Shenet

Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem
Rakmedel - Historia

Skägg- och rakhistoria


Fåglar som är sorgsna odlar skägg.
(Cornelis Wreeswijk)

Skägg och makt Skägg växer bara på fullvuxna män - alltså en vink om makt.
Mesopotamien
Barberaryrket fanns tidigt i landet kring Eufrat och Tigris, för här var man noga med hårväxten vare sig den rakades av eller behölls. Att yrket kunde omfatta lite av varje framgår av Hammarubis babyloniska lagar från omkring 1700 f. Kr:
 
Om en skärare utan ägarens vetskap avlägsnar en slavs märke, skall hans händer huggas av.
  De tidiga kungarna av Ur (2000-talet f. Kr.) höll sig välrakade och skalliga medan akkaderna i norra Sumer var skäggiga. Också assyrierna (600-talet f. Kr.) följde det skäggiga modet. Skägget var en lejonsymbol - flätat, lockat, hennafärgat, inoljat, guldpudrat och invävt med guldtrådar. Ju högre rang desto längre skägg. Soldater var skägglösa eller tilläts ha ett kort skägg. Slavar rakades helt rena. Grannfolket perserna följde samma mode liksom de gammaltestamentliga judarna, som bara rakade sig vid sorg och när de for utomlands.
Egypten
 
Tutanchamons dödsmask
(1300-talet f. Kr.)
Egyptierna som gjorde allting bakvänt enligt andra folk höll sig hårlösa. I årtusenden lade egyptiska män och kvinnor av alla samhällsklasser ned tid och energi på att rycka med pincett, skrapa med pimpsten och skära med flinta och brons för att få bort vartenda hårstrå på kroppen. Ett gott skäl var insekterna. Greken Pythagoras på resa i Egypten på 500-talet f. Kr. fann sandlopporna, flugorna och myggorna så olidliga att han till slut antog landets sed och mycket ogrekiskt började både raka sig och bära peruk.
Peruk bars i årtusenden i Egypten. Lösskägg användes som prydnad av högt uppsatta egyptier. Även här gällde att ju högre rang desto längre skägg. Uppåtvriden spets reserverades för gudar. Materialen var äkta hår, ull eller palmbladsfibrer, allt flätat på samma sätt som håret i perukerna. Så småningom började man också använda metallskägg. Kungligheter av båda könen visade sig gärna i guldskägg vid högtidliga tillfällen och pryddes också med sådana efter döden. Skägget på Tutanchamons dödsmask (t.v.) är en prydlig fläta av guld och lapis lazuli, uppåtvriden som ett tecken på gudomlighet. Det är bokstavligen ett lösskägg, påsatt på masken i efterhand och kan tas av.

Grekland

 
Alexander den store
(356-323 f. Kr,)
Tidiga greker som Pythagoras ovan bar däremot äkta skägg, en detalj som fick egyptier att rysa trots att de grekiska skäggen var välskötta och hölls väl friserade: halvlånga och klippta i en spets. Så småningom blev skägg ett kännetecken på filosofer. Olika filosofiska skolor hade olika skägg. Epikuréernas var långa, välklippta och parfymerade, stoikernas och cynikernas vilda och ovårdade. I Sparta följde man Lykurgus lag från 800-talet f. Kr. och rakade bort mustaschen.
Alexander den store var som andra unga greker skägglös när han tillträdde som regent 20 år gammal och började arbeta som världserövrare. Skägg var bara i vägen för krigare, ansåg han, motståndare kunde ju gripa tag i det, och beordrade soldaterna att raka sig. Ingen har slagit honom som trendsetter sedan dess: Hans order gjorde släta kinder till europeisk norm i 800 år, från 300-talet f. Kr. till 500-talet. Bara filosofer och lärare behöll skäggen.
Barberare figurerar i ett par grekiska historier. Den äldsta är den berömda myten om kung Midas av Frygien i nuvarande Turkiet. Apollon hade bestraffat honom för någon struntsak genom att ge honom åsneöron. Kungen lyckades dölja dem för alla utom sin barberare, som ingenting vågade berätta men brann av skvallerlust. Till slut viskade han hemligheten i en grop i marken. Där hörde vassrötterna honom och snart kunde alla höra hur det viskade i vassen:
- Kung Midas har åsneöron, kung Midas har åsneöron ...
Från Sicilien på 300-talet f. Kr. berättas om Dionysios I av Syrakusa att han en dag slogs av skräck när barberaren helt lättsamt påpekade att han faktiskt höll en kniv mot härskarens hals. Barberaren avrättades prompt och Dionysios lät sedan både hår och skägg växa. Bara döttrarna fick putsa topparna emellanåt med glödande nötskal. Samme Dionysios beslagtog under en tempelplundring det gyllene skägget på en Asklepiosstaty med förklaringen att det ändå inte passade sig att han bar skägg eftersom hans far Apollon ju inte hade något.

Rom

 
f
Julius Caesar
(ca 102-44 f. Kr.)
Den första mellanfolkliga överenskommelsen var att använda det joniska alfabetet, förklarar Plinius, den andra var att införa barberare, tonsores. De ska ha kommit till Italien från det grekiska Sicilien 297 f. Kr. I Pompeji har arkeologer grävt fram otaliga rakstugor. Alla romare gick till barberare på stan, även de som hade råd att hålla sig med privat tonsor, för rakbodarna var mötesplatser och skvallercentraler precis som badhusen. Barberarna fick också sköta en del hudvård, som behövdes, eftersom tidens rakknivar var slöa. Alternativet var att rycka bort skägget strå för strå, en metod favoriserad av Julius Caesar.
Romarna följde alltså grekisk sed och höll sig renrakade. Skägg var ett tecken på vanskötsel som kunde uppvisas demonstrativt t. ex. vid sorg. Efter det katastrofala nederlaget mot germanerna i Teuteburgerskogen år 9 lär kejsar Augustus ha låtit hår och skägg växa i flera månader. Bara en kort period på 100-talet gick fria romare omkring med skägg. Modet lanserades av kejsar Hadrianus som var en stor beundrare av allt grekiskt och som ska ha anlagt det för att visa sin filosofiska läggning, enligt vissa för att dölja ärrighet. Eftersom motsatsprincipen alltid har gällt måste slavarna på Hadrianus tid förstås vara rakade.
Rituell rakning
Den första rakningen var en viktig initieringsceremoni för unga romare precis som den varit för grekerna. Hit hörde att skäggstråna offrades till gudarna som tack för att ynglingen fått uppnå myndig ålder (17 år). Så här berättas om Nero som blev kejsare år 54 strax före sin myndighetsdag:
 
Vid den idrottstävling han anordnade i Saepta avlägsnade han sitt första skägg medan en tjur slaktades i en prålig och lysande ceremoni. Skägget gömdes sedan i en dosa av guld som pryddes med de dyrbaraste pärlor och helgades på Capitolium.
Indien Den indiska sexualrådgivningsboken Kamasutra (600-talet) ger råd om vad varje man bör göra: Varje dag bada, varannan dag olja in kroppen, var tredje dag löddra in sig, var fjärde dag raka hår och huvud, var femte dag raka resten av kroppen eller var tionde rycka bort kroppshår.
Religiös skägglöshet Vad gäller skägg och religion finns två vägar - en slät och en buskig. Betydelselös har frågan sannerligen inte varit i världsreligionerna. För den skägglösa gruppen är avrakningen ett offer. Själva handlingen, särskilt första gången, är laddad med betydelse och symbolik och ritualiseras ofta - se hårhistoriken. Därefter blir hårlösheten en kraftfull identitetsskapare eller om man så vill: tecken på individuell identitet avlägsnas för att man ska kunna uppgå i den kollektiva. Buddhistiska munkar och präster har alltid varit hår- och skägglösa. I kloster, fängelser och soldatkollektiv är hårlösheten dessutom praktisk, tidsbesparande och hygienisk. Från det maniskt renliga Egypten rapporterade Herodotos på 400-talet f. Kr:
 
Prästerna rakar hela sin kropp varannan dag för att ingen lus eller något annat osnyggt må finnas på dem då de tjänar gudarna.
  Katolska påvar har varit utan skägg sedan 1700. Uttrycket "tvist om påvens skägg" = debatt om struntsaker, kommer av en gammal teologisk tvist om huruvida en för längesedan avliden påve hade skägg eller inte. En "tvist om kejsarens skägg" är en evighetsträta. Uttrycket kommer av att Karl den store på 700-talet kunde avbildas både med och utan skägg; två tyska adelssläkter med var sitt gåvobrev tvistade ännu på 1400-talet om vilket av dokumenten som var det äkta, det med eller utan skägg på sigillet.
Religiös skäggighet De som följer den skäggiga vägen ser rakning som ett våldförande på Guds skapelse eftersom hår och skägg växer som ett yttre tecken på den styrka och vishet Gud vederfar de sina. För grekisk-ortodoxa kristna, judar, talibaner och sikher är det alltså helt logiskt att kvinnor inte har skäggväxt, och om de har det så är det en naturvidrig och dålig sak.
Sorgsna skägg I tider och länder där skägglöshet varit norm har skäggighet använts som ett tecken på sorg - "jag är så nedbruten att jag inte ens orkar raka mig". Så gjorde man i Rom. I Indien varade den skäggiga sorgetiden 10 dagar. I Kina kunde den efter en förälders död vara 27 månader. Dagens judar rakar sig inte under sorgetiden på sju dagar. Håret däremot har män och kvinnor över hela världen slitit eller skurit av som ett tecken på sorg.
Vid profetens skägg Tempelriddarna på 1100-talet hade enligt ordensbestämmelserna skägg och kortklippt hår. Annars var korsfarare ofta slätrakade, vilket sågs som bisarrt och löjligt i de muslimska länderna. Där fick mustascherna politisk betydelse redan på 600-talet. Profeten Muhammed som verkade i dagens Saudiarabien beordrade sina anhängare att raka av mustascherna men behålla skäggen. På det sättet kunde de skiljas från de män i Persien som bar långa mustascher enligt sin lokala religion. Perserna behöll dock mustascherna även sedan de blivit muslimer. Fortfarande på 1550-talet streds det om persernas mustacher, berättar en engelsk resenär:
 
Landet kring Buchara lydde fordom under perserna och man talar alltjämt persiska språket, men det är nu ett kungadöme för sig självt och har oupphörligen bittra fejder med perserna om religionen, änskönt de alla är muhammedaner. En av orsakerna till deras krig är att perserna vägrar att raka bort håret från överläppen, som bucharerna och alla andra tatarer gör, vilket dessa betraktar som en så svår synd att de nämner dem kaffirer, det vill säga otrogna, som de ock kallar de kristna.
  Än idag har shiiamuslimer mustasch och sunnimuslimer inte. Många andra detaljer i fråga om skäggets storlek, form och ans skiljer olika riktningar åt. För en muslim räcker det alltså att se ett fotografi av en religiös ledare för att avgöra om han är av den rätta tron eller inte.
Kina
 
Bodhidharma
(4-500-tal)
Detta sagt om Europa och Västasien. Skäggväxten verkar avta ju längre österut man kommer. Hunnerna från Centralasien, fördrivna från Kina vid vår tideräknings början och övervunna i Europa först på 400-talet när Attila besegrades, hade skäggväxt men inte skägg om man ska tro kinesiska skildringar: De var vanställda av ärr därför att de som spädbarn skars djupt i ansiktet för att slippa skäggväxt som vuxna.
Östasiater har sällan någon skäggväxt att tala om. Krigiska mustascher förekom i det gamla Kina och glesa visdomsskägg bland höga tjänstemän, men allmänt sett har skäggighet i Asien varit ett tecken på sorg eller ovårdat snusk. Det var med fasa och äckel asiaterna åsåg de västerländska skäggen, som ofta verkligen var ordentligt snuskiga.
Ett synnerligen berömt kinesiskt skägg är eldgudens. Det är honom, i rött skägg, röd mustasch, röda ögonbryn och röda kläder, man fortfarande kan se bäras omkring i karnevalstågen som avslutar nyårsfirandet i Kina.
Zens förste patriark Bodhidharma som tog buddhistisk meditation österut från Indien till Kina på 500-talet avbildas alltid med ett stort rött skägg - det ska visa hur egensinnig och utländsk "barbaren från väst" var. Berömd koan, zengåta att fundera på tills man slås av upplysning:
- Varför har barbaren från väst inget skägg?

Västerländsk skäggighet och skägglöshet

Barbarer Barbarfolk - germaner, franker, goter, angler, saxare, jutar och de andra - var oftast skäggiga eller valde ett mellanting, som galler, bretagnare och kelter som rakade av hakskägget men behöll mustascherna. Om kelterna berättar den grekiske historikern Diodoros årtiondena f. Kr. att en del rakade sig medan andra, särskilt de med hög rang, gärna hade mustasch som täckte hela läpparna, vilket var "opraktiskt när de åt". Enligt Tacitus år 98 lät germanerna hår och skägg växa i fredstid och fick raka dem av sig "först när de stod lutade över en nedlagd fiende", hur nu detta gick till.
Vikingar Nordiska bronsåldersmän var så vitt man vet rakade; man använde just bronsflisor som rakverktyg. Först ett årtusende senare, på 500-talet när skägg började komma tillbaka i Europa, blev det populärt också i Norden. Att raka av någon skägget blev under nordisk medeltid en grov och straffbar skymf. Inget annat kan väl heller förklara Egil Skallagrimssons prioritering sedan han ryckt en karl ur sängen:
 
Därpå skar Egil av honom skägget vid hakan, sedan krökte han fingret in i ena ögat på honom så att det låg ute på kindbenet. Därpå gick Egil från honom...
  Men först har han sjungit ett kväde. Att kunna kväda så att "män tappade både hår och skägg" berättas det om med beundran i islänningasagorna men den här gången räckte det tydligen inte.
Om vikingarnas skäggighet på 800-1000-talen råder delade meningar. I de isländska sagorna förekommer namn som Kolskägg och Lusaskägg och Skeggi eller Skegge = den skäggige, lär ha varit ett rätt vanligt namn på nyfödda - kanske ett sätt att uttrycka hopp för framtiden. Som vuxna verkar vikingarna ha gjort lite hur som helst med övervikt för skägg på ålderns höst. En arabisk resenär som stötte på vikingar i början av 900-talet berättar att "några av dem rakar sig, andra snor skägget i ett slags flätor". En praktisk och rätt vanlig lösning var att göra som danske kungen Sven Tveskägg omkring år 1000, bära det tvådelat. Anna Komnena, bysantisk kejsardotter och poet, såg vikingarna vid hovet i Konstantinopel, nordbornas Miklagård, på 1100-talet:
 
Hans hår var gyllene och hängde inte ned på axlarna som hos andra barbarer, utan var klippt vid öronen. Hakan var rakad slätare än gips...
Den skägglöse Njal Vid samma tid levde lagmannen Njal på Island. Den sakliga beskrivningen av honom i Njals saga lyder: "Njal var en välbärgad man och vacker till utseendet. Inget skägg växte på honom." Detta sista faktum använde sagornas värsta bitch Hallgerd som skällsord i grälen med Njals hustru:
 
- Ni passar bra ihop, du och Njal. Du har kartnaglar och han är skägglös...
  och tyckte att han kunde gödsla skägget så att han blev "som andra karlar". Njals skäggiga söner dög å andra sidan inte heller; dem kallade hon dyngskägg.
1066 Hade saxarna på de brittiska öarna haft lite bättre koll på kontinentens skäggtrender, kunde de ha klarat sig undan Vilhelm Erövrarens invasion 1066. Britterna visste mycket väl att något var på gång i Normandie och spioner skickades ut. Regeln att katolska präster skulle raka ansikte och huvud hade införts några årtionden tidigare och därför kom spejarna tillbaka med lugnande besked: Det var förvisso mycket folk i rörelse men ingen hade varken skägg eller mustasch, så antagligen var de präster allihop... Bayeux-tapeten om invasionen broderades några år senare:
 
  o d o a  
  Normanderna på kontinenetn rakade ansikte och nacke - "rakade som präster" som en samtida beskriver dem. Äldre män på både kontinenten och brittiska öarna anlade skägg. T.v. en normandisk skeppare, t.h. anglosaxernas 63-årige kung Edward Bekännaren. Yngre anglosaxer av alla samhällsklasser hade mustasch. Här Harold, earl of Essex.  
Katolsk skägglöshet
Katolska präster och munkar hade från 1031 alltså tonsur och renrakade ansikten. Många av dem ansåg att alla män borde raka sig på samma sätt och så gjorde ju tydligen också normanderna. Anglosaxer och germaner däremot gjorde det till en hederssak att gå långhåriga och skäggiga, anglosaxerna särskilt efter den normandiska erövringen.
I en krönika i början av 1100-talet röt munken Orderik Vitalis i dagens Frankrike ut om tidens oseder. Dit hörde att gå i snabelskor, handskar och långa skjortor samt att ha skägg:
 
I våra dagar har nästan alla gamla seder måst ge vika för nya påfund. Den yra ungdomen hänger sig åt en fruntimmersaktig blöthet. Fordom var blott botfärdiga, fångar och pilgrimer orakade och bar långt skägg för att alla skulle kunna se att de gjorde bot, men numera är snart alla män förryckta och går med omsorgsfullt vårdat skägg till tecken på att de i likhet med stinkande bockar fröjdar sig över de sinnliga begärens smuts.
  Eller som abboten Bourchard skrev femtio år senare i en stridsskrift mot skägg: I himlen var alla skägg lika långa, men i helvetet skulle man pinas lika länge som skägget var långt... Ett skäggigt mansansikte blev symbol för den katolska dödssynden högmod, Superbia. Sydeuropeiska renässansmän på 13- och 1400-talen var skägglösa och långhåriga och den slanka figuren i smala tights förstärkte intrycket av vän blomma.
Barberare Under 1100-talet meddelade en rad kyrkomöten förbud för kyrkans tjänare att befatta sig med sjukvård som innebar blodsspillan. Resultatet blev att allt skärande övergavs i klostren och lämnades åt barberarna, som på ett självklart sätt från 1200-talet och framåt bildade gemensamma skolor och skrån med kirurgerna (gemensam nämnare: skärande verktyg). Gränserna mellan yrkena var flytande och flyttades ständigt. I Sverige bröts alliansen på 1600-talet då barberarna kunde övergå till att bara putsa officersmustascher. I Tyskland å andra sidan var kirurgerna fram till 1700-talet pliktiga att putsa officerarnas mustascher. Mer om dessa kårer under medicinhistoria.
Skäggiga nordmän • Nordiskt 1200-tal: "Skägget var hyfsat, håret tvärklippt", beskrivs bonden i den äldre Eddan, som också säger att det var böndernas egen stamfar Alfi som skapade skägget.
• Svenskt 1300-tal: För sin svenska folkets historia studerar August Strindberg 1300-talets avbildningar och sammanfattar: Präster är vanligen slätrakade. Herremän är slätrakade eller kan någon gång ha tvekluvet skägg. Bönder är skäggiga, bockskäggiga eller slätrakade.
• Svenskt 1400-tal: På 1400-talet var det redan gammal sed bland nordiska bönder att bära yviga skägg. De var inte bara till prydnad utan signalerade att man var självägande och till skillnad från kvinnor och barn också förmodat livsklok (härav det syrliga svenska ordstävet "förståndet sitter i huvudet och inte i skägget"). I vissa delar av Sverige var skägg ett tecken för den gifte mannen precis som hårkluten var det för den gifta kvinnan. I Delsbo anlade bonden skägg när han överlåtit sitt hemman på nästa generation.
Skägglösa nordmän Själen satt som andra starka krafter i skägg och hår, så en fri man utan skäggväxt var skrämmande - kunde han vara en mara, en människa utan själ? Kvinnors skägglöshet var som det skulle; ett bevis på att de inte hade någon själ. Kvinnor med skägg var därför en styggelse. Drängar och manliga tjänare hade en själ i kraft av sitt kön, och måste just därför rakas eftersom deras styrka annars kunde växa i takt med skägget. Av samma skäl skar man skägget av krigsfångar. Mer behövdes inte, berättas det; avrakningen var så förnedrande att all kraft och alla rymningsplaner rann av dem. När den siste folkungen Magnus Eriksson drog på korståg i Ryssland på 1300-talet var regeln: Fångar rakades och döptes och fick sedan löpa efter löfte om att återkomma med guld och silver. Det räckte.
Riddar Blåskägg
Förutom Sven Tveskägg har ytterligare ett par män fått namn efter sina skägg: Den tysk-romerske kejsaren Barbarossa (Rödskägg) på 1100-talet och så den hemske Riddar Blåskägg. Så här börjar sagan om honom i samlingen Gåsmors sagor av Charles Perrault (1697):
 
Det var en gång en man som hade präktiga hus och gårdar i stan och på landet, servis av guld och silver, möbler klädda med broderade tyger och vagnar förgyllda utan och innan. Men olyckligtvis hade mannen blått skägg: och detta gjorde honom så ful och så fruktansvärd att skåda att det varken fanns fru eller flicka som inte sprang sin väg så fort de fick se honom...
  Historien om Riddar Blåskäggs blodiga tornrum fullt av mördade hustrur går tillbaka på en verklig Gilles de Rais i Bretagne, som hann förgripa sig sexuellt på och mörda hundratals barn innan han avrättades 1440. Och allt enligt sagan för att hans skägg var så fult. Att raka av det var tydligen inte ens att tänka på.

1500-talets högreståndsskägg

 
Gustav Vasa ca 1540
1400-talets europeiska högreståndsmän började stoltsera med putsade skägg och 1500-talet blev mycket skäggigt. I Norden gick danske kung Kristian Tyrann i bräschen för modet genom att anlägga ett mycket omskvallrat skägg 1515, samma år som han gifte sig. 1521 började skägg och kortklippt hår bli vanligt i Europa. Två år senare när Gustav Vasa efterträdde Kristian som svensk kung hade modet slagit igenom bland högreståndsfolk och borgare i Sverige. Inte heller nu handlade det om vilda bondeskägg utan om välfriserade varianter som krävde bardskärare: tvekluvet skägg, kortskuret skägg, pipskägg, spadskägg, stora knävelborrsmustascher och de polisonger som senare skulle kallas whiskers. Gustav experimenterade med många korta och prydliga varianter (t.v.) innan han på ålderns höst lade sig till med sitt bondinspirerade skägg (t.h.), beskrivet av systersonen Per Brahe som "vackert, stort, långt".

  

 
Gustav Vasa ca 1555
De skägglösa 16- och 1700-talen Skägg var alltså makt och bars av kungar och självägande bönder. Bara tjänare och ynglingar var skägglösa. Hur kunde alltså skägglöshet bli mode på 1600-talet? Det lär ha börjat 1628 med att franske Ludvig XIII av en nyck lät raka alla sina hovmän, kvarlämnande bara mustach och ett litet pipskägg. Själv måste han dölja sin skallighet med peruk och till sådan passade skägg dåligt. Hans efterträdare Ludvig XIV, i ännu större peruk, rakade av mustaschen 1680 och därmed var den passé och skulle så förbli så länge perukerna bestod. Principen för modeväxlingarna har varit just denna: Korthårig med skägg eller långhårig utan. I Sverige försvann skäggen vid hovet i mitten av 1600-talet och var helt försvunna i de högre stånden i slutet av århundradet. Och i samma takt som skäggen krympte, växte perukerna.
Bönderna som inte hade peruker att ta hänsyn till behöll skäggen. Snuskiga bondeskägg som släppte matrester i nattvardsvinet blev en tvistefråga. I ett svenskt sockenstämmoprotokoll från 1682 står att läsa om hur man beslutat att alla socknens män måste raka av "sina stora starka och stygga skägg, som var nattvardsgästerna och Guds bord till icke ringa vämjelse". Skar de inte av sig det själva skulle det bli gjort i kyrkan.

Ryskt skäggförbud

Ryskt skäggmynt: "Pengar mottagna".

Ännu hårdare gick det till i Ryssland i början av 1700-talet. Där härskade Peter den store som var fast besluten att göra sitt rike till ett västerländskt mönsterland. Till reformerna hörde förbud för män att bära gammalrysk dräkt och skägg. Det hjälpte inte att Ivan den förskräcklige århundradet innan hade sagt:
Att raka av sig skägget är en synd som inte ens blodet från alla martyrer kan tvätta bort...
Förbuden var ett nyp särskilt åt adelsgruppen bojarer men gällde från 1705 alla manliga undersåtar utom prästerskapet. Peters fogdar for riket runt och tvångsklippte. Den som vägrade kom undan med skäggskatt och fick ett skäggmynt som kvitto. Med detta fick Peter inte bara bojarerna emot sig utan också prästerskapet och de gammaltroende. "Tsaren rakar av skägg och frotterar sig med tyskarna... lever på utlänningars vis och äter kött på onsdagar och fredagar... alla ska bära den tyska dräkten..." muttrades det. Europeiseringen av Ryssland var Peters privata passion och projekt och efter hans död 1725 försvann förbuden undan för undan.
Sådana officiella ingripanden mot skägg var inte unika för Ryssland. Det hände som sagt på 1600-talet att svenska bönder tvångsrakades och under 1800-talets första hälft när skäggstriderna stod som hetast hände detsamma i många andra europeiska länder. Den engelska skäggskatten på 1500-talet berodde dock inte på något skägghat - Henrik VIII hade ju ett ståtligt skägg - utan uppfanns för att dra in pengar.

Officerares mustasch

 

Samtidigt som 1600-talets europeiska hovmän lade av skäggen uppstod ett alldeles eget mode bland de adliga officerarna: De rakade av sig skäggen men behöll mustascherna. ("Musquetager" stavas det hundra år senare men har inget med musköter att göra; "mustach" är italienska och betyder överläpp.) På 1770-talet blev det påbjudet för officerare att använda skäggvax. Under 1800-talet behövde det knappast beordras; då blev vax absolut nödvändigt för att hålla styr på mustacherna, som kunde växa ut till fantastiska skulpturer.
Gladast för mustaschmodet i Sverige var nog barberarna. De hade ägnat sig åt skärande uppgifter sedan 1100-talet då kyrkan förbjöd sina tjänare att befatta sig med blodsspillan och sedan klostren lagts ner på 1500-talet också haft ett allmänt ansvar för landets sjukvård. 1657 kunde plikten att öppna smittsamma pestbölder överlämnas till badarna och barberarna istället ägna sig åt officerarnas mustascher, som försörjde dem till 1900-talet.
Soldaters mustasch Bönder som tvångsutskrevs till krigen fick skäggen brutalt avrakade som ett tecken på sin nya sociala ställning. En särskild svensk soldatgrupp, timmermännen, skulle däremot enligt reglementet ha långt helskägg. Hade de inget eget fanns det fram till 1833 lösskägg att hämta ut i regementsförråden. Soldater i tjänst skulle ha mustasch, varken mer eller mindre. Den som rakade av sin mustasch straffades med spö. Även här fanns löshår att låna eller så fick man helt enkelt måla på. Mustaschen skulle fram till 1820-talet svärtas, eftersom alla oavsett hårfärg skulle ha likadana svarta, åtminstone vid parader.
Skägglöshet som horeri
 
Jesper Swedberg
(1653-1735)
Romersk-katolska präster och munkar lät sig inte alltid påverkas av de kyrkliga påbuden mot skägg som duggade tätt under 10-1300-talen utan var skäggiga eller skägglösa i modevågor. Svenska präster, som varit slätrakade på 1400-talet (tills de anlade skägg på ålderns höst) men anlagt skägg när det blev modernt bland herremän på 1500-talet, protesterade kraftigt mot 1700-talets nya skägglösa seder. Att alla överstepräster och profeter varit skäggiga framgick ju av Gamla Testamenetet och i Nya Testamentet berättades det också klart och tydligt om Johannes Döparens skäggväxt. Till och med muselmanerna begrep bättre än att raka av sig skägget. Bara ynglingar, tjänare och kvinnfolk var skägglösa! Skägg hörde till "den gamla högtidligheten" och "prästeallvarsamheten". Biskop Jesper Swedberg sammanfattade den gammaldags synen 1716:
Huru täck står dock en gudsfruktig, allvarsam präst för altaret och på predikstolen med sitt eget korta och vackra skägg, som Gud honom till hans prydnad, heder och vördnad givit haver.
En prästman kallade avrakning av skägget för andligt horeri. 1710 års överenskommelse inom yrket om att bära skägg istället för att "följa ungdomens lusta och ostadighet" hölls dock inte. Vid 1755 års riksdag hade bara en av 57 präster skägg.
Skägg betydde alltså något - kön, ålder, social ställning, uppgift i livet - men något höll på att hända. Under 1700-talet försvann skäggen också bland de konservativa bönderna. Ännu 1749 berättar Linné på resa i Skåne att de flesta männen hade skägg, drängarna ett mindre än bönderna, men tonen är lite förvånad.
  Utanför prästerskapet förblev högreståndsmän rakade 1700-talet ut, eftersom perukmodet bestod, och slätrakningen varade ett par årtionden in på 1800-talet även sedan perukerna lagts bort. På sin höjd hade man mustasch. Karl XII hade inte ens det, men att han inte heller hade peruk var mycket mer uppseendeväckande i början av 1700-talet. Esaias Tegnérs beskrivning av honom 1820 som "en skägglös dundergud" i hjältedikten "Karl XII" (Kung Karl den unge hjälte...) var alltså rätt poänglös på Karl XII:s egen tid, men säkert mättad med betydelse för 1800-talets läsare, för 1800-talet blev mycket skäggigt och skägglöshet sedd som något extremt märkligt. Den här gången kom skäggen inte från profeter i forntid eller bönder på landsbygd utan från framtiden själv: borgerskapet i staden.

Radikala polisonger

 
Henrik Ibsen
(1828-1906)
En del av skäggen smög sig in så att säga sidledes, via polisongerna. Ordet dök upp i svenskan 1799 men polisonger hade naturligtvis funnits dessförinnan. I sin 1800-talsform började de som ett franskt revolutionsmode och blev populära bland män som ansåg sig vara framsynta och radikala - borgare, författare och vetenskapsmän. Redan 1802 föreskrevs att svenska kavallerister och infanterister skulle ha polisonger. Flera svenska kungar bar dem senare under 1800-talet. I det engelskpåverkade Göteborg blev särskilt whiskers och andra mycket yviga varianter populära men sådana "Göteborgspolisonger" ansågs inte riktigt comme il faut i resten av landet. I England omkring 1830 hade dessa whiskers gått hela vägen och möttes under hakan till ett helskägg.
Motrörelsen mot denna präktiga borgerlighet blev romantikerna - män som Byron och Shelley i England, Stagnelius och Geijer i Sverige, Schiller och Goethe i Tyskland. Den franske frontfiguren Chateaubriand beskriver den ideale romantikern 1822:
Vid första anblicken måste han förefalla sjuk och melankolisk ... han måste ha något försummat över sig, varken vara slätrakad eller försedd med ett rejält helskägg, utan måste se ut som om skägget växt fram utan varning under ett anfall av förtvivlan. Rufsiga, vindblåsta lockar, en genomträngande blick, sublima irrande ögon med en ödestyngd blick, läppar som putar ut i förakt mot mänskligheten, ett Byronskt hjärta, fyllt av leda, simmande i vämjelse över tillvarons mysterium ...
Republikanska mustascher

Den borgerliga julirevolutionen i Frankrike 1830 skapade ytterligare ett mode: "republikanska" mustascher, stora, nedhängande och borstiga och så tydligt politiskt laddade att de förbjöds i Bayern. När svenska studenter började behålla sina beväringsmustascher i det civila (det gick hem bland flickorna) blev skandalen inte politisk utan social. I Sverige var mustasch liktydigt med officer och om andra bar dem var det en oförskämdhet mot krigsmakten. Icke desto mindre hade mustascher blivit rätt vanligt bland unga stockholmare vid 1800-talets mitt, om än, som det sades, "herrar löjtnanter kurra".

Revolutionära helskägg
x

Också 1848 års revolutioner i Frankrike och Tyskland avsatte ett skäggmode, snabbt spritt av soldatmassorna som rörde sig genom Europa under Krimkriget årtiondet därpå. Nu handlade det om helskägg - Karl Marx' hör till de ståtligaste.
Inte heller detta slog igenom som politisk signal i Sverige. Istället fortsatte polisongerna att långsamt växa nedåt tills de möttes under hakan i en skepparkrans och slutligen blev till ett prydligt helskägg, minst av allt någon revolutionssymbol.

Karl Marx (1818-1883)

Skäggens triumf

 

Oscar II
(1829-1907)
Romantikernas motstånd till trots etablerades det borgerliga skäggmodet i hela Europa på 1850-talet. Skägg blev det vanliga hos svenska kungar från Karl XV:s tronbestigning 1859 och standard bland samhällets stöttepelare. Inte bara respektabla borgerliga män i städerna hade skägg. Vismän och botare på landet låg plötsligt rätt i tiden; de hade ju kvar sina skägg från förr och ofta också det långa håret. Sjöfolk hade skepparkrans, präster hakskägg, arbetare helskägg eller valrossmustasch, officerare tunn mustasch, underofficerare och soldater helskägg. Polisonger hade dock tappat sin status och sågs under andra halvan av 1800-talet bara på betjänter och kypare.
Det var skäggpomadornas gyllene tid.
1859 utpekade en engelsk rådgivningsbok skäggets dygder: Det var sant protestantiskt (inte avrakat katolskt), engelskt (rakning hade införts av främmande kungar efter Stuartarna) och civiliserat (redan Peter den store hade ju bevisat att orden barber och barbarian hade gemensamt ursprung). Skägg var också hälsosamt. Avrakning kunde ge allt från snuva och tandvärk till blindhet och reumatism. I Sverige hörde en folklivsforskare ett par jämtlänningar, födda någon gång före 1850, förklara sina präktiga skägg med att de i ungdomen plågats av svår tandvärk men att den hade gått bort när de lydde en sames råd att anlägga helskägg.
Att samer hade svag skäggväxt var förresten enligt tidens darwinistiska rassvärmeri det tydligaste tecknet på att de tillhörde en svag och degenererad ras. Vita män hade skägg eftersom de tillhörde en överlägsen ras. Ännu 1934 malde tidningsmannen J L Saxon på:
 
En normalt utvecklad man har skäggväxt. Den man, som ej har det, är ofullgången, fysiskt defekt. Skäggväxten har sin stora inverkan på den andliga energien. Mannen med normal skäggväxt är av en kraftigare vilja än den skägglöse. I Orienten kan ingen man, som saknar helskägg, bli hövding. Att gå slätrakad är följaktligen att ta till förebild de svagare utvecklade männen. Men det är också okunnighet om den stora gåva mannen fått i skägget. Skägget är ett utsöndringsmedel. Genom varje skäggstrå äger beständigt en avsöndring av kroppsavfall rum. Allt kroppsavfall är trötthetsämnen. Ju närmare dessa är placerade hjärnan, dess större obehag bereder de oss. Den man, som rakar sig, har berövat sin kropp en av möjligheterna att avlägsna detta kroppsavfall. Skägget är elektriskt ledande. Få anar, vilka oerhörda fysiska livsvärden man har i den elektriska ström, som beständigt omspolar mannen med helskägg. Skägget är ett skydd för tänderna. Hålls käkar och tandkött varma, äger där en livlig blodcirkulation rum, tänderna blir alltså bättre närda och håller längre. Men dessutom skyddar skägget för reumatiska affektioner i kindmuskler, käkar och hela tandtrakten. På grund av sin elektriska och värmeledande egenskap är skägget också ett skydd mot nervösa ansiktslidanden (ryckningar, värk o. s. v.). Naturen har försett mannen med skägg för att skydda honom för faror, för vilka han på grund av sin fysiska läggning och bestämmelse är särskilt utsatt. Att raka sig är därför att våldföra sig på naturen. Varje försök att korrigera naturen är dömt att misslyckas - den, som gör det, har gått för bittida från mästaren. Straffet för denna modenyck - som står i nivå med stubbandet av hästens svans, mopsens klippning som lejon och annan stympning - kommer ej genast. Men det uteblir aldrig...
Amerika
1520 hade en conquistador berättat från Mexiko:
 
Den store Montezuma var omkring fyrtio år gammal, reslig till växten och välproportionerad, magerlagd och spenslig, inte särskilt mörk, men med en indians naturliga färg och hy. Han bar inte sitt hår långt, bara så att det precis täckte öronen, och hans glesa skägg var svart och välvårdat,

 

De nordamerikanska indianerna däremot hade ingen skäggväxt att tala om och den som spirade upp skar de noggrant bort med stenskärvor. Immigranterna höll sig också skägglösa. En enda kort period efter inbördeskriget 1861-1865 har ansiktshår varit populärt i USA. Associationerna gick till krigiskhet och sådant råbarkat mannamod som krävdes av västerns erövrare. Abraham Lincoln blev då den förste skäggige presidenten och följdes av ytterligare fem under ett par årtionden. Både före och efter var slätrakning normen. Från Boston på 1830-talet berättades att en man som visat sig i skägg på gatan uppväckt sådan fientlighet att han måst räddas från platsen av polis.
Idag kan intellektuella amerikaner anlägga skägg vid mogen ålder (populärt bland "professors", d.v.s. allt från gymnasielärare till universitetsprofessorer). Det är också tillåtet för konstnärligt lagda herrar (Ernest Hemingway, Steven Spielberg). I näringslivet är skägg närmast tabu. Det säger amerikaner mycket att Bill Gates (Microsoft) är slätrakad och Steve Jobs (Apple) skäggig.
Ungdom och slätrakade ansikten Första världskriget tog död inte bara på miljoner män utan också på de sista helskäggen, som går dåligt ihop med gasmask. Mustasch kunde anläggas i mogen medelålder men inte heller den höll sig kvar länge. Till och med de svenska yrkesmilitärerna övergav den. Kanske ville de inte förknippas med Valentino och andra slickade Hollywoodstjärnor som ansågs fjantiga i Europa.
Ett av 1800-talets argument för skägg hade varit att rakning var slöseri med tid. 1900-talets argument mot skägg var precis detsamma: Att ägna timmar åt att sköta ansiktsprydnader var ett tidsslöseri föga värdigt moderna rationella män. Och skäggen som i förra vändan varit så hälsosamma, avslöjades nu av herrar med mikroskop som bakteriehärdar.
Benito Mussolini förklarade i ett berömt uttalande att skägg hörde till en gammal dekadent regim som fascismen skulle ersätta med "ungdom och slätrakade ansikten". Han hänvisade till den historiska erfarenheten: Var det kanske inte när skägg blev modernt som romarriket började förfalla? Eller var det när romarriket började förfalla som skägg blev modernt?

Dagens skägg

 

 

Inte bara olika skolor av islam kan kännas igen på skäggen. I västra och norra Europa finns bohemiska, intellektuella, konstnärliga, ironiska och skogstokiga skägg. Sådana associationer till vilt tänkande har gjort skägg till en sällsynthet i näringslivstoppen. I Sverige har Percy Barneviks mycket välansade varit undantaget som bekräftat regeln.
d
Che Guevara (1928-1967)

Avrakningens tekniker
Det har ryckts med fingrar och pincett, slipats med pimpsten och grus, skurits med flinta, brons, glas, kniv och svärd, dragits av med socker, lim och tejp och hyvlats av med rakhyvel och rakapparat...

Rakkniven
Rakkniven är känd i Europa sedan 1400-talet. 1780 kom en dubbeleggad. Den infällbara modellen (t.h), första gången nämnd i skrift 1680 av en tillverkare i Sheffield, England, förblev den vanliga ända tills hyveln slog igenom på 1900-talet.
1902 beräknades att var tredje engelsman rakade sig hemma men bara var fyrtionde fransman; de gick fortfarande till barberare. I Sverige satt man vid köksbordet. Framför sig hade man rakspegel, raktvål, rakborste och en rakkopp med varmvatten. Så väldigt ofta skedde det inte, kanske en eller två gånger i veckan. När det var klart skulle unga frun ha en rakpuss, en sed som är belagd i Sverige till åtminsone början av 1800-talet.
← Rakknif med lös klinga och hvitt benskaft. Bladets bredd 19 mm. En bra knif för billigt pris - 1 kr 20 öre. (Åhlén & Holms postorderkatalog 1909-1910)
Rakhyveln
 

 

 

En rakhyvel med ensidigt blad patenterades i USA redan 1880 men det var med Gillette hyveln slog igenom. King Camp Gillette tog sitt första hyvelpatent 1895 och bildade Gillette Safety Razor Company 1900. Året därpå konstruerade han en hyvel vars blad kunde bytas ut - den första versionen av säkerhetsrakhyveln - och ytterligare 1903 den slutliga versionen där bladen var tveeggade. 1910 patenterades säkerhetsrakhyveln och företaget började sälja rakbladen; då som nu var det inte hyveln utan bladen som drog in pengarna. Priset på hyveln sjönk på några år från 5 dollar till 10 cent. Försäljningen gick trögt fram till 1917 då amerikanska armén beställde 3,5 miljoner hyvlar och 36 miljoner rakblad. Engelska soldater fick raka sig med kniv till 1920.
En mindre hyvel för damerna, Gillette Milady Décolletée, lanserades redan 1914. Annonserna innehöll aldrig ordet rakning. Kvinnor rakade sig inte, de slätade ut, smoothed. En hyvel för damernas armhålor kom från samma firma under andra världskriget.
"Rostfria rakblad" slog igenom i Sverige på 1920-talet. Verkligt rostfria blad i stål, fyra gånger så hållbara, lanserades så sent som omkring 1960 av en engelsk firma. Tvillingblad kom i slutet av 70-talet och snart också trillingblad. Båda hade fördelen att kunna säljas mycket dyrare än de gamla vanliga bladen. Idag kan det vara svårt att hitta vanliga rakblad i butikerna. I värsta fall får man nöja sig med en påse engångsrakhyvlar. Bics gula var de första, lanserade i Europa 1975.
Med rakhyvel i var mans hem blev det inte mycket kvar av barberarkonsten. Mot slutet av 40-talet var svenska frisörer så less att de ofta helt enkelt vägrade befatta sig med simpel slätrakning.
Rakapparaten Amerikanen Jacob Schick uppfann sin första "automatiska rakhyvel" redan 1910, handdriven eftersom det ännu inte gick att göra en tillräckligt liten elektrisk motor. Ett annat problem var att landet inte var fullt elektrifierat. Den första elrakhyveln som blev någon försäljningsframgång att tala om patenterade Schick 1928. Tre år senare presenterade firma Schick den första torrakande apparaten, lik sådana vi idag menar med elektriska rakapparater.
Remington kom med sin första rakapparat 1937. Holländska Philips tillverkade sin första 1927 men kom ut på marknaden på allvar först 1939.
Den första rakapparaten för kvinnor, Sensor for women från Gillette, lanserades så sent som 1992 i USA och ett par år senare i Sverige. 
Rakvattnet Rakvatten slog igenom efter andra världskriget och ersatte då hårvattnet som främsta herrparfym. Det är fortfarande den enda maskulina hudvårdsprodukt som säljer riktigt bra.

Den hårlösa kroppen

Caesar et consortes Långt innan romarna började raka sig hade romarinnorna använt rakkniv, pimpsten och olika slags pastor för att bli av med hårväxten och i motsats till männen inte bara i ansiktet utan också på kroppen. När lebemannen Ovidius skriver sin förförelsehandbok runt år 0 säger han att det inte ens behöver ordas om varför damerna bör raka benen. Det kunde annars vara intressant att få veta varför damer bör raka benen.
Men vi vet ju: Hårlöshet har överallt betytt ungdom, omakt och olikhet gentemot den mogne mannen. När Suetonius runt år 120 skriver sina kejsarbiografier missar han aldrig att få med detaljer om hårborttagning som ett säkert tecken på femininitet eller homosexualitet hos objektet. Caesar, som han kallar en man för kvinnor och en kvinna för män,
 
inte bara klippte och rakade sig omsorgsfullt, utan han lät även avlägsna överflödig hårväxt, enligt vad somliga hånfullt har berättat.
  Och Domitianus sedan då,
 
som med egen hand avlägsnade generande hårväxt från sina älskarinnors kroppar och simmade tillsammans med de simplaste slinkor.
Häxors hår
Ett och ett halvt årtusende senare fanns det ett nytt gott skäl att slätraka kvinnor, nämligen att Djävulen kunde gömma smärtstillande medel i kroppsbehåringen. Rådet i den katolska handboken Häxhammaren (Malleus Maleficatum) var därför att alla misstänkta kvinnor skulle rakas av allt kroppshår innan förhöret och tortyren började.

Otvungen anblick

 
1928
1920-talets lätta klädsel manade fram en allmän kroppslig hårlöshet som ingen sett maken till tidigare eller ens tänkt tanken på. Rader av hårborttagningsmedel lanserades:
Ni önskar att kunna röra er ogenerat på stranden. Ni vill delta i tennis och liknande nöjen bland badgästerna och erbjuda en otvungen estetisk anblick.
Slugare:
Kultiverade damer vill alltid vara estetiska, inför offentligheten liksom inom det egna hemmet. Om denna harmoni rubbas genom en överflödig hårväxt, uppstår förpliktelsen att söka botemedel härför.
Idag anser många att även anus bör erbjuda en otvungen estetisk anblick, inför offentligheten liksom inom det egna hemmet. För, handen på hjärtat, vem vill ha en buske mellan skinkorna? Questions, questions, questions, flooding into the mind of the young concerned person of today!
Elektrolysen är lika gammal som elektriciteten, i alla fall i USA. Annonser om "elektrisk hårborttagning" dök upp redan på 1870-talet. Under mellankrigstiden lanserades röntgenmetoden - ett par minuter om dagen i ett par veckor så var jobbet gjort. Den nischen självdog hastigt i augusti 1945 när atombomben föll över Hiroshima.
Tips från de gamle
• Raka av håret och smörj sedan in med fladdermusblod, hundblod eller hyndors mjölk.
• Ryck upp håret med roten och smörj med nattskatteblod.
• Stöt svanben till pulver och strö på huden.
• En blandning av vinäger och kattskit hämmar osvikligt hårväxten.
• Eller gör som indiska män på 4-500-talen: raka håret på bröst och mage i mönster.
Konsumtion • USA före 1914: Rakning av benen är i stort sett okänt.
• USA 1964: 98 % av kvinnorna rakar benen.
• Sverige 1994: 61 % av kvinnorna i 20-årsåldern använder aldrig hårborttagningskräm, 35 % en gång i månaden till en gång om året.

Litteratur: Se t. ex. Bergmark (1983), Birch-Jensen (1991), Corson (1971), Corson (1972), Dahlby (1954), Edgren (2007), Eriksson (1999), Frisch volym 1 (1961), Frisch volym 2 (1962), Frisch volym 3 (1979), Grimberg volym 2, 4 (1922), Guillou (2002), Gunn (1973), Henrikson (1981), Henrikson (2000), Klemming läkebok 7 (1883-1886), Kurlansky (2002), Kynne och Kynne (2003), Lindberg (1986), Maalouf (2001), Pinfold (2000), von Platen (1995), Plinius (2000), Polo (1967), Riordan (2004), Strindberg (1974), Thompson (1927), Tillhagen (1977), Tillhagen (1989), Trasko (1994), Vatsyayana (1994), Widengren (1953), Wright (1960), Vron (1997). Konsumtion: Jones (2010).
• Citat: Vid den idrottstävling...: Suetonius (2001). Prästerna rakar hela sin kropp...: Herodotos (2000). Landet kring Buchara...: Rugoff (1963). Varför har barbaren...: Kôan-samlingen Mumonkan, först publicerad i Kina 1228. Därpå skar Egil... : Egil Skallagrimssons saga; händelser på 900-talet nedskrivna på 1200-talet, citerad av Tillhagen (1995). Hans hår var gyllene...: Birch-Jensen (1991). Ni passar bra ihop...: Njals saga, nedskriven på 1200-talet (Stockholm: Fabel, 1988). I våra dagar...: Frisch (1962). Tsaren rakar av skägg...: Henry Troyat: Peter den store (Stockholm: Norstedt, 1995). Vid första anblicken...: Birch-Jensen (1991). Den store Montezuma...: Díaz del Castillo (1965). Questions, questions, questions...: Frank Zappa: Call any vegetable (Just another band from L.A., 1972). Svensk konsumtion: Lodén (2008). En normalt utvecklad man har skäggväxt...: J L Saxon: Umgängeskonst - Levnadskonst (Stockholm: Saxon & Lindström, 9. uppl. 1934) - elektroniskt publicrad på projekt Runeberg (2010 06 11).
• Artiklar: Harald Hamrin: Romarna förenade praktiskt och skönt (Svenska Dagbladet 2000 04 08). Sören Wibeck: Tempelriddarna (Populär historia 2:2004).
Nätpublikationer: Nationalencykopedin (2004 04 04). Google dokument: Jones (2008): Globalizing the beauty business... (2011 01 15).


 

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/recept/rakmedeltrad.html
Datum: 2018 07 21 - Uppdaterad: 2011 01 16
Cookieinfo
Made with a Mac