerligen allmänt mellan Köping och Torslunda; på Gotland spridd; i södra delen av Bohuslän särskilt rikligt vid staden Kungälv", berättar Linné i Svenska floran 1755. • Asien: Odlad och förvildad i västra Asien. • Afrika: Odlad och förvildad i Nordafrika. • Amerika: Naturaliserad i Amerika. |
|||
| Växtdroger och beredningar | • Blommor (Sambuci flores,
Sambucus flores, Flores sambuci, Flos sambuci, Sambuci
flos): I lokala farmakopéer före den första
svenska nationella 1775. Därefter i alla svenska
farmakopéer (1775-1946) men kom inte med i
den nordiska 1964. En av de droger Medicinalstyrelsen
uppmuntrade allmänheten att samla in till apoteken
under andra världskriget. • Frukt (bär) färsk eller torkad (Sambuci baccae, Sambucus baccae, Baccae sambuci, Grana actes, Fructus sambuci, Sambuci fructus): Förekom i lokala farmakopéer före den första svenska nationella 1775, därefter i svenska farmakopéns första sex upplagor 1775-1845. • Bär (Sambuci semina): I lokala farmakopéer före den första svenska nationella. • Bark (Sambuci cortex, Cortex sambuci): I lokala farmakopéer före den första svenska nationella 1775. • Blad (Sambuci folia, Folia sambuci): I lokala farmakopéer före den första svenska nationella 1775. • Fläderblomsinfusion (vattenutdrag) • Fläderblomstinktur (alkoholutdrag) • Fläderblomsessens (eterisk olja) |
|||
|
|
||||
|
Namnet • Sambucus = fläder, användes om flädrar av Plinius i Rom kring år 70. Namnets ursprung är oklart. • Nigra = svart, syftande på bärens färg. Ordet kommer från sanskrit nilah = mörkfärgad, och arabisk persiska nil = svart, mörk. • Namnet fläder, i svenskan sedan 1638, kommer från lågtyska Vleder med samma betydelse. Ursprunget kan eventuellt vara Flieder = fladdrande, syftande på bladen. Det danska hyld och norska och äldre svenska namnet hyll kommer av isländska hol = hål, antagligen syftande på grenarnas ihålighet. Ursprung I Mellaneuropa sedan åtminstone stenåldern, därifrån spridd norrut (betraktad som inhemsk i Sverige), söderut (Nordafrika) och österut (Västasien). Grekland och Rom Flädern heligförklarade redan under antiken och användes av de hippokratiska läkarna i Grekland på 400-talet f. Kr. och därefter i Rom. Redan där gjorde man flöjter av kvistarna; Plinius berättar omkring år 70 att de enligt herdarna skule skäras från fläderträd som växt så långt bort att man inte kunde höra tuppens galande i närmsta by. Sådana pipor lät högre och annorlunda än andra och hördes bäst av fåren. Europa I keltisk mytologi sammankopplades flädern med bokstaven R, ruis. Hos germanerna beboddes trädet av hemmets skyddsgudinna Holda. Ville man ta blommor eller annat fick man be henne snällt på knä och lova att ge något tillbaka från skogen. Att hugga ner en fläder ansågs mycket olycksbringande. Att göra vaggor av veden var det inte tal om; då hämnades Holda genom att strypa barnet. Norden I ett hus skyddat av fläder blir det inga gräl, sade man i Norden, där germanska Holda blev danska hyldemor och skånska hyllefryn. Även kärleks- och fruktbarhetsgudinnan Freja bebodde trädet. Doften drog också till sig vänliga vättar men stötte bort troll och häxor. Det planterades nära huset men inte alltför nära för blommande fläder ger också huvudvärk. Härav kommer kanske föreställningen att fläderns skugga är skadlig. Fick man nässelutslag var kloka gubbars förklaring ofta att man sovit under en fläder. Linnés fläder Om flädern berättar Linné i svenska floran 1755: |
|||
|
||||
| Inget kunde tas från trädet hur som
helst. Man måste be hyllefrun om lov, ursäkta
sig för skadorna och offra något i gengäld,
vanligen spenvarm mjölk som hälldes över
rötterna. Bäst var om det kunde ske på midsommarnatten
klockan tolv, gående motsols tre gånger runt
trädet etc. Med alla försktighetsåtgärder avklarade kunde i stort sett allt på trädet användas. • Kvistar blev blåsinstrument. • Bark var magmedel (i Norge skalades barken nedåt om den skulle användas som avföringsmedel och uppåt om den skulle verka som kräkmedel). I betbad med alun färgade den ylle gult. Mellanbarken i smör blev salva för brännsår. • Bladen fördrev insekter och sorkar, medel mot skabb och klåda, te och krydda i mat och färgade ylle grönt i betbad med alun. • Blommorna användes i blekande salva och blev svettdrivande och febersänkande te och saft. • Bär blev mos, sylt och saft. Judas i flädern Fläderkulten var så utbredd i Norden att kyrkan fick utfärda förbud mot den. Istället uppstod en kristen myt som många författare hjälpt till att föra vidare, bland dem Shakespeare: I ångern över vad han gjort hängde sig Judas i ett fläderträd. Svampen Judasöra (Auricularia auricula Judae) som ibland växer på fläderns stam sades vara ett avtryck av Judas öra som bildats när kroppen svängde mot den. Flädern växer inte i Palestina och inget annat i Bibeln talar heller för historien. Enligt Apostlagärningarna köpte sig Judas en åker för silverpenningarna och om hans död berättas endast att "han störtade framstupa ned, och hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gav sig ut". En nordisk verson av detta blev att Judas snubblade på en fläderrot på åkern, en annan att fläderns grenar brast vid hängningen - mycket troligare; fläderns sköra grenar håller knappast för en hängning. Element och kvaliteter Astrologiskt styrd av Venus och därmed Oxen (elementet jord, fast kvalitet) respektive Vågen (elementet luft, ledande kvalitet (Culpeper). |
||||
|
|
||||
|
• Litteratur:
Se t ex Bergmark (1983), Bondeson (1982), Botanica (2003),
Corneliuson (2000), Culpeper (1976), Ellmer (1981), Fries (1904), Gentz
och Lindgren (1946), Hansson och Hansson (2002), Heino (2001), Impecta (2004), Juneby
(1977), Juneby (1999), Jönsson och Simmons (1935),
Kirkevold och Gjessing (2004), Klemming läkebok 6,7 (1883-1886), Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren
(1918), Linné (1971), Linné (1986),
Ljungqvist (2007), Lundberg (1960), Meyer (1952), Mossberg och Stenberg
(1992), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nordström
(1940), Norlind (1925), Pharmacopea suecica I (1775),
Podlech (1989), Seymour (1980), Stary och Jirásek
(1975), Stodola och Volák (2000), Svenska farmakopén
VIII (1901), Svenska farmakopén IX (1908), Svenska farmakopén X (1925). • Nätpublikationer: Bilder ur Nordens flora (2005 10 23). Den virtuella floran (2006 11 26). |
||||
|
|
||||
|
© Shenet 1997 - 2010 |
||||
|
|
||||
