Asafoetida

Skörd
• Mjölksaft (vår, höst): Mjölksaft kan samlas in när plantan är fyra-fem år gammal och roten tjock som en arm. På våren, eller när bladen vissnat, grävs roten upp eller så skär man snitt i roten och låter mjölksaften samlas i en fördjupning runt växten. Man kan också skära av stjälken nära marken och snitta denna så att mjölksaft sipprar ut. Saften får torka i solvärme tre dagar. Den blir snart ogenomskinlig, mjuk och klibbig och mörknar till rödaktigt gulbrun, tegelfärgad eller violett och slutligen rödbrun, med vaxigt brott och mjölkvitt och rött ådrigt inuti, ofta så att vita "mandlar" sitter ihop med varandra genom tunna rödbruna lager. Korn anses vara bättre än flata stycken. Den torkade saften skrapas av och soltorkas ytterligare. Hartsklumparna blir rödbruna, i kyla så hårda att de kan pulveriseras, i handvärme sega och knådbara. Sämre sorter är fuktiga och mörka. Därefter snittas växten på nytt. På så sätt kan ny mjölksaft flyta fram i veckor.
• Hel ört: Stjälk, blad och omogen blomma kan ätas som grönsak.
Växtförhållanden
Bergiga och sandiga trakter. I Sverige kan den klara sig upp till Uppland.
Utbredning
• Asien: Från Kaspiska havet och österut - Iran, Turkesta, Afghanistan, norra Indien - och odlas också i dessa trakter.
Handel
Harts till matlagning säljs vanligen utspädd med bönmjöl. Smaken räcker gott och väl men pulvret tappar styrkan efter ett par år. Ren harts däremot lär behålla smaken i åratal. De bästa sorten (Kandahari-heng) kommer aldrig till Europa.

Namnet
• Ferula = rörväxt, syftande på stjäkens ihålighet. I den betydelsen används namnet av Plinius runt år 70.
• Asafoetida = stinkande kåda, är en latinsk sammansättning av persiska aza = kåda, och latin foetidus = stinkande.
Ursprung
Stäpper mellan Aralsjön och Persiska viken, särskilt Afghanistan och östra Iran.
Asien
Urgammal drog från Syrien-Iran-Afghanistan-Indien. Det första omnämnandet är från Mesoptamien där den nämns som läkemedel på en sumerisk kilskriftstavla 3000 f. Kr. Perserna ansåg örten vara gudaföda och använde den magiskt; den har fortfarande gott rykte som afrodisiakum i Iran. I Kina har den använts sedan 600-talet som stimulerande medel.
Egypten, Grekland och Rom
Alexander den stores armé stötte på örten under fälttåget genom Persien på 300-talet f. Kr. och det blev inledningen till den europeiska importen. Innan dess verkar egyptierna ha känt till den och använt den medicinskt, men en del menar på att den gsfn som förekommer i fornegyptiska recept, t. ex. i ögonomslag, var något mineralämne. Till Rom importerades asafoetida från Syrien och var en dyr och omtyckt matkrydda. Dess popularitet berodde i alla fall delvis på att växten blev en ersättning för siliphion:
Siliphion och laserpitium
Denna legendariska växt med underbara egenskaper hade grekiska kolonisatörer hittat i Cyrene i Nordafrika, där det sades att den slagit rot på 600-talet f. Kr. efter ett häftigt svart skyfall. I flera hundra år levde Cyrene högt på siliphion eftersom ingen lyckades få den att överleva någon annanstans.
Romarna kallade växten laserpitium och rotsaften (värd sin vikt i silver) laser. När Plinius skriver om den runt år 70 var den utrotad - den sista stjälken hade skickats till kejsar Nero några år innan. Så sent som 49 f. Kr. kunde Julius Caesar vid ett tillfälle, jämte guld och silver, plocka fram 750 kilo laser ur skattkammaren. Sökandet efter växten upphörde aldrig. Så mycket kan sägas - nutida växter med namnen Silphium och Laserpitium är inte antikens underväxt. Det finns ett osvikligt test enligt Plinius: Får somnar och getter nyser av växten.
Stanken
Harts av asafoetida förblev populär i Europa till 1500-talet. Under 1800-talet gick handeln från Persiska viken via Bombay, Singapore och senare också afrikanska hamnar. För stankens skull - allt annat tog lukt av den - måste den fraktas på egna skepp eller upphängd i masttoppen. Just stanken var anledningen till dess popularitet i folkmedicin; det har varit en allmän föreställning att medicin är bättre och verksammare ju värre den luktar. En läkare som verkade på den svenska landsbygden på 1920-talet har berättat om hur svårt han hade att övertyga gummorna om att hans färg- och luktfria mediciner verkligen var effektiva. Medicin skulle vara brun och lukta illa. Till detta kom övertygelsen att allt som luktade illa kunde avvärja onda makter. I Sverige köptes hartsen på apotek och syddes in i barnens lindor och lades i de trollpåsar som äldre barn fick bära om halsen till magiskt skydd. Från 1935 meddelas:

Asafoetida mot galenskap
Under 16-1700-talen var asafoetida ett av den europeiska medicinens pålitligaste medel i behandling av galenskap. Tanken var att livsandarna var försvagade och behövde förstärkas och livas upp, och det gjorde man med asafoetida, s.k. ambraolja av bränd bärnsten, brända fjädrar och bränt läder, "kort sagt allt som kan ge själen livliga och obehagliga känslor". Livsandarna skulle så att säga uppresa sig av rent äckel och få ny kraft, vilket skulle leda till att den sjuke tillfrisknade. Äckelbehandlingen kompletterades med ungerskt drottningvatten "som fick syrorna att försvinna", bittra och beska droger "mot jäsningen", renande myrraharts och salter av vinsyra, öppna sår där var skulle rinna ut samt bad, inte för reningens skull utan för köldchocken.
Samma kraft som asafoetida hade mot häxor och spöken i svensk folkmedicin och mot galenskap i europeisk skolmedicin har den idag i shamanistisk medicin i sina hemländer i Främre Asien. I Tibet är den det främsta magisk-medicinska medlet för Bön-shamanerna, använd i rökelser framför allt som afrodisiakum och exorcistiskt medel.
Asafoetidadroppar
I antikens Europa användes hartsen medicinskt och används fortfarande i traditionell medicin i Indien och Iran. Den anses bland annat vara kramplösande, slemlösande, urindrivande, menstruationsbefrämjande, maskdödande, stimulerande och afrodisiakisk. Den verkar användbar vid kärlsjukdomar; forskning har visat att den är antikoagulerande och blodtryckssänkande.
I Sverige fanns hartsen med i farmakopén till 1900-talet och kunde köpas på apotek ytterligare i flera årtioden. Den har använts som kramplösande medel för luftvägar, tarmar och vid epilepsi, som stimulerande och slemlösande medel vid katarrer och som stimulerande och lugnande nervmedel; dosen var 5-20 gram harts. Tinktur på hartsen har kallats sådant som kuragedroppar, mästerköttsdroppar och modstulna droppar. Den ingick med bl. a. bävergäll och opium i de berömda "Dörjes droppar" (Du Rietz) droppar mot nervösa åkommor som användes till 1940-talets slut. Och sist men inte minst ingick asafoetida i "marodördroppar" som gavs åt simulanter i armén. Ett par teskedar av den äckliga medicinen gjorde vanligtvis marodören frisk illa kvickt.
Heng
Hartsen har alltså lång tradition i Sverige. I slutet av 1900-talet kom den tillbaka som exotisk ingrediens i indisk matlagning, köpt som "heng", pulveriserad harts utspädd med bönmjöl. En nypa av pulvret trollar med matens smaker ungefär som ett uns vitlök kan göra det.

© Shenet 1997 - 2010
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/asafoetida.html
Datum: 2010 02 09 - Uppdaterad: 2009 07 8
Cookieinfo