 |
Björk |
|||||||
|
men vindens toner blir sommarsånger, jag bara lyssnar i björklövssal. (Mats Paulson: Visa vid vindens ängar, 1966) |
||||||||
| Synonymer | Björk,
bierk, biork, birk, byrk 1) Glasbjörk, lundbjörk, ängsbjörk, sötbjörk, sötlövsbjörk 2) Vårtbjörk, hängbjörk, hagbjörk, slöjdbjörk, tårbjörk, surbjörk 3) Dvärgbjörk, fredagsbjörk, långfredagsbjörk, fredagsris, kärr-ris, ripris, rypris, vivang, fjällrapa |
|||||||
| Botaniska namn | 1)
Betula pubescens Ehrh. 2) Betula pendula Roth. = Betula verrucosa Ehrh. = Betula verrucosa var. lapponica = Betula pendula var. carelica = Betula alba L. 3) Betula nana L. |
|||||||
| Engelska namn | 1)
Downy birch 2) Silver birch, European white birch 3) Dwarf birch |
|||||||
| Andra namn |
Romanska språk |
|||||||
|
|
||||||||
| Artvarianter |
1) Varieteter av glasbjörk |
|||||||
| Besläktade |
Släktet Betula omfattar ca 60 arter. • Körsbärsbjörk, svartbjörk (Betula lenta = Betula carpinefolia), eng. sweet birch, black birch, cherry birch, mahogny birch: Nordamerikansk björk med slät, blank, rödbrun till svart bark, varur destilleras en eterisk olja som påminner om vintergrönolja. • Klibbal (Alnus glutinosa) och gråal (Alnus incana) kallades av Linné med ett gemensamt namn Betula alnus. |
|||||||
|
|
||||||||
|
1) Glasbjörk • Träd upp till 30 m högt. Barken på unga träd är ljusbrun och glansig, på fullvuxna gulvit till nästan brun, på äldre träd ibland sprucken och mörknande. Årsskott och unga kvistar är mjuka och luddiga. Beskrivs ofta genom olikheter mot vårtbjörk: barken har inte vårtbjörkens stora svarta fläckar och blir inte skrovlig , grenarna är mer uppåtriktade, årsskotten har hår istället för vårtor. Nästan vit ved, utan kärna. För varieteten fjällbjörk, se Artvarianter ovan. • Blad (maj): Också bladen är håriga, sågade i kanterna, ovala med bredare bas än spets men utan vårtbjörkens långa utdragna spets. • Blomma (april-juni): Blommorna kommer vid lövsprickningen på våren, första gången när träden är ca 15 år. Björkar är sambyggare, d.v.s. han- och honblommor finns på samma träd: - Hanblommor i grenspetsarna: Samlade i upp till 10 cm långa rödbruna hängen, nedhängande hos glasbjörk och vårtbjörk men upprätta hos dvärgbjörk. De bildas redan på sensommaren-hösten året innan; på våren avger de mängder av pollen som kan ge pollenargiker besvär. - Honblommor: Kommer i bladvecken tillsammans med bladen. Små blommor samlade i 2-3 cm långa gröna cylindrar på skaft, på glasbjörk och vårtbjörk upprätta under blomningen men sedan hängande; på dvärgbjörken förblir de upprätta. • Frukt (augusti-september): Frukten är en liten nöt med dubbla vingar som mognar och faller ut honhänget på hösten. 2) Vårtbjörk • Träd upp till 15 m högt i tempererat klimat, i Skandinavien upp till 30 m. Unga träd har gyllenbrun glansig bark, sedan blir den vit med stora svarta fläckar, nedtill skrovlig och sprucken, högre upp mjuk och slät med silverton. Uppåtstigande bruna grenar med kala nedhängande kvistar (hängbjörk) som har små vårtlika bildningar på årsskotten, som till skillnad från de andra arterna är kala. Veden är vitaktig, utan kärna. Varieteter, se Artvarianter ovan. • Rot: Kraftig och knölig rot med många sidorötter. • Blad (maj): Ljusgröna, som nyutslagna klibbiga, på 2-3 cm långa bladskaft, 4-7 cm långa, trekantiga med bred bas och lång utdragen spets, skarpt sågade i kanterna. På hösten blir de gula. • Blomma (april-juni): Se glasbjörk ovan. • Frukt (augusti-september): Frukten är en liten nöt med dubbla vingar som mognar och faller ut honhänget på hösten. 3) Dvärgbjörk • Träd eller buske, 60-120 cm hög, ej att förväxla med fjällbjörk, som den ofta korsar sig med. Med bra snöskydd växer den rak, ju tunnare snölagret är desto lägre kryper björken ända tills den ligger på marken som en matta. Grenarna strävar uppåt, årsskotten är håriga. Ljus ved utan kärna. • Blad (maj): Bladen är tjocka, styva och läderartade, naggade i kanten, nästan runda och inte mer än en cm i diameter. På hösten blir de ofta röda. • Blomma (april-juni): Se glasbjörk ovan. • Frukt (augusti-september): Frukten är en liten nöt med dubbla vingar som mognar och faller ut honhänget på hösten. |
|||||||
|
Skörd • Björksav tappas på våren, i södra Sverige från mitten av mars, fram tills bladen slår ut. Borrning i stammen kan ge 15-20 liter per dygn, avsågning av en gren lika mycket. Trädet tar ingen skada om man täpper till skadan efteråt, tappar samma björk bara en eller två gånger med 3-4 års mellanrum. Träd med röta tål inte tappning. • Bladkropparna som sitter ytterst på grenarna insamlas vid torrt väder i maj-juni. De ska vara "stora som musöron" och fortfarande kådiga. Torkas i skugga. • Unga grenar, helst från ungbjörk, är bra att fläta med men håller sig inte bra utomhus; bäst till inomhussaker. Växtförhållanden Björk behöver kyliga och snöiga vintrar. Helst vill den också ha direkt sol. Vid torka kan den behöva vattnas eftersom rötterna inte går djupt. • Förökar sig lätt med vingade frön. 1) Glasbjörk: Vanlig glasbjörk tål dålig dränering bättre än andra björkar och finns därför ofta på sank och fuktig mark - kärr, myrar, sjöstränder. Trädet kan bli 300 år. En speciell fara är fjärilen fjällbjörkmätaren som vissa år kan ta kål på hela skogar. Underarten fjällbjörk klarar sig även på stenig mark. 2) Vårtbjörk: Trivs bättre på torr och stenig mark men klarar sig också på sur - hagmark och skogsmark, gärna med gran men även ihop med glasbjörk. Sprider sig snabbt efter kalhuggning och bränder. Stormfast och härdig, tål luftföroreningar, får sällan ohyra eller sjukdomar. Anses vara en bra markförbättrare och odlas som vindfång. Den art som används mest av träindustrin; avverkas vid 60-80 års ålder men kan bli upp till 300 år. 3) Dvärgbjörk: Trivs på myrar, hedar och i fuktiga snår i fjälltrakterna men kan förekomma i blåsig och utsatt terräng ända ner till Skåne. Tål milt klimat dåligt. Paradoxalt nog också känslig för frost - dör av torka på vårvintern om den inte skyddas av snö. Kan bli 90 år i Sverige, på Grönland 150. Björk som biväxt Blommorna ger ingen nektar men en del pollen. Viktigare för bina är att bladen ger harts till propolis och bladen ibland stora mängder honungsdagg. Utbredning Björkar finns på hela norra halvklotet. De tre som finns i Sverige är tillsammans det vanligaste svenska lövträdet och går nordligare än alla andra träd. I Tyskland odlades fortfarande på 1960-talet björk i för användning till Birkenhaarwasser. 1) Glasbjörk: Skogsbildande i hela Sverige och den vanligaste björken i Svealand. 2) Vårtbjörk: Den sydligaste av de tre; allmän i hela Europa och Asien. Skogsbildande i hela Sverige upp till fjällen. Den dominerande björken i Götaland. 3) Dvärgbjörk: Den nordligaste; rätt allmän från Dalarna och uppåt, även norr om polcirkeln. Finns i hela Norge men inte längre i Danmark. |
|||||||
| Växtdroger och beredningar | •
Blad, vanligen av vårtbjörk (Folia betulae, Folium betulae, Betulae folium, Betulae
folia, Foliu betulae): Svenska farmakopén upplaga 1-6 (1775-1845).
Fortfarande på 1940-talet köpte Medicinalstyrelsens
materialnämnd in de torkade bladen av fritidsplockare. • Knopp (Gemmae betulae) • Bark (Cortex betulae, Betulae cortex) • Björksav (växtsaft) • Björklövsinfusion (vattenutdrag) • Björklövsdekokt (vattenutdrag) • Björlövstinktur (alkoholutdrag) • Björklövsessens (eterisk olja) • Björktjära, björkolja, ryssolja (tjära) • Pottaska och asklut (extrakt) • Garvämne (extrakt) • Saponiner (isolerat ämne) |
|||||||
|
|
||||||||
| Historia | Namnet • Betula = björk, använt om björk av Plinius i Rom omkring år 70. Namnet kommer av galliska betu = lim, harts, och kom in i latin via keltiska. • Pubescens = som mognar, av latin pubescere = mogna, bli manbar, och pubes = lätt behåring. • Pendula = hängande, av latin pendere = hänga. • Verrucosa = vårtig, av latin verruca = vårta. • Nana av latin nanus och grekiska nanos = dvärg. • Namnet björk fanns i fornsvenskan före 1500-talet i former som birk, bierk och biork. Ordroten är indoeuropeiska bherg = ljus, glänsande, som återfinns i hela världen i namn på björk. 1800-talets språkforskare drog vittgående slutsatser av detta och ville spåra de europeiska folkens urhem till björkens utbredningsområde i Nordeuropa. Nordisk björk De första skogarna som växte upp i Norden för 11.000 år sedan bestod av dvärgbjörk och tall. Ett par årtusenden senare när den sista isen dragit bort var björken det helt dominerande trädslaget i norra Sverige. Under bronsålderns milda klimat årtusendet f. Kr. fick den konkurrens av andra lövträd och gran, som vid vår tideräknings början började tränga undan först björken och så småningom också tallen på allvar. Nordeuropeisk björk Björken användes inte medicinskt av greker eller romare. Plinius beskriver den runt år 70 som ett galliskt träd. Desto mer har den använts i norra Europa. Den beskrivs av Hildegard av Bingen på 1100-talet och börjar dyka upp i klostermedicinska texter på 1400-talet. Germaner och nordbor helgade björken åt framför allt åskguden Donar = Tor. I Tyskland gjorde man ett slags majstänger av trädet. Bladens röda fläckar sades vara hjärteblod som göken spillt av ansträngningen att gala. Ett säkert tecken på förestående tö var att björkens krona blev brun. I Norden var björken vårens och livskraftens symbol framför alla andra växter och träd. Den helgades åt fruktbarhetsgudinnan Freja och användes i otaliga botande och livgivande ritualer. Bruket att smycka huset med björkkvistar går tillbaka till åtminstone vikingatiden och kvistarna var också självklara i fallossymbolen midsommarstången. Keltisk björk Björken, sammankopplad med med bokstaven beite, beth (B), hörde till kelternas nio heliga träd (de övriga var ek, hassel, rönn, al, alm, ask, pil och idegran). En bit näver buren nära kroppen ansågs skydda mot förtrollningsförsök. I den schamanistiska traditionen var björken det stora kosmiska trädet där man gjorde symboliska klättringar upp till den himmelse guden. Linnés björk Linné i svenska floran 1755: |
|||||||
|
||||||||
|
Björkens nyttor • Bark: Av nävern, vattentät och röttålig av hartsämnen, har man gjort tallrikar, askar, regnkappor, skor och iläggssulor. Innerbarken kunde till nöds - om det inte ens fanns tall - användas i barkbröd. • Kvistarna blir sopkvastar, påskris, fastlagsris, basturis och pedagogiskt ris - se nedan. I betfärgning med alun gör de ylle brunt. Vidjor har blivit tunnband och korgar. • Veden, seg och hård men inte särskilt fukttålig, har använts till hjul, slädar, knivskaft och andra verktyg och redskap - den har kallats "bondens stål". Veden är utan lukt och smak och har därför använts till matkärl och slevar. Särskilt av den dekorativa utväxten masurved (vrilar) har man gjort mjölkkärl, ostformar och kåsor. Björkved gav den bästa nordiska tjäran och av askan har man gjort pottaska. • Rötter har använts till korgarbeten och annat flätverk. • Blad: Färska eller torkade blad färgar ylle gröngult (vårtbjörk) till gult (dvärgbjörk), med tillsats av alun orange. Torkade blad äts av får, nyutslagna färska kan ätas av människor i sallad. Vårpiskning Vårpiskning är en urgammal nordisk sed som levde kvar in på 1900-talet. Man samlades i vårsolen och piskade varandra med späda björkkvistar tills överkropparna var röda. På så vis drevs vintern ut ur kroppen och vårlivet och björkens kraft in. Sådana smekande slag var naturligtvis inget mot vad galningar och andra besatta måste genomlida när de onda andarna skulle piskas ur dem. Björkpiskning ansågs särskilt nyttigt och nödvändigt för gammalt folk. Det var också de som bäst behövde björkbad som var det bästa mot gikt. Fredagsbjörk Så småningom ritualiserades björkpiskningen och förlades till kristna helger, t. ex. fastlag, fettisdag och jul och alldeles särskilt påsk som i norra Europa sammanföll med lövsprickningen. Björken kom därmed att vävas samman med Jesu död och många historier konstruerades för att få ett samband. Hängbjörken sades ha fått sin form av att den sörjer Jesus och dvärgbjörken förtvinar till straff för att Jesus gisslades med den. Om dvärgbjörken berättar Linné i en avhandling 1747: |
|||||||
|
||||||||
| Fastlagsris och påskris • Fastlagen - fläsksöndag, bullemåndag och fettisdag i februari-mars - var en uppladdning inför den fyrtio dagar långa fastan. Björkris som togs in slog sällan ut utan pryddes med färgat tyg, papper eller fjädrar. • Till påsken i mars-april skulle ris tas in i tid så att det hann slå ut. På långfredags eller påskaftons morgon fick den som vaknade först piska det övriga hushållet med riset. Seden har förekommit i hela Europa och skulle påminna om Jesu lidande men var snarast ett skämtsamt upptåg. Så småningom började man dekorera även påskriset och kalla också detta fastlagsris. |
||||||||
 |
Bastubjörk Björkkvasten (fi. vihta, vasta) som används i bastun är fullt lövad. (Al har också använts särskilt vid sjukdom och nässlor vid reumatism, men björk har varit det vanliga och är standard idag.) • Späda grenar med mycket löv samlas in vid midsommar när björkarna är nyss men fullt utslagna och bladen starka men ännu mjuka. • Kvistarna knyts ihop till en 40-50 cm långa kvast. Så mycket som möjligt av bladens ljusare baksida ska vara utåt. • Kvastens form är en smaksak - rund och tjock, bred och platt eller lång och smal. • 5-10 cm lämnas bladfritt som handtag och binds ihop med snöre, gummiband eller en smidig bladfri björkkvist. Man gör flera kvastar på en gång för vinterns behov och hänger undan dem på torrt och svalt ställe. Ofta hängds de utanför bastun; de blir inte sämre av att frysa. De färska kan användas genast, torkade eller frusna läggs i en spann ljummet vatten i bastun medan den värms upp. Då och då under badet blöter man kvasten för att hålla den mjuk. En kontroversiell fråga i Finland är om den ska få vidröra de heta bastustenarna eller ej. En del låter den nudda vid stenarna några sekunder för att fylla bastun med björkdoft, andra är emot det eftersom det torkar ut kvasten... Samma kvast brukar delas av alla och håller för flera bastubad. Man stiger alltså inte in i bastun och piskar sina vänner med naket björkris. Man sitter en stund och väntar på svettningen; då tar man den lövade kvasten och smaskar sig själv över hela kroppen och hjälper andra på t. ex. ryggen. Det ska inte göra ont utan sticka behagligt i skinnet. På så sätt får man upp blodcirkulationen, påskyndar svettningen och slappnar av musklerna och ökar både nöjet och nyttan av badet. Syror och sockerarter i bladen rengör, desinfekterar och mjukar upp huden. Magiska björkkvastar Sopkvastar av björk kunde ges god eller ond kraft allt efter behov. Vanliga kvastar gjordes bäst på hösten då riset är starkast, men specialkvastar gjordes vid speciella tider. Av björkris som skurits på midsommarnatten blev det t. ex. kvastar som kunde sopa in tur och hälsa i nybyggda hus. Moran sopade bostad och ladugård, husfadern övriga byggnader. När hela huset hade sopats med specialkvasten placerades den under byggnaden. Om riset skars på långfredagsnatten just när solen gått ner och kvasten bands efter påskhelgen kunde verkan bli en helt annan. Man dränkte in kvasten med vatten vari tre löss kokats och begav sig sedan till en oväns hus en torsdagkväll vid midnatt när månen var tilltagande. Sedan man sopat förstubron nio gånger i riktning mot dörren och kunde man vara säker på att han skulle få ohyra. Häxkvastar och marakvastar var något helt annat, nämligen ett fågelboliknande virrvarr av sammanväxta kvistar som bildas av en sporsvamp på glasbjörk. Där bodde maran. Pedagogisk björk De italienska fascisternas fasces med tradition från antiken var från början almspön men byttes ofta mot björkris. Antika texter berättar framför allt om germanernas bruk av björkris i uppfostringssyfte - "fruktansvärt som ris i överhetens hand", som Plinius säger. Fortfarande tar den ryske St Nikolaus upp björkris istället för julklappar ur säcken åt olydiga barn och barnen får "björkgröt". Ögling Denna botemetod är från Jämtland, där det förekom åtminstone så sent som på 1850-talet att gamlingar försäkrade sig om god hälsa genom att låta en visman eller viskvinna ögla sig vår och höst: Vismannen tog ett minst manslångt rotskott av en björk och gjorde en vidja som sattes ihop till en ring eller ögla. Denna fördes uppifrån och ner runt gamlingens kropp tills den låg på marken och den gamle stod inuti ringen. Därefter drog vismannen öglan uppåt, gamlingen tog tre steg mot norr och blev stående blickstilla. Därefter förde vismannen öglan uppåt över åldringens huvud och hängde den på hans vänstra axel, varvid det var dags för den gamle att vända sig mot söder. Den vise höll därefter upp öglan framför den gamle, som spottade tre gånger genom den. Ritualen avslutades med att den vise kastade iväg öglan över huvudet på den gamle, bort mot alla onda makters hemvist, norr. Ögling bygger på överföring, alltså att det onda flyttas över på björken. En enklare variant av gör-det-själv-ögling är att böja en ung och smidig björk nedåt och krypa genom portalen tre gånger och spotta bakom sig varje gång - bra mot ryggvärk, sägs det. |
|||||||
|
Ogräset björk Skogsbesprutningen med hormoslyr (förbjuden på 1980-talet) riktades mot lövträd och alldeles särskilt björksly. För skogsindustrin framstod björken som ett ogräs eftersom den alltid kom före både tall och gran på kalhyggena. Officiell björk Björken finns i Gnesta kommuns vapen. Element och kvaliteter Astrologiskt styrd av Venus och därmed Oxen (elementet jord, fast kvalitet) respektive Vågen (elementet luft, ledande kvalitet) (Culpeper 1600-tal). |
|||||||
| Tappning av björksav ingår inte i allemansrätten. Man måste fråga om lov. | ||||||||
|
|
||||||||
|
• Litteratur:
Se t ex Bergmark (1983), Botanica (2003), Corneliuson
(2000), Crow (1976, 1985), Culpeper (1976), Ellmer (1981), Fries (1904),
Gentz och Lindgren (1946), Heino (2001), Impecta (2004),
Juneby (1999), Jönsson och Simmons (1935), Kirkevold
och Gjessing (2004), Lagerqvist
och Lindqvist (1999), Lindberg (1985), Lindberg (1986),
Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren (1918),
Linell och Hylander (1955), Linné (1986),
Ljungqvist (2007), Meyer (1952), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nielsen
(1991), Nilsson och Sandberg (1982), Norlind (1925), Pharmacopea suecica I (1775),
Podlech (1989), Schweigger och Kammerer (1998), Schön
(1996), Schön (2000), Seymour (1980), Stary och
Jirásek (1975), Stodola och Volák (2000), Wicklund (1998). • Citat: Löven livnär på vintern...: Linné (1986). • Artiklar: Eklund, Ole: Masur: Nordens dyrbaraste träslag (Nordisk Familjeboks Månadskrönika, mars 1938). Eliasson, Owe och Berggren, Roland: Vårtbjörken en sydlig invandrare: ger attraktivt virke till industrin (Västerbottens-Kuriren 1997 10 21). Thuresson, Jan: Den svenska idyllens träd: björken ansågs kunna kurera allt från vattusot till håravfall (Västerbottens-Kuriren 1998 05 22). Nygammal björk (Allt om trädgård 2007:11). • Nätpublikationer: Bilder ur Nordens flora (2005 10 23). Den virtuella floran (2006 11 26). Statens arkiv: Heraldiskt register (2009 07 15). Satu Rinne (2008): Sauna-whisking traditions in Finland (2009 12 31). |
||||||||
|
|
||||||||
|
© Shenet 1997 - 2010 |
||||||||
|
|
||||||||
