 |
Angelika |
||
|
En mäkta verkan sägs angelie innebära, ty de som av den rot ett litet stycke skära och hålla i sin mun, dem kan förgift ej döda, ond luft och trolldom ej tillfoga någon möda. (Spegel: Guds verk, 1685) |
|||
| Synonymer | Angelika, kvanne, kvannrot,
angelikaört, vild angelika, ängel, ärkeängel 1) Fjällkvanne, äkta angelika, helig treefaldigheetzört, heligand, björnstut 2) Strandkvanne, havssträtta |
||
| Botaniska namn | Angelica archangelica L.
= Angelica officinalis (Hoffm.) Ahlfv. = Archangelica
officinalis Hoffm. 1) Angelica archangelica L. ssp. archangelica 2) Angelica archangelica L. ssp. litoralis = Angelica archangelica L. var. litoralis = Angelica litoralis = Archangelica litoralis |
||
| Engelska namn | Angelica herb, wild angelica, longwort 1) Archangelica, root of the holy ghost, common angelica, European angelica |
||
| Andra namn | Romanska språk Herba angelica (latin), herbe d'angélique (franska) Nordiska språk Kvan (danska), kvann, kvanne (norska), aetihvönn (isländska), väinönputki (finska), fatno, fadno (lapska) 2) Strand-kvan (danska) Andra språk Engel, Angelika, Arznei-Engelwurz, Erzengelkraut, Heiligengeist, Dreieinigkeit (tyska) |
||
|
|
|||
| Besläktade | Släktet Angelica omfattar
runt 50-100 arter beroende på vem man frågar.
• Amerikansk angelika (Angelica atropurpurea), eng. American angelica, masterworth: USA; använd av indianer som lockbete vid fiske och jakt. • Japansk angelika (Angelica polymorpha), mand. Dong quai, dang gui, tang kwei. Den mest kända av de tiotal angelikor som hör till stapelvarorna i kinesisk medicin; förväxlas ofta med kvanne och libbsticka. • Odlad angelika (Archangelica sativa = Angelica archangelica var. sativa): Växer på fuktiga ställen i södra och mellersta Europa bergstrakter. |
||
|
|||
| förklaras i en apotekarhandbok
i mitten av 1800-talet. Sverige Förutom kvanne (fjällkvanne och strandkvanne) finns endast en art av släktet Angelica i Sverige - t.o.m. Linné hade svårt att skilja dem åt: • Strätta, skrätta, björnstut, myrstut, björnpipa, tjuton, slöka, slöke, sprutkål, sprutflok (Angelica sylvestris L.), eng. wild angelica, Jack-jump-about, no. sløke, da. angelik, isl. geithvönn, fi. karhunputki, ty. Engelwurz Upp till 2 m hög ihålig stam (utan kvannens röda färg). Bladen är tandade och 2-3 gånger pardelade. Blommorna är vita till rödlätta (inte gröna som kvannens) (juli-augusti) och sitter i platta eller rundade flockar (inte kvannens helrunda). Den har tunnare och mindre rötter än både fjällkvanne och strandkvanne. Allmän i Sverige utom längst i norr på fuktig mark, skogar och ängar, ibland tillsammans med strandkvanne. Framför allt har strättan inte fjällkvannens och strandkvannens starka lukt och goda smak. Har i farmakopéer använts som ersättning för fjällkvanne (se Växtdroger nedan) men är inte likvärdig. |
|||
| Ej besläktade | • Det har hänt att angelika förväxlats med sprängört - brrr. | ||
|
|
|||
| Beskrivning | 1) Fjällkvanne |
||
| Odling och bruk | Skörd Alla delar skördas vid torr väderlek, aldrig direkt efter ett regn. Vild kvanne smakar starkare och har kraftigare verkan än odlad. Första året • Blad: Första året bör inga blad skördas; några bör i alla fall sparas om man vill att angelikan ska blomma andra året. Andra året • Blad (april-augusti, oktober): Andra året insamlas blad i april-augusti från höstsådda plantor, i oktober från vårsådda. • Bladskaft (april-augusti, oktober): Andra året kan bladskaft skördas på samma sätt som stjälkar. • Hel ört (juni-september): Andra året insamlas hel ört. • Blomma (juli-augusti): Andra året insamlas blommor; de kan torkas till eterneller. • Stjälk (juni-juli): Andra året insamlas stjälkar före blomningen, sedan blir de träiga. Stjälken skärs av nära marken, bladen tas bort, och barken lossas vid stjälkbasen så att den kan dras av uppåt mot spetsen. Kvar har man den vita saftiga innerdelen. Saften kan ge eksem. Tredje året • Rot (april): Tredje året insamlas rötter. • Frukt (hösten): Tredje året insamlas frön. Växtförhållanden Båda sorternas kvanne vill ha fuktig genomsläpplig sandjord; i lerhaltig utvecklas rötterna dåligt. 1) Fjällkvanne Vild på fuktig sand- och torvmark: ängsmarker, videsnår, rasbranter, i Norrland på fjällslänter, älvstränder och längs bäckar. Självsår sig lätt. Överlever hur kall vinter som helst. Lättodlad på fuktiga halvskuggiga ställen så länge plantan är vindskyddad. Tar mycket plats och konkurrerar ut ogräs och annat, inget växer under den. Bladen vissnar på hösten men kommer igen tidigt nästa år. Kor och renar äter gärna örten, björnar gillar roten. • Förökas från frö som sås direkt på växtplatsen så tidigt som möjligt eftersom de snabbt tappar i grobarhet, alltså helst redan på hösten av årets frö. Väntar man till våren ska fröna frysas först för att efterlikna vinter och sås tidigt. Kommer upp tidigt på våren, ibland genom snö. 2) Strandkvanne Vild på sandiga och klippiga havsstränder. Står kvar torr på vintern. Utbredning Linnés något förvånande beskrivning i svenska floran 1755 av utbredningen gäller antagligen båda sorternas kvanne (Angelica archangelica L.): "Växer tämligen sällsynt i skogskärr samt på havsöar i Roslagen och Södermanland, överallt vid bäckstränder i salar i Lapplands och Dalarnas fjäll". 1) Fjällkvanne • Europa: Vild och förvildad i norra Europa - allmän i större delen av skandinaviska fjällen, i Sverige ganska vanlig ner till Dalarna. På Färöarna och södra Grönlands kuster, i Ryssland till Ural. Försök att i Sverige på 1990-talet föll inte väl ut ekonomiskt. Odlas för roten och stammen för användning i likör (Belgien, Ungern, Tyskland, Spanien, England, Frankrike - Clermont Ferrand i Auvergne är känt för sina odlingar) och för framställning av eterisk olja (Ungern, Tyskland, Belgien). • Asien: Vild i norra Asien. • Amerika: Odlas i USA för rot och stam. 2) Strandkvanne • Europa: Vild på havsstränder i norra Europa, inklusive längs de svenska kusterna och på Gotland. |
||
| Växtdroger och beredningar | • Rot (Angelicae sativae
radix, Radix angelicae, Angelicae radix): I lokala
farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775. Svenska farmakopén upplaga 1-7 (1775-1869). Levde
kvar längre i europeiska och andra nordiska länders
farmakopéer. • Ört (Angelicae sativae herba, Herba angelicae, Angelicae herba): Svenska medicinaltaxan 1698. I lokala farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775. • Frukt, "frö" (Angelicae sativae semina, Fructus angelicae, Angelicae fructus): I lokala farmakopéer innan Sverige fick en natinell 1775. Svenska farmakopén upplaga 1-4 (1775-1790). • Blad (Folia angelicae, Angelicae folium): Inte i svenska farmakopn men fortfarande i början av 1900-talet upptagen i t. ex. den franska. • Blomma (Flores angelicae, Angelicae flos) • Angelikainfusion (vattenutdrag) • Angelikatinktur (alkoholutdrag) • Angelikaessens (eterisk olja) • Kumariner (isolerat ämne) |
||
| Beredningar | |||
|
|
|||
| Historia | Namnet |
||
|
|||
|
Olav får vackert bestycka
Ormen långe och ge sig i väg, och det slutar
med hans död år 1000. Norsk vanne I folktron var kvanne en fruktbar vårgudinna, bebodd av goda vättar vars kraft man fick del av när man åt den eller bara bar på den. Till 1860-talet red brud och brudgum i Hardanger till kyrkan med var sin bladstjälk av kvanne i handen; hans skulle vara större än hennes. På våren drog man till fjälls för att samla späda blomstjälkar före blomningen, skala och äta som kvannjol, och ta hem så många man kunde. Örten har antagligen odlats sedan vikingatiden i Norge. Kvanngarder finns omnämnda redan i Gulatingslagen från 11-1200-talet och växten hade länge ett starkt stöd i lagstiftningen. Exporten var betydande från mitten av 1500-talet när kvanne blivit mirakelmedel i Europa. Ännu på 1950-talet fanns odlingar i Norge; i Hardanger odlades den för tvåårsplantornas bladskaft, som äts som grönsak. Ett 50-tal nordnorska ortsnamn innehåller "kvann" eller det lapska "fadno". Isländsk kvanne Även på Island har kvanne antagligen odlats sedan vikingatiden. Här var den en stor exportartikel redan på 1100-talet. Lagtexter från 1200-talets början nämner örten (den fick inte grävas upp på andras marker) och de kvannehagar där den odlades. Svensk kvanne I Sverige har kvanne odlats eller planterats in i Dalarna, Härjedalen och södra Lappland sedan åtminstone 1300-talet. I pesttider eller när fara hotade från häxor, mal och vägglöss - jämt alltså - skyddade en planta upphängd i boningshuset och ladugården. Idag hängs den i bilen där den sägs förebygga åksjuka. Från mitten av 1500-talet var den svenska exporten stor. Enligt en apotekarhandbok från mitten av 1800-talet var det medicinska bruket nästan avlagt i Sverige vid den tiden. Vid stora influensaepidemier har den dock tuggats in på 1930-talet i norr. Europeisk angelika Kvanne är en av de få växter som spridits söderut av medeltidens munkar. På 1400-talet fanns den i tyska klosterodlingar. Roten kom snart i allmänt bruk i baltiska och tyska stater som läkemedel mot pest, tyfus och andra farsoter. Inom kort hade kvanne fått rykte i hela Europa som det främsta skyddsmedlet mot smittor och onda inflytanden, från pest till trolldom. Nordlig fjällkvanne ansågs överlägsen och bäst var rot som aldrig burit stjälk, alltså tagits den första sommaren. På 1500-talet var Paracelsus en av dess främsta förespråkare. Århundradet därpå skriver den engelske örtamannen Culpeper om angelika och tycker det är onödigt besvär att beskriva växten; den växer ju i varenda trädgård. Han beskriver hur både stjälk och rot används i många former: pulveriserad, kanderad, utdragen i vinäger, i bit att lukta på, som aromatiskt vatten, dekokt och färsk saft. Nyttorna är många särskilt mot smittsamma sjukdomar, i synnerhet saturniska, men till pestmedlen räknar han den inte, och anser att strätta (Angelica sylvestris) kan användas på samma sätt. Ärkeänglarnas angelika Galopperande pest i kombination med en undergörande växt odlad i kloster var en bra grogrund för legendbildning. Den vanligaste historen är att en munk knäböjer i en kyrka och ber om hjälp att lindra den pestdrabbade mänsklighetens nöd. Han somnar och möter i drömmen ärkeängeln Gabriel som berättar om den enda växt som kan hjälpa. I efterhand har kvannen också blivit förknippad med ärkeängeln Mikael som enligt gamla kalendern firades 8 maj, då kvannen blommar i södra Europa. Culpeper kallar kvanne angelika och så heter den i alla länder enligt honom. Och sådana avgudanamn kanske "hedningar och papister" kan ge, men att läkare härmar efter som apor och gör likadant är inget annat än hädelse. Som exempel nämner han trefaldighetsört för den trefärgade styvmorsviolen och apostlasalva för en salva med tolv ingredienser. Och avslutar med den ofta citerade sucken: |
||
|
|||
| Linnés angelika Linné, som på lappländska resan 1732 sett fjällkvanne användas som mat och medicin, beskriver bara strätta (Angelica sylvestris L.) i Pharmacopaea Holmiensis 1740 och kvanne (Angelica archangelica L.) först i svenska floran 1755. |
|||
|
|||
|
Nationalekonomiskt sinnad som alltid
läxade han upp de svenska apoteken
för att de använde importerad kvanne fast
det finns så god inhemsk:
|
|||
|
|||
| Ätbar kvanne • "Stjälkarna skalade äta lapparna gärna råa", berättar Linné från Lappland, där man gav dem till barnen som godis. De lär vara ett utmärkt sötningsmedel, t. ex. i rabarber där man kan minska sockermängden genom att ha i blomstjälk av kvanne. De plockas späda före blomningen andra året och har stark frisk smak som samerna enligt Linné mildrade genom rostning eller torkning (rasi). De kan ätas skalade och råa, kokta som grönsak eller kanderas. De är ihåliga och "blir bra flöjter och blåsrör". • Bladskaften på odlad kvanne är från andra året fyllda och kan ätas som grönsak. • Bladen kan fås kanderade i Frankrike och syltade i norra Norge. De kan beredas till te och eterisk olja destilleras ur dem. Torkade blad har rökts som tobak - röken höll vargarna borta. • Blomman (outslagen) kan kokas ungefär som blomkål. • Frön: Kan beredas till te. Den eteriska oljan ingår bland annat i flera klosterlikörer. • Roten (helst från första sommaren; urtas) är den del som har använts mot pest och andra smittsamma sjukdomar. Samer ansåg att den ger långt liv och när de begav sig till folkrika kusttrakter såg de noga till att ha en bit att tugga på för att "slippa lukten av allt otäckt". I England och på kontinenten förekommer kanderad rot som konfekt. Enligt moderna magiker ska roten skördas när västanvind blåser: läppjar man på ett elixir av den i kritiska stunder skall man strax känna dess magiska verkan, som bland annat är att ge dygden måttfullhet. Roten kan beredas till te och eterisk olja destilleras ur den. Element och kvaliteter Astrologiskt styrd av solen och dess tecken Lejonet (elementet eld, fast kvalitet) (Culpeper). Kinesiskt element: Eld. Ayurveda klassificerar angelikasläktet som balanserande på alla tre konstitutionerna vata, kapha och pitta. |
|||
|
|
|||
|
• Litteratur:
Se t ex Botanica (2003), Corneliuson (2000), Culpeper
(1976), Gentz och Lindgren (1946), Hansson och Hansson (2002), Heino (2001), Hellquist
(1922), Hewe (1984), Impecta (2004), Juneby (1999),
Kalm (1960), Kinkele (2004), Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren (1918),
Linné (1954), Linné (1971), Linné
(1975), Linné (1986), Linell och Hylander (1955),
Ljungqvist (2007), Lundberg (1960), Mossberg och Stenberg (1992), Nilsson och Sandberg (1982) Nylén
och Olsson (1982), Pharmacopea suecica I (1775), Stary
och Jirásek (1975), Podlech (1989), Stodola och
Volák (2000). Har länge varit förväxlad...:
Berlin (1849). Det berättas att en dag...: "Olav
den heliges saga" i Snorre Sturlasons samling av kungasagor
Heimskringla. Ack! Jag beklagar...: Culpeper
(1976). • Artiklar: Rosén, Susanna: Frön till historiska grönsaker (Allt om trädgård 2000:3). • Nätpublikationer: Den virtuella floran (2006 11 13). |
|||
|
|
|||
|
© Shenet 1997 - 2010 |
|||
|
|
|||
