 |
Rökelser och rumsdofter f. Kr. |
|
|
(Inskription av Ramses II i Ammontemplet i Karnak, Egypten, 1200-talet f. Kr.) |
||
| Per fumes | Ordet parfym kommer
av latinets per fumes = genom rök: tidig
parfymhistoria handlar till
stor del om rökelse. Vilken öppen eld
som helst är insektsbortstötande.
En del sorters ved, bark och blad fungerar bättre
och olika örter, kryddor och hartser
ger olika lukt. Man har rökt mot småkryp, farsoter, smittor,
onda andar och häxor utan att göra stor skillnad
mellan dem - exorcism som exorcism. På aztekernas fester fick gästerna örtfyllda rör som tändes på varefter röken andades in - tobak var bara en av ingredienserna. Höll man borta mygg, skyddade sig mot sjukdom, hedrade gudar, skrämde bort spöken, bekräftade vänskap, markerade fest och högtid, njöt av vällukten, berusade sig? Kanske allt på en gång. |
|
| Egypten |
|
|
|
lyder inskriptionen på ett offerbord för rökelse i Amarna i Egypten. Alla tidiga arkeologiska rökelsefynd gäller
religiös rökelse;
helt enkelt för att sådan finns i identifierbara byggnader
(tempel) som står kvar. De äldsta
fynden (4000-talet f. Kr.) är kådor
från Pistacia-arter från Medelhavsområdet,
t. ex. mastix.
De äldsta gravfynden från fördynastisk är av samma slag. |
||
|
||
| Att väldoft hade gudomligt ursprung betydde inte att den reserverades för religiösa ritualer - tvärtom, genom att föra in väldoft i vardagen förde man också in gudarna i den. Kyphi som börjat som tempelrökelse och såldes av prästerskapet blev till slut en allt-i-allo-doft som parfymerade rum, kläder, andedräkt, kropp och gäster. | ||
| Mesopotamien | Sumerer, babylonier och assyrier i dagens Irak-Syrien använde ofantliga mängder rökverk vid begravningar, tempelritualer och som medicin. I eposet om Gilgamesh (som verkligen tros ha levat i Nedre Mesopotamien runt 2700 f. Kr.) hoppar hjälten i land från en båt, och det första han gör är att offra rökelse på en bergstopp - vass, cederträ och myrten: | |
|
||
|
I det sumeriska Ur runt 1800 f. Kr. fanns bland rökelsematerialen förutom inhemska växter som tamarisk, kalmus och barrträd också importerade växter som ceder och myrten, hartser från växter som klippros, nardusört och myrrasläktingen bdellium, och de klassiska hartserna rökelse och myrra. Trakten var genomfartsväg för doftämnen i tre årtusenden, så länge transporterna mellan Europa och Asien gick huvudsakligen landvägen. Den första centralpunkten, från ca 1700 f. Kr, var Babylon. Tusen år senare var det assyriska Nineve, där för övrigt den smink- och parfymtokige kung Assurbanipal på 500-talet f. Kr. lär ha avlidit genom kvävning av rökelse. |
||
| Babylonien | De äldsta rökelsekaren från Syrien-Mesopotamien (2000 f. Kr.) är av lera och sten. Senare babyloniska kar är storslagna saker av silver och guld. Störst var prakten omkring 600 f. Kr. då Nebukadnessar II byggde upp det nya Babylon till något aldrig tidigare skådat. Här i världens största stad - 200.000 invånare - fanns inte bara de hängande trädgårdarna utan också det 90 meter höga Babels torn till stadsguden Marduks ära. Där brann rökelsebålen dag och natt, för gudarna samlades där rökelse brändes. Till Baals- och Astartefesterna användes fantastiska mängder frankincense och ved av libanonceder och cypress; kanske behövdes det för att skyla över doften av människooffer som Baalskulten krävde. Bara till Baals gick det enligt den grekiske historikern Herodotos åt 1.000 talenter (26 ton) varje år bara av frankincense. Herodotos var där själv och såg det på 400-talet f. Kr. Han berättar också hur rökelse användes för rening: | |
|
||
| Rökelse renade grundligare än vatten genom att verka på en högre nivå, den gudomliga. Dofter drog inte bara gudarna till sig utan gjorde också människorna gudomliga. Spåmän använde rikligt med rökelse för att spå rena sig och göra sig själva gudomliga innan de uttalade sina omdömen. De smorde in olja och hartser i håret, höll harts i munnen och hade rökelse brinnande mellan sig själv och gudsbilden som ett medium och skydd. Tempel renades genom att dörrarna smordes in med harts eller cederolja, nybyggnationer krävde särskilda doftreningar av tomten och åtminstone i det första murbruket tillsattes alltid doftande ämnen. Kort sagt, allt skulle dofta på det att gudarna måtte förbli närvarande. | ||
| Palestina | I Palestina har rökelse använts sedan åtminstone 3000 f. Kr. Rökelsematerialen var dels områdets egna kådiga träd (storaxbusken, Pistaciaarter besläktade med mastix, tallar som aleppotall), senare också ämnen importerade från Syrien och södra Arabien som frankincense och myrra. Många folkslag med olika religioner har bott i Palestina och det märks på fynden; rökelsekaren och rökelsealtaren av sten, lera och kalksten från 800-talet och framåt är från många olika trakter och har använts både i religionsutövning och till vardags. Rökelse tar fortfarande bort "det onda ögat" i Palestina och används t. ex. när barn är oroliga eller sömnlösa. | |
| Qetôret |
Judarna lärde sig använda rökelse under
tiden i Egypten på 1200-talet f. Kr. och fortsatte
med det tills templet i Jerusalem förstördes
år 70. Det hebreiska ordet qetôret = det
som går upp i doft, det som går upp i rök,
kom att användas i många betydelser - doft
från offer, rök från offer, offer,
rökelseoffer, rökelse. Judarna avskiljde sig
medvetet från grannarna genom bl. a. sitt rökelsebruk.
Många grannfolk
använde rökelse för rening; judarna gjorde
det inte. I Egypten och Mesopotamien tillsatte man vällukt som frankincense och myrra till
djuroffer; judarna gjorde det inte. Huruvida judarna offrade
frankincense ensamt eller inte har varit ämne för
djupsinnig debatt bland rabbiner. |
|
|
||
| Rökmoln |
Religiös rökelse brändes inte bara som offer. Röken erbjöd också en plats där gudomen kunde visa sig och sedan bokstavligen gå upp i rök - en välbekant syn för judarna, som i öknen lärt sig att se Gud i rök, sandmoln och vulkaniska rökpelare. Dessutom fungerade röken som ett skydd för prästen; han tog betäckning bakom röken på samma sätt som de babyloniska spåmännen. I en senare instruktion till översteprästen Aron beskrivs hur han ska hantera rökelsen: |
|
|
||
| Arabiska halvön | Det man vet om arabiska halvön i äldre tid kommer ur texter från annat håll, t. ex. av greker och romare. Inga arabiska texter som nämner rökelse i det religösa livet har hittats, däremot verkliga rökelsealtare och rökelsekar av kalksten, lera och terrakotta. Inskriptioner på dem nämner rökelseämnen som flytande storax, frankincense, harts från mastixträdet och labdanumharts från klippros som alla finns på arbiska halvön, och de två indiska växterna Costus (Saussurea lappa) och indisk nardusört. | |
| Grekland | Grekernas gudar visade sig för människorna med stark doft och de levde av nektar och ambrosia som verkade bestå av ren doft. Vad var mer självklart än att de också ville ha dofter som offer? Det var i den formen gudarna kunde uppta offren, inte bara av blommor och blad; vid djuroffer njöt gudarna av röken, gästerna av köttet. Eftersom gudar var närvarande vid alla viktiga tilldragelser blev det mycket rökelse. Männens symposier, supgillen efter maten, inleddes t. ex. med rökelse. Självklart var det inte, i alla fall inte på 400-talet f. Kr, då Sokrates vid ett symposium blev tillfrågad om han ville ha rökelse och tackade nej. |
|
| Rom | När romarna århundradena därpå började erövra grekiska kolonier i södra Italien hörde bruket av rökelse till nyheterna de stötte på och tog efter. En och annan varning om ekonomi och moral hördes väl men vid pass 100 f. Kr. var rökelse - frankincense, myrra, labdanum, saffran - en självklar del i romersk religionsutövrning, fest och vardag. Hundra år senare klagar Ovidius på tidens lyx: förr nöjde sig gudarna med enkla inhemska örter, nu ska de ha importerade doftämnen. | |
| Medicinskt bruk | Rökning blev också ett sätt att administrera läkemedel särskilt mot underlivslidanden. Man lade rökmedlen på glödande kol eller aska i en grop och hukade sig över. Hippokrates på 400-talet f. Kr. föreskrev bland många andra ämnen korn, gethorn, galläpple, galbanum och frankincense. Han sägs ha räddat Aten från en farsot med stora rökelsebål på gatorna och vid ungefär samma tid ska man på samma sätt ha hejdat något som troligen var pest på Sicilien. Till Dioskorides rökmedel några århundraden senare hör galbanum mot kvinnosjukdomar, bävergäll mot sömnsjuka och svavel mot astma och hosta. | |
| Indien | I Indien har man i tusentals år mediterat på mattor vävda av vetivertgräsets rötter, vars doft inte bara håller insekter borta utan också är lugnande. Detsamma gäller den överallt i Indien närmast obligatoriska rökelseingrediensen sandelträ, gammal i användning redan på Buddhas tid (500-talet f. Kr.). När han ska beskriva vilket lyxliv han levde som prins är bästa exemplet just det förstklassiga sandelträ han brukade använda. | |
|
|
||
| Rökelser och andra dofter för de döda | ||
|
|
||
| Skick och bruk | Ingen kultur eller religion verkar sakna
seden att lämna blommor på kista och grav.
Eventuell rökelse
eller smörjelseolja fyller flera funktioner: • För de efterlevande skyler väldoften över liklukt, som inte bara är obehaglig utan har betraktats som rent hälsovådlig. Eftersom rökelsebruket är ritualiserat blir det starkt som symbolhandling. Att inte hedra den döde med rökelse inför andra blir ett mycket tydligt avståndstagande. • För den döde fungerar vällukten både som mål (den dödes själ får samma doft som gudarna och doft, själ och gudar blir ett) och medel (själen förs dit den ska när doft och själ stiger till gudarnas nivå). |
|
| Egypten | Av egyptiska pyramidtexter framgår att parfymeringsritualerna var väl utarbetade redan i Gamla Riket runt 2500 f. Kr. Hela parfympaket med bland annt . myrra och kassiakanel syddes in i kroppen - för övrigt samma bruk som när Jesus lindades, och som levde kvar i Frankrike till 1500-talet. Sådan maskering av ogudlig dödslukt skyddade mot det onda redan genom att väldoft per definition kom från och sedan till det som var gott. För farao som väntade sig en lysande framtid efter döden skulle ritualen rena honom inför mötet med gudarna. Balsameringen, smörjningen och röken röken gjorde honom till En Parfymerad: | |
|
||
| När farao blivit en doft kunde han stiga upp "till himlen på rökelsens rök" som gudarnas jämlike: | ||
|
||
| Det är inte så olikt hur negritofolket i Malaysia fortfarande gör: Man placerar sina döda i träd och tänder ett rökelsebål under. På röken och lukten kan själen fara iväg till eftervärlden. | ||
| Palestina | De gammaltestamentliga judarna begravde sina döda med vällukt varefter rökelsen brändes separat. Om kung Asa i Jerusalem omkring år 900 f. Kr. berättas: | |
|
||
| Genom att underlåta att bränna rökelse kunde man på motsvarande sätt demonstrera missaktning och lyckades kanske till och med döma och straffa själen till osalighet efter. Om kung Joram av Juda berättas att han "gick bort utan att bli saknad": | ||
|
||
| Alla fyra evangelierna i Nya Testamentet berättar om hur Josef tog hand om Jesu kropp och svepte in den i linnedukar innan den lades i en klippgrav. Enligt Markus och Lukas gick sedan Mariorna och Salome dit efter sabbaten med "välluktande kryddor och smörjelse". Johannes berättar lite annorlunda: | ||
|
||
| 100 skålpund var inte småpotatis om man ska tro den svenska bibelns viktförklaringar - över 32 kilo. | ||
| Indien | I Indien smordes kroppen med sandelträ och gurkmeja. Även veden skulle helst vara sandelträ. | |
| Grekland |
I det tidiga Grekland begravde man sina döda under
hyddorna i byn; från 700-talet f. Kr. utanför
byarna och städerna. Den trenden satte Lykurgus omedelbart stopp för i Sparta. Döden
var väl inget att vara rädd för. Folk skulle begravas
inne i bosättningarna och behövde inget ha med sig i graven utom
olivblad
och sin röda kappa. I övriga Grekland lade man persilja
på graven och fortsatte öka avståndet
till de döda och bygga ut ritualerna tills det på 500-talet f. Kr. blev nödvändigt med
överflödsförordningar. Djuroffer förbjöds liksom de flesta
minnesoffren av olja, myrra och annat. Sådana ordnades årligen eftersom de döda levde av doft, ja, antagligen precis som gudarna existerade framför allt som doft på de elyseiska fälten. |
|
| Rom | I Rom brände man också sina döda och övertog det grekiska bruket att hälla doftämnen på askan och spara de doftande benen. Författaren Martialis berättar från första århundradet om en förrymd slav som försörjer sig på att samla rökelserester på begravningsplatser - myrra, frankincense, cassia, kanel och parfymsalvor. Även här måste man lagstifta mot ytterligheter, inte alltid så lätt med sådana föredömen som kejsar Nero, som ska ha bränt en hel årsproduktion rökelse - enligt en del källor tio - på hustrun Poppaeas begravning. | |
| Vidare | • Rökelse
och rumsdoft e. Kr. • Rökelse i religiöst bruk |
|
|
|
||
|
• Litteratur:
Se t. ex. Aftel (2003), Björkman (1981), Classen,
Howes och Synnott (1994), Crow (1976), Crow (1985), Ebbell
(1937), Frisch (1961), Furuhagen (1982), Gentz och Lindgren (1946), Le Guèrer
(1993), Herodotos bok 3, 4 (2000), Lilja (1972), Lindgren (1918), Magnus 16:37
(1976), Manniche (1999), Miller (1969), Nielsen (1986), Plinius bok 13:1-3 (1968), Plutarkos
volym 1: bok 1 Lykurgus, Theseus, bok 2 Numa,
bok 3 Solon (1959), Plutarkos volym 2: bok 9 Aristides (1961), Plutarkos volym
5: bok 16 Agesilaus (1961), Plutarkos volym 6: bok 7 Timoleon (1961),
Strindberg (1974), Thompson (1927), Vogelsang-Eastwood
(1995). |
||
|
|
||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
||
|
|
||
