|
|
|
 |
Aloebuske
|
|
Synonymer |
Aloe
vera, äkta aloe, läkealoe, såraloe |
Botaniska
namn |
Aloe
vera (L.) Burm. f. = Aloe barbadensis Mill.
= Aloe abyssinica = Aloe vulgaris = Aloe perfoliata |
Engelska
namn |
Aloe,
burn plant, first aid plant, medicine plant, miracle plant |
Andra namn |
Romanska språk
Aloe (latin), aloe (italienska), aloe, aloès (franska),
savila (spanska)
Nordiska språk
Aloe (danska), aloe (norska), aaloe (finska)
Asiatiska språk
Rokai (japanska), lu hui (mandarin = kinesiska), ghritakumari,
kumari (sanskrit), sabir (egyptisk arabiska)
Andra språk
Aloe (grekiska), Curacao-aloe, Aloe (tyska) |
|
Besläktade |
Aloesläktet omfattar
över 300 suckulenter som kan vara allt från
örter till träd. Många är populära
krukväxter och trädgårdsväxter,
vanligen med orange till röda blommor. De flesta blir förr
eller senare kallade "sydafrikansk aloe" eller
"kapaloe", eftersom alla växer i södra
Afrika.
Farmakopéernas
aloe
Läkemedlet "aloe" i europeiska farmakopéer
har aldrig varit gelé utan torrt pulverextrakt.
Det erhålls ur några sydafrikanska arter:
Blåaloe, kapaloe,
sydafrikansk aloe (Aloe ferox): Holländarna
organiserade odling i Sydafrika på 1700-talet.
Den moderväxt som
svenska farmakopén föreskrev 1946; samma
aloe används fortfarande och tas från vildväxande
plantor. 4-5 m hög
buske med vedartad stam och upp till 1 m långa
blågröna blad med taggar längs kanterna.
Fackelaloe (Aloe
succotrina = Aloe socotrina): Troddes länge vara
den art som växte på Sokotra, därför
till långt in på 1800-talet i Europa kallad
Sokotraaloe. Senare har man enats om att aloen på
Sokotra är Aloe perryl (nedan).
Rödaloe,
kapaloe, sydafrikansk aloe (Aloe africana): Röda
blommor. Även som krukväxt.
Sokotraaloe
(Aloe perryl): Vild och odlad på ön Sokotra
utanför Somalia. Extraktet berömdes som det
bästa redan av Avicenna på 1000-talet och
var länge det vanliga i europeiska farmakopéer,
dock ej den svenska. Idag exporteras inget. Även
som krukväxt.
• Zebraaloe, sebraaloe (Aloe variegata): Rosaröda blommor, mönstrade blad. Har varit vanlig som krukväxt i Norden; de uppskurna bladen kunde man lägga på brännsår.
|
Ej besläktade |
Aloeved från örnträdet (Aquilaria agallocha) - Bibelns aloe: Magmedlet aloe från olika arter av läkealoe ska inte förväxlas med aloeved från örnträdet. Namnet
användes redan av klassiska författare om båda.
och följde sedan med in i grekiska och latinska bibelöversättningar.
Linaloeträd
(Bursera delpechiana) är ett senare uppdykande träd från Amerika.
Amerikansk aloe, hundraårig aloe (Agave americana),
eng. century plant: Hör till släktet och
familjen agave; av vissa arter får man sisalhampa. Förväxlingsrisk
p. g. a. att en del arter av agave liknar aloe. |
|
Beskrivning |
• Ört: Flerårig suckulent, upp till 2-3 m hög, som krukväxt upp
till 50 cm. Kort stam.
• Blad: Fetbladen kommer i rosett och sitter i spiral på stammen. De är
först grönspräckliga, sedan grågröna
till blågröna, långa, vasst spetsiga, tandade längs kanterna.
• Blomma: Från
bladrosetten på gamla plantor kommer på våren
en stängel där gula, orange eller röda rörformiga
klockblommor sticker upp i klasar. |
Odling och skörd |
Skörd
Gelé: Gelét tas tillvara genom att bladen skärs
av och läggs med snittytan nedåt så
att innanmätet kan rinna eller, vanligare, pressas
ut. I odling lär plantor som är fyra år
eller äldre vara de bästa, möjligen för
att bladen då fått lite storlek. På
krukväxter skär man vid behov av ett helt
blad och frilägger geléfilén med
ett par längdsnitt. Den är färdig att
användas som den är. Att den snart blir tunn
och flytande påverkar inte kvaliteten. Vanligare i odling är att pressa bladen
hela och oskalade, med nackdelen att man då får
med även aloinet i bladens ytterskikt
- bra som magmedel men inte önskvärt i gelé.
En ännu mer rationell metod är att
begjuta hela blad med kokhett vatten eller lösningsmedel.
Växtförhållanden
Ingen av aloearterna kan odlas i det tempererade Europa.
Odling inomhus
Flera av aloearterna kan hållas som krukväxter
- de trivs i dagens torra
inomhusklimat. Äldre plantor kan blomma. Bladen
är känsliga för stark sol, som ger svarta
fläckar och låg temperatur. Övervattning
får dem att ruttna - ibland kan plantan räddas
om man tar bort de dåliga bladen och låter
den torka ut.
Utbredning
Amerika: Storskaligt odlad i södra
USA, Venezuela, Västindien, där man också gör
magmedlet av flera aloearter, även Aloe vera.
Afrika: Vild och odlad i södra och östra
Afrika.
Asien: Odlad, i något förändrad
form, särskilt i Indien
|
Växtdroger och beredningar |
Intorkad aloesaft (Aloe caballina, Aloe hepatica, Aloe
socotrina, Aloe capensis, Aloe lucida, Aloe): Svenska farmakopéns samtliga upplagor 1-11 (1775-1946), aldrig från Aloe
vera.
Aloegelé,
aloesaft (Aloe succus) |
|
Historia |
Namnet
Aloe av grekiska och latin aloe som betecknade både växten och dess torra
aloinextrakt som användes som laxermedel. Ordet är
inte släkt med aloeved
eller linaloe. Härav aloe, i svenskan sedan 1659, här som i övriga bara om
aloinextraktet; den okända moderväxten
var det aldrig aktuellt att namnge.
Vera = sann, äkta;
i botaniska sammanhang i betydelsen "som
stämmer med typarten".
Ursprung
Antagligen ursprunglig kring Röda havet - arabiska
halvön och nordöstra Afrika - och kanske också i
Medelhavsområdet och på Kanarieöarna.
Bibelns aloe
är inte läkealoe. Den välluktande aloe som egyptierna balsamerade
med och som Jesus gneds in med av sina vänner enligt egyptisk begravningssed
var aloeved, harts från örnträdet.
Tidig spridning
Spreds till varma länder österut (Kina, Indien)
och söderut (södra Afrika). Hur växten
kom västerut till Amerika och Västindien,
där den odlas så storskaligt idag, har man
bara kunnat spekulera om - kanske med slavar från
Afrika eller med nybyggare från Europa.
Att Alexander den store på 300-talet f. Kr. skulle ha haft planer på att annektera ön
Sokotra utanför Somalia för att aloe av någon
sort växte där, verkar ingen tro idag. Hans hovbotaniker
Theofrastos nämner ingen aloe.
Läkemedlet aloe
Forntida omnämnanden av aloe tas ibland till intäkt
för att aloegelé skulle vara ett urgammalt
läkemedel. Det är ytterst tveksamt. Den vanliga
drogformen har varit torrt pulverextrakt, först
på senare år erhållet av Aloe vera.
Läkemedlet aloe (ht
'w3) i Ebers-papyrusen
(1550 f. Kr.) är sokotraaloe (Aloe perryl).
Moderväxten till den aloe som omtalas i sanskrittexter
på 400-talet f. Kr. är inte identifierad,
inte heller den aloe som nämns av Plinius och Dioskorides
första århundradet, men enligt båda fick man den
bästa från Indien. Läs omnämnandena av aloe i Papyrus Ebers och hos Plinius och om drogformer och användning under
aloegelé.
Element och kvaliteter
Enligt elementläran en varm växt (Hildegard
av Bingen).
Ayurveda klassificear aloebusken som besk, söt,
kylande och sammandragande med förmåga att
balansera vata, kapha och pitta.
|
|
Litteratur:
Se t ex Botanica (2003), Bøgeskov (2000), Corneliuson
(2000), Ebbell (1937), Gentz och Lindgren (1946), Juneby (1999), Lindgren (1918), Linell och Hylander (1955), Manniche (2006), Nationalencyklopedins
ordbok (1995), Pharmacopea suecica I (1775), Plinius bok 20, 21 (1951), Plinius bok 26, 27 (1966), Plinius bok 14 (1968), Schweigger och Kammerer (1998), Svanberg (1998), Svenska farmakopén VIII
(1901), Svensson (1996), Theofrastos (1916).
Nätpublikationer:
Svensk kulturväxtdatabas (SKUD) (2005 04 27). Convention
on International Trade with Endangered Species (CITES)
(2005 04 27). Nationalencyklopedin
(2005 12 14). |
|
|
© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/aloe.html
Datum: 2021 02 28 -
Uppdaterad: 2010 09 4
Cookieinfo
|
|