 |
Ek |
||||||||||||||||||||||
|
(Svenska Riksbankens devis 1668-) |
|||||||||||||||||||||||
| Synonymer | 1)
Ek, vanlig ek, sommarek, skogsek, stjälkek, skaftek 2) Vinterek, bergek, druvek |
||||||||||||||||||||||
| Botaniska namn | 1)
Quercus robur L. = Quercus pedunculata
2) Quercus petraea (Matt.) Liebl. = Quercus sessiliflora = Quercus sessilis |
||||||||||||||||||||||
| Engelska namn | 1)
Common oak, pedunculate oak 2) Sessile oak |
||||||||||||||||||||||
| Andra namn | Romanska språk Chêne (franska), quercia (italienska), albar, fresnal (spanska), carvalho (portugisiska) Nordiska språk 1) Almindelig eg, stilkeg (danska), sommereik (norska), kesätammi (finska) 2) Vinter-eg (danska), vintereik (norska), talvitammi (finska) Asiatiska språk Bellouta (arabiska), allå'n (hebreiska), mese (turkiska) Andra språk Drys, drus (grekiska), Eiche (tyska) 1) Sommer-Eiche, Stiel-Eiche (tyska) 2) Trauben-Eiche (tyska) |
||||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||||
| Artvarianter | • Pyramidek (Quercus robur var. fastigiata): Sommarek med pelarformad krona. | ||||||||||||||||||||||
| Besläktade | Släktet
Quercus omfattar ca 600 arter. Sommar- och vinterek är
de enda naturligt förekommande i Sverige. • Gallek, galläppleek (Querqus infectoria), eng. galloak, dyer's oak: Östra Medelhavsområdet till Iran. Theofrastos (300-talet f. Kr.) kallar den hermeris och berättar om användningen av dess galläpplen. • Kermesek, dvärgek (Quercus coccifera L.), eng. kermes oak, grain oak, fr. chêne kermés: Europa, vanlig på den torra macchian i Medelhavsområdet; ofta buskartad, vasst tandade blad. Sköldlusen (Kermes vermilio) som lever på trädet används till färgning, barken för garvämne. • Korkek (Quercus suber L.): Odlas kring Medelhavet, särskilt i Spanien och Portugal. Rik på garvämne som utvinns, ytterbarken som kan skalas av vart tionde år blir kork. • Quercitron, kvercitron, citronek, färgek (Quercus tinctoria): Nordamerika; innerbarken ger ett orangegult färgämne. Parkekar • Rödek (Quercus rubra = Quercus borealis): Nordamerika. I södra Sverige som parkträd och förvildad. Bladen får inte lika starka höstfärger här, har vasst spetsiga flikar och lockar gallsteklar. • Stenek (Quercus ilex L.), eng. holm oak, av romarna kallad ilex: Nordafrika, den vanligaste i Mellaneuropa, också parkträd. Förr skogsbildande i Portugal. Ständiggrön med ätliga ollon. Bladen är mörkröna på ovansidan, vita och duniga på undersidan; unga blad är tandade. Värd för gallsteklar. • Turkisk ek, cerrisek (Quercus cerris L.): Södra Europa och sydvästra Asien, finns i en del parker i södra Sverige. Fårad stam, grågröna blad med hårig översida. |
||||||||||||||||||||||
| Ej besläktade | • Järnek, kristtorn (Ilex aquifolium): Buske eller litet träd med glansiga mörkgröna blad, styva och tornkantade, och mängder av runda rönnbärslika stenfrukter som sitter kvar över vintern - anglosaxisk julväxt. | ||||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||||
|
Beskrivning
Blad och späda ollon av vinterek (Quercus petraea) |
De två vanliga ekarna i Sverige är mycket lika och bildar lätt hybrider. Båda har ljusbrun splintved och mycket stark och fukttålig men lättkluven kärnved. 1) Sommarek • Träd: 15-35 m högt. Kort och kraftig stam med brungrå, först slät bark, på gamla träd uppsprucken och fårad. Grova grenar, knotigare än på vinterek. Stor rund krona, den typiska sparbankseken. • Blad: De mörkgröna läderartade bladen (andra hälften av maj) skiljer sig från vinterek: sitter på mycket korta skaft (2-7 mm), är matta och kala eller bara glest håriga på undersidan. Kanterna är mjukt flikiga, bladbasen hjärtlikt avsmalnande. De förblir gröna länge på hösten och fälls tidigare på vintern. • Blomma (strax efter lövsprickningen i maj): Sambyggare, d.v.s. blommor av båda könen finns på samma träd: - Hanblommor: Gulaktiga, samlade i 2-4 cm långa glesa hängen. - Honblommorna i grenspetsarnas bladveck sitter ensamma eller upp till fem samlade i små knappliknande ax, till skillnad från vinterek på långa skaft. • Frukt: Frukterna (ekollonen) som följer på honblommorna känns också igen på de långa skaften. De är 2-3 cm avlånga nötter som vilar i en fjällig svepeskål. Som unga är de längsstrimmiga och även som mogna lite gröntonade. 2) Vinterek • Träd eller buske: Upp till 30 m högt. Grov och rak stam, ibland förgrenad till buske, med djupt fårad, brungrå bark. Kronan är mer regelbunden och grenarna mer uppåtriktade och mindre krokiga än på sommarek. • Blad: Bladen (t.v.) är tjockare, blankare och mer läderartade än på sommarek, täthårigare på undersidan och har längre skaft (1-3 cm). De 5-8 flikarna är grundare, bladbasen smalnar inte av utan är kilformad, "urnupen". De vissnade bladen sitter kvar längre; på yngre träd ofta hela vintern. • Blomma (maj): Sambyggare, d.v.s. blommor av båda könen finns på samma träd: - Hanblommor: Gröngula, samlade i smala hängen från grenarna. - Honblommorna i grenspetsarnas bladveck är bruna knoppar i små klasar som skiljer sig från sommarekens genom att skaften är korta eller saknas helt. • Frukt: Frukterna (ekollonen) som följer på honblommorna känns också igen på att de har mycket korta eller inga skaft. De är avlånga nötter i en svepeskål, tätt tillsammans i små klasar. De har inga strimmor och är som mogna brunare än på sommarek. Galläpplen Små kulor bildade av gallsteklar till bo för larverna. Kan finnas på både blad, knoppar, skott och stubbar på många arter av ek. På bladen känns de igen (bäst i augusti) som upp till 2 cm stora kulor men ibland är bladet bara vågigt. Borrhål i kulan avslöjar att stekeln lämnat galläpplet. |
||||||||||||||||||||||
|
Skörd • Bark (mars-maj): Ekbark skalas av vid lövsprickningen eller när saven börjar stiga. Det handlar inte om den grova ytterbarken från gamla sparbanksekar utan om det tunna mellersta barklagret från stam och kvistar på unga träd (5-12 år). Fuktigt väder är bra; då släpper barken lättare. Det ingår inte i allemansrätten att skala bark av träd. Fråga om lov. Ungefär 2,5 kilo färsk bark blir 1 kilo torkad. • Frukt (höst): Ekollon innehåller inte lika mycket garvsyra som bark och galläpplen men kan användas om de samlas medan de ännu är gröna på hösten. Ska de ätas måste garvämnena först tas bort genom genom vattenutdrag eller rostning. • Galläpplen (augusti): Galläpplen ska helst samlas in innan larverna lämnar dem eftersom halten garvsyra sjunker när kulorna har genomborrats. Växtförhållanden Många insekter tycker om ek, t. ex. steklar som bildar galläpplen på bladen och bladätare som kan äta upp nästan hela kronan. Ett större problem är torka, luftföroreningar och svampangrepp som drabbar eken mest av alla lövträd idag. Enligt Skogsstyrelsens undersökningar i Skåne, Blekinge, Halland, Jönköpings och Kronobergs län var 9 % av ekarna skadade 1998, 59 % 2000. Skada definieras som att mer än en fjärdedel av lövverket är borta, och här växer det inte lätt ut igen som efter ett bladätarår. 1) Sommarek trivs på torr ganska näringsrik jord, t. ex. i skogar och hagar. Ett trick för att få den rak och kvistfri är att samplantera den med gran. Växer mycket långsamt och kan bli 600-700 år. Sveriges största, Rumskullaeken i Småland med en omkrets på 14 meter, beräknas vara bortåt tusen år gammal. Vissa år gallrar trädet sig självt genom att släppa ifrån sig massor av stora grenar. • "Bör sättas trångt i förstone och i djup jord samt bör ej omplanteras", skriver Linné i svenska floran 1755. 2) Vinterek kan växa både på mullrik och magrare mark, t. ex. i steniga och bergiga kusttrakter. Ek som biväxt Blommorna ger lite nektar och bina samlar också lite pollen från dem och houngsdagg från bladen. Utbredning Eksläktet finns över hela norra halvklotet och är skogsbildande i stora delar av Europa. 1) Sommarek: • Sverige: Vanligast i östra Sverige och Mälarlandskapen - rätt allmän upp till Gästrikland och Dalälven. "Adelsmännen och eken går inte norr om Dalälven". 2) Vinterek • Sverige: Upp till Värmland - Östergötland, vanligast längs kusterna i väster och söder - förr skogsbildande i Bohuslän. Idag rätt sällsynt och sällan ren, vanligare som hybrid med sommarek. |
||||||||||||||||||||||
| Växtdroger och beredningar | •
Bark (Quercus cortex, Querci cortex, Cortex querqus):
I lokala farmakopéer innan Sverige fick
en nationell 1775. Svenska farmakopén upplaga 1-7 (1775-1869), X (1925). I andra
nordiska länder officinell in på
1900-talet. Nordiska farmakopén I- (1964). En av de droger Medicinalstyrelsen
uppmuntrade allmänheten att samla in till apoteken
under andra världskriget. • Eklöv (Querqus folia, Folia quercus): I lokala farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775. Svenska farmakopén upplaga 1-4 (1775-1790). • Ekollon (Quecus glandes, Glandes querqus, Semen querqus, Semina quercus, Glandes quercinae, Nuces quercus): I lokala farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775. Svenska farmakopén upplaga 5-6 (1817-1845). • Galläpple (Gallae): Officinell i Norden under 1900-talet. • Ekollonshus, nötens svepeskål (Quercus cupulae, Glandum cupulae, Cupulae quercus): I lokala farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775. • Ekbarksdekokt (vattenutdrag) • Galläppletinktur (alkoholutdrag) • Garvsyra (extrakt) |
||||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||||
Historia |
Namnet | ||||||||||||||||||||||
|
• Quercus = ek, använt
om ekar från 100-talet f. Kr. Ordet är besläktat
med grekiska kratos = kraft, fasthet, och tros ha kommit
från litauiska där det förekommer i ordet
perkunas = åskans gud. • Robur av latin roboris = kärnved, ekträ, styrka, hårdhet. Härav också t. ex. robustus = stark, hård. • Petraea = klippig, klippfast, av grekiska och latin petra = klippa. • Namnet ek kommer från fornnordiska igja = vördnad. Det är antagligen besläktat med grekiska aigilôps och latin aesculus = ett slags ek. Namnet bergek syftar på växtplatsen, vinterek på att bladen sitter kvar, druvek på att ollonen sitter samlade som i druvklasar. Ursprung Under sten- och bronsålderns varma klimat (fram till 500 f. Kr.) var eken det dominerande trädslaget i södra och mellersta Sverige och på 1600-talet fortfarande skogsbildande. Också i Mellaneuropa har lövskogarna dominerats av ek; idag är dess plats intagen av bok. Asiatisk ek Eken har alltid varit en symbol för styrka och behärskad av starka gudar. I Kina är den en symbol för manlig styrka i all sin bräcklighet, den som inte böjer sig som bambun utan bryts. Japan har sin ekgud Kashima-no-kami. För judarna var eken förbundsträdet och en symbol för Guds närvaro. Grekisk ek I det antika Grekland var ekar levande väsen och ekskogarna bebodda av skogsgudinnor, dryader. Eklöv sades ha sådan kraft att man kunde ställa lejon med dem. Träden hörde till fruktbarhetsgudinnorna Artemis från Grekland och Kybelse (Kybele) från västra Turkiet, som smälte samman till den berömda Artemis från Efesos. Eken var också symbol för guden Filemon medan hans hustru Baukis symoliserades av linden; tillsammans utgjorde de en bild av den äktenskapliga lyckan. Eklunden i Dodona Framför allt hörde eken till gudakungen och åskguden Zeus, vars attribut var blixten och eklövskransen och som konsulterades bäst under ekar. Den äldsta av hans helgedomar, omtalad redan av Homeros, var den berömda eklunden i Dodona i nuvarande Albanien, där det har hittats votivgåvor från 800-talet f. Kr. I Dodona utläste man Zeus meddelanden om framtiden genom att tolka ljud; exakt vilka ljud finns många bud om: källans sorl, prasslet från ekbladen, knaket från grenarna, skogsduvornas rop, skramlet från vapen och instrument som hängts upp i träden. De tolkande prästinnorna, kallade duvor, utsågs av byn och skulle vara kvinnor av god vandel. När eklunden dog ut övergick man ca 500 f. Kr. till ett lottsystem med svarta och vita bönor. Teatern med plats för 14.000 åskådare används fortfarande. Det gyllene skinnet Vad det berömda gyllene skinnet egentligen var har det gissats på en hel del, t. ex. ett fårskinn som blivit gyllene efter att ha använts till att fiska guld med eller helt enkelt en ovanligt vacker väv. Enligt grekisk mytologi kom det gyllene skinnet från en förtrollad och gyllene vädur som offrats till Mars. Historien om jakten på det hör till den grekiska mytologins mest rysansvärda, återberättad bl. a. av Euripides i tragedin Medea på 400-talet f. Kr. och fyra århundraden senare av Ovidius i Metamorfoser. Skinnet hängde i en ek i landet Kolchis vid Svarta havet. De som jagar det är Jason och hans kamrater, kallade argonauterna efter båten Argo vars stäv är byggd med en bit av den heliga eken i Dodona. Efter många äventyr kommer de till det sista hindret som är en eldsprutande drake, som traktens prinsessa Medea söver med förhäxade örter. Hon följer sedan med Jason tillbaka till landet Iolchos där de gifter sig och som belöning för skinnet blir kung och drottning. Medea är både flink med trolldrycker och en god grekisk maka och hjälper därför Jason med vad hon kan, som att föryngra hans gamle far och döda hans farbror. När Jason efter allt detta får politiska ambitioner vari ingår att gifta in sig i kungahuset i Korinth, blir Medea förståeligt nog förtörnad. Hennes hämnd blir fruktansvärd, innefattande bl. a. mord på den korintiska prinsessan och Medeas och Jasons gemensamma barn. Romersk ek Jupiter var Roms särskilde beskyddare och hans och hans hustru Junos träd eken hölls därför högt. Deras bröllop firades årligen i eklundarna. En särskilt berömd lund fanns vid Nemisjön, vaktad av skogsguden Silvanus. Medborgarkransen En särskild hedersbevisning i Rom var medborgarkransen (corona civica), från början av järnek och en annan art av ek men så småningom av vanlig ek. En sådan krans fick den som i strid räddat livet på en fri romersk medborgare. Med kransen följde livslång skattebefrielse och hedern att alla reste sig då den bekransade steg in i ett rum. Capris ek En ek spelar en viss roll i Capris historia. Det berättas om kejsar Augustus att när han en gång anlände till Capri stod en urgammal ek med grenarna slokande ända ner till marken, men blev frisk så fort kejsaren anlänt. Augustus, känd för att vara både åskrädd och vidskeplig, tog detta som ett gott omen och bytte genast till sig ön och vistades sedan där långa tider. Tidvattnets herre En fransk saga vet att berätta hur tidvattnet uppstår: På en klippö i Atlanten växer en stor ek och under dess rötter bor ett monster, tidvattnets herre. När han slukar och släpper tillbaka vattnet uppstår ebb och flod. Keltisk ek Beowulf ("biätare") är inte bara en anglosaxisk hjälte utan också hackspetten, Zeus röda fågel som höll till i ekar och symboliserade kelternas högste gud. För kelterna var eken därför ytterst helig, helgad åt skaparen Dagda, sammankopplad med bokstaven dur, duir (D) och främst bland de nio heliga träden: ek, björk, hassel, rönn, al, alm, ask, pil och idegran. Under ekarna höll man offerfester och spådde ödet, vartill hörde att äta av ekollonen som var odödlighetens frukter. Eken var den manliga principen medan parasitväxten misteln som sades växa på ekar som slagits av blixten var den kvinnliga. Sjätte natten efter varje nymåne skars den från träden med en guldskära av prästerna druiderna ("ekkännarna"). Romarna höll före att misteln var ekens könsorgan och mistelsaften trädets sperma, men det var knappast teologiska spetsfundigheter som fick dem att förstöra druidernas eklund på Mona år 60. Denna befästa ö, idag Anglesey utanför Wales nordkust, var de keltiska druidernas sista utpost sedan Julius Caesar gjort rent hus på kontinenten århundradet innan. Förstörelsen blev dödsstöten för den keltiska religionen. På kung Arthurs tid på 500-talet var druiderna inte mycket mer än trollkarlar, men ännu långt senare höll de engelska kungarna ting under två stora ekar som lär stå kvar i hans trakter i Somerset. Fortfarande kring förra sekelskiftet utnyttjades konstigt formade ekar som dragträd i England och på Irland; klena barn drogs genom dem för att få trädets styrka. Oak Apple Day När Charles II (1630-1685) var tolv år gammal bröt inbördeskrig ut i England. Prinsen måste fly landet och ska enligt traditionen ha undsluppit förföljarna genom att gömma sig i en ihålig ek. Han kunde återvända till England först efter Cromwells död, på sin trettioårsdag 1660, och grundade sedermera Royal Hospital i London i tacksamhet mot sina stridsmän. Till minne av den räddande eken firas fortfarande Oak Apple Day årligen på söndagen närmast kungens födelsedag den 29 maj. Rödklädda krigsveteraner paraderar för kungligheter och dignitärer vid sjukhuset i Chelsea, alla besökare får en ekkvist i rockslaget och kungens staty är helt klädd i ekkvistar. Nordeuropeisk ek Även i norra Europa sades att åskan lätt slog ned i eken, och också här var den livsträd för åskguden - i Norden Tor, bland de germanska folken Donar. Åskguden var den ende som fick fälla eken med sina blixtar och för honom höll man offerfester och ting i eklundarna, där det vid dödsstraff var förbjudet för oinvigda att träda in. De tyska nazisterna behövde alltså inte söka sig så långt bort som till romarriket för att få idén till utmärkelser prydda med eklöv. Eken har varit en symbol för mod i hela Europa och ekblad i hederstecken förekommer också i t. ex. amerikanska tapperhetsmedaljer. Svenska bönders ek Svenska bönder var vän med eken fram till Gustav Vasa. Den skyddades t. ex. av 1200-talets Västgötalag, som stadgade att den som olovandes högg ner en ollonbärande ek böte 6 öre, lika mycket som den som mjölkade en annans ko. I skog och på gemensam mark fick ekar fällas bara efter beslut av hela byn. Allas svin gick ju fria och levde av ollonen. Ekollon ger hårt fläsk, berättar Olaus Magnus på 1500-talet, bokollon ger mjukt och löst. Ett tips som han inte berättar om är att ett ekollon buret i fickan överför ekens styrka, manlighet och ståndaktighet, d.v.s. är ett oslagbart medel mot impotens. Ekollonen användes också som vädermärken: Finns det mycket ekollon vid Mickelsmäss 29/9 blir det mycket snö till jul, är de tomma och våta blir vintern mild. Gustav Vasas ek Allt ändrades med Gustav Vasa som behövde ekvirket, det enda som stod emot röta och kunde bära tunga kanoner, till den växande flottan. 1537 skrev kungen några av sina ampraste brev till smålänningarna och förbjöd dem att hugga ved och virke i de allmänna ek- och bokskogarna oavsett vad något byråd bestämt. Inte heller fick de anlägga nybyggen i skogarna eller jaga hjort eller rådjur där; däremot skulle de lämna in vart femte svin som "ollonfläsk". Allt detta tillsammans med förbudet mot att sälja oxar över gränsen till Skåne och Blekinge blev droppen som ledde till Sveriges största bonderesning, Dackeupproret på 1540-talet. 1558 infördes regalrätten, d.v.s. kunglig ensamrätt till landets alla ekar. Träden fick inte röras på några villkor, inte ens om de befunnits för dåliga för flottans behov (åtminstone i Småland hade man förr brukat ordna den saken genom att borra hål i träden). Alla ekar måste nu stå kvar på åkrarna där de "sög musten ur jorden" och hindrade säden att växa och på ängarna där de skuggade gräset som skulle bli hö. Svenska bönder kom att hata ekarna. Här en historia om hur det kunde gå troll i träden: Vådan av att hugga ner gamla ekar I Markaryd fanns för länge sedan en bonde som hade en gammal murken ek på sina marker. I denna bodde vättar. Bonden beslöt sig för att fälla det gamla trädet, men då han och drängen började hugga såg de gården brinna. De sprang hem men fann att allt varit en synvilla och fortsatte arbetet. De såg då samma syn igen och sprang hem men ingen eld var lös nu heller. Då blev de envisa med att hugga ner trädet. Men så fort de hade gjort det brann gården verkligen ner till grunden och bonden förlorade allt han ägde. Historien påminner starkt om en av Ovidius' Metamorfoser där en grek högg ner en helig ek. Kornmodern Demeter blev rasande och lät honom uppsökas av Hungern tills han började äta upp sig själv. Svenska flottans ek Svinen äter ollonen, berättar Linné i svenska floran 1755 och fortsätter om barkens och vedens nyttor: |
||||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||||
| Barken har också
använts i växtfärgning; i betfärgning
med alun gör den
ylle svart. Framför allt behövdes virket till
skeppsbyggnation, som ökade mycket under stormaktstiden;
det lär ha gått åt 1.000 ekar bara till
regalskeppet Vasa. Allt gick bra så länge Sverige
hade tillgång till ekskogarna i svenska Pommern
i nuvarande Tyskland men efter Karl XII:s nederlag mot
Ryssland 1709 sinade den källan och förlorades
slutligen helt när Sverige avträdde Pommern
1814. 1700-talet igenom fick svenska staten sedan nöja
sig med hemvuxen, panikhuggen och snabbtorkad ek och fartygsparkens
kvalitet blev därefter; usel. I riksdagen tog bondeståndet upp ekfrågan om och om igen. Flera gånger på 1790-talet lovades bönderna äganderätten till åtminstone de oanvändbara ekarna men inget hände. Fortfarande på 1810-talet innebar det dryga böter eller en månads fängelse på vatten och bröd om man blev påkommen med att fälla eller skada en ek. Det fick göras i smyg, t. ex. genom att kvista träden hårt så att det gick röta i dem. Många av träden befanns undermåliga i 1819-1824 års stora ekinventering. Ekarna på Visingsö 1830 frisläpptes slutligen eken, d.v.s. bönderna fick göra vad de ville med ekarna på sina marker. De flesta högg ner dem. På adelns ägor blev de vanligen kvar. Ekar på häradsallmänningar och kyrkoboställen förblev statlig egendom fram till 1930-talet. Träden gavs inte bort gratis utan bönderna måste köpa ut dem. Inlösenpengarna gick till statliga ekodlingar som fortgick 1831-1860. Efter 1862 då man började bygga fregatter med järnskrov har de inte behövts till flottan. Kvar av de planteringarna blev bland annat ekskogen på Visingsö som idag är Sveriges största. 1946 bestod den av 67.000 ekar, idag omkring 15.000. Nya ekar sås och planteras fortfarande och gamla avverkas och blir till ekgolv på svenska ambassader, muséer och kungliga slott. Kristen tradition Kristendomen såg inte blitt på eklundarnas hedniska helighet och befolkade dem prompt med häxor och djävlar. Det ska varit Djävulen själv som gav ekbladen deras flikiga form: Han kom överens med en bonde om att hämta dennes själ när eken fällt sina blad. Bonden visste att vinterekens blad sitter kvar torra på trädet och att när de väl faller så har nya redan börjat komma. Rasande över att ha blivit lurad ska då Djävulen ha klöst ekbladen så att de blev alldeles flikiga. I en annan variant av historien har Djävulen tjatat sig till hos Gud om att få råda över skogen från det att alla träd har fällt sina blad. I kristet bildspråk står eken för uthållighet och styrka, t. ex. för Kristi orubblighet, de kristnas ståndaktighet i lidandet och odödlighet. Det hör också till de många träslag som korset ska ha varit gjort av. |
|||||||||||||||||||||||
| Officiell
ek Eken är landskapsväxt i Blekinge och i Egentliga Finland. Den finns också i Blekinges landskapsvapen och i fler svenska kommunvapen än någon annan växt: Alingsås, Ekerö, Eksjö, Flen, Lerum, Orust, Uddevalla, Varberg, Vimmerby och Vingåker. Mest känd är eken som sparbankssymbol. Den togs som säkerhetssymbol av riksbanken redan från början på 1600-talet. Den välkända logotypen dök dock inte upp förrän 1927, inregistrerades som varumärke 1932 och fick den klassiska formen 1942. På 1970-talet lär den ha varit Sveriges mest kända varumärke. Element och kvaliteter Astrologiskt styrd av Jupiter och därmed Skytten (elementet eld, rörlig kvalitet) respektive Fiskarna (elementet vatten, rörlig kvalitet) (Culpeper). |
|||||||||||||||||||||||
| Det ingår inte i allemansrätten att skala bark av träd. Fråga markägaren om lov. | |||||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||||
|
• Litteratur:
Se t ex Bergmark (1983), Bondeson (1982), Botanica (2003),
Corneliuson (2000), Crow (1976, 1985), Culpeper (1976),
Dahlby (1995), Ellmer (1981), Furuhagen (1982), Gentz och Lindgren
(1946), Gustav I (1960), Henrikson II (1972),
Henrikson (2000), Hylander (1975), Juneby (1977), Juneby (1999), Jönsson
(1910), Jönsson och Simmons (1935), Kennett (1976), Kirkevold
och Gjessing (2004), af Klintberg (1986), Lagerqvist och Lindqvist (1999), Lindeberg (1982), Lindeberg
(1988), Lindgren (1918),
Linell och Hylander (1955), Linné (1986), Ljungqvist (2007), Lucas (1978), Magnus 12 :6 (1976), Meyer (1952), Mossberg och Stenberg (1992),
Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nielsen (1991),
Ovidius bok 7 (1969), Pharmacopea suecica I (1775),
Plutarkos volym 4 bok 6 Caius Marcius Coriolanus (1959),
Podlech (1989), Schön (1996), Seymour (1980), Stary
och Jirásek (1975), Stodola och Volák
(2000), Suetonius (2001), Svenska farmakopén IX (1908), Svenska farmakopén X (1925), Theofrastos (1916), Tillhagen
(1996). • Artiklar: Per Eliasson: Kampen om ekarna (Populär historia 5:2002). Monica Söderberg: Ekskogen och Visingsö (Kulturvärden 2:2007). • Nätpublikationer: Sparbanken Nord (2004 07 02). Bilder ur Nordens flora (2005 10 23). Den virtuella floran (2006 11 13). Statens arkiv: Heraldiskt register (2009 07 15). |
|||||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||||
|
© Shenet 1997 - 2010 |
|||||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||||
