Men ordet flummig hade ändrat innebörd, folk försökte att anpassa sig, tog på sig slips och skjorta för att inte avvika, började arbeta fackligt för att det var det enda sättet att få inflytande, den enda möjligheten att genomföra någon verklig förändring. Det var säkert klokt. Det var säkert förnuftigt. Det var under alla omständigheter bekvämt.
   De få som vägrade att anpassa sig flyttade ut på landet och började odla sin egen mat, fick barn och kämpade mot myndigheter och bestämmelser tills de vaknade upp en dag och fick inse att marken de odlat var förgiftad av radioaktivitet från ett kärnkraftverk som havererat på andra sidan Östersjön. Inte ens ett gudsförgätet småbruk uppe i norr kunde erbjuda en tillflykt. Så blev de ännu färre.
   Nu återstod bara ett fåtal exemplar och om man händelsevis råkade påträffa ett så blev man strax insvept i den där doften av hasch, patchouli och indiskt te och ett samtal om någonting befriande exotiskt eller angenämt omtumlande. Kanske till och om en värld utan krig och orättvisor. De var ambassadörer från en annan tid och det var bara en slump, en tillfällighet att jag själv utgått ur den. Det handlade i alla fall inte om bekvämlighet, eller det mod som krävdes för att hålla sig kvar där ute i det okända, att ständigt sväva i ovisshet, utan fasta förbindelser. Det passade helt enkelt illa med det som till slut blivit min uppgift: att berätta, att göra det så ärligt och uppriktigt som möjligt, även om det uppdagades sådant som var svårt och obekvämt att acceptera. Som att en kvinna, född i Stockholm, mot slutet av 1900-talet upptäckte sin förmåga att drömma sanndrömmar.