Aloebuske

Aloesläktet omfattar över 300 suckulenter som kan vara allt från örter till träd. Många är populära krukväxter och trädgårdsväxter, vanligen med orange till röda blommor. De flesta blir förr eller senare kallade "sydafrikansk aloe" eller "kapaloe", eftersom alla växer i södra Afrika.
Farmakopéernas aloe
Läkemedlet "aloe" i europeiska farmakopéer har aldrig varit gelé utan torrt pulverextrakt. Det erhålls ur några sydafrikanska arter:
• Blåaloe, kapaloe, sydafrikansk aloe (Aloe ferox): Holländarna organiserade odling i Sydafrika på 1700-talet. Den moderväxt som svenska farmakopén föreskrev 1946; samma aloe används fortfarande och tas från vildväxande plantor. 4-5 m hög buske med vedartad stam och upp till 1 m långa blågröna blad med taggar längs kanterna.
• Fackelaloe (Aloe succotrina = Aloe socotrina): Troddes länge vara den art som växte på Sokotra, därför till långt in på 1800-talet i Europa kallad Sokotraaloe. Senare har man enats om att aloen på Sokotra är Aloe perryl (nedan).
• Rödaloe, kapaloe, sydafrikansk aloe (Aloe africana): Röda blommor. Även som krukväxt.
• Sokotraaloe (Aloe perryl): Vild och odlad på ön Sokotra utanför Somalia. Extraktet berömdes som det bästa redan av Avicenna på 1000-talet och var länge det vanliga i europeiska farmakopéer, dock ej den svenska. Idag exporteras inget. Även som krukväxt.
• Zebraaloe, sebraaloe (Aloe variegata): Rosaröda blommor, mönstrade blad. Har varit vanlig som krukväxt i Norden; de uppskurna bladen kunde man lägga på brännsår.

Skörd
• Gelé: Gelét tas tillvara genom att bladen skärs av och läggs med snittytan nedåt så att innanmätet kan rinna eller, vanligare, pressas ut. I odling lär plantor som är fyra år eller äldre vara de bästa, möjligen för att bladen då fått lite storlek. På krukväxter skär man vid behov av ett helt blad och frilägger geléfilén med ett par längdsnitt. Den är färdig att användas som den är. Att den snart blir tunn och flytande påverkar inte kvaliteten. Vanligare i odling är att pressa bladen hela och oskalade, med nackdelen att man då får med även aloinet i bladens ytterskikt - bra som magmedel men inte önskvärt i gelé. En ännu mer rationell metod är att begjuta hela blad med kokhett vatten eller lösningsmedel.
Växtförhållanden
Ingen av aloearterna kan odlas i det tempererade Europa.
Odling inomhus
Flera av aloearterna kan hållas som krukväxter - de trivs i dagens torra inomhusklimat. Äldre plantor kan blomma. Bladen är känsliga för stark sol, som ger svarta fläckar och låg temperatur. Övervattning får dem att ruttna - ibland kan plantan räddas om man tar bort de dåliga bladen och låter den torka ut.
Utbredning
• Amerika: Storskaligt odlad i södra USA, Venezuela, Västindien, där man också gör magmedlet av flera aloearter, även Aloe vera.
• Afrika: Vild och odlad i södra och östra Afrika.
• Asien: Odlad, i något förändrad form, särskilt i Indien

Namnet
• Aloe av grekiska och latin aloe som betecknade både växten och dess torra aloinextrakt som användes som laxermedel. Ordet är inte släkt med aloeved eller linaloe. Härav aloe, i svenskan sedan 1659, här som i övriga bara om aloinextraktet; den okända moderväxten var det aldrig aktuellt att namnge.
• Vera = sann, äkta; i botaniska sammanhang i betydelsen "som stämmer med typarten".
Ursprung
Antagligen ursprunglig kring Röda havet - arabiska halvön och nordöstra Afrika - och kanske också i Medelhavsområdet och på Kanarieöarna.
Bibelns aloe
är inte läkealoe. Den välluktande aloe som egyptierna balsamerade med och som Jesus gneds in med av sina vänner enligt egyptisk begravningssed var aloeved, harts från örnträdet.
Tidig spridning
Spreds till varma länder österut (Kina, Indien) och söderut (södra Afrika). Hur växten kom västerut till Amerika och Västindien, där den odlas så storskaligt idag, har man bara kunnat spekulera om - kanske med slavar från Afrika eller med nybyggare från Europa. Att Alexander den store på 300-talet f. Kr. skulle ha haft planer på att annektera ön Sokotra utanför Somalia för att aloe av någon sort växte där, verkar ingen tro idag. Hans hovbotaniker Theofrastos nämner ingen aloe.
Läkemedlet aloe
Forntida omnämnanden av aloe tas ibland till intäkt för att aloegelé skulle vara ett urgammalt läkemedel. Det är ytterst tveksamt. Den vanliga drogformen har varit torrt pulverextrakt, först på senare år erhållet av Aloe vera. Läkemedlet aloe (ht 'w3) i Ebers-papyrusen (1550 f. Kr.) är sokotraaloe (Aloe perryl). Moderväxten till den aloe som omtalas i sanskrittexter på 400-talet f. Kr. är inte identifierad, inte heller den aloe som nämns av Plinius och Dioskorides första århundradet, men enligt båda fick man den bästa från Indien. Läs omnämnandena av aloe i Papyrus Ebers och hos Plinius och om drogformer och användning under aloegelé.
Element och kvaliteter
Enligt elementläran en varm växt (Hildegard av Bingen).
Ayurveda klassificear aloebusken som besk, söt, kylande och sammandragande med förmåga att balansera vata, kapha och pitta.

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/aloe.html
Datum: 2019 09 21 - Uppdaterad: 2010 09 4
Cookieinfo