![]() |
En äkta såpa |
|||||
|
||||||
Dagens tvål | 95 % av svenska kvinnor i 25-årsåldern använder
tvål varje dag - till tvätt, får man förmoda.
Det är inte så självklart. Förr tvåltvättade man sig mindre men tvål användes mer. Fram till mitten av 1900-talet
ingick tvål och såpa i så gott som alla
textiltvättmedel, hårschampon
och tandkrämer och
dessutom i många hudkrämer,
salvor och plåster.
Det var världskrigens råvarubrist som tvingade fram experiment med tillgångarna. 1954 tillverkades för första gången mer rengöringsmedel med tensider än tvåltvättmedel. På 60-talet slog tensidbaserade hårschampon igenom och så sent som på 90-talet flytande tvål. |
|||||
Språkförbistring | Först de två namnen. För
dagens namn på olika språk, se tvål
och såpa. Såpa Det svenska ordet såpa är gammalt - på fornsvenska hette det sâpa, på anglosaxiska sápe, på fornengelska sape. Latinets sapo har någon velat härleda till Sapoberget i Rom där man förrättade djuroffer. Fettet och askan från offren rann ner till Tibern där folk tvättade och upptäckte att blandningen var rengörande... Romarna fick dock både såpan och ordet för den från gallerna som fått den av germanerna. Germanska saipiôn som också betecknade harts kom från ett ord som betydde sippra, droppa. Sämsta budet, avlyssnat på Internet: Ordet skulle komma av staden Savona i Italien där såpa nämns, rent av första gången någonsin, på 1000-talet. Tvål Fornsvenska thvâl kommer av liknande isländska och germanska ord för bad och tvagning och fornsaxiska ord för tvättlapp och handduk. Härav också t. ex. engelska towel = handduk. Mjuk eller hård? Svenskan är ovanlig genom att ha olika ord för såpa och tvål. Det vanliga är att man har bara ett ord, tvål (soap, savon, Seife, saebe etc.) som betyder tvål om inget annat anges. Vid risk för missförstånd specificeras den som mjuk (soft soap, savon mol, weich Seife, blød saebe) eller hård (hard soap, savon dur, harte Seife, haard saebe). Så gjorde man också i Sverige fram till 1700-talet, vilket gav den för nutida svenska öron konstiga formen hård såpa. Översättningsfel är mycket vanliga och kan göra läsning svår. Pröva det här: I Kairo 1257 mördades den turkiske regenten Aibek av sin hustru. Det hände i badet där hon såg till att han fick tvål i ögonen varvid hon kunde sticka ner honom. "Tvål"? Inget om tvåltypen avslöjas av själva texten, som på engelska säger soap, på franska savon och på svenska tvål. Den språkliga grundregeln (ospecificerad soap, savon, Seife, saebe etc. är tvål) är inte till hjälp om man misstänker att författaren eller översättaren inte känner till den. Just här handlar det antagligen om fast tvål, som antas ha uppfunnits i den arabiska kultursfären och ha spritts genom muslimska erövringar. Saken krånglas till av att tvål (soap, savon, Seife, saebe etc.) också är överordnat begrepp som kan innefatta båda. I svenskan talar man ju om både försåpning och (sedan 1846) förtvålning även vid tillverkning av såpa. |
|||||
|
||||||
Såpa | ||||||
|
||||||
Soda och saponiner | Först gjordes såpa, därefter
tvål, men långt in i våra dagar har
man tvättat utan båda sorterna. Forntida egyptier
och judar tvättade både kropp och kläder
med soda, antikens
greker och romare rengjorde sig med olja,
medeltidens nordbor använde asklut.
I Kina har man sedan långt före vår tideräkning använt saponiner från kvillajaträdets eller såpbönträdets bark. Européer som tog tvål och såpa till Kina kring förra sekelskiftet fann varorna svårsålda: nog gjorde de rent, tyckte kineserna, men de förstörde hud och siden. På muséer världen över är det fortfarande saponiner som gäller vid tvätt av känsliga textilier. |
|||||
Mesopotamien | Såpans historia börjar antagligen
av en tillfällighet - fett blandad i aska skummar
och gör rent. Första gången tillverkning
beskrivs är i en medicinsk sumerisk kilskrift från
3000 f. Kr: Fett blandas
med soda och används
utvärtes. Tyvärr anges inte för vilken
åkomma. Fett och soda kan beroende på proportioner bli desinfekterande
stearatkräm, rengörande
såpa eller klådstillande
badpulver. Tveksammare är en kilskrift från 2200 f. Kr. som brukar rapporteras som ett tidigt recept: Vatten, soda och kassiakanel. Det blir doftande badpulver men inte såpa. Senare varianter
(1 del olivolja, 5,5 delar pottaska)
användes medicinskt och som textilrengöringsmedel.
Från Mesopotamien spreds den mjuka såpan västerut längs två huvudvägar: |
|||||
Medelhavet | Den sydliga vägen till Europa hette Medelhavet och behärskades av fenicierna tills romarna förstörde Kartago 146 f. Kr. och blev havets härskare. Så gott som alla varor i Medelhavsområdet inklusive de med östligt ursprung distribuerades av i många århundraden av fenicierna. | |||||
Nordeuropa | Den nordliga såpvägen banades på land av skyterna, ett vildsint folk som bodde i dagens Sydryssland, Bulgarien och Rumänien och hade för vana att dra på östliga fälttåg. Det antas att det var under sådana räder de kom i kontakt med den mesopotamiska såpan på 600-talet f. Kr. På 400-talet f. Kr. berättar greken Herodotos att skyterna använde såpa till hårtvätt. Plutarkos berättar om en makedonisk kung Demetrius som runt 300 f. Kr. köpt tvål (eng. soap - säkert såpa) för nära 6,5 ton guld till sina älskarinnor men tyvärr inte hur mycket tvål kungen fick för summan. Århundradet därpå fanns såpan i norra Europa. Ryssland, Tyskland, Holland och Norden har alltid gällt för att vara typiska såptrakter. På 300-400-talen kunde den köpas av såpsjudare i tyska städer. | |||||
Rom | Runt år 70 dyker ord för tvål och såpa upp för första gången i västerländsk text. Det är romaren Plinius som berättar i sin Naturhistoria om omslag på halsont. Efter smör, kattskit, oxgalla, löpe, brända åsnehovar, urin, gettalg och rävtestiklar följer: | |||||
|
||||||
Eftersom romarinnorna var tokiga i hårblekning blev importen från Gallien betydande under rätt lång tid. Århundradet därpå noterar Galenos att gallerna använde tvål medan germanerna föredrog såpa, och detta till rengöring av kropp och kläder, vilket Galenos tyckte var ett vida förnuftigare bruk än till hårfärgning. | ||||||
Sverige | Ett recept på tvål och såpa lär ska finnas i en handskrift av Västeråsbiskopen Peder Månsson från 1500-talets början. Till vardags gjorde man såpa av hushållsrester: björkasklut som sparades hela året och talg, ister och urkokta djurben från höstslakten. Såpsjudarfruntimmer gick omkring i gårdarna och erbjöd sina tjänster. Gulsåpa var vanligast. I södra Sverige där fettråvaran kunde vara hampolja blev såpan
ibland grön. En och annan magisk såpa med ormar
och fågelhjärtan tillreddes väl också - se receptexemplen. Såpan kokades i tvättgrytan i bastun eller utomhus. Mycket skrock omgärdade arbetet. Helst skulle det ske i hemlighet. Inga elaka eller olyckliga människor fick finnas i närheten, de kunde förtrolla koket bara genom att kasta en blick i grytan. Lika illa var det om ordet såpa sades högt eller om man glömde röra åt samma håll. Tvättsåpa Såpans främsta användningsområde var textiltvätt. Textilier av bomull som började bli vanligt i slutet av 1800-talet tvättades bäst med såpa men köpesåpan var dyr och man fortsatte länge att koka tvätten med lut eller soda. Golvsåpa Julens och midsommarens golvskurning som började förekomma på 1820-talet och hade blivit ganska allmän på 1880-talet gjordes vanligen med sand. En byskomakare från Oskarshamnstrakten berättar om tiden kring 1820: |
|||||
|
||||||
Såpskurning hör till 1800-talets slut. Det började förekomma i rikare hus på 1860-70-talen när trasmattor började läggas in i finrummen. | ||||||
Såpsjuderier | I städer där folk inte slaktade och kokade egen såpa såldes den av professionella såpsjudare. Det första svenska privilegiet att inrätta pottaskebränneri och såpsjuderi gavs 1654 av drottning Kristina till
Hamiltons Pottaska Compani. Det följdes av ytterligare ett par hundra tillstånd fram till 1800-talets mitt, alltså
i snitt ett varje år. Få av dessa sjuderier överlevde mer än något år. |
|||||
Priset på såpa | • 1598: 2 skålpund (850 gram) finare tysk såpa - 4 mark. En gruvarbetares dagslön var 3 mark. 1715: 1 kanna (2,6 liter) såpa - 12 öre kopparmynt, som för 2 liter tjära. 1735: 1 fjärding (drygt 31 liter) grönsåpa - 25 daler kopparmynt, som för en halv oxe. • 1765: 1 fjärding (drygt 31 liter) grönsåpa - 57 daler kopparmynt, som för 3-4 dilamm. |
|||||
Farmakopéerna | Såpa fanns med från första till sista upplagan av svenska farmakopén. Precis som tvål
användes den till mycket annat än rengöring,
framför allt i olika slags plåster och omslag.
Tran och fiskolja som förekom vid hemmakokning godtogs
inte av farmakopéerna, vilket fick påpekas för apotekarna så sent som i 1869 års upplaga. När olja angavs var det under 1800-talet hampolja
eller rovolja, ibland också lite talg,
och ibland färgades med indigo. På 1900-talet användes inhemsk linolja
eller importerad sojaolja.
• 1775-1946: Såpa, grönsåpa (Sapo niger mollis, Sapo niger, Sapo mollis niger vel viridis, Sapo niger mollis, Sapo viridis, Sapo kalinus venalis) • 1901-1946: Kalitvål (Sapo kalinus) Såpa togs också upp i nordiska farmakopén 1964 men finns inte i dagens europeiska. Endast i Storbritannien, USA och Kina är såpa fortfarande officinellt. |
|||||
|
||||||
Fast tvål | ||||||
|
||||||
Mellanöstern | Fast tvål gjordes antagligen först i Mellanöstern, där man på 700-talet kompletterade sodan eller pottaskan med bränd kalk. Med muslimska erövringar spreds sedan fast tvål i Europa, först till Spanien som erövrades på 700-talet. Tvåltillverkning hörde också till de näringar som korsfarare slog sig på i sina småriken i Syrien-Palestina på 1100-1200-talen. | |||||
Japan | Tvål kom till Japan med européerna på 1500-talet. Det användes mest medicinskt; man hade rengöringsmedel som man var nöjd med, t. ex. en blandning av riskli och pimpstensmjöl. Efter Meiji-restaurationen 1868 propagerade regeringen hårt för västerländska seder och i slutet av 1800-talet hade amerikanska Ivory (mer nedan) blivit vanlig inom överklassen. 1893 lanserade Kobayasi en inhemsk tvål. | |||||
Spanien | I Spanien som var under arabiskt inflytande hade man gott om råvaran olivolja.
Härifrån skeppades snart s.k. spansk tvål, kastiliansk tvål från norr och alicantertvål från hamnstaden Alicante i sydost. Båda var olivoljetvålar som fick
sin vita färg av att oljan var raffinerad. Den importerades till London redan på 1560-talet och var i Sverige länge den främsta apotekstvålen, upptagen som "spansk tvål" i farmakopén 1775-1869. Många sydeuropeiska orter och regioner med goda handelsförbindelser blev kända för sin lokala tvål. Namn som kastiliansk och spansk lever fortfarande kvar. Eftersom de är tvåltyper (olivoljetvål) snarare än varumärken har vem som helst kunnat göra en ofärgad och oparfymerad tvål och kalla den vad man behagat, till och med struntat i olivoljan. Kokosolja, palmolja, jordnötsolja och sesamolja började importeras till Europa under 1800-talets första hälft, bomullsfröolja strax därpå och talg blev lättillgängligt för industrin vid århundradets mitt. Minst ett par av dessa oljor förekom i snart sagt i varenda spansk, venetiansk och Marseilletvål. |
|||||
Italien | I Neapel hade tvålsjudarna slagit sig samman redan på 500-talet för att bevaka sina intressen. Deras olivoljetvål blev snart berömd. Det verkligt stora europeiska tvålcentrat blev den fria handelsrepubliken Venedig som under 1200-1400-tal hade närmast monopol på europeisk handel. Många varor som skeppades över Venedig blev kallade venetianska - det fanns venetiansk krita, venetiansk borax, venetiansk terpentin o.s.v. Venetiansk tvål (venedisk tvål, finistvål), känd som handelsvara sedan 1400-talet, hade en speciell marmorering som kom av rost från tvålgrytorna. Senare när tillverkningsprocessen ändrades tillsattes strimmorna extra. Svenska farmakopén upptog venetiansk tvål 1775-1817. Liksom spansk tvål var den en ren olivoljetvål från början men inte heller här håller namnet alltid vad det lovar. | |||||
|
Karl den store var den förste europé som använde tvål
i badet, sägs det. Hans Capitulare
812 med instruktioner för de kejserliga
godsen i nuvarande Tyskland-Frankrike upptar också
saponarii = såpsjudare, tvålsjudare, bland de yrkesmän som skulle finnas
på kungsgårdarna. |
|||||
|
||||||
Inget animaliskt fett alltså och som enda tillåtna vegetabiliska olja olivolja. Inget sägs om lagerbladen som varit det speciella med tvålen från syriska Aleppo. Även på annat sätt gynnades Marseille. 1786 arbetade 600 personer i stadens 48 sjuderier och mer än dubbelt så många straffångar fanns ställda till förfogande från kungens galärer. |
||||||
Sverige | Den hemkokta såpan och tvålen har inte fått sin historia skriven. Första gången tvål nämns i en svensk text är i en handskrift från början av 1500-talet, där det lär finnas ett recept på tvål och såpa av Västeråsbiskopen Peder Månsson. Nästa omnämnande är från 1549. 1606 fanns en tvålmakare i Vadstena, 1636 sålde ryska köpmän tvål i Stockholm utan större framgång. Så sent som 1740 nämns tvål som en nyhet i Sverige. Tillverkning förekom i Norden under 1700-talet men till apoteksbruk dög den lika lite som såpand. De inhemska fiskoljor och animaliska fetter som användes gav visserligen en mjuk och mild tvål men också en fruktansvärd stank. Först på 1800-talet började det tillverkas tvål som kunde konkurrera med importerad. | |||||
Svenska tvålfabriker | Såpsjuderierna gick som nämnts knackigt fram till 1800-talets mitt. De som startade därefter tillverkade både såpa och tvål och gick bättre. En vanlig väg var att börja med att gjuta talgljus, därmed var man inne i fettbranschen, och sedan lägga till såpa och sist tvål. Några få firmor utvecklades till fullfjädrade kemisk-tekniska fabriker med allt från munvatten till cologne på produktlistan. |
|||||
![]() Ovicula 1928 |
||||||
|
||||||
1883 fanns 10 tvål- och såpfabriker i Sverige, 1901 fanns 37, 1920 var de 58.
Idag finns en.
Ihågkomna av en del: • Pauli (Stockholm 1841-) med bästsäljaren Ovicula äggtvål, tillverkad sedan 1910-talet. • Hylin (Stockholm 1857-) med tvålar som Avena, Medicinsk örttvål, Perubalsamtvål, Pimpstenstvål, Sana barntvål. • Gahns (Uppsala 1867-) med tvåltillverkning sedan 1884. 1901 största tillverkaren i Sverige. Mest känd: Aseptintvål. • Barnängen (Stockholm 1868-) med tvåltillverkning sedan 1873. Bästsäljare: Barnängens barntvål. • Zadig (Malmö 1865-) med bl. a. Pärlan toilettetvål. • Grumme (Stockholm 1882-) med bl. a. legotillverkning av Palmolive under 1930-60-talen, senare bekant för sin såpa. • Victoria (Helsingborg 1905-) med tvåltillverkning sedan 1914 och idag landets enda tvålfabrik. Ihågkommen av ingen, eftersomm Victoria är anonym legotillverkare av all tvål som görs i Sverige idag. (Men, alla hälsosamma och miljövänliga örttvålar och chokladtvålar i brun papp med bastnöre som säljs på marknader, i hälsokstbutiker och turistshoppar? De gjuts av färdig glycerintvålmassa tillverkad i fabriker långtbortistan.) |
||||||
Förpackad tvål | Tvättvål gjöts tvål i stora block ur vilken handlaren skar ut önskad bit till kunden på samma sätt som när man köper ost idag. De första individuellt förpackade tvålarna ska i USA ha kommit 1830 (Babbitt's Best Soap) och i England så sent som 1884. I så fall var svenska fabrikanter tidigt ute. Enligt annonsen nedan t.h. såldes individuellt förpackad toalettvål från Sewans i Malmö och Stockholm redan 1856 i svenska metropoler som Karlskrona, Ronneby, Karlshamn, Sölvesborg och Kristianstad. Annonsen är dessutom ovanlig genom att vara bildsatt. Det vanliga var annars radannonser, som nedanstående ur samma tidningsårgång - ett imponerande sortiment 1856: | |||||
|
||||||
Priset på tvål | • 1630-tal: För "tvål till
prinsen", senare Karl X Gustav, betalades
under en resa i Sverige 4 öre. Det är svårt att avgöra om det var dyrt. På samma resa köptes man 6 dl Rostock-öl för samma pris me ett par stövlar kostade
å andra sidan 6 öre vid samma tid. • 1856: Priset sjönk inte nämnvärt under de två följande århundradena. 24 skilling per stycke som uppges i annonsen nedan var nästan en dagsverkeslön. Frågan om tvålens pris var aktuell för mycket få. Den absoluta majoriteten av Sveriges befolkning bodde fram till slutet av 1800-talet på landet och hade aldrig hört talas om toalettvål. Inte heller hade man någon fintvätt att tala om som krävde olivoljetvål. Åtkomlig i pris för gemene man blev tvålen först när den började industritillverkas inom landets gränser på 1800-talet s senare hälft. |
|||||
|
Hantverkstvål Redan på 1560-talet importerades stora mängder spansk Castiletvål, länge ansedd som den bästa följd av venetiansk från Italien. Tvålsjudarna, belagd som yrkesgrupp i England sedan 1100-talet, slog sig 1638 samman i ett slags provisoriskt yrkesskrå, Corporation of Soap Boilers, och lyckades genom juridiskt tricksande få monopol på tillverkningen. Att tillverkningen kostade skrået en patentavgift och därefter £8 per ton gav Charles I den finurliga idén att börja sälja monopolrättigheter. Det mötte stort motstånd i parlamentet där många av ledamöterna var just tvålfabrikanter. Det var, för att uttrycka det milt, inte Charles största problem med parlamentet. Dess puritanske ledare Cromwell som fick Charles avrättad 1649 belade några år senare tvål med en tung skatt för "onödiga lyxartiklar". År 1700 fanns 63 tvålfabriker i London. Tre tvåltyper tillverkades och såldes i lösvikt. Den vanliga billiga grå användes till textiltvätt. De andra två var toalettvålar, en vit och en prickig, och kostade 50 % mer. Båda var länge ovanliga. Fattigt folk hade inte råd, de rika rengjorde ansiktet med toalettvatten, kroppen med ingenting. Industritvål När lyxskatten på tvål halverades 1833 började en modern tvålindustri växa upp. Den första palmoljetvålen patenterades 1844, tjärtvål året därpå. Windsortvål blev världsberömd sedan Yardley och Statham fått hedersomnämnanden om sådana vid världsutställningen i London 1851. Två år senare togs tvålskatten bort helt och på några årtionden seglade London upp som Nordeuropas tvålcentrum. Tillverkarna fanns i hamnstäderna, dit animaliskt fett kom från Australien och Amerika och olja från Västafrika. Kring 1900 var tvålproduktionen så stor att det blev brist på animaliskt fett. Problemet löstes när industrin 1912 lärde sig härda vegetabiliska oljor. Billig palmolja, kokosolja och bomullsfröolja från kolonierna i Västafrika och Asien kunde nu utnyttjas ännu bättre när det kunde göras till fast tvålfett. War may be a dirty business, but it was good for the soap business! En helt otippad effekt på tvålindustrin fick Krimkriget 1853-1855, där Florence Nightingale avslöjade horribla sanitära missförhållanden i krigssjukvården och åtgärdade dem med simpel hygien. Det ledde inte bara till sjukvårdsreformer utan också till stigmatisering av smuts och lukt och de lägre klasser och raser som ansågs vara smutsiga och illaluktande. Pears' annonskampanjer hjälpte säkert till. Tvålkonsumtionen mer än tredubblades under 1800-talets andra hälft. Tvål var (och är) är lättare att marknadsföra än t. ex. hudkrämer och parfym, som är dyrare och ligger högre upp på behovsstegen, särskilt i fattiga länder. Engelska firmor hade det särskilt väl förspänt eftersom de verkade från en kolonialmakt. Exporten till kolonierna var stor och många fabriker anlades utomlands. |
|||||
|
|
|||||
USA |
|
|||||
Tyskland | Och här ett recept från Tredje riket: | |||||
|
||||||
Såpoperor | Uttrycket soap opera är från 1920-talets USA: Det var tvål- och tvättmedelstillverkarna som sände den mesta reklamen under eftermiddagarnas radiodramer för (den tvättande) hemmafrupubliken. Det svenska ordet blev tvålopera (1947); såpopera dök upp först 1976 och kortformen såpa ännu senare. | |||||
Hobbytvål | Sedan 70-talet har det varit populärt i USA och England att hemtillverka äkta tvål från scratch, d.v.s. olja och lut. Detta har nu gått varvet runt så att man idag kan köpa kompletta hobbypaket med färdigtillverkad glycerintvålmassa, tvålfärg, tvålparfym och gjutformar. Allt man behöver göra själv är att värma och hälla. | |||||
Renhet och skönhet | På 1800-talet och en bit in på 1900-talet såldes tvål med hygienargument men i takt med att tvättmöjligheterna ökade föll den argumentationen bort och ersattes med skönhetsargument riktade till till kvinnor. Bistra överstar, vitklädda läkare, lortiga svartingar och gulliga barn ersattes med kungligheter och filmstjärnor. Annonstemat 9 filmstjärnor av 10 använder Lux gick 1932-1971 i Sverige. I slutet av 1900-talet modifierades skönhetsargumenten i riktning mot vård och omsorg; nu blev tvålarna milda och hudvårdande, innehöll endast naturliga tvålämnen, återfuktade och tillförde inbyggd hudkräm, vitaminer, fruktextrakt... | |||||
Tvål som medicin |
Tvål har varit mycket mer än rengöringsmedel. På 16- och 1700-talen när galenskap orsakades av förstockade och förskämda inälvor, kroppsvätskor och livsandar, fann skolmedicinen att tvål dämpade nervösa besvär. Den kunde ätas som den var eller så gav man "tvålhaltiga frukter" som körsbär, jordgubbar, vinbär, krusbär, fikon, apelsiner, druvor och päron - en dundervitaminkur som nog gjorde livet lättare för många. På 1800-talet var tvål laxermedel, i utvärtes medel har det ingått i bl. a. plåster, liniment, salvor, tandpulver och tandkräm. |
|||||
Farmakopéerna | 1845 och 1869 års smörtvål
var aldrig avsedd för rengöring utan som ingrediens
i ett speciellt liniment. Också 1826 års mandeloljetvål
som apoteken gjorde själva var ett undantag. För
övrigt har någon
olivoljetvål alltid funnits upptagen i farmakopén; här som i de flesta andra länder köptes de in färdiga: • 1775-1869: Spansk tvål, silkestvål (Sapo albus hispanicus, Sapo albus hispanicus vel durus alicantinus, Sapo natricus durus, Sapo albus durus vel durus alicantinus, Sapo natricus ex oleo olivarum) • 1775-1817: Venedisk tvål (Sapo venetus, Sapo natricus variegalus) • 1901-1946: Vit tvål (Sapo albus) av olivolja • 1901-1946: Medicinsk tvål (Sapo medicatus) - apoteksberedning av olivolja, alkohol, salt (receptet), från 1908 också lite ister. |
|||||
Konsumtion | • Sverige 1981: Varje person gör i åt sex 100-grams tvålar om året, 13 % använder flytande tvål. • Thailand tidigt 80-tal: Nära 50 % av tvålarna som säljs är Lux. • Sverige 1994: 94-95 % av kvinnorna i 20-årsåldern använder tvål dagligen. 1 % aldrig. • Sverige 2004: 60 % använder bara flytande tvål-duschkräm, 7 % endast fast tvål, 30 % båda. |
|||||
Varianter | • Tvåltyper A- M - aloetvål till mjölktvål • Tvåltyper N-Ö - natriumtvå till överfettad |
|||||
|
||||||
Litteratur:
Se t ex Antczak och Antczak (2001), Bolin och Gustaver
(1960), Edgren (2007), Ejdestam (1976), Eriksson (1999), Failor (2000), Foucault (1983),
Gentz och Lindgren (1946), Grimberg volym 3, 8 (1922), Gunn (1973), Hannestad (1966), Hellquist (1948), Herodotos
(2000), Johannesson (1955), Jones (2010), Kewenter (1999), Kramer
(1958), Kynne och Kynne (2003), Lindgren (1918),
Maalouf (2001), McClintock (1995), Nationalencyklopedins
ordbok (1995), Nordisk familjebok XXX (1920), Pharmacopeia
suecica I (1775), Svenska farmakopén VIII (1901),
Svenska farmakopén IX (1908), Svenska farmakopén X (1925), Svenska farmakopén XI (1946), Tillhagen (1977), Tillhagen (1989), Wright (1960).
Prisjämförelser: Lagerqvist och Nathorst-Böös (1997). Konsumtion: Edgren (2007), Lodén (2002), Lodén (2008), Jones (2006). Såpsjuderier i Göteborg: Gösta Bodman: Fabriker och industrier i det gamla Göteborg (Göteborg, 1925) |
||||||
|
||||||
© Shenet 1997 - 2013 |
||||||
|