|
|
|
 |
Asafoetida |
|
Synonymer |
Asafoetida, dyvelsträck, djävulens
träck, stinknäva, stinckender asand, stinkasant, asant, heng, hing |
Botaniska namn |
Ferula asafoetida =
Ferula Assa foetida L. = Ferula assafoetida = Ferula scorodosma |
Engelska namn |
Asafetida, asafoetida, devil's
dung, stinking gum, asant, food of the gods, giant fennel |
Andra namn |
Romanska språk
Magydaris (latin), excrementum diaboli (nylatin), asafoetida, asafétide, merde
du diable, férule persique (franska), assafétida
(italienska), asafétida (spanska)
Nordiska språk
Dyvelsdraek, djeffuels mög (danska), dyvelsdraec,
dyvelsdrekk (norska), djöflatao, asafoetida (isländska),
pirunpihka, pirunpaska, hajupihka (finska)
Asiatiska språk
Mahrût (arabiska om roten), haltit, hiltit (arabiska om mjölksaften), tiyâtu, nuhustu (assyriska), seytantersi (turkiska), angudan, angedan, anghuzeh
(farsi = persiska), hingu, raamathan (sanskrit), heng,
hing (hindi), perungayam (tamil), shing-kun (tibetanska),
a wei (mandarin = kinesiska), agi, hin, asahueteida (japanska)
Andra språk
gsfn (fornegyptiska om mjölksaften), silphion (grekiska), Duwelsdreck, Teufels-Dreck, Asafötida,
Asant, Stinkasant (tyska), duivels dreck, diuvelsdrek,
asafoetida (holländska), asafetida (ryska) |
|
Besläktade |
Släktet Ferula omfattar
ca 170 arter med grönvita till gula blomflockar
och kryddig doft.
Galbanum (Ferula galbaniflua):
Västasien.
Jättestinkfloka, jättefänkål,
nartexstjälk (Ferula communis): Medelhavsområdet.
Myskrot (Ferula sumbul), eng. sumbul, musk root,
eurangium: Iran, Turkestan, Afghanistan, Indien.
Rot med stark mysklik doft.
Persisk asafoetida (Ferula persica = Ferula foetida
= Ferula narthex): Iran. Lik asafoetida och använd på samma sätt. |
Ej besläktade |
Många obesläktade
växter från bergsområdena i Afghanistan-Tibet
ger liknande stinkande hartser, t. ex:
Asa foetida (Scorodosma foetida Bunge): Iran. Ett
par meter hög flockblomstrig ört. |
|
Beskrivning |
• Ört: Flerårig, 140 cm - 3 m hög. I flera år består örten av endast blad tills den plötsligt skjuter
upp en grov, ihålig stjälk,
blommar några veckor, sätter frukt och dör. Den påminner något om rabarber i växtsättet och liknas ibland vid en jättestor fänkål. Hela växten luktar illa.
• Rot: Tjock pålrot, svart utanpå och vit inuti. Vid skada på rot eller stjälk sipprar en vit
mjölksaft ut. Lukten är
"outhärdlig", något mitt emellan
gul och vit lök, som vid smältning förvandlas
till en god bensoelik lukt. Smaken är bitter.
• Blad: Fint bladverk av flikiga, smala blad, nästan dillika.
• Blomma (juni-september): Gula blommor samlade i en rätt stor
platt flock. |
Odling och bruk |
Skörd
Mjölksaft (vår, höst): Mjölksaft kan samlas in när plantan är
fyra-fem år gammal och roten tjock som en arm.
På våren eller när bladen vissnat på hösten grävs
roten upp eller så snittar man stammens nedre del och roten och
låter mjölksaften sippra ut. Den stelnar snart och när skorpan skrapats av fortsätter det att rinna med eller utan nytt snitt. På så sätt kan man skörda var tredje-fjärde dag och ny mjölksaft
flyta fram i veckor. Den
blir först ogenomskinlig,
mjuk och klibbig och mörknar sedan till rödaktigt
gulbrun, tegelfärgad eller violett och slutligen rödbrun. Sämre sorter är fuktig och mörk. Avdroppade korn
anses vara bättre än avrunna flata stycken. I handvärme är de sega och knådbara, i kyla så hårda att de kan
pulveriseras. Brottet är
vaxigt och mjölkvitt och bitarna rött ådriga
inuti, ofta så att vita "mandlar" sitter
ihop med varandra genom tunna rödbruna lager. Efter insamling får hartsen torka ytterligare tre dagar i solvärme.
• Hel ört: Stjälk, blad och omogen blomma kan ätas som grönsak.
Växtförhållanden
Vild växer örten i torra och sandiga bergstrakter.
Utbredning
Asien: Vild från
Kaspiska havet och österut (Iran, Turkestan, Afghanistan, norra
Indien) och odlas också i dessa trakter.
• Sverige: Kan klara sig upp till Uppland.
Handel
Harts till matlagning säljs vanligen utspädd
med bönmjöl. Smaken räcker gott och väl
men pulvret tappar styrkan efter ett par år. Ren
harts däremot lär behålla smaken i åratal.
De bästa sorten (Kandahari-heng) kommer aldrig till
Europa. |
Växtdroger och beredningar |
Dyvelsträck, mjölksaft, harts
(Stercus diaboli, Gummi-resina Asa foetida): Svenska apotekstaxor på 1600-talet. Svenska farmakopén I-IX (1775-1908), d.v.s. utesluten 1925. Idag
officinell i Kina.
• Asafoetidaessens (eterisk olja) |
|
Historia

Asafoetida (Ferula asafoetida)
(Köhlers Medizinal-Pflanzen; 1887)
|
Namnet
Ferula = rörväxt,
syftande på stjäkens ihålighet. I den
betydelsen används namnet av Plinius runt år
70.
Asafoetida = stinkande kåda, är
en latinsk sammansättning av persiska aza = kåda,
och latin foetidus = stinkande.
Ursprung
Stäpper mellan Aralsjön och Persiska viken,
särskilt Afghanistan och östra Iran.
Asien
Urgammal drog i Västasien (Syrien-Iran-Afghanistan) till Indien. Det första omnämnandet
är från
Mesopotamien där läkemedlet nämns
på en sumerisk kilskriftstavla 3000 f.
Kr. Perserna ansåg örten vara gudaföda
och använde den magiskt; den har fortfarande gott rykte som afrodisiakum i Iran. I Kina har den använts
sedan 600-talet som stimulerande medel.
Egypten
Egyptierna verkar ha känt till hartsen och använt den medicinskt, men en del menar på att den gsfn som förekommer i fornegyptiska recept, t. ex. i ögonomslag, var något mineralämne.
Grekland och Rom
På 300-talet f. Kr. stötte Alexander den stores armé på örten i
Persien och det blev inledningen till den europeiska importen av harts. Romarna importerade den från Syrien och använde den som (dyr) matkrydda. Dess popularitet berodde åtminstone delvis på att asafoetida blev en ersättning för siliphion:
Siliphion och laserpitium
Denna legendariska växten siliphion med underbara egenskaper hade grekiska
kolonisatörer hittat i Cyrene i Nordafrika, där
det sades att den slagit rot på 600-talet f. Kr.
efter ett häftigt svart skyfall. I flera hundra år
levde Cyrene högt på rotsaften eftersom ingen
lyckades få växten att överleva någon annanstans.
Romarna kallade växten laserpitium och saften
(värd sin vikt i silver) laser. När Plinius
skrev om den runt år 70 var plantan utrotad; den sista stjälken hade skickats till kejsar Nero
några år innan. Så sent som 49 f. Kr.
hade Julius Caesar vid ett tillfälle plockat fram guld, silver samt 750 kilo laser ur skattkammaren.
Sökandet efter växten upphörde aldrig.
Så mycket kan sägas - nutida växter med
namnen Silphium och Laserpitium är inte antikens
underväxt. Det finns ett osvikligt test enligt Plinius:
Getter nyser och får somnar av växten.
Asafoetida mot galenskap
Under 16-1700-talen var asafoetida ett av den europeiska
medicinens pålitligaste medel mot galenskap.
Tanken var att livsandarna var försvagade och behövde
förstärkas och livas upp. Till detta användes sådant som asafoetida, "ambraolja" av bränd bärnsten,
brända fjädrar, bränt läder, "kort
sagt allt som kan ge själen livliga och obehagliga
känslor". Livsandarna skulle så att säga
uppresa sig av rent äckel och få ny kraft och av det skulle skulle den sjuke tillfriskna. Äckelbehandlingen
kompletterades med ungerskt
drottningvatten "som fick syrorna att försvinna",
bittra och beska droger "mot jäsningen",
renande myrraharts och salter av vinsyra, öppna sår där sjukdomen skulle rinna ut med varet samt bad
för köldchocken.
Samma kraft som asafoetida hade mot häxor och spöken i svensk folkmedicin och mot galenskap i europeisk skolmedicin har den idag i shamanistisk medicin i sina hemländer i Främre Asien. I Tibet är den det främsta magisk-medicinska medlet för Bön-shamanerna, använd framför allt i rökelser som afrodisiakum, exorcistiskt medel och för att skrämma bort ormar.
Asafoetida mot smitta och annat ont
Under 1800-talet gick transporten till Europa från
Persiska viken via Bombay och Singapore och så småningom också över afrikanska hamnar. För stankens skull - allt annat
tog lukt - måste den fraktas på egna
skepp eller upphängd i masttoppen. Just stanken var
anledningen till dess popularitet i svensk folkmedicin; det har
varit en allmän föreställning att läkemedel
är bättre och verksammare ju värre den
luktar och till detta bidrog
den gamla tron att allt som luktar illa kan avvärja
onda makter. En läkare som verkade på den svenska
landsbygden på 1920-talet har berättat om hur
svårt han hade att övertyga gummorna om att
hans färg- och luktfria mediciner verkligen var effektiva.
Medicin skulle vara brun och lukta illa.
I Sverige syddes hartsen in i barnens lindor och lades i trollpåsarna
som barnen fick bära om halsen till magiskt
skydd. En blandning av svavel, krut och dyvelsträck skyddade på sina håll kreaturen mot troll. Från 1935 meddelas: |
|
Ännu för några
årtionden sedan hände det att äldre
personer i ingalunda efterblivna trakter buro
på sig en påse med dyvelsträck,
vars blott bärande ansågs som ett skydd
mot vissa sjukdomar. |
|

Vandevi hing |
Asafoetidadroppar
I traditionell medicin i Indien och Iran anses asafoetida vara bland annat vara kramplösande, slemlösande, urindrivande,
menstruationsbefrämjande, maskdödande, stimulerande och afrodisiakisk. Forskning har visat att den är antikoagulerande och blodtryckssänkande och kan vara användbar vid kärlsjukdomar.
I Sverige fanns hartsen med i farmakopén till 1925 och kunde köpas på apotek åtminstone in på 30-talet. Den användes som kramplösande
medel för luftvägar, tarmar och vid epilepsi,
som stimulerande och slemlösande medel vid katarrer
och som stimulerande och lugnande medel vid nervositet och hysteri. Dosen var
5-20 gram harts.
Tinktur på hartsen kallades sådant som
kuragedroppar, mästerköttsdroppar och modstulna
droppar. Den ingick med bl. a. bävergäll och opium i de berömda "Dörjes droppar" (Du Rietz)
mot nervösa åkommor som användes till
1940-talets slut. Och sist men inte minst ingick asafoetida
i "marodördroppar" som gavs åt simulanter i armén. Ett par teskedar
av den äckliga medicinen gjorde vanligtvis marodören
frisk illa kvickt. Mot nagelbitning kunde tinkturen penslas på barnens fingrar.
Heng
Hartsen har alltså lång tradition i Sverige som magiskt och medicinskt medel.
I slutet av 1900-talet kom den tillbaka som exotisk nyhet
i indisk matlagning, där den används särskilt vid tillagning av torkade bönor och linser. Heng är också ersättning för lök och vitlök för dem som av religiösa skäl inte äter sådant, t. ex. jainister och Krishnaanhängare. |
I Kashmir är det bara hinduer som lagar mat med heeng, men inte med vitlök. Muslimerna i Kashmir använder däremot vitlök men inte heeng... |
|
berättar en indisk kokbok. Kryddan köps som heng (heeng, hing), pulveriserad
harts utspädd med bönmjöl.
Smaken är skarp, bitter och lökaktig, men en nypa i het olja trollar med matens smaker ungefär
som ett uns vitlök kan göra det. Hartsen ingår också i Worcestershiresås. |
|
Litteratur:
Se t ex Berlin (1851), Botanica (2003), Corneliuson
(2000), Dalby och Grainger (1998), Gattefossé (1993), Haeger (1975), Impecta
(2004), Jönsson (1910), Kramer (1958), Ljungqvist (2007), Manniche (2006), Meyer (1952),
Miller (1969), Neuendorf (1991), Neuendorf (2009), Pharmacopea suecica I
(1775), Plinius (1968), Reynolds (1996), Svenska farmakopén VIII
(1901), Svenska farmakopén IX (1908), Theofrastos bok 6 (1916). Nutida jakt på
laserpitium: Söderling-Brydolf (1970). Asafoetida mot galenskap: Bynum och
Porter (1993), Foucault (1983), Kinkele (2004).
• Citat: Ännu för några årtionden sedan...: Jönsson och Simmons (1935). I Kashmir är det bara hinduer...: Madhur Jaffrey: Indisk mat (Bonnier Alba, 1993).
Nätpublikationer:
Gernot Katzer's spice pages (2005 03 29). |
|
|
© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/asafoetida.html
Datum: 2021 03 09 -
Uppdaterad: 2010 06 29
Cookieinfo
|
|