Shenet - Anis

Anis

Synonymer

Anis, pimpinella, pepparmynta, aniis, aniz

Botaniska namn

Pimpinella anisum L. = Anisum vulgare = Anisum officinalis

Engelska namn

Anise, aniseed, sweet cumin

Andra namn

Romanska språk
Anisum (latin), anis, anis vert, anise (franska), anice, anice verde, anisio, anacio (italienska), anis, matalahuga, matalahuva (spanska), anis, anis verde (portugisiska)
Nordiska språk
Anis, grøn anis (danska), anis (norska), anis (isländska), anis, anisruoho (finska)
Asiatiska språk
Habbet hilwa, habbu al-hulwah, yansoon, anisun (arabiska), jansón (egyptisk arabiska), anason (turkiska), anysun (farsi = persiska), anis (hebreiska), shatapushpa (sanskrit), patli saunf, vilayati saunf (hindi), anisu (tamil), da hui kiang, yang hui xiang (mandarin = kinesiska), cay hoi (vietnamesiska), anisu (japanska)
Andra språk
Aniketos (grekiska), Anis, (tyska), anijs, groene anijs, wilde pimpernel (holländska), anason (bulgariska), anizo (esperanto), anis (ryska)

Besläktade

Släktet Pimpinella ("bockrötter") omfattar omkring 150 arter varav två vilda i Sverige:
• Bockrot (Pimpinella saxifraga = Pimpinella anisum): Allmän i Sverige. Vita till rosa blommor i flock. Vanlig bockrot, bockanis, backanis, pimpinellrot, äkta pimpinell (ssp. saxifraga) har varit officinell. Svart bockrot (ssp. nigra) är större.
• Stor bockrot, lundanis (Pimpinella major = Pimpinella magna L.): Lik bockrot men större. Sällsynt i södra och mellersta Sverige.

Ej besläktade

• Pepparrot (Armoracia rusticana): 1300-talets namn var pimpinella.
• Pepparmynta (Mentha piperita): Kallas ibland anis i äldre litteratur.
• Stjärnanis (Illicium verum): Används mer i Asien.
• Vila vid denna källa: Den pimpinella Bellman besjunger i epistel 82 är trädgårdspimpinell, falsk pimpinell, blodtopp (Sanguisorba officinalis) eller möjligen pimpinell (Sanguisorba minor).

Beskrivning

• Ört: Ettårig, 25-50 cm hög. Hela örten är fint hårig. Upprätt, räfflad stjälk, övre delen förgrenad.
• Blad: Bladen längst ner sitter på skaft och är hjärt- eller njurformade och taggiga eller tandade. Längre upp sitter de ofta parvis och flikar sig i trådsmala bladstrimmor.
• Blomma (juni-augusti): Små, vita, stjärnlika blommor samlade i glesa tillplattade flockar.
• Frukt (augusi-september): Frukten som följer är en dubbel nöt, grå till brun, fårad och lätt hårig, påminnande om en ungefär halv cm lång vallmokapsel. Fröna inuti är grågröna eller brungråa med låga, ljusare åsar och har många mycket små hår.

Odling och bruk

Skörd
• Blad (sommar): Blad och öven blommor kan plockas efterhand och användas färska i sallad.
• Frukt (augusti-september): Anisfrön samlas in helt eller delvis mogna (när fruktställningarna blivit gråbruna) vid torrt väder genom att hela örten skärs ner. Knippena får hänga mörkt, varmt och luftigt tills fröna torkat. Knyt en papperspåse löst kring buketten så trillar fröna ner i den under torkningen.
Växtförhållanden
Anis behöver välgödslad, väldränerad och porös jord och en solig och skyddad växtplats. Plantan är känslig för frost och blåst. Fröna behöver fyra månader på sig för att mogna (september); det hinner de sällan under en svensk sommar. I söder går det bra; anis kryddar Skåne Akvavit.
• Fröna håller sig grobara 2-3 år men ruttnar lätt och gror långsamt. Inomhus kan det ta ett dygn, utomhus på våren två-tre veckor. De sås i början av maj i jord som är ogräsfri så att anisen inte konkurreras ut under grotiden. Bäst är att förkultivera på fönsterbrädan och sedan plantera ut.
Utbredning
Odlad i alla världsdelar.
• Europa: Vild har anis påträffats bara i Egypten och Syrien, förvildad finns den i hela Medelhavsområdet, ibland i södra och mellersta Sverige. Odlad i bl. a. Grekland, Bulgarien, södra Ryssland, Tyskland, Spanien, Italien, Jugoslavien.
• Asien: Odlad i bl. a. Turkiet, Syrien, Indien, Kina. Förvildad i sydvästra Asien till Indien.

Växtdroger och beredningar

• Frön (Semen anisi, Semina anisi, Anisii fructus, Fructus anisi vulgaris, Fructus anisi): Svenska farmakopén upplaga 1-10 (1775-1925), ev. även i den elfte och sista (1946). Idag upptagen i den europeiska farmakopén.
• Anisessens (eterisk olja)
• Anistinktur (alkoholutdrag)
• Anetol (isolerat ämne)
• Anisaldehyd (isolerat ämne)

Historia

Anis (Pimpinella anisum)
(Köhlers Medizinal-Pflanzen; 1887)

Namnet
• Pimpinella kommer ur medeltidslatin pipinella = pimpinell, bockrot, och senlatin piperina herba = pepparört. Namnet gavs på 1400-talet men användes om en läkeväxt redan på 600-talet.
• Anisum = anis, av grekiska anison = dill, antagligen syftande på de dillika bladen. Till Grekland kom namnet antagligen långt österifrån den malajiska övärlden via Egypten. Härav namnet anis som fanns i fornsvenska före 1500-talet.
Ursprung
Östra Medelhavsområdet - Egypten och Syrien, där den har påträffats vild, Grekland.
Afrika
Anis odlades i det forntida Egypten och den hörde antagligen, med spiskummin och timjan, till de inhemska örter som först användes vid balsamering. Det fornegyptiska namnet i hieroglyfer har inte kunnat identifieras med säkerhet så det är svårt att veta exakt hur örten användes som t. ex. läkemedel. Doskorides i Rom första århundradet berättar at egyptisk anis hade hög kvalitet - bara den från Kreta var bättre.
Asien
Odlad tidigt som krydd- och medicinalväxt i Asien. Thunberg såg den som trädgårdsväxt under sin resa genom Japan 1775-76. Den har använts och används mindre än fänkål och stjärnanis med liknande lukt och lakritssmak och man skiljer knappast på dem i Asien. I Indien betraktas anis rent av som en varietet av fänkål och hindinamnet för anis, saunf, betyder också fänkål.
Grekland
Möjligen har anis sitt ursprung i Grekland och dess närhet; i alla fall har den odlats där mycket länge. Antikens grekerna trodde fantastiska saker om örten. Enligt Pythagoras (med den matematiska satsen på 500-talet f. Kr.) räckte det att en epileptiker höll en aniskvist i handen så slapp han anfall. Århundradet därpå gav Hippokrates tips om hur en kvinna kunde kontrollera om hon skulle bli gravid: "Hon skall intaga möjligast finpulveriserade anis i vatten och därpå gå till sängs. Får hon då klåda kring naveln, blir hon havande, i annat fall inte".
Rom
Århundradet e. Kr. nämner både Dioskorides och Plinius anis, som var en vanlig matkrydda i Rom och också ett läkemedel. Plinius berättar bl. a. att en aniskvist upphängd över sängen skyddar mot mardrömmar. Enligt lantbruksförfattaren Columella vid samma tid får man och kvinna lust till varandra om de äter eller dricker anis och har man smolk i ögat kan man lägga stött anis på så drar det skräpet till sig. Kopplingen mellan anis och ögon bygger på den gamla skrönan om fänkål, återberättad av bl. a. Plinius: Ormar som ömsat skinn kan inte se förrän de gnidit sig mot örten - alltså är den bra för synen. Denna tro överfördes på anis, som luktar mycket likt. I arabisk tappning returnerades den några århundraden senare till Europa i följande tappning: Ormarnas syn försvagas på vintern men när de gnider sig mot anis ser de genast bättre - alltså är den bra för synen.
Nordeuropa
Anisörten spreds i Europa genom romarrikets expansion, under medeltiden av arabiska handelsmän och därefter av katolska munkar. 812 fanns den med i Capitulare, Karl den stores förteckning över växter som skulle odlas på hans kejserliga gods i nuvarande Tyskland-Frankrike. På 1200-talet var den känd i norra Europa, på 1300-talet skattebelagd i England, vid mitten av 1500-talet trädgårdsväxt i Tyskland och England.
Sverige
I Skandinavien är de äldsta arkeologiska fynden av anis från medeltiden (1000-1300-tal).
Anis som mat och medicin
I Sverige har anis använts framför allt som brödkrydda på samma sätt som fänkål. "Brödkryddor" som man kan se ibland i kokböcker är just en blandning av lika delar anis och fänkål att använda i matbröd; de underlättar matsmältningen och förebygger gaser och knip. Den otroliga kryddräkningen från gravölet 1328 efter den heliga Birgittas far upptog bl. a. 3 pund anis till priset av 2 öre, motsvarande 12 dagsverkeslöner. Ett par århundraden senare fanns kryddan på lager i Gustav Vasas kryddkammare. 1598 såddes örten i hans sons, hertig Karl, trädgårdar vid residenset i Nyköpingshus.
Fröna lades ofta i den trollpåse som hängdes om barnens hals till skydd mot häxor och farliga väsen. Moderna europeiska magihandböcker ger rådet att sy in anisfrön i kläderna för att väcka den energi som krävs för att utöva magi. Enligt Arvid Månsson på 1600-talet botade örten bl. a. feber, hjärtevärk och pest. Fröna, som enligt en läkebok från omkring 1500 ökar mjölken hos kvinnor och lusten till kvinnor hos män, är kramplösande. De har ingått i medel för både matsmältningssystemet (kolik, gaser, illamående) och luftvägarna (hostmedicin, halstabletten Kungen av Danmark) och gör så fortfarande i naturmedel i början av 2000-talet.
Bellmans pimpinella

Vila vid denna källa! Vår lilla frukost vi framställa:
rött vin med pimpinella och en nyss skjuten beckasin.

- syftar inte på anis (Pimpinella anisum) utan på pimpinella (Sanguisorba minor).
Element och kvaliteter
Astrologiskt styrd av Merkurius och därmed Tvillingarna (elementet luft, rörlig kvalitet) respektive Jungfrun (elementet jord, rörlig kvalitet).
Enligt elementläran het och torr i tredje graden (svensk läkebok ca 1500).

• Litteratur: Se t ex Botanica (2003), Corneliuson (2000), Fries (1904), Färnlöf och Tunón (2001), Gattefossé (1993), Gentz och Lindgren (1946), Green (1976), Hansson och Hansson (2002), Hewe (1984), Impecta (2004), Juneby (1977), Juneby (1999), Jönsson (1910), Jönsson och Simmons (1935), Kilian (2007), Klemming läkebok 3 (1883-1886), Lagerqvist och Nathorst-Böös (1997), Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren (1918), Ljungqvist (2007), Lundberg (1960), Linell och Hylander (1955), Manniche (2006), Meyer (1952), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Neuendorf (1991), Nielsen (1991), Pharmacopea suecica I (1775), Podlech (1989), Reynolds (1996), Seymour (1980), Stevenson (1979), Stodola och Volák (2000), Strindberg (1974), Svenska farmakopén VIII (1901), Svenska farmakopén IX (1908), Svenska farmakopén X (1925), Swahn (1996).
• Nätpublikationer: Gernot Katzer's spice pages (2005 03 29). Den virtuella floran (2006 11 26).