 |
Parfymeri från Rom till Bagdad |
|
|
(Romerskt tänkespråk) |
||
| • Bakåt: antikens Grekland fram till tredje puniska kriget 146 f Kr! | ||
| Rom | Romarna verkar inte ha känt till rökelse eller andra parfymer förrän de stötte på dem hos grekerna i södra Italien. Myndigheterna anbefallde återhållsamhet med de underkuvades dyrbara vanor. Redan 565 f. Kr, ungefär vid samma tid som Solon i Grekland försökte stoppa parfymhandeln, förbjöds import av doftämnen från Orienten. Senare höll man emot av moraliska skäl. Romarna hade sett det grekiska förfallet som börjat på 300-talet f. Kr. med Alexander den stores segrar och den efterföljande inströmningen av österländska varor och vanor. Nu skulle inte misstaget upprepas. 188 f. Kr. förbjöds försäljning av salvor i Rom och sju år senare lyckades den ärkekonservativen Cato driva igenom hög beskattning på parfym och annan utländsk lyx. Åter hundra år senare måste man lagstadga om sparsamhet med vällukterna för att de skulle räcka till tempelceremonierna. Alla ständigt upprepad lagstiftning visar hur inneffektiv den var. | |
| Julius Caesar | Vid Julius Caesars tid runt 50 f. Kr. var
parfym i allmänt bruk. Moralisk tvekan hade farit sin kos. Legionärernas vana att
parfymera sig innan de gick ut i strid ansågs nu inte vara bortklemat utan bra
för stridsmoralen. Själv föredrog Caesar, sa
han vid något tillfälle, att soldaterna luktade
svett och vitlök. En historia om
en senare romersk kejsare fick nytt liv två årtusenden senare när den berättades om en svensk regementschef på 1940-talet, som ska ha rutit: - Herrarna borde veta hut! En soldat ska lukta snus, brännvin och snusk! Caesar är i samband med väldoft annars känd för att vid ett tillfälle ha ätit parfym. I motsats till de flesta av sina samtida var han ointresserad av mat och dryck. En gång under sin tid som ståthållare i Gallien deltog på en bankett och råkade få sparrisen överhälld med parfymerad olja (i en del versioner gammal olja) i stället för matolja. Han åt lugnt upp och tog till och med en extra portion för att visa vilken petitess det var. Alla andra vid bordet fick hålla god min och göra likadant. Inom parentes sagt var det inte så stor skillnad på parfymolja och annan smaksatt olja. Örtoljor var normalt sett fullt ätliga och en kryddad matolja kunde lika gärna gnidas in på kroppen som ätas, precis som man kan göra idag med livsmedelsbutikens olivolja smaksatt med eterisk citronolja. Myrraharts användes både som rökelse, parfymämne, matkrydda och smakämne i vin. Praktiskt, påpekade flera romerska skriftställare - på så sätt kunde man njuta doften både på insidan och utsidan. |
|
| Augustus flotta | Kuststaden Alexandria som grundats av Alexander i Egypten på 300-talet f. Kr. blev efter hans död Medelhavsområdets absoluta centrum, kulturellt helt ohotad fram till 200-300-talen e. Kr. Ytterligare tusen år förblev staden centrum för Europas kryddhandel. Ett drag av kejsar Augustus bidrog starkt till detta. Fram till hans tid hade orientens alla varor till Europa gått med karavan över arabiska halvön, en lång och mödosam väg som varken greker eller romare någonsin fick kontroll över. Augustus bröt den arabiska kontrollen över handelsvägarna genom att ödelägga handelscentrat Aden på halvöns sydspets. Det inkluderade att året f. Kr. bränna lagerbyggnaderna för frankincense och myrra och därefter bygga en handelsflotta som gick från Röda havet direkt till indiska västkusten - karta: Röda havet. I två århundraden seglade sedan varje sommar ca 120 fartyg bort med monsunvinden och kom tillbaka med varor från hela Asien inklusive Kina. (Så långt begav sig inte romarna själva; den romerska delegation som inträffade i Kina år 166 var ett undantag och åstadkom inget.) Från Röda havet kunde varorna sedan föras upp till Alexandria. | |
| Lukt- och smakindustrin | En hel industri byggd på kryddor och
doftämnen växte upp i Alexandria, med butiker
som bevakades noga och arbetare som visiterades in på
bara kroppen. Hit kom Arabiens och Afrikas frankincense
och myrra, Persiens
kryddor, Indiens nardus,
Kinas frukter och Cyperns labdanum,
som med styrax och
citronella blev
den ursprungliga chypresdoften. Allt
spreds vidare av romarna tills till och med utkantsländer
som Britannien och Germanien luktade cyprisk parfym. Centrum för den inhemska parfymtillverkningen låg strax söder om Rom, där det odlades en särskilt sött doftande ros. Inne i Rom gavs tillstånd för en särskild kryddmarknad där lukt- och smakämnen fick försäljas. Hit hörde aromata som användes i parfym, thumiamata i rökelse, condimenta till konservering och theriaka som var motgifter. När Apicius skriver sin berömda kokbok på Augustus och Tiberius tid flödar det av kryddor med exotiskt ursprung som asafoetida, ingefära och sesamfrön. Från Italien kom sådant som anis, basilika, fänkål, koriander, lagerblad, polejmynta, saffran och timjan. |
|
| Nero et consortes | Nero, kejsare från år 54, firade
orgier i dofter som i så mycket annat. I hans palats
hade taken luckor för blomsterutsläpp, väggarna
inbyggda silverpipor som parfymerade gästerna och
fontänerna sprutade luktvatten. Hans gemål
Poppaea har blivit berömd för en liknande excess,
sina bad i åsnemjölk. Vid hennes begravning
ska Nero ha gjort åt en hel arabisk årsproduktion rökelse, enligt en del källor tio. Det var en teatralisk
gest värdig Nero; han hade själv sparkat ihjäl
henne. Parfym var inte bara vad man satte på kroppen utan allt med doft och den var ofta storslagen och gemensam: salvorna man masserades med i badhusen, pulvren som ströddes mellan lakanen, blomman man gav sin älskade, de parfymerade oljorna och doftande växterna i maten (fågel- och grishjärnor i rosor), rännstenarna där vattnet doftade saffran på festdagarna, vinerna smaksatta med viol, ros och hyacint, hartserna som brändes som rökelse i templen, i de privata gemaken, mellan maträtterna och under gladiatiorspelen. Allvetaren Plinius som skriver sin Naturhistoria på Neros tid anför som löjeväckande exempel att folk parfymerar militära standar, fotsulor, badrumsväggar och vin. Martialis vid ungefär samma tid gör sig syrlig över en fest där lukten var bättre än maten: - Fin salva du bjöd på igår, det medges... Trist att parfymeras och svälta. |
|
| Romarnas tre parfymer | Plinius berättar också att romarna
i gammal tid ansett att grekisk
parfym från ön Delos varit den bästa; senare
blev egyptisk från
Mendes den högst ansedda. Den inhemska tillverkningen
baserades helt på grekisk tradition med skillnaden
att man i Rom gärna tillförde värme i processen.
Det fanns tre huvudtyper: • Diapasmata - puderparfymer, som pulveriserade rosenblad, som ströddes på kläder, sängkläder och andra textilier. De två stora produkterna var de feta, som reddes till av unguentarii, salvkokarna: • Hedysmata - fasta salvor gjorda på ister, alltså tidiga pomador. De hade vanligen doft av en enda växt, som rhodion på ros, metopium på bittermandel och crocinus på saffran. • Stymmata - flytande salvor: Örtoljor gjorda på olivolja eller sesamolja enligt beprövad grekisk teknik. Här blandade man gärna flera växter. Liksom salvorna användes de till hela kroppen och även till håret. |
|
| Marcus Aurelius importtull | Den ökade import som blev resultatet av Augustus direkthandel med Indien hotade till slut romarrikets handelsbalans. Allt måste betalas med guld och silver eftersom indierna inte ville ha något av det Rom hade att byta med. Betalningen för lyxvaror från Arabien, Indien och Kina har uppskattats lågt till 3 miljarder kronor om året. Antagligen var det mycket mer; det finns uppgifter om en enda skeppslast som tullades i Alexandria för 7 miljoner sesertier, 420 miljoner kronor. Att förbjuda importen var nu inte på tal utan till slut löstes problemet av Marcus Aurelius (kejsare 161-180) på så sätt att hela verksamheten avgiftsbelades. Salvkokarna fick betala en avgift och hamnarnas handel på både den afrikanska och arabaiska sidan om Röda havet beskattades med 25 %. Varorna som ålades importavgift kallades species = specialvaror, ett ord som sedan givit ord som specerier och eng. spices = kryddor. Två kryddor undantogs från införselavgift: svartpeppar och frankincense, den senare betraktad som en nödvändighetsartikel i det religiösa livet. | |
| Västerländsk brist | Med romarrikets delning 286 började
de gamla handelslederna bryta samman och smak- och doftämnen
blev sällsyntheter i Europa. När Västrom
slutligen föll försvann också det
sista av den handel Augustus byggt upp och övergick åter i arabiska
händer. Den kristna kyrkan som växte sig stark kring Medelhavet från 300-talet gjorde också allt vad den kunde för att förhindra bruket av väldoft - mat för avgudar, som en kyrkofader uttryckte det. Han hade rätt; det var precis så greker, romare och andra folk alltid använt rökelse. En del handelskontakter med Asien hölls uppe av arabiska och persiska mellanhänder även under folkvandringstiden men också efterfrågan minskade för att till slut i stort sett förvinna. De germanska folkstammar som började röra sig i Europa på 400-talet hade och gav andra annat att tänka på. 476 störtades den siste västromerske kejsaren av en german. |
|
| Östrom | Östern blev okänt och mystiskt. Långt där borta blev den gamla grekiska staden Bysans huvudstad i Östrom under namnet Konstantinopel år 395. Svenska vikingar kallade det Miklagård och fick nägra århundraden senare med sig några parfymflaskor därifrån som har hittats i Birka. Staden var snart kristenhetens största hamn. I motsats till i väst hade den östromerska kyrkan inget emot väldoft. Tvärtom gillade kyrkomännen att Konstantinopels kryddmarknad förlades alldeles vid Sofiakatedralen så att dofterna kunde omvärva kyrkobesökarna. Kyrkan själv använde mängder av ceremoniell rökelse, med myrra som favorit. Kryddhandlare och parfymörer erkändes tidigt som yrkesskrån. För klarhets skull satte stadens ledning upp en noggrann förteckning över vilka varor de fick handla med, en slags definitionslista av samma typ som dagens EU-lista över kosmetika. | |
| Tusen och en natt | 642 intog turkarna, nu blivna muslimer, Alexandria, och 711 påbörjade de erövringen av Europa genom att besätta Spanien. Längs vägen började väldofter åter sippra in i Europa. Handelsmännen, Sinbad Sjöfararen och hans kollegor, var lika hemlighetsfulla som fenicier och tidiga araber varit om varifrån varorna kom. Just berättelsen om Sinbad sjöfararen är mycket lik en av de rövarhistorier Herodotos fick höra på 400-talet f. Kr. Det mesta ett kort stycke från Medelhavet var okänd mark för européerna och de kunde inte tro annat än att varorna var arabiska, men de var importvaror från mycket längre bort - Indien och Kina i öster, Etiopien och Somalia i söder. De fick helt enkelt köpa vad som bjöds ut till priser som araberna satte. Det var inte lite - ambra, mysk, sibet, peppar, kanel, kamfer, muskot, kryddnejlika, sandelträ, bensoeharts, rosenvatten, färger, rökelser och siden. | |
| Bagdad | Centrum för för kalifatet fram till 1200-talet, för tusen och en natts sagor och för doft- och
kryddhandeln blev Bagdad i det gamla Mesopotamien där väldofter osat i tusentals år. Här
anlades världens första apotek runt
år 760, läkarna parfymerade sina patienter och
sig själva med rosenvatten,
kamfer och
sandelträ
och stora harem fulla av sysslolösa damer ropade
efter mer parfym, mer parfym, mer parfym. I Bagdad fanns (förutom 27.000 allmänna
bad, sägs det) 50 firmor som handlade med destillerade
varor, och ingen av dem hade med alkohol att göra utan enbart
med doft. Och precis som parfymbasarerna lagts vid katedralen i Konstantinopel så låg de
i Bagdad nära den stora moskén. Koranen är full med hänsyftningar på dofter och Muhammed, född i Mecka mitt i karavanrutten för rökelse och känd som en stor älskare av väldoft, jämförde själen med den kamel vi rider på och parfymerna med den föda som väcker den. Ett mycket berömt uttalande lyder: |
|
|
||
| Den arabiska kultursfärens favoritdofter har hållit i sig: Blommor som jasmin, ros, hennablomma, orangeblomma, viol, lilja och lotus, kryddor som basilika, backtimjan och saffran, hartser som frankincense och aloeved och animaliska doftämnen som ambra, mysk och sibet. Muslimer i Indien använder också mycket av de inhemska doftämnena bensoeharts, patchouli och sandelträ. Ambra, mysk, myrra, sandelträ och jasmin räknas inom vissa riktningar av islam som heliga och rekommendabla doftämnen. | ||
| Avicenna | Den tidiga västromerska kyrkan brände
helst gamla grekiska och romerska hednatexter,
medan de arabiska erövrarna beslagtog, stal och
köpte allt sådant de kom åt. Många icke-korrekta kristna hade funnit
en fristad i Bagdad så det fanns gott om översättare. Med denna samlarmani räddades inte bara resterna
av egyptisk, grekisk och romersk tradition utan samlades och systematiserades också mycket medicinskt och naturvetenskapligt kunnande från Indien och
Persien. Mest känd i Europa av de arabiska läkarna är persern Avicenna på 1000-talet. I Europa gällde han länge för att vara destillationskonstens uppfinnare och därmed fader till både rosenvattnet och rosenoljan. Han och hans trosfränder hade en helt annan syn på väldoft än vad som gällde inom kristenheten (väldoft kunde och fick existera bara i paradiset, och förekom den på denna sidan döden så var det som en villfarelse som lockade till synd), nämligen: |
|
|
||
| Vidare | • Europa får upp vittringen | |
|
|
||
|
• Litteratur:
Se t. ex. Bolin och Gustaver (1960), Classen, Howes och Synnott (1994), Gentz och Lindgren (1946), Gibbon del 3
(1999), Howes och Synnott (1994), Keay (2006), Kennett (1975),
Klynne och Klynne (2003), Lindgren (1918), Miller
(1969), Plinius 13:2 (1968), Swahn (1996), Thompson (1927), Thompson (1928). Ceasar och den dåliga matoljan: Suetonius
(2001).
• Citat: Tre ting hållar jag kära...: Le Guérer (1993). För Profeten...: Le Guérer (1993). • Artiklar: Christine Desmouiller-Gren: Parfym - en historia om väldoft (Populär Historia 3:1999). |
||
|
|
||
|
© Shenet 1997 - 2010 |
||
|
|
||
