Shenet

Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem
Parfym - Historia

Parfymeri från Rom till Bagdad


Lämna inte efter dig vällukter eller viner åt din arvtagare. Använd dem själv och låt honom få dina pengar.
(Romerskt tänkespråk)

  • Bakåt: Grekland
• Framåt: Europa 1000-1900
Rom Ordet parfym har bildats av latinets per = genom och fumus = rök men romarna själva talade om doft, odor, och parfymörerna kallades fortfarande salvkokare, unguentarii.
Romarna verkar inte ha känt till rökelse eller andra parfymer förrän de stötte på dem hos grekerna i södra Italien. Myndigheterna anbefallde återhållsamhet med de underkuvades dyrbara vanor. Redan 565 f. Kr, ungefär vid samma tid som Solon försökte stoppa parfymhandeln i Aten, förbjöds import av doftämnen från Orienten till Rom. Senare höll man emot av moraliska skäl. Romarna hade sett det grekiska förfallet som börjat på 300-talet f. Kr. med Alexander den stores segrar i Persien och inströmningen av österländska varor och vanor. Nu skulle inte misstaget upprepas. 188 f. Kr. förbjöds försäljning av salvor i Rom och sju år senare lyckades den ärkekonservativen Cato driva igenom hög beskattning på parfym och annan utländsk lyx. Åter hundra år senare måste man lagstadga om sparsamhet med vällukterna för att de skulle räcka till tempelceremonierna. De ständiga upprepningarna visar hur inneffektiva lagarna var.
Julius Caesar Vid Julius Caesars tid runt 50 f. Kr. var parfym i allmänt bruk bland romarna. Moralisk tvekan hade farit sin kos. Legionärernas vana att parfymera sig innan de gick ut i strid var inte längre bortklemat utan bra för stridsmoralen. Själv föredrog Caesar, sa han vid något tillfälle, att soldaterna luktade svett och vitlök. Ungefär detsamma har berättats om en senare kejsare och upprepades på 1940-talet när en svensk regementschef ska ha rutit:
- Herrarna borde veta hut! En soldat ska lukta snus, brännvin och snusk!
Caesar är i samband med väldoft annars mest känd för att vid ett tillfälle ha ätit parfym. I motsats till de flesta av sina samtida var han ointresserad av mat och dryck. Under sin tid som ståthållare i Gallien deltog han på en bankett och råkade få sparrisen överhälld med örtolja (i en del versioner gammal olja) i stället för matolja. Han åt lugnt upp och tog till och med en extra portion för att visa vilken petitess det var. Alla andra vid bordet fick hålla god min och göra likadant.
Inom parentes sagt var det inte så stor skillnad på parfymolja och annan smaksatt olja. Örtoljor var normalt sett fullt ätliga och en kryddad matolja kunde lika gärna gnidas in på kroppen som ätas, precis som man kan göra idag med livsmedelsbutikens olivolja smaksatt med eterisk citronolja. Myrraharts användes både som rökelse, parfymämne, matkrydda och smaktillsats i vin. Praktiskt, påpekade flera romerska skriftställare - på så sätt kunde man njuta doften både på insidan och utsidan.
Augustus flotta Den egyptiska kuststaden Alexandria som grundats av Alexander den store på 300-talet f. Kr. blev efter hans död Medelhavsområdets absoluta centrum, kulturellt helt ohotad fram till 200-300-talen. Centrum för Europas kryddhandel förblev den i ytterligare tusen år. Ett drag av kejsar Augustus bidrog starkt till detta. Dittills - han var romersk kejsare på Jesu tid - hade orientens alla varor gått med karavan över arabiska halvön, en lång och mödosam väg till Europa som varken greker eller romare någonsin fick kontroll över. Augustus bröt det arabiska monopolet genom att ödelägga handelscentrat Aden på arabiska halvöns sydspets. Det inkluderade att året f. Kr. bränna lagerbyggnaderna för frankincense och myrra och därefter bygga en handelsflotta som gick från Röda havet direkt till indiska västkusten - karta: Röda havet. I två århundraden seglade sedan varje sommar ca 120 fartyg bort med monsunvinden och kom tillbaka med varor från hela Asien. (Så långt begav sig aldrig romarna själva; den romerska delegation som inträffade i Kina år 166 var ett undantag och åstadkom inget.) Från Röda havet kunde varorna sedan enkelt föras upp till Alexandria och vidare ut på Medelhavet.
Lukt- och smakindustrin En hel industri byggd på kryddor och doftämnen växte upp i Alexandria, med butiker som bevakades noga och arbetare som visiterades in på bara kroppen. Hit kom Arabiens myrra, Östafrikas frankincense, Persiens galbanum, Indiens nardus, Kinas kassiakanel, Cyperns labdanum. Allt spreds vidare av romarna tills till och med utkantsländer som Britannien och Germanien luktade orienten.
Den inhemska parfymtillverkningen hade sitt centrum strax söder om Rom, där det odlades en särskilt sött doftande ros. Inne i staden gavs tillstånd för en särskild kryddmarknad där lukt- och smakämnen fick försäljas. Hit hörde aromata (doftämnen), thumiamata (rökelsemedel), condimenta (smakämnen) och theriaka (motgifter). Apicius berömda kokbo flödar av kryddor med exotiskt ursprung som asafoetida, ingefära och sesamfrön. Från Italien kom sådant som anis, basilika, fänkål, koriander, lagerblad, polejmynta, saffran och timjan.
Nero et consortes Nero, kejsare från år 54, firade orgier i dofter som i så mycket annat. I hans palats hade taken luckor för blomsterutsläpp, väggarna inbyggda silverpipor som parfymerade gästerna och fontäner som sprutade luktvatten. Hans gemål Poppaea har blivit berömd för en liknande excess, sina bad i åsnemjölk. Vid hennes begravning ska Nero ha gjort åt en hel arabisk årsproduktion frankincense, enligt en del källor tio. Det var en teatralisk gest värdig Nero; han hade själv sparkat ihjäl henne.
Parfym var inte bara vad man satte på kroppen utan allt med doft och den var ofta storslagen och gemensam: salvorna man masserades med i badhusen, pulvren som ströddes mellan lakanen, blomman man gav sin älskade, parfymoljorna och växterna i maten (fågel- och grishjärnor i rosor), saffransvattnet som rann i rännstenarna på festdagarna, vinerna smaksatta med viol, ros och hyacint, hartserna som brändes i templen, de privata gemaken, mellan maträtterna och under gladiatiorspelen. Allvetaren Plinius som skriver sin Naturhistoria på Neros tid anför som löjeväckande exempel att folk parfymerar vin, militära standar, fotsulor och badrumsväggar. Martialis vid ungefär samma tid gör sig syrlig över en fest där lukten var bättre än maten:
- Fin salva du bjöd på igår, det medges... Trist att parfymeras och svälta.
Romarnas tre parfymer

Plinius berättar också att romarna i gammal tid ansett att grekisk parfym från ön Delos var den bästa; senare blev egyptisk från Mendes den högst ansedda. Den inhemska tillverkningen baserades helt på grekisk tradition med skillnaden att man i Rom oftare värmde blandningarna. Det fanns tre huvudtyper: unguentaria
Diapasmata - puderparfymer, som pulveriserade rosenblad, som ströddes på kläder, sängkläder och andra textilier.
De två stora produkterna var de feta, som reddes till av unguentarii, salvkokarna:
Hedysmata - fasta salvor gjorda på ister, alltså tidiga pomador. De hade vanligen doft av en enda växt, som rhodionros, metopiumbittermandel och crocinussaffran. Romarna återgick alltså till den egyptiska metoden med animaliskt fett, som grekerna aldrig tog till sig.
Stymmata - flytande salvor: Örtoljor gjorda på olivolja eller sesamolja enligt beprövad grekisk teknik. Här blandade man gärna flera växter.  Liksom salvorna användes de till hela kroppen och även till håret.

Marcus Aurelius importtull Den ökade import som blev resultatet av Augustus direkthandel med Indien hotade till slut romarrikets handelsbalans. Allt måste betalas med guld och silver eftersom indierna inte ville ha något av det Rom hade att byta med. Betalningen för lyxvaror från Arabien, Indien och Kina har uppskattats lågt till 3 miljarder kronor om året. Antagligen var det mycket mer; det finns uppgifter om en enda skeppslast som tullades i Alexandria för 7 miljoner sesertier, 420 miljoner kronor. Att förbjuda importen var det inte tal om längre. Till slut kejsar Marcus Aurelius problemet på 100-talet genom att avgiftsbelägga hela verksamheten. Salvkokarna fick betala en avgift och hamnarnas handel på både den afrikanska och arabiska sidan om Röda havet beskattades med 25 %. Varorna som ålades importavgift kallades species = specialvaror, ett ord som sedan givit ord som specerier och eng. spices = kryddor. Två kryddor undantogs från införselavgift: svartpeppar och frankincense, den senare betraktad som en nödvändighetsartikel i det religiösa livet.
Västerländsk brist Med romarrikets delning 286 började de gamla handelslederna bryta samman och smak- och doftämnen blev sällsyntheter i Europa. Den kristna kyrkan som växte sig stark kring Medelhavet från 300-talet gjorde också vad den kunde för att stävja bruket av väldoft - mat för avgudar, som en kyrkofader uttryckte det. Han hade rätt; det var precis så greker, romare och andra folk alltid använt rökelse. En del handelskontakter med Asien hölls uppe av arabiska och persiska mellanhänder även under folkvandringstiden men också efterfrågan minskade för att till slut i stort sett upphöra. De germanska folkstammar som började röra sig i Europa på 400-talet hade annat att tänka på, t. ex. att störta romarriket. När Västrom slutligen föll 476 försvann också det sista av den handel Augustus byggt upp och återgick i arabiska händer. Östern blev återigen okänt och mystiskt.
Östrom 395 blev den gamla grekiska staden Bysans huvudstad i Östrom under namnet Konstantinopel (dagens Istanbul). Svenska vikingar kallade det Miklagård och fick nägra århundraden senare med sig några parfymflaskor därifrån som har hittats i Birka. Staden var snart kristenhetens största hamn. I motsats till i väst hade den östromerska kristna kyrkan inget emot väldoft. Tvärtom gillade kyrkomännen att Konstantinopels kryddmarknad förlades bredvid Sofiakatedralen så att dofterna kunde omvärva kyrkobesökarna. Kyrkan själv använde mängder av ceremoniell rökelse, med myrra som favorit. Kryddhandlare och parfymörer erkändes som yrkesskrån och för klarhets skull satte stadens ledning upp en detaljerad förteckning över vilka varor vart och ett fick handla med, en slags definitionslista av samma typ som dagens EU-lista över kosmetika.
Tusen och en natt

Den tidiga västromerska kyrkan motarbetade alltså rökelse men brände gärna gamla grekiska och romerska hednatexter, medan araber redan ett par årtionden efter Muhammeds död började beslagta, stjäla och köpa allt sådant de kom åt. Med denna samlarmani räddades inte bara resterna av egyptisk, grekisk och romersk tradition utan samlades och systematiserades också medicinskt och naturvetenskapligt kunnande från Persien och Indien. Persien som hade erövrats redan på 640-talet gav den nya muslimska världen destilleringskonsten, rosenvattnet och de eteriska oljorna. I Indien som började attackeras vid samma tid fanns urgamla örtoljetraditioner och sagolika krydd- och doftväxter, något araberna väl kände till efter tusentals år av handel.
642 intog turkarna Alexandria, och 711 påbörjade de erövringen av Europa genom att besätta Spanien. Längs vägen började väldofter åter sippra in i Europa. Handelsmännen, Sinbad Sjöfararen och hans kollegor, var lika hemlighetsfulla som fenicier och tidiga araber varit om varifrån varorna kom. Just berättelsen om Sinbad sjöfararen är mycket lik rövarhistorierna som Herodotos fick höra om kanel på 400-talet f. Kr. Det mesta öster om Medelhavet var okänd mark för européerna och de kunde inte tro annat än att varorna var arabiska, men de var precis som förr importvaror från mycket längre bort - Indien och Kina i öster, Etiopien och Somalia i söder. Européerna fick helt enkelt köpa vad som bjöds ut och till de priser araberna satte. Det var inte lite - ambra, mysk, sibet, peppar, kanel, kamfer, muskot, kryddnejlika, sandelträ, bensoeharts, rosenvatten, rökelser och siden.

Bagdad Centrum för för kalifatet fram till 1200-talet, för tusen och en natts sagor och för doft- och kryddhandeln var Bagdad i det gamla Mesopotamien där väldofter osat i tusentals år. Här anlades världens första apotek runt år 760, läkarna parfymerade sina patienter och sig själva med rosenvatten, kamfer och sandelträ och stora harem fulla av sysslolösa damer ropade efter mer parfym, mer parfym, mer parfym. I staden fanns (förutom 27.000 allmänna bad, sägs det) 50 firmor som handlade med destillerade varor, och ingen av dem hade med alkohol att göra utan enbart med doft. Många icke-korrekta kristna hade också funnit en fristad i Bagdad, så det fanns gott om översättare till och från latin, grekiska och arabiska.
Och precis som parfymbasarerna hade lagts vid katedralen i Konstantinopel så låg de i Bagdad nära den stora moskén. Väldoft var något gott och gudi behagligt både i det kristna och muslimska östern. Koranen är full med hänsyftningar på dofter och Muhammed, född i Mecka mitt i karavanrutten för rökelse och känd som en stor älskare av väldoft, jämförde själen med den kamel vi rider på och parfymerna med den föda som väcker den. Ett mycket berömt uttalande lyder:
 
Tre ting håller jag kära i denna värld: Parfym, kvinnor och min största glädje bön.
  Den arabiska kultursfärens favoritdofter har hållit i sig: Blommor som jasmin, ros, hennablomma, orangeblomma, viol, lilja och lotus, kryddor som basilika, backtimjan och saffran, hartser som frankincense och aloeved och animaliska doftämnen som ambra, mysk och sibet. Muslimer i Indien använder också mycket av de inhemska doftämnena bensoeharts, patchouli och sandelträ. Ambra, mysk, myrra, sandelträ och jasmin räknas inom vissa riktningar av islam som heliga och rekommendabla doftämnen.
Avicenna Mest känd i Europa av de arabiska läkarna är persern Avicenna på 1000-talet. I Europa gällde han länge felaktigt för att vara destillationskonstens uppfinnare och därmed fader till både alkohol, rosenvatten och rosenolja. Han och hans trosfränder hade en helt annan syn på väldoft än vad som gällde inom kristenheten (väldoft kunde och fick existera bara i paradiset; förekom den på denna sidan döden var det som en villfarelse som lockade till synd), nämligen:
 
För Profeten - må Allah välsigna honom och hans fred! - intresserar sig för utsökta dofter därför att de skärper sinnena. Och när sinnena är skarpa blir tankarna exakta och slutledningarna rättrådiga. När å andra sidan sinnena är försvagade, blir tankarna obalanserade och slutledningarna förvirrade.
Mer historia

• Framåt: Europa får upp vittringen
• Bakåt: Grekland
Forntida parfymrecept
Rökelser f. Kr.
Rökelser e. Kr.
Örtoljor


Litteratur: Se t. ex. Bolin och Gustaver (1960), Classen, Howes och Synnott (1994), Gentz och Lindgren (1946), Gibbon del 3 (1999), Howes och Synnott (1994), Jones (2010), Keay (2006), Kennett (1975), Klynne och Klynne (2003), Lindgren (1918), Miller (1969), Plinius 13:2 (1968), Swahn (1996), Thompson (1927), Thompson (1928). Ceasar och den dåliga matoljan: Suetonius (2001).
• Citat: Tre ting hållar jag kära...: Le Guérer (1993). För Profeten...: Le Guérer (1993).
• Artiklar: Christine Desmouiller-Gren: Parfym - en historia om väldoft (Populär Historia 3:1999).

 

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/recept/parfymtradrom.html
Datum: 2018 09 19 - Uppdaterad: 2010 09 23
Cookieinfo
Made with a Mac