Shenet

Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem
Historia - Rumsdofter

Rökelser och rumsdofter f. Kr.


Jag har offrat 30.000 oxar till dig, med de största mängderna örter och de bästa parfymerna.
(Inskription av Ramses II i Ammontemplet i Karnak, Egypten, 1200-talet f. Kr.)

Per fumes Ordet parfym kommer av latinets per fumes = genom rök: tidig parfymhistoria handlar till stor del om rökelse. Vilken öppen eld som helst är insektsbortstötande. En del sorters ved, bark och blad fungerar bättre och olika örter, kryddor och hartser ger olika lukt. Man har rökt mot småkryp, farsoter, smittor, onda andar och häxor utan att göra stor skillnad mellan dem - exorcism som exorcism.
På aztekernas fester fick gästerna örtfyllda rör som tändes på varefter röken andades in - tobak var bara en av ingredienserna. Höll man borta mygg, skyddade sig mot sjukdom, hedrade gudar, skrämde bort spöken, bekräftade vänskap, markerade fest och högtid, njöt av vällukten, berusade sig? Kanske allt på en gång.
Egypten
Röken kommer, rökelsen kommer.
Doften är över dig, doften från Horus öga är över dig!
 

lyder inskriptionen på ett offerbord för rökelse i Amarna i Egypten. Alla tidiga arkeologiska rökelsefynd gäller religiös rökelse; helt enkelt för att sådan finns i identifierbara byggnader (tempel) som står kvar. De äldsta fynden (4000-talet f. Kr.) är kådor från Pistacia-arter från Medelhavsområdet, t. ex. mastix. De äldsta gravfynden från fördynastisk är av samma slag.
• Rökelseimport
Från omkring 2500 f. Kr. och framåt finns beskrivningar av egyptiska expeditioner för att hämta hem rökelser och annat i främmande länder. Myrra fick man från Punt (dagens Somalia) i östra Afrika, frankincense från Saba (dagens Jemen) på den arabiska sidan av Röda havet. I gravar började de läggas först tusen år senare, t. ex i Tutanchkamons grav från 1300-talet f. Kr. Omkring 2500 f. Kr. nämns ofta också en ospecificerad "rökelse" som tas upp som tribut från från Retenu (dagens Syrien-Palestina) som behärskades av Egypten. Senare när Egypten förlorat kontrollen över området uppstod en fri handel och åtminstone en del var antagligen myrra som Retenu importerat och sålde vidare. Från denna konflikt vet man sådant som att när en belägrad stad gav upp för egyptiska styrkor, visades det genom att man höll upp ett brinnande rökelsekar från stadsmuren, ibland samtidigt som ett barn kastades ner.
• Rökelsekar
Rökelsen brändes i bärbara kar och skålar med genomborrade lock för röken. De äldsta fynden är från omkring 2500 f. Kr. I Heliopolis-templet håller sfinxerna sådana fat i framtassarna och det finns bilder av präster med rökelsekar i högerhanden medan de med den vänstra fyller på med nya rökelsekulor. I soluppgången väcktes Ra med kåda, vid middagstid röktes myrra och vid solnedgången blandningen kyphi. Från 1100-talet f. Kr. finns en förteckning över de olika templens rikedomar av rökelse, honung och olja: Gamla Memfis: Inget. Heliopolis: 482 rökelsekar. Huvudstaden Thebe: 1.047 rökelsekar.
Möjligen brändes rökelse också på fasta rökelsealtare - en omdiskuterad fråga! Vid tjuroffren till Isis stoppades rökelsematerialet in i djurkroppen. Herodotos beskriver på 400-talet f. Kr. då Egypten styrdes av en persisk dynasti:

 
Därefter fyller de den övriga delen av kroppen på tjuren med rena bröd, vidare med honung, russin, fikon, rökelse, myrra och andra välluktande saker, varpå de övergjuter honom rikligen med olja och bränner honom.
  Att väldoft hade gudomligt ursprung betydde inte att den reserverades för religiösa ritualer - tvärtom, genom att föra in väldoft i vardagen förde man också in gudarna i den. Kyphi som börjat som tempelrökelse och såldes av prästerskapet blev till slut en allt-i-allo-doft som parfymerade rum, kläder, andedräkt, kropp och gäster.
Mesopotamien Sumerer, babylonier och assyrier i dagens Irak-Syrien använde ofantliga mängder rökverk vid begravningar, tempelritualer och som medicin. I eposet om Gilgamesh (som verkligen tros ha levat i Nedre Mesopotamien runt 2700 f. Kr.) hoppar hjälten i land från en båt, och det första han gör är att offra rökelse på en bergstopp - vass, cederträ och myrten:
 
Gudarna kände doften,
gudarna kände den ljuvliga doften.
Som flugor samlades de kring den offrande.
 

I det sumeriska Ur runt 1800 f. Kr. fanns bland rökelsematerialen förutom inhemska växter som tamarisk, kalmus och barrträd också importerade växter som ceder och myrten, hartser från växter som klippros, nardusört och myrrasläktingen bdellium, och de klassiska hartserna rökelse och myrra. Trakten var genomfartsväg för doftämnen i tre årtusenden, så länge transporterna mellan Europa och Asien gick huvudsakligen landvägen. Den första centralpunkten, från ca 1700 f. Kr, var Babylon. Tusen år senare var det assyriska Nineve, där för övrigt den smink- och parfymtokige kung Assurbanipal på 500-talet f. Kr. lär ha avlidit genom kvävning av rökelse.

Babylonien De äldsta rökelsekaren från Syrien-Mesopotamien (2000 f. Kr.) är av lera och sten. Senare babyloniska kar är storslagna saker av silver och guld. Störst var prakten omkring 600 f. Kr. då Nebukadnessar II byggde upp det nya Babylon till något aldrig tidigare skådat. Här i världens största stad - 200.000 invånare - fanns inte bara de hängande trädgårdarna utan också det 90 meter höga Babels torn till stadsguden Marduks ära. Där brann rökelsebålen dag och natt, för gudarna samlades där rökelse brändes. Till Baals- och Astartefesterna användes fantastiska mängder frankincense och ved av libanonceder och cypress; kanske behövdes det för att skyla över doften av människooffer som Baalskulten krävde. Bara till Baals gick det enligt den grekiske historikern Herodotos åt 1.000 talenter (26 ton) varje år bara av frankincense. Herodotos var där själv och såg det på 400-talet f. Kr. Han berättar också hur rökelse användes för rening:
 
Babylonierna använder rökelse som ett renande medel. Så ofta en babylonisk man legat när sin hustru, upptänder han rökelse och sätter sig därvid, och sammalunda gör hustrun. Och när det blir dager, går båda i bad; ty förr än de badat, rör de inte vid något enda kärl. Detsamma gör ock araberna.
  Rökelse renade grundligare än vatten genom att verka på en högre nivå, den gudomliga. Dofter drog inte bara gudarna till sig utan gjorde också människorna gudomliga. Spåmän använde rikligt med rökelse för att spå rena sig och göra sig själva gudomliga innan de uttalade sina omdömen. De smorde in olja och hartser i håret, höll harts i munnen och hade rökelse brinnande mellan sig själv och gudsbilden som ett medium och skydd. Tempel renades genom att dörrarna smordes in med harts eller cederolja, nybyggnationer krävde särskilda doftreningar av tomten och åtminstone i det första murbruket tillsattes alltid doftande ämnen. Kort sagt, allt skulle dofta på det att gudarna måtte förbli närvarande.
Palestina I Palestina har rökelse använts sedan åtminstone 3000 f. Kr. Rökelsematerialen var dels områdets egna kådiga träd (storaxbusken, Pistaciaarter besläktade med mastix, tallar som aleppotall), senare också ämnen importerade från Syrien och södra Arabien som frankincense och myrra. Många folkslag med olika religioner har bott i Palestina och det märks på fynden; rökelsekaren och rökelsealtaren av sten, lera och kalksten från 800-talet och framåt är från många olika trakter och har använts både i religionsutövning och till vardags. Rökelse tar fortfarande bort "det onda ögat" i Palestina och används t. ex. när barn är oroliga eller sömnlösa.
Qetôret

Judarna lärde sig använda rökelse under tiden i Egypten på 1200-talet f. Kr. och fortsatte med det tills templet i Jerusalem förstördes år 70. Det hebreiska ordet qetôret = det som går upp i doft, det som går upp i rök, kom att användas i många betydelser - doft från offer, rök från offer, offer, rökelseoffer, rökelse. Judarna avskiljde sig medvetet från grannarna genom bl. a. sitt rökelsebruk. Många grannfolk använde rökelse för rening; judarna gjorde det inte. I Egypten och Mesopotamien tillsatte man vällukt som frankincense och myrra till djuroffer; judarna gjorde det inte. Huruvida judarna offrade frankincense ensamt eller inte har varit ämne för djupsinnig debatt bland rabbiner.
Det var alltså under uttåget ur Egypten som Gud uppenbarade sig i öknen inte bara med stentavlor utan också med rökelserecept och regler för rökelsen användning. Receptet och reglerna utformades antagligen först fem århundraden senare. Det lägre prästerskapet hade då använt rökelsealtaret i Jerusalems tempel i ett par århundraden men de nya reglerna gjorde rökelseoffer vid altaret till ett privilegium för Arons översteprästsläkt. Altaroffren beskrivs därför i detalj men inga regler ges om det lägre prästerskapets uppgifter på andra ställen, som att bränna rökelse med hjälp av kar på förgården.
Inte heller någon världslig makt fick lägga sig i. När kung Ussia på eget bevåg tände rökelse i templet

 
slog spetälska ut på hans panna, i prästernas närvaro, inne i Herrens hus, bredvid rökelsealtaret.
Rökmoln

Religiös rökelse brändes inte bara som offer. Röken erbjöd också en plats där gudomen kunde visa sig och sedan bokstavligen gå upp i rök - en välbekant syn för judarna, som i öknen lärt sig att se Gud i rök, sandmoln och vulkaniska rökpelare. Dessutom fungerade röken som ett skydd för prästen; han tog betäckning bakom röken på samma sätt som de babyloniska spåmännen. I en senare instruktion till översteprästen Aron beskrivs hur han ska hantera rökelsen:

 
Sedan skall han taga ett fyrfat, fyllt med glöd från altaret som står inför Herrens ansikte, och fylla sina händer med stött välluktande rökelse; och han skall bära in detta innanför förlåten. Och rökelsen skall han lägga på elden inför Herrens ansikte, så att ett moln av rökelse skyler nådastolen, ovanpå vittnesbördet, på det att han icke må dö.
Arabiska halvön Det man vet om arabiska halvön i äldre tid kommer ur texter från annat håll, t. ex. av greker och romare. Inga arabiska texter som nämner rökelse i det religösa livet har hittats, däremot verkliga rökelsealtare och rökelsekar av kalksten, lera och terrakotta. Inskriptioner på dem nämner rökelseämnen som flytande storax, frankincense, harts från mastixträdet och labdanumharts från klippros som alla finns på arbiska halvön, och de två indiska växterna Costus (Saussurea lappa) och indisk nardusört.
Grekland

Grekernas gudar visade sig för människorna med stark doft och de levde av nektar och ambrosia som verkade bestå av ren doft. Vad var mer självklart än att de också ville ha dofter som offer? Det var i den formen gudarna kunde uppta offren, inte bara av blommor och blad; vid djuroffer njöt gudarna av röken, gästerna av köttet. Eftersom gudar var närvarande vid alla viktiga tilldragelser blev det mycket rökelse. Männens symposier, supgillen efter maten, inleddes t. ex. med rökelse. Självklart var det inte, i alla fall inte på 400-talet f. Kr, då Sokrates vid ett symposium blev tillfrågad om han ville ha rökelse och tackade nej.
Enligt romaren Plinius hade de tidiga grekernas nöjt sig med att offra en och några andra inhemska växter; Akilles och de andra hjältarna i trojanska kriget hade minsann inte larvat sig med parfymer. Sådant kom till Grekland först med Alexander den stores erövringar i perserriket på 300-talet f. Kr. Alexanders erövringar gav verkligen sagolika rikedomar och smak för exotism men grekiskt parfymeri hade inspirerats av egyptiskt och österländskt bruk långt innan dess. Både religiös och profan rökelse som var långt mer än "en och några andra inhemska växter" brändes i Troja vid tiden för kriget. Omkring 500 f. Kr. skrev poetissan Sapfo på Lesbos om de importerade rökelsematerialen frankincense, myrra och kassiakanel som användes i bröllopsceremonier. Århundradet därpå var hjältebegravningar redan små orgier i rökelsebränning och Herodotos kunde berätta utförligt om rökelseväxterna frankincense, myrra, kassia och kanel i Arabien. De flesta utländska doftämnen nådde Grekland via Arabien, så man trodde länge att de också växte där.

Rom När romarna århundradena därpå började erövra grekiska kolonier i södra Italien hörde bruket av rökelse till nyheterna de stötte på och tog efter. En och annan varning om ekonomi och moral hördes väl men vid pass 100 f. Kr. var rökelse - frankincense, myrra, labdanum, saffran - en självklar del i romersk religionsutövrning, fest och vardag. Hundra år senare klagar Ovidius på tidens lyx: förr nöjde sig gudarna med enkla inhemska örter, nu ska de ha importerade doftämnen.
Medicinskt bruk Rökning blev också ett sätt att administrera läkemedel särskilt mot underlivslidanden. Man lade rökmedlen på glödande kol eller aska i en grop och hukade sig över. Hippokrates på 400-talet f. Kr. föreskrev bland många andra ämnen korn, gethorn, galläpple, galbanum och frankincense. Han sägs ha räddat Aten från en farsot med stora rökelsebål på gatorna och vid ungefär samma tid ska man på samma sätt ha hejdat något som troligen var pest på Sicilien. Till Dioskorides rökmedel några århundraden senare hör galbanum mot kvinnosjukdomar, bävergäll mot sömnsjuka och svavel mot astma och hosta.
Indien I Indien har man i tusentals år mediterat på mattor vävda av vetivertgräsets rötter, vars doft inte bara håller insekter borta utan också är lugnande. Detsamma gäller den överallt i Indien närmast obligatoriska rökelseingrediensen sandelträ, gammal i användning redan på Buddhas tid (500-talet f. Kr.). När han ska beskriva vilket lyxliv han levde som prins är bästa exemplet just det förstklassiga sandelträ han brukade använda.

Rökelser och andra dofter för de döda

Skick och bruk Ingen kultur eller religion verkar sakna seden att lämna blommor på kista och grav. Eventuell rökelse eller smörjelseolja fyller flera funktioner:
• För de efterlevande skyler väldoften över liklukt, som inte bara är obehaglig utan har betraktats som rent hälsovådlig. Eftersom rökelsebruket är ritualiserat blir det starkt som symbolhandling. Att inte hedra den döde med rökelse inför andra blir ett mycket tydligt avståndstagande.
• För den döde fungerar vällukten både som mål (den dödes själ får samma doft som gudarna och doft, själ och gudar blir ett) och medel (själen förs dit den ska när doft och själ stiger till gudarnas nivå).
Egypten Av egyptiska pyramidtexter framgår att parfymeringsritualerna var väl utarbetade redan i Gamla Riket runt 2500 f. Kr. Hela parfympaket med bland annt . myrra och kassiakanel syddes in i kroppen - för övrigt samma bruk som när Jesus lindades, och som levde kvar i Frankrike till 1500-talet. Sådan maskering av ogudlig dödslukt skyddade mot det onda redan genom att väldoft per definition kom från och sedan till det som var gott. För farao som väntade sig en lysande framtid efter döden skulle ritualen rena honom inför mötet med gudarna. Balsameringen, smörjningen och röken röken gjorde honom till En Parfymerad:
 
Min svett är Horus svett - min doft är Horus doft...
  När farao blivit en doft kunde han stiga upp "till himlen på rökelsens rök" som gudarnas jämlike:
 
En stege till himlen är uppsatt för mig
så att jag kan stiga till himlen
och jag uppstiger på röken.
  Det är inte så olikt hur negritofolket i Malaysia fortfarande gör: Man placerar sina döda i träd och tänder ett rökelsebål under. På röken och lukten kan själen fara iväg till eftervärlden.
Palestina De gammaltestamentliga judarna begravde sina döda med vällukt varefter rökelsen brändes separat. Om kung Asa i Jerusalem omkring år 900 f. Kr. berättas:
 
Och man begrov honom i den grav som han hade låtit hugga ut åt sig själv i Davids stad; och man lade honom på en bädd som man hade fyllt med vällukter och kryddor av olika slag, konstmässigt beredda, och anställde till hans ära en mycket stor förbränning.
  Genom att underlåta att bränna rökelse kunde man på motsvarande sätt demonstrera missaktning och lyckades kanske till och med döma och straffa själen till osalighet efter. Om kung Joram av Juda berättas att han "gick bort utan att bli saknad":
 
... han dog i svåra plågor, men hans folk anställde ingen förbränning till hans ära såsom de hade gjort efter hans fäder.
  Alla fyra evangelierna i Nya Testamentet berättar om hur Josef tog hand om Jesu kropp och svepte in den i linnedukar innan den lades i en klippgrav. Enligt Markus och Lukas gick sedan Mariorna och Salome dit efter sabbaten med "välluktande kryddor och smörjelse". Johannes berättar lite annorlunda:
 
Och jämväl Nikodemus kom dit, han som första gången hade besökt honom om natten; denne förde med sig en blandning av myrra och aloe, vid pass hundra skålpund. Och de tog Jesu kropp och omlindade den med linnebindlar och lade dit de välluktande kryddorna, såsom judarna har för sed vid tillredelse till begravning.
  100 skålpund var inte småpotatis om man ska tro den svenska bibelns viktförklaringar - över 32 kilo.
Indien I Indien smordes kroppen med sandelträ och gurkmeja. Även veden skulle helst vara sandelträ.
Grekland

I det tidiga Grekland begravde man sina döda under hyddorna i byn; från 700-talet f. Kr. utanför byarna och städerna. Den trenden satte Lykurgus omedelbart stopp för i Sparta. Döden var väl inget att vara rädd för. Folk skulle begravas inne i bosättningarna och behövde inget ha med sig i graven utom olivblad och sin röda kappa. I övriga Grekland lade man persilja på graven och fortsatte öka avståndet till de döda och bygga ut ritualerna tills det på 500-talet f. Kr. blev nödvändigt med överflödsförordningar. Djuroffer förbjöds liksom de flesta minnesoffren av olja, myrra och annat. Sådana ordnades årligen eftersom de döda levde av doft, ja, antagligen precis som gudarna existerade framför allt som doft på de elyseiska fälten.
Kroppen gneds in med oljor och salvor doftande av örter, blommor och kryddor. Theofrastos på 300-talet f. Kr. nämner kassia, kanel, kardemumma, nardus, saffran, ingefäragräs, kalmus, mejram, iris, lotus och dill och hartser av meckabalsam, storax och myrra. Bålet gjordes upp med doftande träslag och rökelse brändes före, under och efter kremeringen. Det tog bort lukten, renade huset, stötte bort onda andar och gjorde gudarna välvilligt inställda till den döde. Graven med askan bestänktes med parfym och betäcktes med blommor enligt egyptisk sed.

Rom I Rom brände man också sina döda och övertog det grekiska bruket att hälla doftämnen på askan och spara de doftande benen. Författaren Martialis berättar från första århundradet om en förrymd slav som försörjer sig på att samla rökelserester på begravningsplatser - myrra, frankincense, cassia, kanel och parfymsalvor. Även här måste man lagstifta mot ytterligheter, inte alltid så lätt med sådana föredömen som kejsar Nero, som ska ha bränt en hel årsproduktion rökelse - enligt en del källor tio - på hustrun Poppaeas begravning.
Vidare Rökelse och rumsdoft e. Kr.
Rökelse i religiöst bruk

Litteratur: Se t. ex. Aftel (2003), Björkman (1981), Classen, Howes och Synnott (1994), Crow (1976), Crow (1985), Ebbell (1937), Frisch (1961), Furuhagen (1982), Gentz och Lindgren (1946), Le Guèrer (1993), Herodotos bok 3, 4 (2000), Lilja (1972), Lindgren (1918), Magnus 16:37 (1976), Manniche (1999), Miller (1969), Nielsen (1986), Plinius bok 13:1-3 (1968), Plutarkos volym 1: bok 1 Lykurgus, Theseus, bok 2 Numa, bok 3 Solon (1959), Plutarkos volym 2: bok 9 Aristides (1961), Plutarkos volym 5: bok 16 Agesilaus (1961), Plutarkos volym 6: bok 7 Timoleon (1961), Strindberg (1974), Thompson (1927), Vogelsang-Eastwood (1995).
• Citat: Gudarna kände doften...: Widengren (1953). Eposet om Gilgamesh finns i flera svenska översättningar, bl. a. av Tallqvist (1977) och Warring och Kantola (2001). ...slog spetälska ut på hans panna...: Gamla Testamentet: Andra Krönikeboken 26:19. Sedan skall han taga ett fyrfat...: Gamla Testamentet: 3 Mosebok 16:12-13. Och man begrov honom...: Gamla Testamentet: Andra Krönikeboken 16:4. ... han dog i svåra plågor...: Gamla Testamentet: Andra Krönikeboken 21:9. Och jämväl Nikodemus...: Nya Testamentet: Johannes 19:39-40.
• Artiklar: Christine Desmouiller-Gren: Parfym - en historia om väldoft (Populär Historia 3:1999).


 

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/recept/rokelsetrad.html
Datum: 2018 09 19 - Uppdaterad: 2010 09 13
Cookieinfo
Made with a Mac