Shenet - Medicinhistoria

Medicinhistoria

Antiken

Mycket är romarriket känt för men inte för sin medicin eller vetenskap. Det lilla som fanns hämtades från Grekland. Därifrån kom utbildningen och alla läkare som gjorde sig ett namn i Rom. Grekernas skärpa kom sig av den speciella arbetsmetod som introducerats av Hippokrates och hans skola på 400-talet f.Kr: Man rättade sig efter verkligheten istället för efter kartan. Många av de gamla halvt kultiska kurerna från Asklepios-templen - diet, solbad, frisk luft, rent vatten, fysisk rörelse, vila - fortsattes, men inte av filosofisk övertygelse utan utifrån vad man faktiskt observerade. Sensation!
Den attityden varade inte länge i Europa. I takt med kristendomens utbredning återuppstod synsättet att sjukdomar orsakades av gudar, nu kallade djävlar, och botades med mirakler och i brist på sådana exorcism.

Tidiga yrken

Sårläkare

Den är laga läkare som har läkt sår av huggvapen, sår med benbrott, sår i bröst eller mage, avhuggen hand eller fot, sår tvärs igenom med två mynningar

säger Upplandslagen 1296. Tre sådana sårläkare skulle ordnas fram av den som tillfogade någon ett sår, så att den sårade själv kunde välja vem han ville ha vård av. I andra landsändar räckte det att erlägga bot för sår och lyte och betala läkarlönen, 12 öre. Laga sårläkare var dock en sällsynthet i Norden så de svåra akuta skadorna togs till yrkesfolk med tillgång till skärande verktyg lämpliga för amputering, t. ex. smeder och bödlar. I Norden var det ofta akut om man ska tro Olaus Magnus:

Dessutom finnes i dessa länder talrika fältskärer, ity att detta folk knappt låter en dag eller timme förgå utan att slåss.

Barberare

I städerna skötte bardskärare (barberius) enklare kladdiga uppgifter som tandutdragning och böldöppning. Många vandrade också omkring och erbjöd sina tjänster. Även i klostren fick barberare snart sin givna uppgift sedan förbuden för munkar att bära skägg började dugga på 1000-talet. Till slut överlät kyrkans män också åderlåtningen på dem.
I Stockholm erkändes bardskärarnas yrkesskrå 1496. 1571 fick de ett eget ämbete och rättigheterna och skyldigheterna specificerades. Högst sex mästare, med utländsk utbildning och inte samtidigt i tjänst hos adeln, fick med sina gesäller och lärlingar verka i staden. De fick inte locka sjuka från varandra och sjuka fick inte byta mästare. Bardskärare som umgicks med kvacksalvare eller gav kvacksalvare plåster eller salva blev själva betraktade som kvacksalvare. Läkare från utlandet fick inte utföra barberarsysslor som var att avskära hår, åderlåta och förbinda färska sår (däremot läka gamla sår). Barberarna var också pliktiga att öppna mogna pestbölder och de skulle dessutom övervaka sjukvården i allmänhet. Dessa plikter övergavs kvickt på 1600-talet då barberarna hittade en vida säkrare och behagligare inkomstkälla, nämligen hos adeln, där officerarna börjat odla mustascher.

Badare

Badarna var oftare bofasta i städerna, knutna till badstugor, är de förutom att bada hade tillåtelse att avskära skägg och hår, åderlåta och koppa blod. I badstugornas skydd fuskade de dock med lite av varje, inklusive koppleri . I Sverige övertog de privilegierna 1657 från bardskärarna, som var så glada att bli av med böldöppnandet att de till och med överlät sitt emblem.

Fältskärer

Fältskärerna var ett rått gammalt släkte av allt-i-allo-skärare som tjänstgjorde i arméerna. Fram till 1500-talets mitt bestod deras uppgift i att amputera lemmar och begjuta resterna med kokande olja, därefter i att amputera lemmarna och belägga resterna med sårsalvor - se sårhistoriken. Det kladdiga arbetet under vidriga förhållanden hade så lågt anseende att inte ens kringvandrande barberare tog det på sig trots mycket god betalning. Fortfarande på 1600-talet måste barberare tvingas till tjänstgöring som fältskärer i England. Frivilligt togs jobben bara av kvackare som aldrig utvecklade vare sig skicklighet eller kåranda. Yrket dog ut på 1700-talet i takt med att kirurgerna utvecklade skärandet till en medicinsk specialitet.

Kirurger

Södra Europas motsvarighet till sårläkare var kirurger (lat. cirurgici), som skildes noga från de invärtesläkare (lat. phisici) som börjat utbildas vid universiteten. I den mån de samarbetade med varandra eller med andra yrkesgrupper var det av nödtvång och under ständiga gräl om vilka sysslor den ena eller andra gruppen fick eller måste åta sig.
I Frankrike bildade kirurger ("kirurger med långa rockar") och barberare ("kirurger med korta rockar") en gemensam skola på 1200-talet och ett gemensamt skrå 1301. Kirurgerna ägnade sig åt brutna ben, sårskador och amputationer, barberarna rakade skägg, drog ut tänder och skar i lite av varje. Operationer i dagens mening ägnade sig ingen åt; uppgiften var omöjlig i en tid då man varken kunde bedöva eller söva. På 1500-talet fick kirurgerna syfilis på sin lott, århundradet därpå upphörde deras allians med barberarna och under 1700-talet började de ersätta de gamla fältskärerna och arbeta på att bli jämbördiga med läkarna. I England behöll de titeln Mr som var finare än Dr; än idag tituleras engelska kirurger inte Dr utan Mr. Runt år 1800 hade läkare och kirurger blivit specialister på var sin sida om kniven, med tämligen likvärdig status och båda med krav på medicinsk utbildning.
Men kniv som kniv; i den tyska armén på 1700-talet ingick fortfarande bland kirurgernas plikter att raka officerarna.

Klosterskolor

S:t Cosmas och S:t Damian
(Arabien, 200-talet)
Katolska skyddshelgon för apotekare, barberare, kirurger, läkare;
minnesdag 26 september

De första medicinska utbildningarna av någorlunda omfång och kontinuitet gavs för munkar och nunnor i katedral- och klosterskolor under tidig medeltid. Vården, mer inriktad på isolering och omvårdnad än bot, gavs i helgeandshus och karantäner som drevs av kloster och riddarordnar. I Sverige fanns runt 50 sådana inrättningar som stängdes när protestantism ersatte katolicism i mitten av 1500-talet. Klosterväsendets främsta läkedomsbidrag under de fyra århundraden det varade i Sverige blev förutom själavården odlingen av örter, varav många var nya för Norden, och kunskapen om deras användning som sipprade ut till allmogen.
Kyrkans sjukvård beskars dock undan för undan genom kyrkomötesbeslut som duggade tätt under 11- och 1200-talen.
• Det första kyrkomötet i Clermont 1130 förbjöd klostren att befatta sig med blodsutgjutelse - dit räknades benbrott och köttsår, däremot inte åderlåtning. Resultatet blev en brist på sårläkare som lockade många präster och munkar att slå sig på den lönsamma kirurgin.
• Detta föranledde ett nytt edikt redan från andra Laterankonciliet i Rom 1139: Nu fick det vara slut på att kyrkans män "negligerar sitt eget yrkes heliga syfte och ger illusoriska löften om hälsa mot ogudaktig betalning".
• I Tours 1163 var det återigen dags att påminna om att Ecclesia abhorret a sanguine = Kyrkan skyr låtandet av blod.
• Fjärde Lateran-konciliet i Rom 1215 återgav diakoner och präster rätten att behandla benbrott. Blodsutgjutelse, d.v.s. att bränna eller skära, förblev förbjudet.
Påven Boniface VIII:s bulla 1300 är omdiskuterad. Här förbjöds kristna att skära itu och koka människokroppar. Anledningen var Palestina-pilgrimers vana att koka sina döda för att ta vara på benen så att de kunde föras hem och begravas. Det antas ibland att det månghundraåriga tabut mot att dissikera människokroppar för anatomiska studier stammar ur ett missförstånd av denna bulla.

De kloke

Mindre akuta krämpor av den typ som krävde medicinering snarare än kniv skötte folk själva så länge det gick. När det inte gick längre vände man sig till någon av traktens kloka gubbar eller gummor. En dansk som rest genom Sverige beskrev dessa läkekunniga 1557:

förlupna munkar och nunnor, olärda präster, fördärvade köpmän, gamla käringar, skräddare och smeder, trollkarlar och trollkonor och annat sådant orkeslöst folk som inte vill arbeta.

Ungefär som idag alltså - en brokig grupp med växlande grad av respektabilitet. För alla gällde att de sysslade mindre med örtmedicin än med medicinsk magi.

Sjukhus och skolmedicin

Salernoskolan

Mest berömd av de medicinska klosterskolorna och dominerande under 10-1200-talen blev Salernoskolan i Italien, upphöjd till universitet 1280. Trots att den var knuten till klostret Monte Cassino var den en av de få utbildningsanstalter som lyckades arbeta ostyrd av kyrkan, som sakta men säkert lade sig i allt mer av den medicinska teorin och praktiken. Utbildningen utgick från grekisk och arabisk läketradition; de första lärarna på 900-talet (och länge de enda med medicinska kunskaper över huvud taget i Europa) var judar som utbildats i arabisk medicin i muslimska länder. Det uppseendeväckande med den arabiska läketraditionen, sett ur europeiskt perspektiv, var dess rationalitet och att den inte betraktade sjukdom som syndastraff. Den arabiska kultursfären hade med de muslimska erövringarna blivit enormt stor och läkarna hade väldiga kunskapskällor att ösa ur; förutom grekiska och romerska arbeten som räddats från kristna bokbål också inhemska traditioner från Spanien i väster till Indien i öster. Greken Galenos (100-talet) och persern Avicenna (omkring år 1000) hör till de mest namnkunniga örtkännare som blev betydelsefulla för denna s.k. arabo-galeniska tradition.

Västasien

Olikheten mellan europeisk och arabisk medicin framgår av följande beskrivning som gavs av den syriske krönikören och diplomaten Usama ibn Munqidh i mitten av 1100-talet. En frankisk guvernör hade vänt sig till Usamas farbror emiren och bett honom skicka en läkare för ett par brådskande fall. Läkaren kom tillbaka efter några dagar och hade följande att berätta:

Man förde inför mig en riddare som hade en varbildning i benet och en kvinna som drabbats av tvinsot. Jag satte plåster på riddarens ben, tumören öppnade sig och blev bättre. För kvinnan föreskrev jag en diet som skulle vederkvicka henne. Men då uppenbarade sig en frankisk läkare och sa:
- Denne man vet inte hur man sköter dem!
Han vände sig till riddaren och frågade honom:
- Vad föredrar du, att leva med ett ben eller dö med två?
När patienten svarat att han hellre levde med ett ben, befallde läkaren:
- Skaffa hit en stark riddare med en väl slipad yxa.
Det dröjde inte länge förrän riddaren och yxan var på plats. Den frankiske läkaren lade benet på en huggkubbe av trä och sa till den nyanlände:
- Hugg till ordentligt med yxan så att det går rätt av!
Framför ögonen på mig riktade mannen ett första hugg. Eftersom benet fortfarande hängde fast högg han till en andra gång. Märgen sprutade fram och den skadade dog i samma ögonblick. Vad gäller kvinnan, så undersökte den frankiske läkaren henne och sa:
- Hon har en demon som är förälskad i henne i huvudet. Klipp av henne håret!
Man klippte hennes hår. Kvinnan började återigen äta mat med vitlök och senap, vilket förvärrade tvinsoten.
- Det beror på att djävulen har trängt in i huvudet, förklarade deras läkare. Han tog en rakkniv och gjorde ett snitt i form av ett kors så att skallbenet kom fram och gned in det med salt. Kvinnan dog på fläcken. Då frågade jag:
- Nu behöver ni mig kanske inte längre?
De svarade att de inte gjorde det. Jag kom tillbaka hit efter att ha lärt mig många saker som jag inte visste om frandjernas läkekonst.

Sverige

Fyra århundraden senare är det fortfarande illa ställt med läkekonsten i Norden. Olaus Magnus (1555) vet varför.

... då man nämligen en gång blivit besviken av en dålig eller oskicklig läkare, eller fasthellre kvacksalvare, tror man att alla, även de insiktsfullaste, inte är att lita på. Härav kommer sig att det i de nordiska rikena finns högst få läkare som kan ägna de sjuka en god vård. Detta beror ingalunda på att de hyser tvivel om sin konst eller sin skicklighet att kurera sjukdomar, utan på att de som ska kureras är så oregerliga.

! Paracelsus skrävel!

Munken Peder Månsson, författare till Sveriges första örta- och läkebok, verkade mer insatt i saken några årtionden tidigare. Att varken phisici eller cirurgici fanns i landet kunde kungen lätt råda bot på: skicka folk utomlands för att studera! Det vanliga, men inte vanligt, var att resa till Tyskland, på 16- och 1700-talet till Leyden i Holland, där man lärde sig rabbla antikens skribenter i kyrklig tolkning. Till skillnad från den folkliga magiska medicinen som nöjde sig med " tradition och beprövad erfarenhet" var den färska europeiska skolmedicinen i första hand teologiskt korrekt.
Gustav Vasa som skickat de få läkekunniga, munkar och nunnor, ut ur landet, understödd verkligen också ynglingar som ville utbilda sig utomlands och gjorde försök att locka tyska läkare och apotekare till Sverige. Framgången var måttlig, något han själv fick känna på som gammal och krank. Under sina sista veckor 1560 hade han en barberare, en pastor och en apotekare till hjälp. När han låg på sitt yttersta anlände tre danska läkare som inte hade något att bidra med.
Olaus Magnus råd 1555 verkar inte riktigt helhjärtat:

Det är både bättre och säkrare att överlämna vården om sin hälsa åt dessa, om de än kan förefalla misstänkta, än att rådvill ängslas inför dödens hotande närhet.

Sveriges första medicinska lärostol inrättades i Uppsala 1595 när universitetet var drygt hundra år gammalt. Någon succé blev medicinutbildningen inte. 1656 hade hela universitetet 1.294 studenter varav en studerade medicin.

Sjukhus i Europa

Det första som kan liknas vid ett sjukhus i Europa var Hôtel Dieu i Paris, grundat av stadens biskop på 640-talet och snart följt av liknande anläggningar i alla större franska städer. De var just hôtels, platser för Guds gästfrihet, och kanske mest avsedda för nunnornas botgöring och övning i ödmjukhet. Någon sjukvård att tala om kunde man inte ge. Redan att erbjuda sängplatser (1.200 platser till över 4.000 sängliggande) var ett framsteg.
Som "det första egentliga sjukhuset" - i Europa, brukar man glömma att tillägga - brukar räknas St. Bartholomew's i London, grundat i början av 1100-talet. Det följdes på 1200-talet av många liknande i södra Europa. På 1300-talet tillkom spetälskekarantänerna som fanns kvar till 1500-talet när sjukdomen försvann i Europa, benämnda lazarettos efter de sjukas skyddshelgon Lazarus.

Sjukhus i Syrien

I Damaskus fanns vid 1100-talets mitt två sjukhus. Resenären Ibn Djubair beskrev dem:

Varje sjukhus har administratörer som för register över de sjuka. I dem står deras namn, de åtgärder som är nödvändiga för deras vård och mat och diverse andra upplysningar. Läkarna kommer varje morgon, undersöker de sjuka och säger till om vilka läkemedel och vilken mat som ska tillredas för att få dem att tillfriskna, i enlighet med vad som passar varje individ.

Sjukhus i Sverige

Till Norden kom sjukhusen sent och blev därför liksom universiteten mindre kyrkodominerade än på kontinenten. Det första var sjukhuset i Uppsala grundat 1717, sex år efter det att landets sista pestepidemi dödat 40 % av Stockholms befolkning. Det första undervisningssjukhuset, Serafimerlasarettet i Stockholm, började sin verksamhet 1752. Dessa sjukhus var avsedda för vård, till skillnad från karantänerna för pest- och kolerasjuka och kurhusen för syfilitiker, som alla var framför allt isoleringsanläggningar. "Hospital" var ytterligare något annat: 1700-talets "dårhus" som blev 1800-talets "sinnessjukhus" som blev 1900-talets "mentalsjukhus" och "psykiatriska kliniker" som blev 2000-talets gator och torg.

Collegium Medicorum

Liksom kirurgerna hade läkarna länge svårt att leva på sitt värv. Kirurgernas problem var att lönen och statusen var låg, läkarnas att ingen frågade efter deras tjänster. 1663, då det fanns tolv läkare i Sverige varav åtta svenska, sammanslöt sig fyra av dem i ett läkarkollegium, Collegium Medicorum, och lyckades utverka ett kungligt brev om att ingen som inte examinerats inför kollegiet fick utöva yrket. Här har vi alltså det första läkarskrået, som 1684 blev Kongl. Collegium medicum (medicinskt kollegium), 1813 myndigheten Kungliga Sundhetskollegium, från 1878 Kungliga Medicinalstyrelsen, från 1968 sammanslagen med Socialstyrelsen till nya Socialstyrelsen, vars läkemedelsavdelning 1990 knoppades av som kontrollmyndigheten Läkemedelsverket.

Provinsialläkare

1774 års förordning om fattigmedici, den första i sitt slag i Sverige, gav fattiga i Stockholm fri vård och medicin (och läkarna patienter). Nästa reform 1891 bestämde taxorna för besök hos provinsialläkare, "landsbygdsläkare". Exempel: Ett sjukbesök dagtid som krävde max 2 km resa för läkaren kostade 3 kr. En del kommuner betalade halva summan för fattiga. (Dit räknades antagligen inte jordbruksarbetare, som vid denna tid fick ut 14 kr kontant i månaden, att jämföra med 1960-talets stora reform där priset 7 kr för ett sjukbesök motsvarade en industriarbetares timlön.)
1746 besökte Linné på sin Västgötaresa Sveriges ende Provincial Medicus i Mariestad. Trettio år senare fanns 32 i landet. Systemet med statligt anställda provinsialläkare fanns kvar till 1960-talet då landstingen, som dittills bara stått för sjukhusens akutsjukvård, tog över ansvaret för kropps- och mentalsjukvård från staten.

Kvacksalveri

Att 1700-talet har kallats kvacksalveriets århundrade säger nog mer om medicinen än om kvackeriet. Kvackarna var nog varken fler eller färre än förut men nu fanns det en färskt självmedveten läkarkår som jagade dem. Det var kvackarnas fel att landsbygdsbefolkningen inte for in till läkarna i stan! Inte kunde det bero på fattigdom, tidsbrist, duktiga bysnillen eller dåliga läkare. Att några äventyrare blev vittberömda i Europas hov och salonger får nog snarast ses som ett vårtecken på att det medeltida tänkandet inom medicinen höll på att brytas. Bedragarna låg i frontlinjen, inte genom att tänka rätt men genom att tänka fritt.
I USA fick kvackeriet sin blomstring århundradet därpå genom kringresande försäljare av patentmediciner. USA blev också pionjär med en lag mot kvacksalveri, 1906 års "Federal Pure Food and Drug Act". I Sverige antogs en första kvacksalverilag 1915. Enligt denna fick endast läkare behandla TBC, cancer, veneriska och en del andra smittsamma sjukdomar. Lekmän som gav sig på att göra det bestraffades hårt.

Kvinnliga läkare

Den "första kvinnliga läkaren" utexaminerades i USA 1849. Den första kvinnan som tog examen i Sverige 1888 kunde bara privatpraktisera eftersom det inte blev tillåtet för kvinnor att inneha statlig tjänst förrän på 1920-talet.
Detta var fem århundraden efter det att Salerno-skolan och andra ledande utbildningscentra i Europa utbildat både män och kvinnor till läkare utan att göra något särskilt väsen om saken. Fortfarande på 15-1600-talen var kvinnliga läkare och kirurger inte uppseendeväckande ovanliga i England. Förpassningen av kvinnor till medicinens utkanter började på 1400-talet när kyrkan allt mer krympte medicinskolornas inflytande. Kvinnor förbjöds först att utöva kirurgi, därefter att bereda läkemedel och till slut att agera alls utom som barnmorskor, från 1700-talet även detta bara under manliga läkares överinseende.

Sjuksköterskor

Rollen som vårdare togs först av nunnor och så småningom av vilken stackare som helst som var tvungen att ta sig an det otacksamma hospitalsjobbet. "Den första sjukvårdsutbildningen för kvinnor" startades 1833 av en tysk pastor. Det var i denna skola Florence Nightingale gick. Hennes insats under Krimkriget 1853-1856 väckte enormt uppseende. Soldaterna i salarna och myndiga män i London kallade henne envist ängel men en sådan var hon långt ifrån. Det krävdes mycket skinn på näsan för att lansera renlighet innan herrar Pasteur och Lister upptäckt jästsvampar och bakterier. Efter en insamling genom engelska tidningar kunde hon öppna en egen skola hemma i England.

Apotek

Världens första apotek anlades i Bagdad runt år 760. Ordet apotek kommer av grekiska apotheke och latin apotheka, båda med betydelsen lagerlokal. Det engelska namnet pharmacy kommer av grekiska farmakon = läkemedel. Tidiga europeiska apotekare, på medeltidslatin betecknade inte bara som apothecarii utan också som speciarii och herbolarii, var fram till 1300-talet ofta knutna till stadsstyrelserna eller universiteten som ansvariga för städernas hälsovård. De spelade alltså dagens läkarroll och konkurrensen mellan de två kårerna blev hård. I Tyskland lagstiftades det om en rågång mellan dem redan 1240 men i Frankrike och England stred de i århundraden om rätten att diagnostisera och föreslå läkemedel. Allmänhetens sympatier låg hos apotekarna som i motsats till läkarna inte brukade fly för pesten. I Frankrike vann läkarna striden på 1600-talet. I England upphörde apotekarnas rätt att skriva ut recept först 1866.

Svenska apotek

I Sverige före 1500-talet höll sig hovet och en och annan adelsfamilj med privata apotekare, tyskar och holländare som stannade ett tag och sedan drog vidare. Det första apoteket, iordningsställt 1528 på Stockholms slott, var avsett enbart för den kungliga familjen. I slutet av 1500-talet fick hovapotekaren tillstånd att öppna ett apotek för allmänheten ute i staden.
Ännu 1610 fanns bara en apotekare i Sverige, hovapotekaren Caspar König i Stockholm. Ingen frågade heller efter efter flera. Det mesta som såldes fanns länge på annat håll. Kryddor, som betydde också örter, medicinalväxter och blandade specerier, såldes av kryddkrämarna. Socker hanterades av sockerbagarna. Starkvinet som användes i starkvinsutdrag fanns hos vinhandlarna. 1635 års ordning och stadga om köphandel och hantverk i Stockholm gav apotekare och barberare rätt att själva importera läkemedel tullfritt "men ingalunda specerier, vin, brännvin eller annat slikt". Privilegiet på konfekttillverkning lyckades apotekarna dock behålla till in på 1700-talet. Vid det laget hade de hittat en mer lönsam nisch, gift. 1675 fick Stockholms sex apotekare ensamrätt att sälja giftiga medel. 1683 utsträcktes privilegiet till hela Sverige och samtidigt förbjöds marknadshandel med läkemedel. Det hjälpte; redan ett par årtionden senare fanns 27 apotek i landet. Läkarbrist rådde 1700-talet ut och apoteken fick stå för den mesta sjukvårdsrådgivningen.

Linné om apoteken

På 1730-talet finner Linné på sin lappländska resa att Sveriges nordligaste apotek och läkare finns i Gävle. När han själv ska etablera sig i Stockholm 1738 får han inga patienter förrän han kommer på idén att gå runt på krogarna och leta upp gonorréfall. Till en del var det naturligtvis en prisfråga. Linné:

När nu dessa kommer till doktorn, förskriver han dem, efter antaget mode, medikamenter och remitterar dem till apoteket, där hälsan ofta säljes dyrare, än att de den kan lösa. Det är förskräckeligt att eftertänka hur en fattig karl hos oss knappt kan få en purgation [laxermedel], utan att den ska förskrivas från Ost- eller Västindien, där vi dock har så goda purgantia inuti fäderneslandet.

Framtidens apotek

Apotekare blev man förr genom att förlänas kungligt privilegium att öppna apotek inom ett visst geografiskt område. Privilegiet gällde på livstid och kunde säljas av apotekaren och vid hans död av dödsboet. "Apotekare Alf. Carlssons enkas tallbarrsoljefabrik" i Jönköping drevs verkligen av en änka som tagit över rörelsen. Detta apoteksprivilegium fanns kvar t.o.m. 1920. T.o.m. 1970 då statliga Apoteksbolaget bildades fortsatte alla svenska apotek att drivas privat av enskilda apotekare. Detta statsmonopol kommer snart att försvinna. Apotekets VD Stefan Karlsson siar om hur det ser omkring år 2012-2013:
- De nya apoteken drivs av stora apotekskedjor och apoteket är en kedja bland andra.

Farmakopéer

Farmakopéer är förteckningar över ett lands namngivna och standardiserade apoteksvaror - se under namngivning. Den första europeiska anses vara en tryckt i Florens 1498. Om den svenska farmakopéns elva upplagor som gällde 1775-1964 och därpå följande nordiska, se Litteratur: Farmakopéer.

Läkemedel

Medicinalväxter

Kryddkrämarna och de tidiga apotekarna köpte upp sina medicinalväxter av allmogen som samlade in dem i markerna. I slutet av 1600-talet kom det också i gång smärre odlingar. Myndigheterna uppmuntrade användningen av inhemska varor. (Odlingen av silkeslarv levde på konstgjord andning i Sverige i ett par århundraden.) Särskilt 1700-talet var protektionistiskt. I riksdagen 1740-1741 blev drogförsörjningen en riksdagsfråga. Varför slösa pengar på import när växterna fanns i landet? Linné, själv en stor förespråkare för inhemska läkeväxter, skickades ut på landskapsresor för att inventera rikets växter, djur och mineraler. Instruktionerna för den första till Öland och Gotland 1741 inbegrep bland annat att undersöka

vilka växter och naturalier, som i apoteken brukas men härintills varit vanligen att utifrån införskrivas, kunde inom riket finnas.

På 1750-talet belades importerade medicinalväxter som fanns vilda i Sverige med tull, på 1760-talet gavs statligt stöd till apotek, sjukhus och skolor som anlade trädgårdar och odlingar, på 1770-talet funderade man i riksdagen på att helt förbjuda import av medicinalväxter och färgväxter. Som ett resultat av dessa åtgärder var i slutet av 1700-talet det mesta av apotekens växtdroger inhemska. Några apotek blev storodlare och kunde till och med exportera läkeväxter. I takt med att statsstöden drogs bort och arbetskraften blev dyrare minskade odlingarna. 1908 var 45 % av apotekens växtdroger svenska men gav bara 25 % inkomsterna. Organisationen Medicinalväxtföreningen (1910-1921) hejdade raset genom att dra igång försöksodlingar och ge ut skrifter och fick t.o.m. odling och insamling av växter infört på de svenska barnens skolscheman. Verksamheten fick betydelse för självförsörjningen under världskriget. Bara av enbär samlades det in 80 ton 1914. En liknande insamlingsverksamhet organiserades av Medicinalstyrelsen under andra världskriget.
Av dagens läkemedel har 40-50 % sitt ursprung i växter eller andra naturprodukter men dessa har inte växt i Sverige. Det förekommer ingen medicinalväxtodling att tala om och apoteken hanterar inga växtdroger. De sista försvann på 60-talet då den nordiska farmakopén ersatte den svenska.

Läkemedelsindustri

I slutet av 1800-talet började läkemedel tillverkas i kemisk-tekniska fabriker i stället för på apotek. Flera svenska läkemedelsindustrier började som apotekslaboratorier, t. ex. Vitrum (Nordstjernan i Stockholm 1877), Hässle (Kronan i Helsingborg/Hässleholm 1904) och Pharmacia (Elgen i Stockholm 1911). 1914 när det blev tillåtet att tillverka läkemedel utanför apotek stod flera apotekare redo. Leo grundades samma år (Björnen i Helsingborg). Astra hade bildats redan året innan som ett aktiebolag av huvudsakligen apotekare. Kopplingen till apoteksvärlden försvann dock snabbt. Ferrosan (1919) var ett dotterbolag till Leo, Tika (1925) startades av grundaren till Astra o.s.v. Sammanslagningarna och uppköpen började nästan genast. Idag finns några få kvar.
Mindre än 2 % av dagens läkemedel tillverkas på apotek. Så gott som allt som säljs på apoteken är färdigförpackade läkemedel, de som förtecknas av läkemedelsindustrin i FASS. En tredjedel kommer från svensk läkemedelsindustri, resten från utlandet. Det mesta distribueras av Apotekens Droghandel AB (70 % av marknaden), från början ägt av Apoteksbolaget, idag av ett finskt aktiebolag, och Kronans Droghandel AB (25 %) som ägs av utländska läkemedelsindustrier.

"Läkemedel"

Med 1913 års apoteksvarustadga fick läkemedel en definition: Preparat avsedda att vid ut- eller invärtes bruk förebygga, lindra eller bota sjukdom eller symptom. De fick bara säljas på apotek, skulle vara innehållsdeklarerade (arcana = läkemedel med hemlig sammansättning blev i praktiken förbjudna) och fick bara marknadsföras i medicinsk eller farmaceutisk fackpress eller till läkare eller apotekare. 1943 bakades stadgan in i den nya Giftstadgan som 1964 ersattes av fyra olika förordningar: Giftförordningen, Läkemedelsförordningen, Narkotikaförordningen och Bekämpningsmedelsförordningen.
1993 års läkemedelslag definierade läkemedel ungefär som gjorts 70 år tidigare. Föreskrifterna om registrering och kontroll som funnits sedan 30-talet skärptes så att läkemedel nu bara fick säljas sedan de godkänts och registrerats av den nya myndigheten Läkemedelsverket. Inget annat än läkemedel får marknadsföras med medicinska argument. Skulle något icke-läkemedel visa sig ha effekt, kallas effekten medicinsk och medlet klassas automatiskt om till läkemedel. Skulle tillverkaren av medlet inte vilja eller kunna betala de undersökningar och registreringar som då automatiskt krävs, förbjuds försäljning. Icke-läkemedel är alltså de som 1) inte har någon verkan eller 2) som tillverkaren officiellt inte säger har någon verkan.

"Naturläkemedel"

I samma läkemedelslag ersattes det gamla begreppet "naturmedel" som funnits sedan 1978 med "naturläkemedel". Dessa är läkemedel "av naturligt ursprung" som på ett ungefär motsvarar engelska "herbal remedies" eller "herbal medicine" och får säljas med noggrant reglerad argumentation för specifika åkommor ("traditionellt använd vid..." och "för behandling av..."). Begreppet var ett steg i EU-anpassningen men någon enhetlig europeisk lagstiftning att anpassa sig till finns inte. Det som är läkemedel i ett land kan räknas som livsmedel i ett annat. Men det är på gång och snart ska något nytt ersätta "naturläkemedel".
Till skillnad från de gamla naturmedlen men i likhet med läkemedel kontrolleras naturläkemedlens tillverkning, kvalitet, säkerhet och effekt. Till skillnad från läkemedel är handeln och prissättningen fri. I slutet av 1990-talet såldes i Sverige naturläkemedel till ett värde av ca 5 % av apotekens läkemedelsförsäljning.

Mer

• Den hippokratiska läkareden
• Medicinsk magi
• Sårhistoria
• Lagar: Läkemedel och naturläkemedel

• Litteratur : Se t. ex. Bergmark (1966), Bergmark (1974), Bergmark (1983), Bruhn (1997), Corson (1971), Eneroth (2000), Forbes (1970), Fåhraeus (1946), Grimberg volym 2, 4 (1922), Haeger (1975), Haggard (1946), Hannestad (1966), Harrison (2000), Lagerqvist och Nathorst-Böös (1997), Lindberg (1985), Lindberg (1986), Lindeberg (1982), Lindeberg (1998), Linné (1978), Ljungqvist (2007), Maalouf (2001), Magnus 16:50-51 (1976), Nilsson och Petersen (1998), Odelberg (1967), von Platen (1995), Strindberg (1974), Söderström (1926), Tallerud (1999).
• Citat: Dessutom finnes i dessa länder...: Magnus 16:50 (1976). Man förde inför mig...: Maalouf (2001). ... då man nämligen en gång...: Magnus 16:50 (1976). Det är både bättre...: Magnus 16:50 (1976). Vilka växter och naturalier...: Linné (1975).
• Artiklar: Per-Gunnar Ottosson: Sveriges medeltida läkeböcker (Sydsvenska medicinhistoriska sällskapets årsskrift 1977). Bengt Ohlsson: Läkemedelspartihandelns utveckling (SOU 1998:50). Jan Gustafson: Botare och folkmedicin (Människan och naturen: entobiologi i Sverige; 1; 2001). Nils-Erik Landel: Svensk farmaci under 1900-talet (Svenska Dagbladet 2001 03 05). Lena Boija: Apoteket står starkt inför framtiden (Apoteket 2:2007).

© Shenet 1997 - 2011
Adress: http://www.shenet.se/referens/medicinhistoria.html
Datum: 2012 02 09 - Uppdaterad: 2010 09 13
Cookieinfo