 |
Jacquelines mantra |
|
|
|
| Efter
lunch fortsatte vi med en rad fruktansvärt pinsamma
övningar som gick ut på att konstruera positiva
påståenden om oss själva späckade
av nyckelord som Bernard gett oss av typ "förtjänstfull",
"individuell". "vacker", "älskad"
och så vidare. Jag längtade nästan tillbaka
till nummerkorten. Också nu fick vi sitta i cirkel
och det var meningen att alla skulle läsa upp sina
positiva affirmationer i tur och ordning, högt och
tydligt. Gode Gud, jag skämdes så jag höll
på att dö! Naturligtvis hade de andra kursdeltagarna
inga som helst svårigheter att placera in orden
i sina positiva påståenden. "Jag förtjänar
att bli bemött med större respekt på arbetet"
och "jag är en vacker människa som är
värd att vara med någon som har blick för
min inre skönhet". När det blev min tur
kunde jag inte komma på något annat att säga
än "jag får aldrig individuella förpackningar
i snabbköpet" och "om jag bara vore vacker
skulle livet vara underbart" - att döma av de
andras fullkomligt skräckslagna blickar hade jag
tydligen missuppfattat det hela totalt. När dagen
var slut fick vi ställa oss på led så
att Bernard kunde ge var och en en avskedskram. Det var
jag inte så pigg på eftersom han inte var
mer än hälften så lång som jag och
luktade som en djuraffär, men samtidigt fruktade
jag att han skulle förvägra mig sin omfamning
eftersom jag hade misslyckats så kapitalt med att
stärka mitt självförtroende. Fast jag vet
inte om han märkte det. Hans avskedsgåva till
oss var varsitt skräddarsytt mantra att läsa
i svåra stunder. Mitt var: "Jag är en
viktig och värdefull varelse som har mycket att erbjuda".
Det ska jag alltså recitera för mig själv
när jag känner mig nere. Men varför behålla
det för mig själv? Varför inte sprida denna
glada nyhet på bussen, på smörgåsbaren
och när jag sitter i möte? Om jag ska upprepa
det här mantrat för mig själv så
fort jag känner mig nere på jobbet kommer jag
inte att få mycket arbete uträttat, känner
jag. Vid närmare eftertanke ska jag nog bara säga
det en gång för alla - nämligen när
jag ringer till mamma för att tacka henne för
att hon har berikat min tillvaro med denna underbara gåva,
en helt ny självkänsla! Hon kommer inte att
kunna säga ett enda kritiskt ord eftersom det var
hennes egen idé från början - och då
var det banne mig faktiskt värt det!
Arabella Weir: Ser min bak stor ut i den här? (engelska originalet 1997) |
|
|
|
|
|
© Shenet 1997 - 2013 |
|
|
|
|
