 |
Angelika |
||
|
En mäkta verkan sägs angelie innebära, ty de som av den rot ett litet stycke skära och hålla i sin mun, dem kan förgift ej döda, ond luft och trolldom ej tillfoga någon möda. (Spegel: Guds verk, 1685) |
|||
| Synonymer | Fjällkvanne, kvanne, kvannrot, angelika, angelikaört, äkta angelika, helig treefaldigheetzört, heligand, björnstrut, ängel, ärkeängel, vild angelika | ||
| Botaniska namn | Angelica archangelica L. ssp. archangelica. Angelica archangelica L. = Angelica officinalis (Hoffm.) Ahlfv. = Archangelica officinalis Hoffm. är gamla namn som avsett både fjällkvanne och strandkvanne. |
||
| Engelska namn | Archangelica, wild angelica, angelica herb, root of the holy ghost, common angelica, European angelica | ||
| Andra namn | Romanska språk Herba angelica (latin), herbe d'angélique (franska) Nordiska språk Kvan (danska), kvann, kvanne (norska), aetihvönn (isländska), väinönputki (finska), fatno, fadno (lapska) Andra språk Engel, Angelika, Arznei-Engelwurz, Erzengelkraut, Heiligengeist, Dreieinigkeit (tyska) |
||
|
|
|||
| Besläktade | Släktet Angelica omfattar
runt 50-100 arter beroende på vem man frågar.
• Amerikansk angelika (Angelica atropurpurea), eng. American angelica, masterworth: USA; använd av indianer som lockbete vid fiske och jakt. • Japansk angelika (Angelica polymorpha), mand. Dong quai, dang gui, tang kwei. Den mest kända av de tiotal angelikor som hör till stapelvarorna i kinesisk medicin; förväxlas ofta med fjällkvanne och libbsticka. • Odlad angelika (Archangelica sativa = Angelica archangelica var. sativa): Södra och mellersta Europa; på fuktiga ställen i bergstrakter. Svensk apotekarhandbok från 1800-talets mitt: |
||
|
|||
| Sverige Förutom fjällkvanne finns ytterligare två Angelica i Sverige - t.o.m. Linné hade svårt att skilja dem åt: • Strandkvanne, havssträtta (Angelica archangelica L. ssp. litoralis, Angelica archangelica L. var. litoralis, Angelica litoralis, Archangelica litoralis. Angelica archangelica L. var rätt länge gemensamt namn för fjällkvanne och strandkvanne), eng. wild angelica: Lägre än fjällkvanne (150 cm) med liknande grönvita klotrunda blomflockar (juni-juli, tidigare än fjällkvanne). Hela växten luktar gott kryddigt men den ihåliga stjälken, rödaktig och ihålig som hos fjällkvanne, har inte fjällkvannens goda smak. Frukten är rundare och lite mindre och utan vingar på åsarna. Trivs på fuktig mark, vild på sandiga och klippiga havsstränder i norra Europa, inklusive längs de svenska kusterna och på Gotland. Står kvar torr på vintern. • Strätta, skrätta, björnstut, myrstut, björnpipa, tjuton, slöka, slöke, sprutkål, sprutflok (Angelica sylvestris L.), eng. wild angelica, Jack-jump-about, no. sløke, da. angelik, isl. geithvönn, fi. karhunputki, ty. Engelwurz: Upp till 2 m hög med ihålig stam men utan fjällkvannens röda färg. Blommorna (juli-augusti) är vita till rödlätta, inte gröna som fjällkvannens, i platta eller rundade flockar, inte klotrunda. Rötterna är tunnare och mindre än hos både fjällkvanne och strandkvanne. Allmän i Sverige utom längst i norr på fuktig mark, ibland ihop med strandkvanne. Framför allt har strättan inte fjällkvannens goda smak och inte fjällkvannens och strandkvannens starka lukt. Har använts som ersättning för fjällkvanne men är inte likvärdig. |
|||
| Ej besläktade | • Det har hänt att angelika förväxlats med sprängört - brrr. | ||
|
|
|||
| Beskrivning | • Ört: Tvåårig ört, treårig om man hindrar den från att blomma, upp till 3 m hög. Hela
växten är luden och luktar gott kryddigt. Kommer upp tidigt på våren, ibland genom snö. |
||
Odling och bruk
|
Skörd Alla delar skördas vid torr väderlek, aldrig direkt efter ett regn. Vildväxande smakar starkare och har kraftigare verkan än odlad. Första året • Blad, kallade fadno fick Linné lära sig på lappländska resan 1732: Första året bör inga blad skördas; några bör i alla fall sparas om man vill att angelikan ska blomma andra året. Andra året • Blad (april-augusti, oktober), kallade posko på lappländska: Andra året insamlas blad i april-augusti från höstsådda plantor, i oktober från vårsådda. • Bladskaft (april-augusti, oktober): Andra året kan bladskaft skördas på samma sätt som stjälkar. • Hel ört (juni-september): Andra året insamlas hel ört. • Blomma (juli-augusti): Andra året insamlas blommor; de kan torkas till eterneller. • Stjälk (juni-juli): Andra året insamlas stjälkar före blomningen, sedan blir de träiga. Stjälken skärs av nära marken, bladen tas bort, och barken lossas vid stjälkbasen så att den kan dras av uppåt mot spetsen. Kvar har man den vita saftiga innerdelen. Saften kan ge eksem. • Frukt (hösten): Frön tas till vara på hösten. Tredje året • Rot (april): Tredje året insamlas rötter tidigt på våren "innan göken börjar gala". • Stjälk (juni-juli): Stjälk kan skördas även tredje året före blomningen. • Blomma (juli-augusti): Kan skördas tredje året om man klippt bort blomstjälken året innan. • Frukt (hösten): Tredje året insamlas frön. Växtförhållanden Fjällkvanne vill ha fuktig genomsläpplig sandjord; i lerhaltig utvecklas rötterna dåligt. Man hittar den vild på fuktig sand- och torvmark: ängsmarker, videsnår, rasbranter, i Norrland på fjällslänter, älvstränder och längs bäckar. Lättodlad på fuktiga halvskuggiga ställen så länge plantan är vindskyddad och överlever hur kall vinter som helst. Tar mycket plats och konkurrerar ut ogräs och annat, inget växer under den. Kor och renar äter gärna örten, björnar gillar roten. • Förökas från frö som sås direkt på växtplatsen så tidigt som möjligt eftersom de snabbt tappar i grobarhet, alltså helst redan på hösten av årets frö. Plantorna självsår också lätt. Väntar man till våren bör fröna frysas först för att efterlikna vinter och sås tidigt. Utbredning • Europa: Vild och förvildad i norra Europa - allmän i större delen av skandinaviska fjällen. På Färöarna och södra Grönlands kuster, i Ryssland till Ural. Odlas för roten och stammen för användning i likör (Belgien, Ungern, Tyskland, Spanien, England, Frankrike - Clermont Ferrand i Auvergne är känt för sina odlingar) och för framställning av eterisk olja (Ungern, Tyskland, Belgien). • Sverige: Allmän i fjällen, ganska vanlig ner till Dalarna. Odlingsförsök på 1990-talet föll inte väl ut ekonomiskt. Linnés något förvånande beskrivning i svenska floran 1755 av utbredningen av kvanne (Angelica archangelica L.) verkar gälla både fjällkvanne och strandkvanne: "Växer tämligen sällsynt i skogskärr samt på havsöar i Roslagen och Södermanland, överallt vid bäckstränder i salar i Lapplands och Dalarnas fjäll". • Asien: Vild i norra Asien. • Amerika: Odlas i USA för rot och stam. |
||
| Växtdroger och beredningar | • Rot (Angelicae sativae
radix, Radix angelicae, Angelicae radix): I lokala
farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775. Svenska farmakopén upplaga 1-7 (1775-1869), längre i andra nordiska och europeiska
farmakopéer. • Ört (Angelicae sativae herba, Herba angelicae, Angelicae herba): Svenska medicinaltaxan 1698. I lokala farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775. • Frukt, "frö" (Angelicae sativae semina, Fructus angelicae, Angelicae fructus): I lokala farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775. Svenska farmakopén upplaga 1-4 (1775-1790). • Blad (Folia angelicae, Angelicae folium): Inte i svenska farmakopén men i början av 1900-talet fortfarande upptagen i t. ex. den franska. • Blomma (Flores angelicae, Angelicae flos) • Angelikainfusion (vattenutdrag) • Angelikatinktur (alkoholutdrag) • Angelikaessens (eterisk olja) • Kumariner (isolerat ämne) |
||
|
|
|||
| Historia | Namnet |
||
|
|||
|
Olav får vackert bestycka
Ormen långe och ge sig i väg, och det slutar
med hans död år 1000. Norsk fjällkvanne I norsk folktro var fjällkvanne en fruktbar vårgudinna, bebodd av goda vättar vars kraft man fick del av när man åt den eller bara bar på den. Till 1860-talet red brud och brudgum i Hardanger till kyrkan med var sin bladstjälk av kvanne i handen; hans skulle vara större än hennes. På våren drog man till fjälls för att samla späda blomstjälkar före blomningen, skala och äta som kvannjol, och ta hem så många man kunde. Örten har antagligen odlats sedan vikingatiden i Norge och på Färöarna. Kvanngarder finns omnämnda redan i Gulatingslagen från 11-1200-talet och växten hade länge ett starkt stöd i lagstiftningen. Exporten var betydande från mitten av 1500-talet när kvanne blivit mirakelmedel i Europa. Ännu på 1950-talet fanns odlingar i Norge; i Hardanger odlades den för tvåårsplantornas bladskaft, som äts som grönsak. Ett 50-tal nordnorska ortsnamn innehåller "kvann" eller det lapska "fadno". Isländsk fjällkvanne Även på Island har fjällkvanne antagligen odlats sedan vikingatiden. Här var den en stor exportartikel redan på 1100-talet. Lagtexter från 1200-talets början nämner örten (den fick inte grävas upp på andras marker) och de kvannehagar där den odlades. Svensk fjällkvanne I Sverige har fjällkvanne odlats eller planterats in i Dalarna, Härjedalen och södra Lappland sedan åtminstone 1300-talet. I pesttider eller när fara hotade från häxor, mal och vägglöss - jämt alltså - skyddade en planta upphängd i boningshuset och ladugården. Idag hängs den i bilen där den sägs förebygga åksjuka. Från mitten av 1500-talet var den svenska exporten stor. Enligt en apotekarhandbok från mitten av 1800-talet var det medicinska bruket nästan avlagt i Sverige vid den tiden. Vid stora influensaepidemier har den dock tuggats in på 1930-talet i norr. Europeisk angelika Fjällkvanne är en av de få växter som spridits söderut. På 1400-talet fanns den i tyska klosterodlingar. Roten kom först i bruk i baltiska och tyska stater och hade snart fått rykte i hela Europa som det främsta skyddsmedlet mot pest. Nordlig fjällkvanne ansågs överlägsen, vilket bevisades av att nordliga trakter som Island och Norrland där den användes mycket kom lindrigt undan från pesten. Senare har detta förklarats med att klimatet var för kallt för pestloppan. På 1500-talet var Paracelsus en av angelikans främsta förespråkare. Århundradet därpå skriver den engelske örtamannen Culpeper om angelika och tycker det är onödigt besvär att beskriva växten; den växer ju i varenda trädgård. Han beskriver hur både stjälk och rot används i många former: pulveriserad, kanderad, utdragen i vinäger, i bit att lukta på, som aromatiskt vatten, dekokt och färsk saft. Nyttorna är många särskilt mot smittsamma sjukdomar, i synnerhet saturniska, men till pestmedlen räknar han den inte, och anser att strätta (Angelica sylvestris) kan användas på samma sätt. Ärkeänglarnas angelika Galopperande pest i kombination med en undergörande växt odlad i kloster var en bra grogrund för legendbildning. Den vanligaste historen är att en munk knäböjer i en kyrka och ber om hjälp att lindra den pestdrabbade mänsklighetens nöd. Han somnar och möter i drömmen ärkeängeln Gabriel som berättar om den enda växt som kan hjälpa. I efterhand har kvannen också blivit förknippad med ärkeängeln Mikael som enligt gamla kalendern firades 8 maj, då kvannen blommar i södra Europa. Culpeper kallar kvanne angelika och så heter den i alla länder enligt honom. Och sådana avgudanamn kanske "hedningar och papister" kan ge, men att läkare härmar efter som apor och gör likadant är inget annat än hädelse. Som exempel nämner han trefaldighetsört för den trefärgade styvmorsviolen och apostlasalva för en salva med tolv ingredienser. Och avslutar med den ofta citerade sucken: |
||
|
|||
| Linnés angelika Linné, som på lappländska resan 1732 sett fjällkvanne användas som mat och medicin, beskriver bara strätta (Angelica sylvestris L.) i Pharmacopaea Holmiensis 1740. Kvanne (Angelica archangelica L.) kommer med först i svenska floran 1755: |
|||
|
|||
|
Nationalekonomiskt sinnad som alltid
läxade Linné upp de svenska apoteken
för att de använde importerad kvanne fast
det fanns så god inhemsk: |
|||
|
|||
| Ätbar fjällkvanne Fjällkvanne har varit viktig för arktiska och subarktiska folk som mat och krydda. Några exempel på användning: • Stjälk: "Stjälkarna skalade äta lapparna gärna råa", berättar Linné från Lappland, där man gav dem till barnen som godis, det enda som fanns före 1864 då näringsfrihet infördes och lanthandlare kunde etablera sig. De lär vara ett utmärkt sötningsmedel, t. ex. i rabarber där man kan minska sockermängden genom att ha i blomstjälk av kvanne. Stjälkarna plockas späda före blomningen andra året. De har stark frisk smak som samerna enligt Linné mildrade genom rostning eller torkning (rasi). Skalade stjälkar kan ätas råa, kokta som grönsak och inkokta i sockerlag; i England och Frankrike förekommer de som dekoration på bakverk. De är ihåliga och "blir bra flöjter och blåsrör". • Blad: Bladen kanderas och syltas, bereds till te och destilleras till eterisk olja. Torkade blad har rökts som tobak - röken höll vargarna borta. Mittnerven kan ätas ungefär som selleri. Bladskaften är från andra året fyllda och kan ätas råa i sallad, kokta som grönsak och inkokta i sockerlag. • Blomma: Samer i Skandinavien och folk i Sibirien konserverade renmjölk med knopparna. Alla delar av växten ger smak åt mjölken och får den att koagulera men särskilt blomknopparna har använts; man kokade dem också till en gröt som späddes med renmjölk. De kunde också kokas med vassla av renmjölk till ett tjockt extrakt som gavs till sjuka i stora doser för att få svetten att bryta fram. De kan också ätas råa som godis och kokta ungefär som blomkål. • Frö: Fröna kan beredas till te. Den eteriska oljan ingår i flera klosterlikörer. • Rot: Rötterna är den del som använts mest som förebyggande läkemedel mot pest, magsjukdomar, lungsot och andra smittsamma sjukdomar. Bäst var rot som aldrig burit stjälk, d.v.s. från första sommaren (urtas). Den hjälpte också mot kolik och över huvud taget mot det mesta och gav långt liv. När samer begav sig till folkrika kusttrakter såg de noga till att ha en rotbit att tugga på för att "slippa lukten av allt otäckt". Intagen i stor mängd sades den vara suverän mot ormbett och man odlade fjällkvannen för att ormar sades sky rotens lukt. Inomhus brändes den som rökelse. Finfördelad rot användes som snus och medel mot snuva. I England och på kontinenten förekommer roten kanderad till konfekt. Enligt moderna magiker ska den skördas när västanvind blåser: läppjar man på ett elixir av den i kritiska stunder skall man strax känna dess magiska verkan, som bland annat är att ge dygden måttfullhet. Roten kan beredas till te och eterisk olja destilleras ur den. Torkade rötter, frön, blad och blommor ger god doft i potpourrier. Element och kvaliteter Astrologiskt styrd av solen och dess tecken Lejonet (elementet eld, fast kvalitet) (Culpeper). Kinesiskt element: Eld. Ayurveda klassificerar angelikasläktet som balanserande på alla tre konstitutionerna vata, kapha och pitta. |
|||
|
|
|||
|
• Litteratur:
Se t ex Botanica (2003), Corneliuson (2000), Culpeper
(1976), Eidlitz (1971), Gentz och Lindgren (1946), Grimberg volym 5 (1922), Hallbert (1981), Hansson och Hansson (2002), Heino (2001), Hellquist
(1922), Hewe (1984), Impecta (2004), Juneby (1999),
Kalm (1960), Kinkele (2004), Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren (1918),
Linné (1954), Linné (1971), Linné
(1975), Linné (1986), Linell och Hylander (1955),
Ljungqvist (2007), Lundberg (1960), Mossberg och Stenberg (1992), Nilsson och Sandberg (1982) Nylén
och Olsson (1982), Pharmacopea suecica I (1775), Podlech (1989), Stary
och Jirásek (1975), Stevenson (1979), Stodola och
Volák (2000), Svanberg (1998). • Citat: Har länge varit förväxlad...: Berlin (1849). Det berättas att en dag...: "Olav den heliges saga" i Snorre Sturlasons samling av kungasagor Heimskringla. Ack! Jag beklagar...: Culpeper (1976). • Artiklar: Rosén, Susanna: Frön till historiska grönsaker (Allt om trädgård 2000:3). • Nätpublikationer: Den virtuella floran (2006 11 13). |
|||
|
|
|||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
|||
|
|
|||
