Shenet

Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem

Björk


Jag ville sjunga om Katarina till träklangsgsflöjter och alcymbal
men vindens toner blir sommarsånger, jag bara lyssnar i björklövssal.
(Mats Paulson: Visa vid vindens ängar, 1966)

Synonymer Björk, bierk, biork, birk, byrk
1) Glasbjörk, lundbjörk, ängsbjörk
, sötbjörk, sötlövsbjörk
2) Vårtbjörk, hängbjörk, hagbjörk, slöjdbjörk, tårbjörk, surbjörk
3) Dvärgbjörk, fredagsbjörk, långfredagsbjörk, fredagsris, kärr-ris, ripris, rypris, vivang, fjällrapa
Botaniska namn 1) Betula pubescens Ehrh.
2) Betula pendula Roth. = Betula verrucosa Ehrh. = Betula verrucosa var. lapponica = Betula pendula var. carelica = Betula alba L.
3) Betula nana L.
Engelska namn 1) Downy birch
2) Silver birch, European white birch
3) Dwarf birch
Andra namn

Romanska språk
Betula (latin), bouleau (franska)
Nordiska språk
1) Birk, hvidbirk, dunbirk (danska), vanleg bjørk, bjerk, birk (norska), skógvidur (isländska), säke (lapska), koivu, hieskoivu, tuntuurikoivu (finska)
2) Vortebirk (danska), hengebjørk, lavlandsbjørk (norska), rauduskoivu (finska)
3) Dvaergbirk (danska), dvergbjørk, fjellrape, kjerringris (norska), fjalldrapi (isländska), skirre, skerre, skierre (lapska), vaivais-koivu (finska)
Asiatiska språk
Bharja (sanskrit)

Andra språk
Bezuenn (bretagnska), bedwen (walesiska), berzas (litauiska), bereza (ryska)

1) Moor-Birke (tyska)
2) Weissbirke, Henge-Birke (tyska)
3) Zwerg-Birke (tyska)


Artvarianter

1) Varieteter av glasbjörk
• Vanlig glasbjörk, kärrbjörk (Betula pubescens ssp. pubescens = Betula pubescens ssp. suecica = Betula alba L. = Betula odorata = Betula callosa = Betula carpatica = Betula glutinosa = Betula concinna = Betula coriacea): Den "vanliga" glasbjörken som beskrivs nedan.
• Fjällbjörk (Betula pubescens ssp. czerepanovii = Betula pubescens ssp. tortuosa = Betula pubescens var. tortuosa = Betula czerepanovii = Betula tortuosa): Låg med knotigt växtsätt, där snö inte skyddar blir den flerstammigt buskformig.
Mörk stam, tjocka läderartade blad. Skogsbildande på fuktig mark i fjälltrakterna, bildar nordlig trädgräns i Skandinavien. Ansågs förr vara en egen underart men räknas idag som en varietet av den vanliga glasbjörken. Blandformer är vanliga.
2) Varieteter av vårtbjörk
• Masurbjörk - ett oegentligt namn eftersom masur inte är en särskild björkart utan en (antagligen sjuklig) bildning som kan förekomma hos alla björkar och även andra träd. Dock vanligast hos vårtbjörken och kommer av att vedfibrerna veckar sig med tunna barklager inuti veden. Resultatet blir en vackert flammigt ved, mycket eftertraktad som slöjdvirke. Sällsynt vild, mest i vissa områden i Finland, och har börjat odlas.
• Blodbjörk (Betula pendula f. purpurea): Mörkröda blad.
• Fransbjörk (Betula pendula f. crispa): Flikbladig.
• Ornäsbjörk (Betula pendula f. dalecarlia = Betula pendula 'Dalecarlia'): Hittades 1767 på gården Lilla Ornäs i Dalarna av Hans Gustav Hjort, adlad Hjort af Ornäs. Långsamt växande til 20-25 m hög. Vit stam som grenar sig i kraftiga sidogrenar, nedhängande kvistar. Bladen är typiskt djupflikiga med fem rätt smala "fingrar" som i sin tur är taggade i kanterna. Var länge "borta" men finns sedan 2007 i svenska plantskolor.
• Pyramidbjörk (Betula pendula f. fastigiata)

Besläktade Släktet Betula omfattar ca 60 arter.
• Körsbärsbjörk, svartbjörk (Betula lenta = Betula carpinefolia), eng. sweet birch, black birch, cherry birch, mahogny birch: Nordamerikansk björk med slät, blank, rödbrun till svart bark, varur destilleras en eterisk olja som påminner om vintergrönolja.
• Klibbal (Alnus glutinosa) och gråal (Alnus incana) kallades av Linné med ett gemensamt namn Betula alnus.

Beskrivning

 

2) Vårtbjörk
Bilder ur Nordens flora
(1917-1926)

 
3) Dvärgbjörk
Bilder ur Nordens flora
(1917-1926)
Tilltrasslade "skatbon" av grenar är häxkvastar - se mer nedan.
1) Glasbjörk
• Träd upp till 30 m högt. Barken på unga träd är ljusbrun och glansig, på fullvuxna gulvit till nästan brun, på äldre träd ibland sprucken och mörknande. Årsskott och unga kvistar är mjuka och luddiga. Den björk som oftast får häxkvastar; se nedan. Beskrivs ofta genom olikheter mot vårtbjörk: barken har inte vårtbjörkens stora svarta fläckar och blir inte skrovlig , grenarna är mer uppåtriktade, årsskotten har hår istället för vårtor. Nästan vit ved, utan kärna. För varieteten fjällbjörk, se Artvarianter ovan.

• Blad (maj): Också bladen är håriga, sågade i kanterna, ovala med bredare bas än spets men utan vårtbjörkens långa utdragna spets. Knallröda fläckar på bladen (duvgråt, gökblod) är galler orsakade av ett gallkvalster.

• Blomma (april-juni): Blommorna kommer vid lövsprickningen på våren, första gången när träden är ca 15 år. Björkar är sambyggare, d.v.s. han- och honblommor finns på samma träd:
- Hanblommor i grenspetsarna: Samlade i upp till 10 cm långa rödbruna hängen, nedhängande hos glasbjörk och vårtbjörk men upprätta hos dvärgbjörk. De bildas redan på sensommaren-hösten året innan; på våren avger de mängder av pollen som kan ge pollenargiker besvär.
- Honblommor: Kommer i bladvecken tillsammans med bladen. Små blommor samlade i 2-3 cm långa gröna cylindrar på skaft, på glasbjörk och vårtbjörk upprätta under blomningen men sedan hängande; på dvärgbjörken förblir de upprätta.
• Frukt (augusti-september): Frukten är en liten nöt med dubbla vingar som mognar och faller ut honhänget på hösten.
2) Vårtbjörk
• Träd upp till 15 m högt i tempererat klimat, i Skandinavien upp till 30 m. Unga träd har gyllenbrun glansig bark, sedan blir den vit med stora svarta fläckar, nedtill skrovlig och sprucken, högre upp mjuk och slät med silverton. Uppåtstigande bruna grenar med kala nedhängande kvistar (hängbjörk) som har små vårtlika bildningar på årsskotten, som till skillnad från de andra arterna är kala. Veden är vitaktig, utan kärna. Varieteter, se Artvarianter ovan.
• Rot: Kraftig och knölig rot med många sidorötter.
• Blad (maj): Ljusgröna, som nyutslagna klibbiga, på 2-3 cm långa bladskaft, 4-7 cm långa, trekantiga med bred bas och lång utdragen spets, skarpt sågade i kanterna. På hösten blir de gula.
• Blomma (april-juni): Se glasbjörk ovan.
• Frukt (augusti-september): Frukten är en liten nöt med dubbla vingar som mognar och faller ut honhänget på hösten.
3) Dvärgbjörk
• Träd eller buske, 60-120 cm hög, ej att förväxla med fjällbjörk, som den ofta korsar sig med. Med bra snöskydd växer den rak, ju tunnare snölagret är desto lägre kryper björken ända tills den ligger på marken som en matta. Grenarna strävar uppåt, årsskotten är håriga. Ljus ved utan kärna.
• Blad (maj): Bladen är tjocka, styva och läderartade, naggade i kanten, nästan runda och inte mer än en cm i diameter. På hösten blir de ofta röda.
• Blomma (april-juni): Se glasbjörk ovan.
• Frukt (augusti-september): Frukten är en liten nöt med dubbla vingar som mognar och faller ut honhänget på hösten.
Odling och bruk Skörd
• Björksav tappas på våren, i södra Sverige från mitten av mars, fram tills bladen slår ut. Borrning i stammen kan ge 15-20 liter per dygn, avsågning av en gren lika mycket. Trädet tar ingen skada om man täpper till skadan efteråt, tappar samma björk bara en eller två gånger med 3-4 års mellanrum. Träd med röta tål inte tappning.
• Blad: Bladen insamlas vid torrt väder i maj-juni. Bladen ska vara nyutslagna, "stora som musöron" och fortfarande kådiga; kådrikast är de som sitter ytterst på grenarna. Torkas i skugga.
• Grenar: Unga grenar, helst från ungbjörk, är bra att fläta med men håller sig inte särskilt bra utomhus; bäst till inomhussaker. Björkkvistar gjorde man förr av kvistar som skars av under savningen, skalades genast och fick torka innan de bands ihop till vispar.
• Näver: Tas på våren när trädet savar. Den ska inte tas för sent på sommaren, då är den svår att flå av.
Växtförhållanden
Björk behöver kyliga och snöiga vintrar. Helst vill den också ha direkt sol. Vid torka kan den behöva vattnas eftersom rötterna inte går djupt.
• Förökar sig lätt med vingade frön.
1) Glasbjörk: Vanlig glasbjörk tål dålig dränering bättre än andra björkar och finns därför ofta på sank och fuktig mark - kärr, myrar, sjöstränder. Trädet kan bli 300 år. En speciell fara är fjärilen fjällbjörkmätaren som vissa år kan ta kål på hela skogar. Underarten fjällbjörk klarar sig även på stenig mark.
2) Vårtbjörk: Trivs bättre på torr och stenig mark men klarar sig också på sur - hagmark och skogsmark, gärna med gran men även ihop med glasbjörk. Sprider sig snabbt efter kalhuggning och bränder. Stormfast och härdig, tål luftföroreningar, får sällan ohyra eller sjukdomar. Anses vara en bra markförbättrare och odlas som vindfång. Den art som används mest av träindustrin; avverkas vid 60-80 års ålder men kan bli upp till 300 år.
3) Dvärgbjörk: Trivs på myrar, hedar och i fuktiga snår i fjälltrakterna men kan förekomma i blåsig och utsatt terräng ända ner till Skåne. Tål milt klimat dåligt. Paradoxalt nog också känslig för frost - dör av torka på vårvintern om den inte skyddas av snö
. Kan bli 90 år i Sverige, på Grönland 150.
Björk som biväxt
Blommorna ger ingen nektar men en del pollen. Viktigare för bina är att bladen ger harts till propolis och bladen ibland stora mängder honungsdagg.
Utbredning
Björkar finns på hela norra halvklotet. De tre som finns i Sverige är tillsammans det vanligaste svenska lövträdet och går nordligare än alla andra träd. I Tyskland odlades fortfarande på 1960-talet björk i för användning till Birkenhaarwasser.
1) Glasbjörk: Skogsbildande i hela Sverige och den vanligaste björken i Svealand.
2) Vårtbjörk: Den sydligaste av de tre; allmän i hela Europa och Asien. Skogsbildande i hela Sverige upp till fjällen. Den dominerande björken i Götaland.
3) Dvärgbjörk: Den nordligaste; rätt allmän från Dalarna och uppåt, även norr om polcirkeln. Finns i hela Norge men inte längre i Danmark.
Växtdroger och beredningar • Blad, vanligen av vårtbjörk (Folia betulae, Folium betulae, Betulae folium, Betulae folia, Foliu betulae): Svenska farmakopén upplaga 1-6 (1775-1845). Fortfarande på 1940-talet köpte Medicinalstyrelsens materialnämnd in de torkade bladen av fritidsplockare.
• Knopp (Gemmae betulae)
• Bark (Cortex betulae, Betulae cortex)
Björksav (växtsaft)
Björklövsinfusion (vattenutdrag)
Björklövsdekokt (vattenutdrag)
Björlövstinktur (alkoholutdrag)
Björklövsessens (eterisk olja)
Björktjära, björkolja, ryssolja (tjära)
Pottaska och asklut (extrakt)
Garvämne (extrakt)
Saponiner (isolerat ämne)

Historia

Namnet
Betula = björk, använt om björk av Plinius i Rom omkring år 70. Namnet kommer av galliska betu = lim, harts, och kom in i latin via keltiska.
Pubescens = som mognar, av latin pubescere = mogna, bli manbar, och pubes = lätt behåring.
Pendula = hängande, av latin pendere = hänga.
Verrucosa = vårtig, av latin verruca = vårta.
Nana av latin nanus och grekiska nanos = dvärg.
• Namnet björk fanns i fornsvenskan före 1500-talet i former som birk, bierk och biork. Ordroten är indoeuropeiska bherg = ljus, glänsande, som återfinns i hela världen i namn på björk. 1800-talets språkforskare drog vittgående slutsatser av detta och ville spåra de europeiska folkens urhem till björkens utbredningsområde i Nordeuropa.
Nordisk björk
De första skogarna som växte upp i Norden för 11.000 år sedan bestod av dvärgbjörk och tall. Ett par årtusenden senare när den sista isen dragit bort var björken det helt dominerande trädslaget i norra Sverige. Under bronsålderns milda klimat årtusendet f. Kr. fick den konkurrens av andra lövträd och gran, som vid vår tideräknings början började tränga undan först björken och så småningom också tallen på allvar.
Nordeuropeisk björk

Björken användes inte medicinskt av greker eller romare. Plinius i Rom beskriver runt år 70 björken som ett galliskt träd. Desto mer har den använts i norra Europa där den finns överallt.
Hildegard av Bingen på 1100-talet var den första som beskrev medicinsk användning av björk men böckerna publicerades först 350 år senare. På 12-1300-talen började björken dyka upp också i andra klostermedicinska texter. Särskilt saven rekommenderades.
Keltisk björk
Björken, sammankopplad med bokstaven beite, beth (B), hörde till kelternas nio heliga träd (med ek, hassel, rönn, al, alm, ask, pil och idegran). I den schamanistiska traditionen var den det stora kosmiska trädet där man gjorde symboliska klättringar upp till den himmelske guden.
Germansk björk
Germanska folk helgade björken åt framför allt åskguden Donar. Man gjorde tidigt ett slags majstänger av björk, och trädet behöll sin kraft också efter kristendomens införande. Liksom i Norden var man övertygad om att det kunde skrämma bort ohyra och råttor. Det ansågs effektivt som vårdträd, eftersom häxor inte kunde gå förbi det in i huset utan att först försöka räkna alla blad, och det hann de aldrig med före soluppgången - samma sak sade man i Sverige om enens barr. En bit björknäver buren nära kroppen skyddade mot förtrollningsförsök, tre björklöv i fähusdörren skyddade kor som kalvat, boskapen slapp ohyra och sjukdomar under det kommande året om man borstade dem med en björkkvast som skurits under klockringningen på julafton.
Nordisk björk
I Norden var björken vårens och livskraftens symbol framför alla andra; i Finland och Ryssland var den rentav världsträdet. Den helgades åt Donars nordiska motsvarighet Tor och åt fruktbarhetsgudinnan Freja och ingick i snart sagt alla botande och livgivande ritualer på våren. Bruket att smycka huset med björkkvistar går tillbaka till åtminstone vikingatiden och att björk skulle dominera fallossymbolen midsommarstången var väl närmast en självklarhet.

Norges birkebeinare
Birkebeinare kallades de norska bönder som på 1170-talet lämnade sina gårdar och började driva omkring i Bohuslän som halvt upprorsmän, halvt rövare, och som enligt sägnen var så utblottade att de gick med benen lindade i björknäver och överlevde bara tack vare björkdrickan de gjorde på späda björkblad. Snart anslöt sig tronpretendenten Sverre Sigurdsson och lyckades som deras ledare vinna inbördeskriget och bli Norges kung och gifta sig med svenske kung Erik den heliges dotter.
Linnés björk
Linné i svenska floran 1755:

 
Löven livnär på vintern får och getter; de färgar gult; kvistarna är skollärares och myndigheters fruktansvärda straffredskap, används även till täckning av humlerötter. Trädets virke är hårt, segt, vitt, används till hjul, axlar, slädar och allehanda lantbruksredskap. Av masur förfärdigas vackra kärl. Kol av björk används med stor fördel i härdar och masugnar. Nävern, som återväxer tre gånger, brukas till att skydda jordtak mot regn, till skor åt fiskare och till bägare.


Björknäver


Vanlig björkbark

Björkens nyttor
är otaliga, här bara ett axplock.
• Ved: Veden är hård, seg och och lättarbetad - "bondens stål" - men inte särskilt fukttålig. Den har använts till hjul, slädar, knivskaft och andra verktyg och redskap och eftersom den är lukt- och smakfri till matkärl och slevar. Särskilt den dekorativa masurveden har snidats till mjölkkärl, ostformar och kåsor. Björkved brinner utan att spraka, förr åtminstone om den höggs när månen var ny; högg man den när månen var i nedan kunde det hända att den inte brann alls. Veden ger också den fina björktjäran ryssolja och dess kol har intagits mot bland annat hosta och halsbränna.
• Aska: Björkaskan har man i Norge lagt på variga sår, i Lappland gned man den på hundars klåda. Av björkaska gjorde man också i Sverige fram till 1800-talets slut väldiga mängder pottaska och dess viktiga asklut, som behövdes i varje stuga till tvätt.
• Rot: Björkens rötter har använts till korgarbeten och annat flätverk.
• Näver: Av den vita nävern, vattentät och röttålig av hartsämnen, har man sedan yngre stenålder gjort tallrikar, askar, taktegel, regnkappor, skor, ryggsäckar och mycket annat. Den har lagts i skorna mot fotsvett och som omslag för att lösa kramp och tagen invärtes botade den diarré. Tunn näverhinna lagd på sår och bölder drog ut var.
• Bark: Linné berättar om lädergarvning med björkbark: Man lägger huden i en bäck 1-2 veckor tills håren lossnar. Sedan torkar och smular man björkbark utan näver och strör den på hudens båda sidor, slår kallt vatten över och låter stå hela sommaren eller vintern. Hinnan närmast barken har man i Sverige och Norge lagt på huggskador och sedan täckt med grankåda.
• Innerbark: Den rosa innerbarken har använts till att skriva på och den kunde till nöds duga i barkbröd. Torkad och pulveriserad blev den barnpuder. Grön innerbark har lagts i brännvin som tagits mot gikt.
• Sava (save, sav): Sava är inte rinnande björksav utan en söt geléartad massa som kan skrapas av från barkens insida och den avbarkade stammen. Särskilt sava från tall har varit omtyckt. Björkens sava åts ofta av
vallhjon.
• Ris: Grenar och kvistar blir smidiga vidjor som fungerat som rep och tunnband, flätats till korgar och bundits till sopkvastar, påskris, fastlagsris och pedagogiskt ris - mer om dessa nedan. Björkris plockat medan kyrkklockorna ringer nio gånger kan man piska bort vårtor med. Te på riset har varit en nordisk kur mot gikt och reumatism. I betfärgning med alun gör det ylle brunt. Ur riset kunde man få björkolja (näverkvé): En björkkvist - till och med en kvist ur björkkvasten går bra - värms övr eld tills det sipprar fram olja, som man lagt på självsprickor på händerna, spruckna läppar, frostsår och ringorm.
• Ruskor, d.v.s. kvistar med blad: Linné och många andra har berättat om den finurliga metoden att locka till sig flugor med björkruskor. Man hängde upp ett knippe i taket och när flugorna sökt sig in bland löven för natten bar man helt enkelt ut knippet med flugorna i. Linnélärjungen Pehr Kalm såg något ännu slugare: Man satte upp björkruskor kring kållanden och lockade på så sätt fjärilarna att lägga ägg i björken istället för i kålen. Nedan en lektion i hur man knyter basturis.
• Blad: Nyutslagna björkblad kan användas i matlagning ungefär som persilja; senare på sommaren blir de beska. I Finland intog man björkknoppar i brännvin mot förkylning och hosta och lade björkblad på bulnader, det "drog ut varet", i Sverige och Norge bäddade man ner sig i bladen som en bot mot gikt. Torkade björkblad äts av får och getter, te på dem har druckits för urinvägarna och är i början av 2000-talet naturmedel. Färska och torkade blad av vårtbjörk färgar ylle gröngult, av dvärgbjörk gult och med tillsats av alun orange.
Svenska ordstäv
- Hugger du mig gråter jag, och då har du inget ris att tukta dina barn med, säger björken.
- Björken har näver för att bonden ska ha något att ha snus i.
- Björkens sav ger märg åt mannen.
- Skona mig, jag föder dina får, säger björken.
- När björken börjar grönska kan man börja fiska.
Vårpiskning
Vårpiskning är en urgammal nordisk sed som levde kvar in på 1900-talet. Man samlades i vårsolen och piskade varandra med späda björkkvistar tills överkropparna var röda. På så vis drevs vintern ur kroppen och vårlivet och björkens kraft nådde in. Björkpiskning ansågs särskilt nyttigt och nödvändigt för gammalt folk. Det var också de som bäst behövde björkbad som var det bästa mot gikt.
Fredagsbjörk
Så småningom ritualiserades björkpiskningen och förlades till kristna helger som fastlag, fettisdag och jul och alldeles särskilt påsk. Björken kom därmed att vävas samman med Jesu död och många historier konstruerades för att få till ett samband. Hängbjörken sades ha fått sin form av att den sörjer Jesus och dvärgbjörken förtvinar till straff för att Jesus gisslades med den. Om dvärgbjörken berättar Linné i en avhandling 1747:
Fredagsbjörk, fredagsris kallas den av smålänningarna, och detta emedan man är övertygad om att vår Frälsare på långfredagen blev gisslad med björkspön. För att bestraffa denna sin sons orättfärdiga misshandel har Gud förbannat denna björk och dess avkomlingar så att de inte kan uppnå trädets tillbörliga storlek. Hur pass sannolikt detta må vara kan var och en inse. Dessutom växer varken den ena eller andra björkarten i det Heliga landet och inte heller har de någonsin vuxit där.
  Fastlagsris och påskris
• Fastlagen - fläsksöndagen, bullemåndagen och fettisdagen i februari-mars - var en uppladdning inför den fyrtio dagar långa fastan. Björkris som togs in slog sällan ut utan pryddes med färgat tyg, papper och fjädrar.
• Till påsken i mars-april skulle riset tas in i tid så att det hann slå ut. På långfredagens eller påskaftons morgon fick den som vaknade först privilegiet att piska det övriga hushållet med riset för att påminna om Jesu lidande. Seden har förekommit i hela Europa och utvecklades med tiden till ett skämtsamt upptåg. Så småningom började man dekorera även påskriset och kalla också detta fastlagsris.

Bastubjörk
Björkkvasten (fi. vihta, vasta) som används i bastun är fullt lövad. Även alkvastar har använts särskilt vid sjukdom och nässlor vid reumatism, men björk har varit det vanliga och är standard idag. Så här görs en finsk björkkvast:
• Späda grenar med mycket löv samlas in vid midsommar när björkarna är nyss men fullt utslagna och bladen starka men fortfarande mjuka.
• Kvistarna knyts ihop till en 40-50 cm lång kvast. Så mycket som möjligt av bladens ljusare baksida ska vara utåt.
• Kvastens form är en smaksak - rund och tjock, bred och platt, lång och smal.
• 5-10 cm lämnas bladfritt som handtag och binds ihop med snöre, gummiband eller en smidig bladfri björkkvist.
Man gör för vinterns hela behov på en gång och hänger undan dem på torrt och svalt ställe. Ofta hängs de utanför bastun; de blir inte sämre av att frysa. Färska kvastar kan användas genast. Torkade eller frusna förbereds genom att läggas i en spann ljummet vatten i bastun medan den värms upp. Då och då under badet blöter man kvasten för att hålla den mjuk. En kontroversiell fråga i Finland är om kvasten ska få vidröra de heta bastustenarna eller inte. En del låter den nudda vid stenarna några sekunder för att fylla bastun med björkdoft, andra är emot det eftersom det torkar ut kvasten... Samma kvast delas av alla och håller för flera bad.
Man kliver alltså inte in i bastun och piskar sina vänner med naket björkris. Till att börja med sitter man en stund och väntar in svettningen. När den känns lagom tar man kvasten och smaskar sig själv över hela kroppen och hjälper andra på t. ex. ryggen. Det ska inte göra ont utan sticka behagligt i skinnet. På så sätt får man upp blodcirkulationen, påskyndar ännu mer svettning, slappnar av musklerna och ökar både nöjet och nyttan av badet.
Bastubjörken som kärleksmedel: Efter badet samlar man alla björkblad som fastnat på kroppen, torkar och pulveriserar dem och smugglar in dem i den åtråddes mat eller dryck.
Magiska björkkvastar
Sopkvastar gjordes förr vanligen av björk (utom dvärgbjörk - den som gjorde kvastar av det "syndariset" fick dåligt rykte) och kvastarna kunde ges god eller ond kraft allt efter behov. Vanliga kvastar gjordes bäst på hösten då riset är starkast, men specialkvastar kunde göras vid speciella tidpunkter. Björkris som skurits på midsommarnatten blev kvastar som kunde sopa in tur och hälsa i nybyggda hus. Moran sopade stuga och fähus och husfadern stall och övriga byggnader. När allt var sopat med specialkvasten placerades den under stugan. Björkris som skars på långfredagsnatten just när solen gått ner och bands ihop till kvast efter påskhelgen fick en helt annan verkan. Man dränkte in kvasten med vatten vari tre löss kokats och begav sig sedan till en oväns hus en torsdagkväll vid midnatt när månen var tilltagande. Sedan man sopat förstubron nio gånger i riktning mot dörren kunde man vara säker på att han skulle få ohyra.
Häxkvastar
Häxkvastar (marakvistar) är ett virrvarr av sammanväxta grenar som liknar stora skatbon i björkar, särskilt glasbjörk, och kan finnas också i andra träd. Idag orsakas de av en svamp men förr bildades de av att maran ridit björken och bosatt sig i den. Man kunde skydda sig mot henne genom att hänga upp häxkvastarna i stuga, fähus och stall. Särskilt hästa behövde skyddas, för de drabbades av kraftig och utmattande svettning i marans närhet.
Pedagogisk björk
Romerska författare berättade om germanernas bruk av björkris i uppfostringssyfte - "fruktansvärt som ris i överhetens hand", som Plinius sa. De fasces = knippor av alm- eller björkspön som romerska livvakter bar och som de italienska fascisterna tog namn efter var dock inte piskor utan maktsymboler. I modern tid verkar björkris ha brukats mest systematiskt på kontinenten och framför allt mot kvinnor och barn. Vid 1700-talets europeiska hov bestraffades hovdamer inte sällan med risbastu av hovfunktionärer och polisens upprisning av "lösa kvinnor" tycks ha varit lika godtycklig som regelbunden fram till 1800-talets slut. En annan utsatt grupp har varit galningar och andra besatta som man försökt bota genom att piska de onda andarna ur dem. I Ryssland tar jultomten St Nikolaus inte upp julklappar utan björkris ur säcken åt olydiga barn.
Ögling
Botemetoden ögling är från Jämtland, där gamlingar så sent som på 1850-talet försäkrade sig om god hälsa genom att låta en visman eller viskvinna ögla sig vår och höst. Av ett minst manslångt rotskott av björk gjorde vismannen en vidja som sattes ihop till en ring eller ögla. Denna fördes uppifrån och nedåt runt gamlingens kropp tills den låg på marken och den gamle stod inuti ringen. Vismannen drog öglan uppåt, gamlingen tog tre steg mot norr och blev stående blickstilla. Därefter förde vismannen öglan uppåt över åldringens huvud och hängde den på hans vänstra axel, varvid det var dags för den gamle att vända sig mot söder. Den vise höll upp öglan framför den gamle, som spottade tre gånger genom den. Ritualen avslutades med att vismannen kastade iväg öglan över huvudet på gamlingen, mot norr, alla onda makters hemvist.
Metoden bygger på överföring; det onda flyttades över på öglan. En enklare gör-det-själv-ögling var att böja en ung och smidig björk nedåt och krypa genom portalen tre gånger och spotta bakom sig varje gång - bra mot ryggvärk, sades och sägs det.

Gnesta
 
Ogräset björk
Den omfattande skogsbesprutningen med hormoslyr (förbjuden på 1980-talet) riktades mot lövträd och alldeles särskilt björksly. För skogsindustrin framstod björken som ett ogräs eftersom den alltid kom före både tall och gran på kalhyggena.
Officiell björk
Björken finns i Gnesta kommuns vapen.
Element och kvaliteter
Astrologiskt styrd av Venus och därmed Oxen (elementet jord, fast kvalitet) respektive Vågen (elementet luft, ledande kvalitet) (Culpeper 1600-tal).

Litteratur: Se t ex Bergmark (1983), Botanica (2003), Corneliuson (2000), Crow (1976), Crow (1985), Culpeper (1976), Ellmer (1981), Ewald (1983), Fries (1904), Färnlöf och Tunón (2001), Gentz och Lindgren (1946), Hallbert (1981), Heino (2001), Impecta (2004), Juneby (1999), Jönsson och Simmons (1935), Kilian (2007), Kirkevold och Gjessing (2004), Lagerqvist och Lindqvist (1999), Lindberg (1985), Lindberg (1986), Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren (1918), Linell och Hylander (1955), Linné (1986), Ljungqvist (2007), Meyer (1952), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nielsen (1991), Nilsson och Sandberg (1982), Norlind (1925), Pharmacopea suecica I (1775), Podlech (1989), Schweigger och Kammerer (1998), Schön (1996), Schön (2000), Seymour (1980), Stary och Jirásek (1975), Stodola och Volák (2000), Svanberg (1998), Tillhagen (1995), Wicklund (1998).
• Citat: Löven livnär på vintern...: Linné (1986).
• Artiklar: Ole Eklund: Masur: Nordens dyrbaraste träslag (Nordisk Familjeboks Månadskrönika, mars 1938). Owe Eliasson och Roland Berggren: Vårtbjörken en sydlig invandrare: ger attraktivt virke till industrin (Västerbottens-Kuriren 1997 10 21).Jan Thuresson: Den svenska idyllens träd: björken ansågs kunna kurera allt från vattusot till håravfall (Västerbottens-Kuriren 1998 05 22). Nygammal björk (Allt om trädgård 2007:11). Ingvar Svanberg: Duvgråt och sömntorn; Ingvar Svanberg och Håkan Tunón: Bark, näver och sav (Människan och naturen: etnobiologi i Sverige; 1; 2001).
Nätpublikationer: Bilder ur Nordens flora (2005 10 23). Den virtuella floran (2006 11 26). Statens arkiv: Heraldiskt register (2009 07 15). Satu Rinne (2008): Sauna-whisking traditions in Finland (2009 12 31).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/bjork.html
Datum: 2018 09 21 - Uppdaterad: 2010 09 10
Cookieinfo
Made with a Mac