 |
Växtdrogers innehåll |
|
|
|
||
| Växterna innehåller många ämnen som har effekt på människokroppen. Ofta samverkar de och förstärker varandra på komplicerade sätt, varför en önskad effekt kan försvinna eller en oönskad tillkomma när ämnena används isolerade. Här de vanligaste grupperna av innehållsämnen och kort om vilka lösningsmedel som behövs för att dra ut dem. | ||
|
|
||
| Alkaloider | Detta
var den första grupp kemiska ämnen som man
lärde sig isolera ur växter; idag är flera
tusen alkaloider kända. De är alkaliska kväveföreningar,
därav namnet alkaloid, och fettlösliga, varför
de tas upp lätt särskilt av slemhinnor, i viss mån också av huden.
Ihop med syror bildar de vattenlösliga salter. I
denna form frisätts de och kan tas upp av slemhinnor
om miljön är alkalisk, t. ex. i munnen men inte
i magsäcken. • Exemplel: Koffein, morfin, atropin. • Förekomst: Särskilt i växters bark, blad och frukt, mest typiskt i potatisväxter (familjen Solanaceae, som belladonna) och vallmoväxter (Papaveraceae, som opiumvallmo). De saknas helt i en del växtfamiljer, som rosväxter (Rosaceae). • Användning: Många är njutningsmedel, läkemedel och/eller gifter. De har ingen utvärtes användning för så vitt man inte ska räkna flygsalvorna till utvärtes medel. • Utdrag: Bäst med alkohol (tinktur) och olja (örtolja). |
|
| Bitterämnen | Bitterämnen (amara)
är en stor grupp. Gemensamt är
den bittra smaken och att de ökar
sekretionen från magsäck, salivkörtlar
och gallblåsa - aptiten ökar och maten smälts lättare. En del är giftiga. • Förekomst: Särskilt i korgblommiga växter (Compositae, som rölleka) och gentianaväxter (Gentianaceae, som malört). • Användning: För att förbättra aptit och matsmältning. Många klassiska tinkturer började som bittra magdroppar (apéritif, snaps). • Utdrag: Bäst med varmt vatten (infusion). |
|
| Doftämnen | Doftande ämnen i eteriska
oljor eller kopieras i laboratorium. • Exempel: Aldehyder, alkoholer, estrar, ketoner, terpener etc. • Förekomst: Kombineras i växterna till unika dofter. Rosenolja består t. ex. av ca 300 olika kemiska ämnen men ännu har ingen lyckats kopiera rosendoft nöjaktigt. • Användning: Läkemedel, desininfektionsmedel, som råvaror för att skapa nya kemiska ämnen, smakämnen, i doftsoftsammanhang för att förstärka eller förfalska eteriska oljor och pussla ihop helt nya dofter. • Utdrag: Bäst med alkohol (tinktur) och olja (örtolja). |
|
| Flavonoider | Flavonoider (flavonider) är
fenolföreningar bundna till socker i växterna.
Över 2.000 har identifierats. Ofta växtens gula (lat. flavus = gul), röda eller blå färgämnen, stabilare i värme och ljus än gröna, och dess aktiva ämnen med antioxidant och antiinflammatorisk effekt. • Exempel: Rutin, apigenin, quercetin, quercitrin... Många av dem är glykosider. • Förekomst: Vanliga särskilt i växtfamiljerna korgblommiga (Compositae, som ringblomma) och vinruteväxter (Rutaceae). • Användning: En del används vid behandling av blodkärlssjukdomar men huvudsakligen fungerar de understödjande för andra ämnen, framför allt som antioxidanter, som när flavonoider gör C-vitamin mer verksamt i kroppen. • Utdrag: Bäst med alkohol (tinktur) och allra bäst med olja (örtolja). |
|
| Färgämnen | Gröna färgämnen
är lätta att dra ut ur växter men tål
ljus och värme dåligt. Gula - röda - blå förekommer i mindre mängder och
är mer stabila; se flavonoider ovan. • Exempel: Klorofyll (grönt färgämne). • Förekomst: Finns i så gott som alla växter, varför de flesta utdrag man gör får färg, ofta brunblaskig. • Användning: Framför allt för att färga innehållet i burken; för hud och hår krävs starkare don. • Utdrag: Bäst med alkohol (tinktur). Gröna kan också dras ut med vatten: kokhett (dekokt), varmt (infusion) eller kallt (macerat). |
|
| Eteriska oljor | Finns i körtelhår
och oljeceller, kan utgöra upp till ett par procent
av växtens vikt och i sin tur bestå av hundratals
olika kemiska ämnen (se doftämnen ovan), ibland mycket olika i olika delar av samma växt.
De är kraftfulla koncentrat, ibland giftiga. • Förekomst: Finns i alla växter med stark doft, framför allt korgblommiga (familjen Compositae, som kamomill), kransblommiga (Labiatae, som pepparmynta), flockblommiga (Umbifellarae, med många kryddfröväxter), svärdsliljeväxter (Iridaceae, som iris) och tallväxter (Pinaceae, som vanlig tall). • Användning: Förr mer som invärtes läkemedel (kramplösande, slemlösande, urindrivande, desinfekterande m. m.); idag mest som smak- och doftämnen. För hemmakokaren mycket användbara i hud- och hårvård och oundgängliga i parfym. • Utdrag: Bäst med alkohol (tinktur), olja (örtolja), vinäger och ättika (toalettättika). Industriellt destilleras eller extraheras de. |
|
| Garvämnen | Känns igen
på sin sammandragande smak, som hos vanligt te och
omogen frukt. • Exempel: Många slag (garvsyra). De både löses och verkar bättre när de ingår i ett naturligt sammanhang (ekbarksdekokt, trollhasseldekokt) än när de används isolerade. • Förekomst: Finns i nästan alla växter och ofta i stor mängd; i en del växter med upp till 30 %. Vid torkning kan halten halveras på ett år, särskilt om växtdelarna finfördelas. I Norden finns de mest typiskt i ek (familjen Fagaceae). Andra växtfamiljer rika på garvämnen är ljungväxter (Ericaceae), rosväxter (Rosaceae), videväxter (Salicaceae) och björkväxter (Betulaceae). • Användning: Effekten är garvande (proteiner koaguleras), t. ex. på människans slemhinnor och hud. Garvämnesrika utdrag har därför använts både invärtes och utvärtes som sammandragande, blodstillande och skyddande medel. Också tungmetaller och alkaloider fälls av garvämnen, som därför har varit och är viktiga motgifter vid förgiftningar. • Utdrag: Bäst med varmt eller kokhett vatten (infusion, dekokt), alkohol (tinktur) eller glycerin (glycerit). Ju längre dragtid, desto mer garvämnen får man med. |
|
| Glykosider | Samlingsnamn
för hundratals fasta växtämnen som liksom andra kolhydrater
är bundna till socker - se sockerarter
nedan. När växten krossas, värms med vatten eller
tillsätts en svag syra spjälkas glykondelen som innehåller socker (vanligen druvsocker, ibland fruktsocker)
och aglykondelen utan socker frigörs.
Det är den senare som brukar räknas som den
medicinskt verksamma delen av glykosiden. Eteriska oljor kan vara bundna i glykosider och känns då igen på att halten ökar under lagring. Det gäller t. ex kumminolja och fänkålsolja när fröna lagras. • Exempel: Blåsyra i linfrö och bittermandel med bensaldehyd som aglykondel, kumaringlykosider i tonkabönor med kumarin. Många flavonoider och saponiner hör hit. • Användning: Glykosider har kraftfull verkan på människokroppen och används bl. a. som hjärtläkemedel. Andra används som luktämnen. • Förekomst: Cyanväteglykosider finns typiskt i en del rosväxter (Rosaceae, som bittermandel) och linväxter (Linaceae, som lin), kumaringlykosider i flockblommiga växter (Umbelliferae, som angelika). • Utdrag: Bäst med varmt vatten (infusion). |
|
| Hartser | Kådiga
massor som sipprar ut ur växter när de skadas.
När de är lösta i större mängd
eterisk olja blir de mer flytande och kallas balsamer.
• Exempel: Bensoeharts. • Förekomst: Mest typiskt i träds och buskars ved. • Användning: Båda hartser och balsamer används som de är eller förädlade, t. ex. som rökelser och hudskyddsmedel. • Utdrag: Dras ut bäst med alkohol (tinktur) och olja (örtolja). Ur de välluktande destillerar man hartsens eteriska olja. |
|
| Kolhydrater | Stor samlingsgrupp ämnen; hit hör enkla sockerarter
(monosackarider), stärkelse, cellulosa och slemämnen. Huvudskillnaden är antalet molekyler: disackarider har två, polysackarider flera, kan stärkelse, cellulosa och slemämnen tusentals. • Förekomst: Mycket vanliga i växter; t. ex. i mogen frukt. • Användning: Polysackarider används som förtjockningsmedel i både livsmedel och kosmetika. • Utdrag: Endast sockerarterna är lösliga, se nedan. |
|
| Oljor | Växternas fett, oftast flytande. • Exempel: Rapsolja, olivolja. • Förekomst: Särskilt i växters frön, som hos raps och oliv. • Användning: I mer eller mindre behandlad form som maskinoljor, livsmedel och så gott som alla hudvårdspreparat. • Utdrag: Pressas ut, ofta ur växtens frön; mindre mängder kan fås ut med alkohol (tinktur). |
|
| Saponiner | Brukar räknas till glykosiderna men spaltas
i andra sockerarter än druvsocker och blir då
inaktiva. Som aglykon (sockerfri) del fungerar triterpener eller steroler bildade av dessa. Några är mycket giftiga. • Förekomst: Finns i många växter, t. ex. i björk - det går faktiskt att tillverka ett fungerande schampo genom att skaka björklöv med vatten. Halterna sjunker snabbt när växter torkas. • Användning: Många används som läkemedel, särskilt för sin slemlösande effekt, andra som rengöringsmedel - de är ytaktiva och kan både rengöra och emulgera. Namnet kommer av latin sapo = tvål, av att de löddrar i vatten. • Utdrag: Bäst med alkohol (tinktur), en del med varmt vatten (infusion). Sura saponiner löses i svaga alkalier men inte i vatten, neutrala saponiner i svaga syror och i vatten. |
|
| Slemämnen | Kolhydrater av
typen polysackarider. De smakar inte sött och löses
inte i vatten utan sväller och bildar lösare
eller fastare slem. • Exempel: Mest typiskt pektin i omogen och sur frukt som citron och slemmet som bildas av linfrön. • Förekomst: Mycket vanliga i växter. • Användning: Invärtes som bulkmedel som får igång tarmrörelserna och som skyddande medel (t. ex. vid halsont), utvärtes som skyddande medel (t. ex. på sår). De verkar endast lokalt utan att absorberas och kan utnyttjas som förtjockare eller regelrätta gelbildare. • Utdrag: Bäst med alkohol (tinktur), glycerin (glycerit) och kallt vatten (macerat). |
|
| Sockerarter | Monosackarider = enkla
sockerarter • Glukos (även kallat dextros, druvsocker): Den vanliga formen i växter (se glykosider ovan) och den sockerart som kroppen bildar och som tas upp snabbast av kroppen. Blodsockerhalt = halt glukos i blodet. Ingår i alla disackarider. Jäser bra, förhindrar att sackaros kristalliserar, ger brun färg. Vanligt i godis. Råvara vid tillverkning av sorbitol. • Fruktos (levulos, fruktsocker): Finns i de flesta växter och är den sockerart som dominerar i honung. Används i diabetikermat. • Galaktos: Finns inte i naturen utan bildas då laktos spjäkas. Blir över i stor mängd vid osttillverkning. Disackarider = dubblas sockerarter (två molekyler) • Sackaros (sukros, rörsocker, betsocker): Disackarid av glukos + fruktos. I strösocker 100 %, rårörsocker 97 %, lönnsirap 60 %, ljus sirap 35 %, sockerbetor 16-18 %, sockerrör 12-18 %, honung 2 %. • Maltos (maltsocker): Disackarid av glukos + glukos (två molekyler). Bildas vid nedbrytning av stärkelse, t. ex. då frön gror. Ofta i godis. • Laktos (mjölksocker): Disackarid av glukos + galaktos (två molekyler). I däggdjurs mjölk. Vassla innehåller 4-5 %. Trisackarider = tredubbla sockerarter (tre molekyler) Upp till tri känns sockerarterna vanligen igen på den söta smaken och vattenlösligheten. Polysackarider = flerdubbla sockerarter (flera molekyler) Smakar inte längre sött och är svåra att lösa i vatten. • Utdrag: Mono- och disackarider bäst med hett vatten (dekokt). Också trisackarider är vattenlösliga men inte polysackarider. |
|
| Steroler | Växthormoner som bildas ur triterpener. • Exempel: Kolesterol. • Användning: Kan användas till att tillverka mänskliga hormoner (steroider; som testosteron, östrogen). • Utdrag: Bäst med alkohol (tinktur) eller olja (örtolja). |
|
| Vaxer | Liknar fasta fetter
och är kemiskt lika dem; de är estrar av fettsyror
och alkoholer; men här är alkoholen aldrig glycerin
utan t. ex. olika fettalkoholer. • Exempel: Norden har bara det animaliska bivaxet. • Förekomst: Mest i tropiska växter. • Användning: I hudvårdssammanhang fungerar vaxerna förtjockande på blandningarna och skyddande på huden. • Utdrag: Pressas ur eller skrapas av. |
|
| Vitaminer | Vitaminer är en 1900-talsupptäckt
och tanken föddes snabbt att de skulle kunna göra
nytta för huden genom att tillföras den utifrån.
• Exempel: Fettlösliga som A och E, vattenlösliga som C. • Användning: Utvärtes används framför allt fettlösliga vitaminer som eller deras förstadier. Vattenlösliga vitaminer som C är svårare att bevara. • Förekomst: Fettlösliga framför allt i animalier, vattenlösliga i vegetabilier. • Utdrag: Fettlösliga bäst med olja (örtolja), vattenlösliga med glycerin (glycerit). |
|
|
|
||
| Giftighet |
Ett ämnes giftighet
beror inte på dess naturlighet eller onaturlighet utan på om det skadar kroppen i låg dos. En del ämnen förgiftar vid långtidsbruk
av små doser, medan det särskilt inom grupperna
alkaloider, glykosider och bitterämnen finns en
del som kan vara rejält akut giftiga. En del eteriska
oljor kan ha giftverkan
både när det tas invärtes, vid inandning och utvärtes på huden. |
|
|
|
||
|
• Litteratur:
Se t ex Ahlmark (2001), Bolin och Gustaver (1960), Färnlöf och Tunón (2001), Gentz och Lindgren (1946), Heino
(2001), Genders (1981), Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren
(1918), Lodén (2002), Nielsen (1991), Podlech
(1989), Sahlin (1979), Stodola och Volák (2000),
Thomson (1980). |
||
|
|
||
|
© Shenet 1997 - 2011 |
||
|
|
||
