 |
Varmrörd tvål |
|||||
|
|
||||||
| Tradition | Detta är metoden som användes
förr när tvålen kokades hemma vid stugknuten,
den som tvålindustrin växte sig stor med på
1800-talet och den som farmakopéerna förordade.
Idag används ofta starkt tryck och höga temperaturer
men även utan sådant kräver varmrörning
utrustning, utrymme och expertis som mindre tvålfabrikanter
inte har. Därför köper de vanligen in färdig
varmrörd kärntvål. • Tvålhistoria |
|||||
| Beskrivning | Hårdare än kallrörd tvål, dels av de fasta fetterna, dels av att glycerin tas bort. | |||||
|
Försiktighetsåtgärder: Luten hälles
i fettet, inte tvärtom. Rör varsamt; blandningen
kan bli mycket aktiv. |
|||||
| Innehåll | Se om innehåll
i tvål. Grundingredienserna i varmrörd
tvål: Natronlut = natriumhydroxid löst i vatten. Både lutens styrka (natriumhydroxid i förhållande till vatten) och mängd (lut i förhållande till övriga råvaror) kan variera avsevärt. • Tvålsjudarlut (30 %): Tvålsjudarlut enligt svensk standardrecept har haft styrkan 30 % (36 Bé°), alltså 30 % natriumhydroxid löst i 70 % vatten. Av denna lut tages "fettets halva vikt". • Svag lut (7 %, 10,5 Bé°): Man kan också arbeta med svag lut, som i Seymours recept nedan. Av denna lut tages tre gånger fettets vikt (67 % av råvarornas: vatten 62 % och natriumhydroxid 5 %), eller som i Seymours recept drygt dubbla fettvikten (65 % av råvarornas: vatten 61 % och natriumhydroxid 4 %). Fettråvara Endast kokosfett fungerar inte; tvålen kan inte utsaltas p.g.a. löddring. • Med tvålsjudarlut: Tvålflingor för textiltvätt tillverkades i mitten av 1900-talet vanligen av 80 % ister och 20 % kokosfett. Bästa blandningen för fin toalettvål ansågs vara 70 % talg och 10 % vardera av ister, ricinolja och kokosfett. 80 % talg och 20 % kokosfett är ett standardmått idag. • Med svag lut: Olja och/eller fett utgör tillsammans 22-30 % av råvarornas vikt. Salt • Med tvålsjudarlut: Salt 10-12 % av fettets vikt. • Med svag lut: Salt 40 % av fettets vikt (9 % av råvarornas). Seymour använder endast 14 % av fettvikten (4 % av råvarornas). Surt till neutralisering • Med svag lut: Ättika 2 % av råvarornas totala vikt. Seymour nedan använder det inte. |
|||||
|
|
||||||
Recept |
||||||
| Recept I (medicinsk tvål) |
• Aqua destillata (destillerat vatten) - 600 viktdelar • Hydras natricus (natriumhydroxid) - 150 viktdelar Lösningen blandas väl med • Oleum Olivarum (olivolja) - 1.000 viktdelar Blandningen värmes sakta under omröring, tills ett uttaget prov blir fast vid avsvalning och ger klar lösning med varmt vatten. Saponifieringen underlättas om • Sprit (alkohol runt 50 %) - 75 viktdelar efter några timmar sättes till blandningen. Tvålen löses sedan i • Aqua destillata, fervida (kokhett destillerat vatten) - 3.000 viktdelar Lösningen • Aqua destillata (destillerat vatten) - 750 viktdelar • Chloretum natricum (natriumklorid) - 250 viktdelar blandas och filtreras. Tillblandas, varefter blandningen kokas, tills tvålen är fullständigt avskild. Den avtvättas flera gånger med helt lite av • Aqua destillata (destillerat vatten) - q.s. (så mycket som behövs) Pressas, i början lindrigt, sedan starkare, och smältes i: • Aqua destillata, fervida (kokhett destillerat vatten) - 600 Den varma massan hälles i fuktiga träformar. Efter avsvalning skäres den i stycken, som torkas i svag värme och pulveriseras. Sapo medicatus, usu interno = medicinsk tvål, för invärtes bruk. (Källa: Pharmaca Composita 1896 efter Pharmacopoea danica 1893, Pharmacopoe germanica 1890 m. fl.) |
|||||
| Recept II (medicinsk tvål) |
• Kokhett destillerat vatten
- 375 viktdelar (63 %) • Olivolja - 100 viktdelar (17 %) • Natronlut - 70 viktdelar (12 %) • Koncenterad sprit - 30 viktdelar (5 %) • Koksalt - 25 viktdelar (4 %), löst i 75 viktdelar (1/5) av vattnet Olja, natronlut och sprit förtvålas fullständigt tillsammans. Därefter tillsätts vattnet, först i små portioner. Sist tillsätts saltet. Blandningen kokas tills tvålen avskiljes fullständigt. Efter avsvalning tas tvålen ut, tvättas några gånger med små mängder vatten och pressas, först svagt och sedan starkt. Sönderskäres och torkas i lindrig värme. Förvaras i väl slutet kärl. (Källa: Svenska farmakopén 1901) |
|||||
| Recept III (medicinsk tvål) |
• Destillerat vatten
- så mycket som behövs • Natronlut 25 % - 75 gram (= 18,75 gram natriumhydroxid + 56,25 gram vatten) • Olivolja - 50 gram • Svinister - 50 gram • Koksalt - 25 gram • Sprit (ca 91 %) - 15 gram (Källa: Ljungdahl 1953 efter Finska farmakopén 1937) |
|||||
| Recept IV (medicinsk tvål) |
• Destillerat vatten
- så mycket som behövs • Olivolja - 500 gram • Svinister - 500 gram • Koncentrerad alkohol (ca 91 %) - 300 gram • Koksalt - 250 gram • Natriumhydroxid - 180 gram (Källa: Ljungdahl 1953 efter Danska farmakopén 1948) Anm. Liknar de senare svenska Sapo medicatus, som hade pulverform. |
|||||
| Recept V | • Vatten
- 7 liter (61 % av råvarornas vikt) • Fett som ister eller bäst talg, eller olja, bäst olivolja - 3,5 kilo (30 %) • Kaustiksoda - 0,5 kilo (4 %) • Salt - 0,5 kilo (4 %) Till detta: • Tvålparfym (ev.) • Tvålfärg utan alkohol (ev.) Lutens styrka: 7 %. Lutens mängd: 65 % av råvarornas vikt. Låt sjuda tillsammans sakta i tre timmar. Rör försiktigt då och då. Man prövar om det har kokat länge nog genom att slå några droppar i kokande vatten - om det löser sig snabbt är massan färdig. Innan det kallnar rör man ner salt. Det faller ut och sjunker till botten, men tvålen blir hårdare av det. Innan tvålmassan hårdnar kan man blanda i doftämnen. Färger går också bra om de inte innehåller alkohol; den förstör tvålen. Se till att saltet inte följer med när massan hälls upp i formar. Formarna ska vara av trä, våta och klädda invändigt med fuktigt tyg. Efter ett dygn går det att lyfta ut tvålarna med tyget och skära dem i kakor med pianotråd. Tvålen är färdig att använda efter ett par veckor (förvara skyddad från drag och frost) men efter ett halvår är den ännu bättre. (Källa: Seymour 1995) Anm. Ett handfast recept av en britt från de afrikanska kolonierna. Där använde man lejonfett och strutsfett. Han gör också lut själv. |
|||||
|
|
||||||
|
• Litteratur:
Se t. ex. Antczak och Antczak (2001), Berlin (1851),
Bolin och Gustaver (1960), Gaugin (1947), Meyer (1952),
Poucher och Howard (1974), Svanberg (1948). |
||||||
|
|
||||||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
||||||
|
|
||||||
