| |
Förföljaren,
hjälpt av kärlekens vingar,
blir den snabbare dock, han förföljer rastlöst
och hotar
redan i flickans rygg, han andas på håret,
som hänger
ner över halsen. Kraften tar slut, nu bleknar hon,
flickan.
Andfådd och matt av sitt häftiga språng,
får hon syn på Peneus'
vågor och ropar: "Fader, ge hjälp, om
din flod är en gudom,
hjälp, moder Jord, där jag väckt sådan
kärlek, öppna dig eller
ändra, förstör, den kropp som gör
att man kränker min frihet!"
Detta var Dafnes bön. Då föll över
kroppen en domning,
medan den finaste bark omslöt hennes smidiga midja.
Håret förbyttes till grönskande löv,
hennes armar till grenar,
foten, så snabb helt nyss, växte fast med
rötter i marken,
lövverket slöt hennes mun. Dock är hennes
skönhet densamma,
Phoebus är alltjämt kär. Han smeker stammen
med handen,
lyssnar på hjärtats klappande slag under
barken på trädet,
famnar om grenar, som vore de än den älskades
lemmar,
kysser sitt träd - det vrider sig bort för
att slippa hans kyssar.
Då sade guden: "Emedan du ej får vara
min maka,
skall du åtminstone bliva mitt träd. Jag
skall bära dig, lager,
du skall i evighet smycka mitt hår, min lyra,
mitt koger.
Imperatorer i Rom skola bära din krans, när
triumfen
firas och festtåget går mot sitt mål,
Capitoliums höjder,
framför Augustus' hus skall du stå som hans
ständiga skyddsvakt,
stå vid hans dörr och ge hägn åt
eklövskransen i mitten.
Liksom jag själv för evigt skall bära
en skrud, som grönskar för evigt."
Paean slutade så. Och lagern nickade bifall
med sina nysprungna löv; som ett huvud rörde
sig kronan.
(Phoebus, Paean = Apollon) Ovidius: Metamorphoser
(ca år 0)
|
