 |
Rougehistoria |
|
|
|
||
| Rouge har använts i tusentals år. Modet har växlat många gånger och till synes nyckfullt. Ibland har det använts av båda könen, ibland bara av män, ibland bara av kvinnor. Vissa perioder har det använts av alla samhällsklasser, under andra bara av överklassen, under andra återigen har det varit tillåtet bara för prostituerade. Ibland har det tonats ut för att de naturligt ut, ibland har det lagts på i tydliga runda fläckar. Först på 1900-talet skilde man på läpprött och ansiktsrött. | ||
| Asien | Sumererna i Mesopotamien är de tidigaste kända rougeanvändarna (4000-3000 f. Kr). Både män och kvinnor sminkade sig kraftigt. Färgämnen var henna och kvicksilvermineralet cinnober, ett giftigt rött färgämne som användes i rouge i Europa in på 1800-talet. I Induskulturen (2500-1500 f. Kr.) i dagens Pakiistan gjorde man puderrouge av pulveriserat rött sandelträ och jordarter som rödockra. | |
| Egypten | Även i Egypten användes henna
och framför allt rödockra, som fanns i egyptiska öknen. En upphittad röd sminksalva från 2900 f. Kr.
har en grundkomposition som stått sig ända sedan dess: röd ockra och vitt kalciumkarbonat blandat i fett. Det brukar också sägas att egyptierna använde karminrött, vilket ska utläsas något med karminröd färgton, inte färgämnet karminrött. Kochenillusen som det utvinns ur är mexikansk och togs till Gamla Världen först 1526 och ämnet fick ett gammalt namn som beskrev kulören. Det är fortfarande inte känt vad egyptiernas karminröda kan ha varit. |
|
| Grekland | Grekiska kvinnor på 300-talet f. Kr. målade läpparna och säkert också kinderna med kinnabaris, det grekiska namnet på kvicksilverfärgen cinnober. Alkannarot, den enda färgtillsats grekerna använde i sina doftande örtoljor, användes också till smink. | |
| Rom | Romarna tog över bruket av alkannarot när de erövrade de grekiska områdena. Kvicksilverfärgen cinnober, på latin cinnabaris, hängde också med; Ovidius vid vår tideräknings början rekommenderade den varmt. Horatius vid samma tid berättar att romerska kvinnor gav ansiktet färg med röda blyfärger, extrakt av krokodilspillning importerad från Egypten och "karminrött", antagligen också egyptiskt. |
|
| Venedig 1300-tal | Den kristna kyrkan fördömde kategoriskt allt smink ända sedan den blivit någorlunda etablerad i sydöstra Europa på 300-talet. Det förknippades med hedniska folk och gudar. Ett årtusende senare hade de nyrika invånarna i de italienska handelsstäderna Venedig och Genua blivit så mäktiga att de kunde sätta sig upp mot förbuden. De hade täta kontakter med orienten och anlade många orientaliska vanor, bland dem att sminka sig helt öppet. Idealutseendet var ett blekt ansikte utan ögonsmink men med markerade ögonbryn och rodnande kinder och läppar. Från 1200-talet till 1500-talet styrde Venedig och Genua Europas handel och därifrån spred sig de syndiga varorna och vanorna ut i Europa under ständiga fördömanden från kyrkan. | |
| Frankrike 1700-tal | På 1700-talet visade den europeiska
och särskilt den franska adeln sin herreklasstillhörighet
bland annat genom överdådig sminkning. Det var
ju inte bara dyrt att köpa och få pålagt
utan omöjliggjorde dessutom ofta ett normalt liv och visade man att man tillhörde den arbetsfria klassen. Naturlighet eftersträvades inte, bara bönder var naturliga. Både män och kvinnor sminkade sig: Ansiktet
närmast lackerades glänsande kritvitt och högst upp på kindbenet
lades rouge i en skarp rund eller triangelformad fläck
som inte tonades ut. Den skarpa kontrasten
mellan rött och vitt var viktig. Inget fint lik
var heller färdigt för lit de parade innan det bemålats. Madame de Pompadours sista handling
efter att ha fått sista smörjelsen 1764 var att lägga på rouge. Pomada 1700-talets vanligaste rougeform var en fet salva, alltså det egyptiska grundreceptet färgpigment blandat i fett. Den lysande röda färgton som eftertraktades kallades vermillon och blandades av kvicksilverfärgen cinnober och blyhaltig mönja; möjligen blev cinnobern lite mindre blåröd av detta. Alla visste att båda var giftiga. Eh bien, après? |
|
| England 1800-tal | I England på 1600-talet hade män och kvinnor av alla
klasser sminkat sig friskt. Vattenlösliga pigmentblandningar såldes billigt och blandades med vatten eller
fuktades och torkades till en enkel kaka. Sedan adeln skuffats undan som smakdomare av borgerskapet
- tidigare i England än
i andra länder - blev smink förkastligt och
försvann undan för undan under 1700-talet. Rouge överlevde längst. Ännu under 1800-talets andra hälft användes det av äldre män och kvinnor på det gammaldags sättet: två knallröda fläckar på kinderna. Yngre såg på dem med överseende. Kvinnor, särskilt unga, skulle istället se så bleka och sköra ut som möjligt. De enda som tilläts sminka sig var
män - de mest målade och parfymerade i det viktorianska England var unga officerare. |
|
| Sverige 1911 | I början
av 1900-talet fick rouge och puder åter synas en
aning. Alla de vanliga formerna fanns
att köpa i Sverige redan på 1880-talet (recept) men var oåtkomliga för
de flesta innan de masstillverkade kom på marknaden
på 20-talet. |
|
| Europa 1900-tal | Rougekakor Rougekakor (karminrött, talk och bindemedlet gummi arabicum pressat till en kaka), praktiskt förpackade i puderdosor, blev populära bland yrkesarbetande kvinnor på 1920-talet. Rougekakor från Bourjois (i Paris!) ansågs länge vara de finaste och bästa. Rouge en feuilles Rougepapper - papper indränkta med karminrött eller annat rött färgämne - behöll populariteten länge. Ännu på 1960-talet kunde man i svenska butiker hitta gamla lager av röda papperskort. Ansiktsrött och läpprött Samma röda smink har i alla tider använts till både kinder och läppar, tills en finurlig fabrikant på 1930-talet kom på att kalla detta "otidsenligt och ohygieniskt". Vips fick man sälja två produkter istället för en. Blusher Rouge började bli accepterat på 1920-talet och fortsatte att användas på 30-talet, användes inte mycket på 40- och 50-talen men kom tillbaka stort på 60-talet, nu kallat blusher. |
|
| Färger och kulörer | Ett färgämne kunde ge namn åt en kulör och tvärtom och båda kunde användas om rouge och rött smink i största allmänhet. Se mer under Röda
färgämnen. Några beteckningar som ofta förväxlas: Safflor (saffron, saffran) Safflor var inte saffran utan röd färg utvunnen ur färgtisteln (safflor, safflower). De pulveriserade blommorna har också använts som ett gulrött talk och de gula blombladen för att förfalska saffran, därav namnet. Karminrött Karminrött betecknar både en kulör och färgämnet karmin ur torkade mexikanska kochenillöss som började importeras till Europa 1526. De pulveriserade lössen löstes i rosenvatten, eventuellt med lite ammoniak, och vätskan baddades på kinderna. Strax före första världskriget kom syntetiskt karmin som var fettlösligt och kunde blandas i salvor och cerat. Det såg naturligare ut på kinderna och bidrog till att göra rött smink mer accepterat. Spanskt rött (Laine d'Éspagne) Spanskt rött var bomull indränkt med karmin. Spanien hade länge monopol på handeln och allt med karmin kunde kallas spanskt rött, och allt rött sålde bra om det kallades spanskt eftersom det då antogs innehålla äkta karmin. Eftersom karmin också betecknade en röd kulör, kom handlaren undan om kunden antog att det betydde spanskt rött... Vermillon Kulören vermillon fick sitt namn i Frankrike på 1700-talet och var populär in på 1900-talet. Den blandades av kvicksilverfärgen cinnober och blyhaltig mönja. |
|
| Konsumtion | • 1928: Över hälften av kvinnorna i USA använde rouge men bara
15 % läppstift. • 1938: 2/3 av kvinnorna i USA använde rouge. • 1994: 26 % av tillfrågade svenska kvinnor i 20-årsåldern svarade att de använde foundation/puder/rouge dagligen, 35 % varje vecka, 10 % aldrig. |
|
| Mer historia | ||
|
|
||
|
• Litteratur:
Se t. ex. Banner (1984), Brown (1994), Castelbajac (1995),
Corson (1972),Gunn (1973), Kumlien (1946), Lindvall-Nordin
(1984), Manniche (1999), Mulvey och Richards (1998), Ovidius (1947), Riordan (2004), Söderberg
(2001), Vogelsang-Eastwood (1995). Konsumtion: Lodén (2008), Söderberg (2001), Jones (2010). • Nätpublikationer: Nationalencyklopedin (2004 04 14). |
||
|
|
||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
||
|
|
||
