Skönlitteratur

Det artificiellas konst

       Han var sedan många år tillbaka väl insatt i dofternas vetenskap; han menade att luktsinnet kunde erfara njutningar lika intensiva som hörseln och synen, och att vart och ett av de fem sinnena, genom naturlig fallenhet och upplärd förfining, var förmöget att ta till sig nya intryck, att tiodubbla dem, att samstämma dem, att arrangera dem till den helhet som utgör ett konstverk; så det var alltså inte mer onormalt att ett konstverk existerade genom utdunstningarna från doftande vätskor, än att andra gjorde det genom att sända ut ljudvågor eller att träffa ögats näthinna med olikfärgade ljusstrålar; men på samma sätt som ingen, utan en särskild intuition som förfinats genom studier, förmår skilja en mästares målning från plankstrykarens kludd, en aria av Beethoven från en trudelutt av Clapisson, så kan ingen, utan en föregående initiation, låta bli att förväxla en bouquet, skapad av en äkta konstnär, med ett potpurri hoprört av en industritillverkare för försäljning i speceributiker och basarer.
       I denna parfymkonst fanns det ett inslag som fängslade honom mer än något annat, nämligen den precision med vilken det artificiella kunde imitera det äkta.
       Faktiskt framställdes parfymerna nästan aldrig från de blommor vilkas namn de bär; den konstnär som var dumdristig nog att låna alla sina ingredienser från naturen skulle producera en trist blandning, oövertygande, stillös, eftersom essensen man utvinner när man destillerar blommorna inte bär mer än en mycket avlägsen och mycket vulgär likhet med doften från den levande blomman som lösgör sina dunster i det fria.
       Så, med undantag för den oförlikneliga jasminen, som inte tillåter någon imitation, ingen efterapning, som vägrar att ens låta sig approximeras, representeras alla blommor perfekt av föreningar av alkohol och essenser, och drar ut en helt säregen personlighet ur sina förebilder medan de lägger till den där extra tonen, den där berusande aromen, den där speciella touchen som fulländar ett konstverk.
       Kort sagt fullkomnar parfymkonstnären naturens ursprungliga doft, vars kvaliteter han skär till och monterar på samma sätt som en juvelerare infattar en ädelsten för att understryka dess renhet.

Joris-Karl Huysmans: Mot strömmen (franska originalet 1884)

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/referens/citathuysmans.html
Datum: 2021 04 20 - Uppdaterad: 2009 01 8
Cookieinfo