![]() |
Bockhornsklöver |
|
|
|
||
| Synonymer | Bockhorn, bockhornsfrö, fenumgreek, fenumgrekum, grekiskt hö, stillfrö, snålfrö | |
| Botaniska namn | Trigonella foenum graecum | |
| Engelska namn | Fenugreek, Greek hayes | |
| Andra namn |
Romanska språk |
|
|
|
||
| Besläktade | Släktet Trigonella består
av runt 80 arter av ettåriga ärtväxter. Blåväppling (Trigonella caerulia), eng. blue fenugreek: Sydöstra Europa, där örten används som krydda i ost och rågbröd. |
|
| Ej besläktade | Mjöldryga: Namnet bockhorn används i Småland om denna giftiga parasitsvamp på råg. | |
|
|
||
| Beskrivning | • Ört: Ettårig,
15-60 cm hög. Upprätt eller krypande,
kraftig, lite luden stjälk som grenar sig lite i
toppen. • Blad: Bladen på lång stjälk är trefingrade = består i sin tur av tre ca 3 cm långa, avlångt äggrunda, tandade småblad, mycket lika klöverblad. • Blomma (april-augusti): Ljusgula eller vita blommor kommer utan eller med kort skaft, en och en eller två och två i de övre bladvecken. • Frukt: Frukten är en upp till 10 cm lång, brun, böjd balja med liten spets ("bockhorn") som sticker parvis i bladveck och innehåller 10-20 gulbruna, lite tillplattade och kantiga frön, ca 3 mm långa. De luktar först när de utsätts för värme. |
|
| Odling och bruk |
Skörd |
|
| Växtdroger och beredningar |
Frö (Semen foeni graeci, Semen foenugraeci, Semen
trigonellae, Foenu graeci semen): Svenska farmakopén upplaga 1-5 (1775-1817). Hundra år senare kunde de krossade fröna fortfarande köpas på apotek.
I andra nordiska länder vid samma tid var drogen
fortfarande officinell. • Bockhornsklöverinfusion (vattenutdrag) |
|
|
|
||
| Historia | Namnet Trigonella av grekiska trigonon och latin trigonis, trigonum = trekant, triangel. Foeniculum av latin fenum = hö. Graecum är rent latin = grekisk. Namnet bockhornsklöver, i svenskan sedan 1874, kommer av tyska Bockhornsklee = bockhorn, syftande på baljornas form. Annars är olika varianter av "grekiskt hö" och "grekisk klöver" vanligare i de europeiska språken. Ursprung Östra Medelhavsområdet, Främre Orienten (Libanon, Syrien) och Asien (Indien, Kina). Odlad i Europa, Nordafrika och Asien i årtusenden. Egypten Fröna har använts medicinskt i Kina i tusentals år. Egyptierna åt bladen som grönsak och använde fröna till balsamering och i rökelser. De ingår i många recept i Eberspapyrusen (1550 f. Kr) och hittades i Tutankhamons grav från 1300-talet f. Kr. Något fornegyptiskt hieroglyfnamn har inte kunnat identifieras men Dioskorides berättar i sin Materia medica år 78 att egyptierna kallar den itasin. Rostade och malda används frön av bockhornsklöver idag mycket i matlagning i Nordafrika, Mellanöstern och Asien, t. ex. i Egypten, Iran, Etiopien (berbere) och Indien (curry). Grekland och Rom Växtrester från 3000 f. Kr. har hittats i Medelhavsområdet. Greker och romare kände till växten väl. I hippokratiska texter från 400-talet f. Kr. omnämns den som medicinalväxt (400-talet f. Kr). Århundradet därpå kallar Theofrastos den en indisk växt. Plinius i Rom berättar runt år 70 att plantan ger större skörd "ju sämre den blir behandlad". I Rom användes den, precis som man gör idag, framför allt som tillsats i hö; särskilt kor gillar smaken. Nordeuropa 812 införde Karl den store odling norr om Alperna genom sitt dekret Capitulare om odling på kungsgårdarna i nuvarande Tyskland-Frankrike. Några århundraden senare spreds den i Europa av araberna. I Skandinavien introducerades den under 1400-talet och har använts som foderväxt, krydda och hudvårdsmedel. Element och kvaliteter Astrologiskt styrd av Merkurius och därmed Tvillingarna (elementet luft, rörlig kvalitet) respektive Jungfrun (elementet jord, rörlig kvalitet) (Culpeper). Enligt elementläran varm i andra graden och torr i första (Culpeper). Ayurveda klassificerar bockhornsklöver som värmande; den ökar pitta och minskar vata och kapha. |
|
|
|
||
|
Litteratur:
Se t ex Botanica (2003), Corneliuson (2000), Culpeper
(1976), Ebbell (1937), Gentz och Lindgren (1946), Hansson och Hansson (2002), Impecta (2004), Juneby (1999),
Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren (1918), Ljungqvist (2007), Lucas
(1978), Manniche (2006), Nationalencyklopedin (1995), Neuendorf (1991),
Nielsen (1991), Pharmacopea suecica I (1775), Plinius
(1968), Podlech (1989), Stodola och Volák (2000),
Swahn (1996), Theofrastos (1916). Nätpublikationer: Gernot Katzer's spice pages (2005 03 30). |
||
|
|
||
|
© Shenet 1997 - 2010 |
||
|
|
||