Shenet - En äkta såpa

En äkta såpa

Dagens tvål

95 % av svenska kvinnor i 25-årsåldern använder tvål varje dag - till tvätt, får man förmoda. Det är inte så självklart. Förr tvåltvättade man sig mindre men tvål användes mer. Fram till mitten av 1900-talet ingick tvål och såpa i så gott som alla textiltvättmedel, hårschampon och tandkrämer och dessutom i många hudkrämer, salvor och plåster.
Det var världskrigens råvarubrist som tvingade fram experiment med tillgångarna. 1954 tillverkades för första gången mer rengöringsmedel med tensider än tvåltvättmedel. På 60-talet slog tensidbaserade hårschampon igenom och så sent som på 90-talet flytande tvål.

Språkförbistring

Först de två namnen. För dagens namn på olika språk, se tvål och såpa.
Såpa
Det svenska ordet såpa är gammalt - på fornsvenska hette det sâpa, på anglosaxiska sápe, på fornengelska sape. Latinets sapo har någon velat härleda till Sapoberget i Rom där man förrättade djuroffer. Fettet och askan från offren rann ner till Tibern där folk tvättade och upptäckte att blandningen var rengörande... Romarna fick dock både såpan och ordet för den från gallerna som fått den av germanerna. Germanska saipiôn som också betecknade harts kom från ett ord som betydde sippra, droppa.
Sämsta budet, avlyssnat på Internet: Ordet skulle komma av staden Savona i Italien där såpa nämns, rent av första gången någonsin, på 1000-talet.
Tvål
Fornsvenska thvâl kommer av liknande isländska och germanska ord för bad och tvagning och fornsaxiska ord för tvättlapp och handduk. Härav också t. ex. engelska towel = handduk.
Mjuk eller hård?
Svenskan är ovanlig genom att ha olika ord för såpa och tvål. Det vanliga är att man har bara ett ord, tvål (soap, savon, Seife, saebe etc.) som betyder tvål om inget annat anges. Vid risk för missförstånd specificeras den som mjuk (soft soap, savon mol, weich Seife, blød saebe) eller hård (hard soap, savon dur, harte Seife, haard saebe). Så gjorde man också i Sverige fram till 1700-talet, vilket gav den för nutida svenska öron konstiga formen hård såpa.
Översättningsfel är mycket vanliga och kan göra läsning svår. Pröva det här: I Kairo 1257 mördades den turkiske regenten Aibek av sin hustru. Det hände i badet där hon såg till att han fick tvål i ögonen varvid hon kunde sticka ner honom. "Tvål"? Inget om tvåltypen avslöjas av själva texten, som på engelska säger soap, på franska savon och på svenska tvål. Den språkliga grundregeln (ospecificerad soap, savon, Seife, saebe etc. är tvål) är inte till hjälp om man misstänker att författaren eller översättaren inte känner till den. Just här handlar det antagligen om fast tvål, som antas ha uppfunnits i den arabiska kultursfären och ha spritts genom muslimska erövringar.
Saken krånglas till av att tvål (soap, savon, Seife, saebe etc.) också är överordnat begrepp som kan innefatta båda. I svenskan talar man ju om både försåpning och (sedan 1846) förtvålning även vid tillverkning av såpa.

Såpa

Soda och saponiner

Först gjordes såpa, därefter tvål, men långt in i våra dagar har man tvättat utan båda sorterna. Forntida egyptier och judar tvättade både kropp och kläder med soda, antikens greker och romare rengjorde sig med olja, medeltidens nordbor använde asklut.
I Kina har man sedan långt före vår tideräkning använt saponiner från kvillajaträdets eller såpbönträdets bark. Européer som tog tvål och såpa till Kina kring förra sekelskiftet fann varorna svårsålda: nog gjorde de rent, tyckte kineserna, men de förstörde hud och siden. På muséer världen över är det fortfarande saponiner som gäller vid tvätt av känsliga textilier.

Mesopotamien

Såpans historia börjar antagligen av en tillfällighet - fett blandad i aska skummar och gör rent. Första gången tillverkning beskrivs är i en medicinsk sumerisk kilskrift från 3000 f. Kr: Fett blandas med soda och används utvärtes. Tyvärr anges inte för vilken åkomma. Fett och soda kan beroende på proportioner bli desinfekterande stearatkräm, rengörande såpa eller klådstillande badpulver. Tveksammare är en kilskrift från 2200 f. Kr. som brukar rapporteras som ett tidigt recept: Vatten, soda och kassiakanel. Det blir doftande badpulver men inte såpa. Senare varianter (1 del olivolja, 5,5 delar pottaska) användes medicinskt och som textilrengöringsmedel.
Från Mesopotamien spreds den mjuka såpan västerut längs två huvudvägar:

Medelhavet

Den sydliga vägen till Europa hette Medelhavet och behärskades av fenicierna tills romarna förstörde Kartago 146 f. Kr. och blev havets härskare. Så gott som alla varor i Medelhavsområdet inklusive de med östligt ursprung distribuerades av i många århundraden av fenicierna.

Nordeuropa

Den nordliga såpvägen banades på land av skyterna, ett vildsint folk som bodde i dagens Sydryssland, Bulgarien och Rumänien och hade för vana att dra på östliga fälttåg. Det antas att det var under sådana räder de kom i kontakt med den mesopotamiska såpan på 600-talet f. Kr. På 400-talet f. Kr. berättar greken Herodotos att skyterna använde såpa till hårtvätt. Plutarkos berättar om en makedonisk kung Demetrius som runt 300 f. Kr. köpt tvål (eng. soap - säkert såpa) för nära 6,5 ton guld till sina älskarinnor men tyvärr inte hur mycket tvål kungen fick för summan. Århundradet därpå fanns såpan i norra Europa. Ryssland, Tyskland, Holland och Norden har alltid gällt för att vara typiska såptrakter. På 300-400-talen kunde den köpas av såpsjudare i tyska städer.

Rom

Runt år 70 dyker ord för tvål och såpa upp för första gången i västerländsk text. Det är romaren Plinius som berättar i sin Naturhistoria om omslag på halsont. Efter smör, kattskit, oxgalla, löpe, brända åsnehovar, urin, gettalg och rävtestiklar följer:

Sapo är också bra, en uppfinning från de galliska provinserna för att göra håret rött. Det görs av talg och aska, bäst av bok och get, och är av två slag, tjock och flytande. Båda används bland germanerna och mer av män än av kvinnor.

Eftersom romarinnorna var tokiga i hårblekning blev importen från Gallien betydande under rätt lång tid. Århundradet därpå noterar Galenos att gallerna använde tvål medan germanerna föredrog såpa, och detta till rengöring av kropp och kläder, vilket Galenos tyckte var ett vida förnuftigare bruk än till hårfärgning.

Sverige

Ett recept på tvål och såpa lär ska finnas i en handskrift av Västeråsbiskopen Peder Månsson från 1500-talets början. Till vardags gjorde man såpa av hushållsrester: björkasklut som sparades hela året och talg, ister och urkokta djurben från höstslakten. Såpsjudarfruntimmer gick omkring i gårdarna och erbjöd sina tjänster. Gulsåpa var vanligast. I södra Sverige där fettråvaran kunde vara hampolja blev såpan ibland grön. En och annan magisk såpa med ormar och fågelhjärtan tillreddes väl också - se receptexemplen.
Såpan kokades i tvättgrytan i bastun eller utomhus. Mycket skrock omgärdade arbetet. Helst skulle det ske i hemlighet. Inga elaka eller olyckliga människor fick finnas i närheten, de kunde förtrolla koket bara genom att kasta en blick i grytan. Lika illa var det om ordet såpa sades högt eller om man glömde röra åt samma håll.
Tvättsåpa
Såpans främsta användningsområde var textiltvätt. Textilier av bomull som började bli vanligt i slutet av 1800-talet tvättades bäst med såpa men köpesåpan var dyr och man fortsatte länge att koka tvätten med lut eller soda.
Golvsåpa
Julens och midsommarens golvskurning som började förekomma på 1820-talet och hade blivit ganska allmän på 1880-talet gjordes vanligen med sand. En byskomakare från Oskarshamnstrakten berättar om tiden kring 1820:

Därtill må du veta. att golvet aldrig skurades, utan då det var alltför tokigt, slogs ett par skopor vatten däröver, sedan sopades med den styva kvasten, varpå alltsammans föstes till dörren; östes upp i en stava och bars ut. Om helgdagarna var huset uppsnyggat och golvet överstrött med en hop sand.

Såpskurning hör till 1800-talets slut. Det började förekomma i rikare hus på 1860-70-talen när trasmattor började läggas in i finrummen.

Såpsjuderier

I städer där folk inte slaktade och kokade egen såpa såldes den av professionella såpsjudare. Det första svenska privilegiet att inrätta pottaskebränneri och såpsjuderi gavs 1654 av drottning Kristina till Hamiltons Pottaska Compani. Det följdes av ytterligare ett par hundra tillstånd fram till 1800-talets mitt, alltså i snitt ett varje år. Få av dessa sjuderier överlevde mer än något år.
Exemplet Göteborg är belysande. Det första tillståndet gavs 1753; det höll i ett år, och på den vägen fortsatte det i hundra år. Av de tio följande sjuderierna överlevde bara två i mer än något år och även dessa gick knackigt trots tidvis stor produktion. Det tidigaste (1763-1802), startat av en belgisk gesäll som inflyttat från Bryssel, var redan efter tre år stadens största fabrik med en årsproduktion av över 100.000 liter såpa. Stor succé alltså - men därefter minskade tillverkningen undan för undan och låh tidvis nere, tills den under 1780- och 90-talen var nere i tiondelen och slutligen lades ner 1802. Blev köparna besvikna? Konkurrenten (1779-1830) klarade sig i drygt femtio år genom sju ägare, två konkurser och periodvisa produktionsuppehåll. Först under 1800-talets andra hälft blev såpsjuderi lönsamt. Vid det laget fanns det en efterfrågan på köpesåpa och kanske bidrog också att de som startade då tillverkade inte enbart såpa utan också tvål.
Det första av de två överlevande sjuderierna i Göteborg gjorde på 1760-talet sin grönsåpa av pottaska, kalk och importerad olja och talg, det andra hade årtiondet därpå eget hästdrivet oljeslageri, antagligen för linolja eller möjligen hampolja. Fortfarande kring sekelskiftet 1900 var pottaska den vanliga alkalien i såpa. Inhemska fetter som talg och linolja dominerade men kokosfett och palmolja hade börjat importeras.
Dagens såpa görs av tallolja och färgas grön. Ett 30-tal svenska varumärken finns i handeln i början av 2000-talet. Många nya märken kom på marknaden när såpa blev populärt som miljövänligt rengöringsmedel i början av 1990-talet. Dessförinnan kom under 1900-talets andra hälft nästan 85 % av den svenska såpan från Grumme (tidigare Mölnlycke).

Priset på såpa

• 1598: 2 skålpund (850 gram) finare tysk såpa - 4 mark. En gruvarbetares dagslön var 3 mark.
• 1715: 1 kanna (2,6 liter) såpa - 12 öre kopparmynt, som för 2 liter tjära.
• 1735: 1 fjärding (drygt 31 liter) grönsåpa - 25 daler kopparmynt, som för en halv oxe.
• 1765: 1 fjärding (drygt 31 liter) grönsåpa - 57 daler kopparmynt, som för 3-4 dilamm.

Farmakopéerna

Såpa fanns med från första till sista upplagan av svenska farmakopén. Precis som tvål användes den till mycket annat än rengöring, framför allt i olika slags plåster och omslag. Tran och fiskolja som förekom vid hemmakokning godtogs inte av farmakopéerna, vilket fick påpekas för apotekarna så sent som i 1869 års upplaga. När olja angavs var det under 1800-talet hampolja eller rovolja, ibland också lite talg, och ibland färgades med indigo. På 1900-talet användes inhemsk linolja eller importerad sojaolja.
• 1775-1946: Såpa, grönsåpa (Sapo niger mollis, Sapo niger, Sapo mollis niger vel viridis, Sapo niger mollis, Sapo viridis, Sapo kalinus venalis)
• 1901-1946: Kalitvål (Sapo kalinus)
Såpa togs också upp i nordiska farmakopén 1964 men finns inte i dagens europeiska. Endast i Storbritannien, USA och Kina är såpa fortfarande officinellt.

Fast tvål

Mellanöstern

Fast tvål gjordes antagligen först i Mellanöstern, där man på 700-talet kompletterade sodan eller pottaskan med bränd kalk . Med muslimska erövringar spreds sedan fast tvål i Europa, först till Spanien som erövrades på 700-talet. Tvåltillverkning hörde också till de näringar som korsfarare slog sig på i sina småriken i Syrien-Palestina på 1100-1200-talen.

Japan

Tvål kom till Japan med européerna på 1500-talet. Det användes mest medicinskt; man hade rengöringsmedel som man var nöjd med, t. ex. en blandning av riskli och pimpstensmjöl. Efter Meiji-restaurationen 1868 propagerade regeringen hårt för västerländska seder och i slutet av 1800-talet hade amerikanska Ivory (mer nedan) blivit vanlig inom överklassen. 1893 lanserade Kobayasi en inhemsk tvål.

Spanien

I Spanien som var under arabiskt inflytande hade man gott om råvaran olivolja. Härifrån skeppades snart s.k. spansk tvål, kastiliansk tvål från norr och alicantertvål från hamnstaden Alicante i sydost. Båda var olivoljetvålar som fick sin vita färg av att oljan var raffinerad. Den importerades till London redan på 1560-talet och var i Sverige länge den främsta apotekstvålen, upptagen som "spansk tvål" i farmakopén 1775-1869.
Många sydeuropeiska orter och regioner med goda handelsförbindelser blev kända för sin lokala tvål. Namn som kastiliansk och spansk lever fortfarande kvar. Eftersom de är tvåltyper (olivoljetvål) snarare än varumärken har vem som helst kunnat göra en ofärgad och oparfymerad tvål och kalla den vad man behagat, till och med struntat i olivoljan. Kokosolja, palmolja, jordnötsolja och sesamolja började importeras till Europa under 1800-talets första hälft, bomullsfröolja strax därpå och talg blev lättillgängligt för industrin vid århundradets mitt. Minst ett par av dessa oljor förekom i snart sagt i varenda spansk, venetiansk och Marseilletvål.

Italien

I Neapel hade tvålsjudarna slagit sig samman redan på 500-talet för att bevaka sina intressen. Deras olivoljetvål blev snart berömd. Det verkligt stora europeiska tvålcentrat blev den fria handelsrepubliken Venedig som under 1200-1400-tal hade närmast monopol på europeisk handel. Många varor som skeppades över Venedig blev kallade venetianska - det fanns venetiansk krita, venetiansk borax, venetiansk terpentin o.s.v. Venetiansk tvål (venedisk tvål, finistvål), känd som handelsvara sedan 1400-talet, hade en speciell marmorering som kom av rost från tvålgrytorna. Senare när tillverkningsprocessen ändrades tillsattes strimmorna extra. Svenska farmakopén upptog venetiansk tvål 1775-1817. Liksom spansk tvål var den en ren olivoljetvål från början men inte heller här håller namnet alltid vad det lovar.

Frankrike

Karl den store var den förste europé som använde tvål i badet, sägs det. Hans Capitulare 812 med instruktioner för de kejserliga godsen i nuvarande Tyskland-Frankrike upptar också saponarii = såpsjudare, tvålsjudare, bland de yrkesmän som skulle finnas på kungsgårdarna.
Frankrikes bidrag till floran av olivoljetvålar blev Marseilletvålen. Olivolja, soda och salt fanns i provinsen och för utförseln var det väl ställt; Marseille var Frankrikes största hamnstad. Redan på 900-talet ska Marseille ha varit ett centrum för tvåltillverkning. Enligt en annan uppgift ska korsfarare ha fört med sig tekniken från Aleppo i Syrien på 1100-talet och det första såpsjuderiet ha startat 1593. I mitten av 1600-talet hade Marseille sju såpsjuderier, 1786 48, på 1800-talet 90, 1924 108 och 2000 tre.
På 1600-talet hade Marseilletvål blivit ett begrepp och finansminister Colbert såg till att säkra kvaliteten genom lagstiftning. Det tillåtna innehållet i tvål fastslogs i ett kungligt dekret 1688:

Angående tvålmanufakturerna
5 oktober 1688

I: Alla tvåltillverkare oavsett storlek ska inställa tillverkningen i juni, juli och augusti varje år; i annat fall kommer tvålen att konsfiskeras.
II: Färska oljor får inte användas i manufakturerna före första maj varje år; i annat fall kommer tvålen att konfiskeras.
III: Inget ister, smör eller andra ämnen får användas i blandningen vid tvåltillverkningen, inte soda, asksoda eller aska, utan bara ren olivolja utan tillsatt fett; i annat fall kommer tvålen att konfiskeras.
IV: Tvålen ska tillverkas perfekt och med alla nödvändiga ingredienser; i annat fall kommer ovanstående straff att utdömas.
V: När tvålen tas från grytan skall den hällas i vanliga formar och därefter staplas; den skall stå tillräckligt länge på varje stadium så att den renas och överflödlig färg försvinner.
VI: Tillverkaren måste torka tvålen på föreskrivet sätt; i annat fall kommer tvålen att konfiskeras och böter om 500 livres att utdömas.
VII: Fönstren i torkskjulet skall inte stängas varken på natten eller dagen medan tvålen torkar, utom vid dåligt väder.
VIII: Köpare får inte dra ifrån mer än motsvarande 2 punds vikt från räkningen för varje liten låda tvål och 4 pund för stora lådor.
IX: Ingen tillverkare eller annan, oavsett ställning, får äga eller hyra en tvålmanufaktur utan att själv arbeta där så som specifierats. Var och en som håller dem stängda eller inte arbetar tillräckligt skall åtalas och straffas för monopol enligt lagen.
X: Tillverkare får inte göra gemensamma inköp av olja eller annat material, inte heller får gruppen sälja sin tvål tillsammans; i sådant fall skall de straffas enligt ovan.
XI: De som befunnits överträda nämnda regler skall straffas så som nödvädnigt är, om de förbryter sig igen eller avslöjas som bedrägliga fler än fyra gånger skall de förvisas från Provence.
XII: Det är Hans Majestäts vilja att de böter och konfiskeringar som utdöms av domarna på vilka Han anförtror indrivandet skall tillfalla sjukhusen i den stad där förbrytelserna ägt rum, att påföljder nämnda i detta dokument inte skall betraktas som hot och skall åtlydas utan möjligheter att fördröja eller förändra dem av vilket skäl det vara må.
XIII: Handläggarna i den provinsstad där tillverkaren hör hemma skall varje år föreslå två ledande och upplysta handlare att övervaka att de ovan nämnda reglerna följs i ifrågavarande stad och dess område: när de upptäcker att tillverkare och handlare kränker det ovan sagda skall sagda övervakare ange dem till domarna att dömas så som nödigt är.

Utfärdat i Fontainebleau 5 oktober 1688, signerat
LOUIS [XIV]
COLBERT

Inget animaliskt fett alltså och som enda tillåtna vegetabiliska olja olivolja. Inget sägs om lagerbladen som varit det speciella med tvålen från syriska Aleppo. Även på annat sätt gynnades Marseille. 1786 arbetade 600 personer i stadens 48 sjuderier och mer än dubbelt så många straffångar fanns ställda till förfogande från kungens galärer.
1800-tal
Marseille var också först i Frankrike med industriell tvåltillverkning, möjlig för att man redan på 1840-talet utnyttjade den nya Leblanc-metoden att tillverka soda ut vanligt havssalt. Margarinindustrins uppfinning på 1820-talet att isolera stearinsyra ur talg var inte aktuell i Marseille men utnyttjades desto mer på andra orter. En svårare konkurrent var de nya billiga oljorna som började importeras på 1820-talet: palmolja, kokosolja, jordnötsolja, sesamolja. Även i Marseille började sjuderier använda dem och i slutet av 1800-talet hade det blivit oklart vad "Marseilletvål" egentligen var. 1906 fastställde en kemist "det nya receptet": 63 % kokosolja eller palmolja, 28 % vatten, 9 % natriumhydroxid och salt. Därmed hade det som länge varit ett faktum erkänts och formaliserats.
Tvättvål och toalettvål
Det mesta av Marseilletvålen användes till tvätt. Den köptes i lösvikt som skars ut ur 20 eller 5 kilos bitar. De mindre kuberna om ca 10 x 10 cm som kan hittas i svenska butiker idag kom senare.
Den industritillverkade Marseilletvålen konkurrerade snabbt ut de hantverkstillverkade tvättkulorna, i Frankrike kallade savonettes, i England washballs, som användes till "den finare toiletten". Industritvålen var både billigare och mildare mot huden.
Under 1800-talets andra hälft nästan fördubblades tillverkningen av Marseilletvål men också annan tvål ökade. Industritillverkad toalettvål seglade upp som konkurrent i mitten av århundradet. Till skillnad från Marseilletvål såldes den indivduellt förpackad med etikett och varumärke. Tillverkarna köpte tvålmassan från Marseille, smälte om, parfymerade, färgade och förpackade. Tvålen från Marseille hade dock rätt mycket egen lukt som tillverkarna kunde ha svårt att parfymera över, så på 1840-talet startade de första tvålfabrikerna som gjorde tvålen från grunden. Det är möjligt att förändringarna i Marseilletvålens recept framför allt var ett svar på toalettfabrikörernas krav på luktfri tvålmassa.
1900-tal
På 1890-talet fanns nästan 100 tvåltillverkare i Marseille, 1914 hade de minskat till omkring 40. 30-talsdepressionen drabbade Marseilletvålen hårt, medan de finare toalettvålarna klarade sig relativt bra. Någon konkurrens handlade det inte om; tvålarna var avsedda för olika marknader. Vid andra världskrigets utbrott tillverkades fortfarande hälften av all fransk tvål i Marseille. När de nya tvättmedlen med tensider kom efter kriget sjönk Marseilletvålen som en sten.
2000-tal
I början av 2000-talet fanns tre fabriker kvar i staden. Den mest berömda är Marius Fabre med ett 20-tal anställda, grundat så sent som 1900, men inte heller där framställs någon tvål på enbart olivolja. De beige kuberna är gjorda på kokosolja och palmolja, och de gröna, kallade "olivoljebaserade" och "äkta Marseilletvål", är gjorda på olivolja, kokosolja och palmolja. Oljehalten är dock alltid 72 %, som stämplas på tvålarna.

Sverige

Den hemkokta såpan och tvålen har inte fått sin historia skriven. Första gången tvål nämns i en svensk text är i en handskrift från början av 1500-talet, där det lär finnas ett recept på tvål och såpa av Västeråsbiskopen Peder Månsson. Nästa omnämnande är från 1549. 1606 fanns en tvålmakare i Vadstena, 1636 sålde ryska köpmän tvål i Stockholm utan större framgång. Så sent som 1740 nämns tvål som en nyhet i Sverige. Tillverkning förekom i Norden under 1700-talet men till apoteksbruk dög den lika lite som såpand. De inhemska fiskoljor och animaliska fetter som användes gav visserligen en mjuk och mild tvål men också en fruktansvärd stank. Först på 1800-talet började det tillverkas tvål som kunde konkurrera med importerad.

Svenska tvålfabriker

Såpsjuderierna gick som nämnts knackigt fram till 1800-talets mitt. De som startade därefter tillverkade både såpa och tvål och gick bättre. En vanlig väg var att börja med att gjuta talgljus, därmed var man inne i fettbranschen, och sedan lägga till såpa och sist tvål. Några få firmor utvecklades till fullfjädrade kemisk-tekniska fabriker med allt från munvatten till cologne på produktlistan.
En av de tidigaste tvålfabrikerna och en av de få som klarade sig var Göta Lejon i Göteborg som startade med allt på en gång 1812 - talgljus, vaxljus, såpa och tvål, "flera sorter till lukt och utseende olika". Tvål var den viktigaste produkten från början och efter fyra år började man kalla sig tvålfabrik. Företaget fanns fortfarande kvar 1897 då det ombildades till Eneroth & Co. och blev en del av Tomten med det berömda skurpulvret.
Gripsholms Fabrik i Mariefred hörde också till de första. I en prislista från 1825 sägs om den nya varan tvål:

Ovicula 1928

Tvål har under årens lopp av senare år, funnit ett ökat användande, och då man jämför den vattenhaltiga Såpans förhållande till Tvålen, kan det företräde den sistnämnde tyckas vinna, så i anseende till priset, som varans snygghet, icke annat än rättfärdigas.

1883 fanns 10 tvål- och såpfabriker i Sverige, 1901 fanns 37, 1920 var de 58. Idag finns en. Ihågkomna av en del:
• Pauli (Stockholm 1841-) med bästsäljaren Ovicula äggtvål, tillverkad sedan 1910-talet.
• Hylin (Stockholm 1857-) med tvålar som Avena, Medicinsk örttvål, Perubalsamtvål, Pimpstenstvål, Sana barntvål.
• Gahns (Uppsala 1867-) med tvåltillverkning sedan 1884. 1901 största tillverkaren i Sverige. Mest känd: Aseptintvål.
• Barnängen (Stockholm 1868-) med tvåltillverkning sedan 1873. Bästsäljare: Barnängens barntvål.
• Zadig (Malmö 1865-) med bl. a. Pärlan toilettetvål.
• Grumme (Stockholm 1882-) med bl. a. legotillverkning av Palmolive under 1930-60-talen, senare bekant för sin såpa.
• Victoria (Helsingborg 1905-) med tvåltillverkning sedan 1914 och idag landets enda tvålfabrik. Ihågkommen av ingen, eftersomm Victoria är anonym legotillverkare av all tvål som görs i Sverige idag. (Men, alla hälsosamma och miljövänliga örttvålar och chokladtvålar i brun papp med bastnöre som säljs på marknader, i hälsokstbutiker och turistshoppar? De gjuts av färdig glycerintvålmassa tillverkad i fabriker långtbortistan.)

Förpackad tvål

Tvättvål gjöts tvål i stora block ur vilken handlaren skar ut önskad bit till kunden på samma sätt som när man köper ost idag. De första individuellt förpackade tvålarna ska i USA ha kommit 1830 (Babbitt's Best Soap) och i England så sent som 1884. I så fall var svenska fabrikanter tidigt ute. Enligt annonsen nedan t.h. såldes individuellt förpackad toalettvål från Sewans i Malmö och Stockholm redan 1856 i svenska metropoler som Karlskrona, Ronneby, Karlshamn, Sölvesborg och Kristianstad. Annonsen är dessutom ovanlig genom att vara bildsatt. Det vanliga var annars radannonser, som nedanstående ur samma tidningsårgång - ett imponerande sortiment 1856:

Tvålar, ett stort sortiment, varibland må nämnas italiensk honungs-, medicinsk aromatiskt, palm- samt franska-, tyska- och svenska handtvålar, jämväl med som utan parfym, hos Sw. D. Flygare.

Carlscrona Weckoblad 2 januari 1856

Toalettvålen förblev dyr 1800-talet ut. Hade man tvättvål hemma fick den duga också till "den finare toiletten". Det var egentligen först på 1920-talet som toalettvål blev var mans egendom. Då kom de två amerikanska tvålarna Palmolive och Lux till Sverige, billiga som tvättvål, väldoftande och lyxiga som toalettvål.
Storsäljande toalettvålar i Sverige
• Florodol: Tillverkad av Tekniska AB Flora sedan 1905. Antagligen den mest sålda tvålen i Sverige fram till 1930-talet.
• Palmolive: Tillverkad i USA sedan 1898, lanserad i Sverige 1927. Mest sålda tvålen i Sverige 1940-tal-1953.
• Lux: Från brittiska Lever (senare Unilever), men lanserad först i USA 1925, "lika fin som fransk", i Sverige 1929. Mest sålda tvålen i Sverige 1953-1980-talets början.
• Barnängens barntvål: Tillverkad av Barnängens fabriker i Stockholm sedan 1873, idag med "förädlat recept". Mest sålda tvålen i Sverige sedan 1980-talets början.

Priset på tvål

• 1630-tal: För "tvål till prinsen", senare Karl X Gustav, betalades under en resa i Sverige 4 öre. Det är svårt att avgöra om det var dyrt. På samma resa köptes man 6 dl Rostock-öl för samma pris me ett par stövlar kostade å andra sidan 6 öre vid samma tid.
• 1856: Priset sjönk inte nämnvärt under de två följande århundradena. 24 skilling per stycke som uppges i annonsen nedan var nästan en dagsverkeslön.
Frågan om tvålens pris var aktuell för mycket få. Den absoluta majoriteten av Sveriges befolkning bodde fram till slutet av 1800-talet på landet och hade aldrig hört talas om toalettvål. Inte heller hade man någon fintvätt att tala om som krävde olivoljetvål. Åtkomlig i pris för gemene man blev tvålen först när den började industritillverkas inom landets gränser på 1800-talet s senare hälft.

England

Hantverkstvål
Redan på 1560-talet importerades stora mängder spansk Castiletvål, länge ansedd som den bästa följd av venetiansk från Italien. Tvålsjudarna, belagd som yrkesgrupp i England sedan 1100-talet, slog sig 1638 samman i ett slags provisoriskt yrkesskrå, Corporation of Soap Boilers, och lyckades genom juridiskt tricksande få monopol på tillverkningen. Att tillverkningen kostade skrået en patentavgift och därefter £8 per ton gav Charles I den finurliga idén att börja sälja monopolrättigheter. Det mötte stort motstånd i parlamentet där många av ledamöterna var just tvålfabrikanter. Det var, för att uttrycka det milt, inte Charles största problem med parlamentet. Dess puritanske ledare Cromwell som fick Charles avrättad 1649 belade några år senare tvål med en tung skatt för "onödiga lyxartiklar".
År 1700 fanns 63 tvålfabriker i London. Tre tvåltyper tillverkades och såldes i lösvikt. Den vanliga billiga grå användes till textiltvätt. De andra två var toalettvålar, en vit och en prickig, och kostade 50 % mer. Båda var länge ovanliga. Fattigt folk hade inte råd, de rika rengjorde ansiktet med toalettvatten, kroppen med ingenting.
Industritvål
När lyxskatten på tvål halverades 1833 började en modern tvålindustri växa upp. Den första palmoljetvålen patenterades 1844, tjärtvål året därpå. Windsortvål blev världsberömd sedan Yardley och Statham fått hedersomnämnanden om sådana vid världsutställningen i London 1851. Två år senare togs tvålskatten bort helt och på några årtionden seglade London upp som Nordeuropas tvålcentrum. Tillverkarna fanns i hamnstäderna, dit animaliskt fett kom från Australien och Amerika och olja från Västafrika.
Kring 1900 var tvålproduktionen så stor att det blev brist på animaliskt fett. Problemet löstes när industrin 1912 lärde sig härda vegetabiliska oljor. Billig palmolja, kokosolja och bomullsfröolja från kolonierna i Västafrika och Asien kunde nu utnyttjas ännu bättre när det kunde göras till fast tvålfett.
War may be a dirty business, but it was good for the soap business!
En helt otippad effekt på tvålindustrin fick Krimkriget 1853-1855, där Florence Nightingale avslöjade horribla sanitära missförhållanden i krigssjukvården och åtgärdade dem med simpel hygien. Det ledde inte bara till sjukvårdsreformer utan också till stigmatisering av smuts och lukt och de lägre klasser och raser som ansågs vara smutsiga och illaluktande. Pears' annonskampanjer hjälpte säkert till. Tvålkonsumtionen mer än tredubblades under 1800-talets andra hälft.
Tvål var (och är) är lättare att marknadsföra än t. ex. hudkrämer och parfym, som är dyrare och ligger högre upp på behovsstegen, särskilt i fattiga länder. Engelska firmor hade det särskilt väl förspänt eftersom de verkade från en kolonialmakt. Exporten till kolonierna var stor och många fabriker anlades utomlands.

Pears'

Pears' tvål gjorde sensation i mitten av 1800-talet med sin mildhet och genomskinlighet och genom sina annonskampanjer, som var de första annonskampanjerna någonsin. Och vilken täckning - ett helt imperium! Engelska firmor
Företaget började 1789 med att bondpojken Andrew Pears öppnade barberarbutik i London (allt med parfymeri i England börjar med att någon öppnar en barberarbutik) där han sålde tidens pomador och lavendelvatten. Snart började han experimentera med tvålar och upptäckte att de kunde göras mildare och hudvänligare genom att lösas upp i alkohol som sedan destillerades bort. Detta gav också tvålen dess främsta kännetecken, genomskinligheten, som för viktorianska engelsmän var det yttersta tecknet på renhet. Ett annat plus var att den var dyr och fin.
Det stora genombrottet kom först några generationer senare. Pears sonsondotters make Thomas Barratt ("reklamens fader") kom in i familjeföretaget på 1850-talet och täckte snart hela imperiet med affischer som visade hur Pears' tvål tvättade Englands arbetare rena och koloniernas svartingar vita. Berömd och eftertraktad som samlarobjekt idag är den svartvita affischen t.h. som trycktes vid boerkigets utbrott 1899: en mycket engelsk kolonialöverste i sommaruniform som står i ett fälttält och tvättar händerna. Affischen kallas White Man's Burden efter rubrikens ord, som i sin tur är hämtade från Kipling.

Det första steget för att lätta
Den Vite Mannens Börda
är att lära ut renlighetens dygder
Pears' Soap
är ett mäktigt redskap för att lysa upp jordens mörka hörn när civilisationen går framåt, och är bland bildade i alla länder högt skattad - den är den fulländade toalettvålen.

USA

Också i USA låg tvålindustrin i hamnstäderna men och i städer där det samlades mycket animaliskt fett från slakterier. Vanligen var det tillverkare av ljus och stärkelse som också slog sig på tvål.
Förutom Palmolive och Lux som varit stora amerikanska tvålmärken i Sverige under 1900-talet är ytterligare två värda att nämnas:

Ivory, den första storsäljande märkestvålen. Den lanserades som The White Soap av Procter & Gamble 1879 och försäljningen gick bara så där tills namnet byttes till Ivory (Elfenben) 1882. Det var den första tvålen med bomullsfröolja och innehöll också palmolja och kokosolja som var lika billiga och som gjorde den vit och lättparfymerad. Några år senare var Procter & Gamble USA:s största tvaltillverkare. Förpackningen t.h. från 1900-talets början förblev densamma till in på 40-talet.
Neutrogena kom på marknaden i slutet av 1950-talet och blev en sådan succé att företaget tog sig samma namn efter ett par år. Den var sensationellt mild och nästan genomskinlig på samma sätt som Pears' och dessutom överfettad och tillsatt trietanolamin så att den blev återfettande och neutral. Den finns kvar i handeln men börjar liksom Pears' bli svår att hitta i Sverige.

Tyskland

Och här ett recept från Tredje riket:

Enligt ett dokument som framlades av de ryska åklagarna konstruerade ett bolag i Danzig en speciell maskin för att göra tvål av människofett. Enligt "receptet" skulle "6 kg människofett, 9 liter vatten och 200-500 gram natronlut ... kokas samman i två till tre timmar och sedan avkylas".

Såpoperor

Uttrycket soap opera är från 1920-talets USA: Det var tvål- och tvättmedelstillverkarna som sände den mesta reklamen under eftermiddagarnas radiodramer för (den tvättande) hemmafrupubliken. Det svenska ordet blev tvålopera (1947); såpopera dök upp först 1976 och kortformen såpa ännu senare.

Hobbytvål

Sedan 70-talet har det varit populärt i USA och England att hemtillverka äkta tvål från scratch, d.v.s. olja och lut. Detta har nu gått varvet runt så att man idag kan köpa kompletta hobbypaket med färdigtillverkad glycerintvålmassa, tvålfärg, tvålparfym och gjutformar. Allt man behöver göra själv är att värma och hälla.

Renhet och skönhet

På 1800-talet och en bit in på 1900-talet såldes tvål med hygienargument men i takt med att tvättmöjligheterna ökade föll den argumentationen bort och ersattes med skönhetsargument riktade till till kvinnor. Bistra överstar, vitklädda läkare, lortiga svartingar och gulliga barn ersattes med kungligheter och filmstjärnor. Annonstemat 9 filmstjärnor av 10 använder Lux gick 1932-1971 i Sverige. I slutet av 1900-talet modifierades skönhetsargumenten i riktning mot vård och omsorg; nu blev tvålarna milda och hudvårdande, innehöll endast naturliga tvålämnen, återfuktade och tillförde inbyggd hudkräm, vitaminer, fruktextrakt...

Tvål som medicin

Tvål har varit mycket mer än rengöringsmedel. På 16- och 1700-talen när galenskap orsakades av förstockade och förskämda inälvor, kroppsvätskor och livsandar, fann skolmedicinen att tvål dämpade nervösa besvär. Den kunde ätas som den var eller så gav man "tvålhaltiga frukter" som körsbär, jordgubbar, vinbär, krusbär, fikon, apelsiner, druvor och päron - en dundervitaminkur som nog gjorde livet lättare för många. På 1800-talet var tvål laxermedel, i utvärtes medel har det ingått i bl. a. plåster, liniment, salvor, tandpulver och tandkräm.

Farmakopéerna

1845 och 1869 års smörtvål var aldrig avsedd för rengöring utan som ingrediens i ett speciellt liniment. Också 1826 års mandeloljetvål som apoteken gjorde själva var ett undantag. För övrigt har någon olivoljetvål alltid funnits upptagen i farmakopén; här som i de flesta andra länder köptes de in färdiga:
• 1775-1869: Spansk tvål, silkestvål (Sapo albus hispanicus, Sapo albus hispanicus vel durus alicantinus, Sapo natricus durus, Sapo albus durus vel durus alicantinus, Sapo natricus ex oleo olivarum)
• 1775-1817: Venedisk tvål (Sapo venetus, Sapo natricus variegalus)
• 1901-1946: Vit tvål (Sapo albus) av olivolja
• 1901-1946: Medicinsk tvål (Sapo medicatus) - apoteksberedning av olivolja, alkohol, salt (receptet), från 1908 också lite ister.

Konsumtion

• Sverige 1981: Varje person gör i åt sex 100-grams tvålar om året, 13 % använder flytande tvål.
• Thailand tidigt 80-tal: Nära 50 % av tvålarna som säljs är Lux.
• Sverige 1994: 94-95 % av kvinnorna i 20-årsåldern använder tvål dagligen. 1 % aldrig.
• Sverige 2004: 60 % använder bara flytande tvål-duschkräm, 7 % endast fast tvål, 30 % båda.

Varianter

• Tvåltyper A- M - aloetvål till mjölktvål
• Tvåltyper N-Ö - natriumtvå till överfettad

• Litteratur: Se t ex Antczak och Antczak (2001), Bolin och Gustaver (1960), Edgren (2007), Ejdestam (1976), Eriksson (1999), Failor (2000), Foucault (1983), Gentz och Lindgren (1946), Grimberg volym 3, 8 (1922), Gunn (1973), Hannestad (1966), Hellquist (1948), Herodotos (2000), Johannesson (1955), Jones (2010), Kewenter (1999), Kramer (1958), Kynne och Kynne (2003), Lindgren (1918), Maalouf (2001), McClintock (1995), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nordisk familjebok XXX (1920), Pharmacopeia suecica I (1775), Svenska farmakopén VIII (1901), Svenska farmakopén IX (1908), Svenska farmakopén X (1925), Svenska farmakopén XI (1946), Tillhagen (1977), Tillhagen (1989), Wright (1960). Prisjämförelser: Lagerqvist och Nathorst-Böös (1997). Konsumtion: Edgren (2007), Lodén (2002), Lodén (2008), Jones (2006). Såpsjuderier i Göteborg: Gösta Bodman: Fabriker och industrier i det gamla Göteborg (Göteborg, 1925)
• Citat: Sapo är också bra...: Plinius 28:191 (1963). Därtill må du veta...: Grimberg volym 8 (1922). Enligt ett dokument ...: William L Shirer: Det tredje rikets uppgång och fall: det nazistiska Tysklands historia: IV (Stockholm: Forum, 1998). Angående tvålmanufakturerna...: Marius Fabre (2009 12 09).
• Artiklar: Marianne Erikson: Personlig hygien (Fataburen 1970). Gunnel Hazelius-Berg: Tvätt (Fataburen 1970). Kerstin Sjöqvist: Att skura golv (Fataburen 1970). Catharina Grunbaum: Om avstavning och finsk tvål (Dagens Nyheter 1992 11 22). Jon Thompson: Cotton, king of fibres (National Geographic, June 1994). Brita Svedlund: Parfym och färg i rendoftande såpa: allt populärare som rengörare (Dagens Nyheter 1994 08 02). Jan Thuresson: Då pottaskan var en riktig storsäljare (Västerbottens-Kuriren 1998 05 13). Per Wästberg: Tvålen och det brittiska imperiet (Dagens Nyheter 1999 08 02). Bo E Rosén: Svettstyvt utan tvål (Helsingborgs Dagblad 2000 10 24).
• Nätpublikationer: Sveriges land och folk X (1901): Tvål och såpa (2007 11 03). Cleve (1883): Kemiskt handlexikon (2008 07 07). Marius Fabre (2009 12 09). Google dokument: Jones (2008): Globalizing the beauty business... (2011 01 15)..

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/recept/tvalhi.html
Datum: 2018 11 19 - Uppdaterad: 2011 01 16
Cookieinfo