Shenet - Grekiskt parfymeri

Grekiskt parfymeri

Kryddkrämare och pudertillverkare blandar fasta ämnen och salvkokarna blandar flytande,
men parfymören förstår att utnyttja både de fasta och flytande, och det är det enda rätta sättet att göra parfym.
(Theofrastos: De Odoribus, 300-talet f. Kr.)

• Bakåt: Egypten och andra forntida kulturer
• Framåt: Rom till Bagdad

Fenicisk handel

Den äldsta kända grekiska kulturen, den minoiska på Kreta runt 2000 f. Kr, blev rik på handel med bland annat parfymvaror - österut med Mellanöstern, söderut med Egypten och övriga Nordafrika.
Fem århundraden senare började folk från dagens Syrien-Turkiet slå sig fram som handelsmän på Medelhavet. Deras hemtrakter kallades Kanaan = Purpurlandet efter den röda färgen från purpursnäckan som kom därifrån. Grekerna för sin del kallade färgen fenix och därav fick sjöfararna namnet fenicier. Deras främsta stad var Tyros (Tyrus) i nuvarande Libanon. Därifrån kom prinsessan Europa och utskeppades libanonceder till alla skrytbyggen i hela den kända världen i tusentals år. Under de följande århundradena anlade fenicierna handelsplatser längs hela östra och södra Medelhavskusterna. I över tusen år, fram till 700-talet f. Kr, distribuerades så gott som allt kring Medelhavet av fenicierna, inklusive alfabetet som de uppfann för att kunna föra bok över affärerna. Varifrån de fick sina varor höll de mycket tyst om, men man vet idag att de handlade med kamfer från Kina och kanel från Indien.

Mykenes örtoljor

Vid ungefär samma tid som fenicierna började bli aktiva som sjöfarare, runt 1500 f. Kr, började varor också komma från Mykene på den grekiska huvudön. Den mykenska kulturen framstod som ett stort mysterium för arkeologer ända till för några årtionden sedan. Nu vet man att där fanns en fullt utvecklad tillverkningsindustri för örtoljor och att handelskontakterna med fenicierna blomstrade 1200 f. Kr. Skrifter på lertavlor berättar om något som först verkade kryptiskt: parfymerad olja "för insmörjning av klädnader"? Nyfikna arkeologer gjorde efter och fann att oljeindränkt linne inte alls blir kladdigt utan tvärtom lent och mjukt.
På 700-talet f. Kr, vid tiden för Homeros' Illiaden och Odyssén, hade det blivit trångt på öarna och greker började kolonisera hela Medelhavsområdet och konkurrera med fenicierna. Grekiska byar och städer låg snart utspridda från Spanien till Turkiet. Alla stred med varandra - Sparta, Aten, Tebe och de andra. Den klassiska grekiska tiden på 500-300-talen f. Kr. var ett enda långt gräl, men kultur blev det av det.

Gudarnas doft

Grekernas många gudar uppenbarade sig för människorna i skyar av väldoft och allt som hade med dem att göra doftade. De levde av nektar och ambrosia vars främsta egenskap var doft, ja, kanske var ren doft. Människor blev odödliga av det. Det var med ambrosia Hera tvättade ansiktet och sedan smorde in hela kroppen när hon skulle förföra Zeus. Afrodite utdelade flera gånger dofter som en lösning på människors problem. Det parfymrecept hon gav till Helena vore spännande att se. Enligt Homeros lärde sig människorna parfymeringskonsten av en av Afrodites nymfer som skvallrade för den trojanske prinsen Paris, samme Paris som orsakade trojanska kriget fem århundraden tidigare. Kanske var det denna historia romaren Plinius tänkte på när han menade att grekerna inte hade använt parfym före tojanska kriget.

Solons lagar

Plinius glömde den grekiske lagstiftaren Solons berömda lagar från 594 f. Kr. De omfattade inte bara medborgarrätt i folkförsamlingen utan också sådant som att salvkokare förbjöds verka i Aten. Motivet var ekonomiskt; det rann helt enkelt bort för mycket pengar på salvor och oljor. Att förbudet inte följdes visas av att det följdes av flera.

Social lukt

Från 400-talet f. Kr. har bevarats en liten diskussion mellan filosofer om vällukt. Platon ansåg att parfymer var omanliga och lockade till njutningslystnad och därför bara passade för prostituerade. Vettigt folk nonchalerade de djuriska sinnena lukt och smak och förädlade istället synen med geometri och hörseln med musik.
Att Platon nämner prostituerade är ingen tillfällighet. Unga kvinnor, d.v.s. sexuellt intressanta, beskrivs ofta just i termer av lukt i teaterpjäser och liknande lättare grekiska texter. Unga fruars parfym luktar då alltid gott, prostituerade kvinnors alltid dåligt. Mäktiga och rika människor är lika genomgående välluktande medan slavar och andra fattiga luktar illa. Omdömena gäller oavsett lukten som sådan - precis samma lukt som är god på en person kan vara dålig på en annan. Beskrivningarna gäller alltså inte lukterna i sig utan personerna; de är sociala definitioner. Mallen brast så fort förhållandena blev det minsta komplicerade, som när man skulle klassificera en prostituerad kvinna (dålig lukt per definition) i hög social ställning (god lukt per definition). Sådana kvinnor kvinnor fanns och var kända och till och med berömda, men de rubbade ordningen och uppfattades allmänt som samhällsfarliga.
Platons lärare Sokrates ogillade parfym just för att det suddade ut de sociala gränserna. Det bästa för alla var att kunna lukta sig till vem som var herre och slav. Det enda en fri man borde lukta var svett från gymnastiska övningar, som naturligtvis till skillnad från en slavs svett luktade gott.

Darius parfymkista

Inte heller vände sig de tidiga grekerna till gudarna med parfymerad rökelse, utan nöjde sig med att slänga lite en, mastix och andra inhemska växter på elden. Sådan rökelse verkar inte ha räknats som egentlig parfym och inte heller örtoljorna, om man ska tro Plinius. Nej, det tidigaste omnämnandet av grekisk parfym som han stött på i litteraturen - och Plinius hade läst det mesta - handlade om den parfymkista Alexander den store hittade i perserkungen Darius läger 331 f. Kr. Darius hann fly men måste lämna allt efter sig, inklusive skattkammare, familj och mobilt hov med 14 parfymörer och 46 girlangbindare. Det var andra doningar än grekiska örtoljor. Alexander berusades intill galenskap av Persiens sagolika prakt. Han blev känd inte bara för att vara utomordentligt vacker, klok, intelligent, kultiverad, modig, generös, mild etc. etc. etc. utan också för sin välluktande svett, bara det ett skäl att betrakta honom som gudomlig enligt den tidens sätt att se. Vad hade bonniga greker att jämföra med? Alexanders fälttåg till Persien och Indien avslöjade en helt ny värld för Europa och efter det vällde orientaliska lyxvaror in över Grekland.
Plinius för sin del fnös åt persernas parfymkonst. Den hade de uppfunnit bara för att skyla över lorten (de hade faktiskt inte uppfunnit den alls, utan lärt sig konsten av mederna i norr). Plinius satt ju också med facit i hand fyra århundraden efter Alexander: Det var när grekerna lät sig förledas av österns prål som deras förfall började. Alla historieskrivare efter honom har varit av samma åsikt.

De Odoribus

Den bästa källan till grekiskt parfymeri är Alexanders egen hovbotaniker Theofrastos essä om parfym De Odoribus (Om dofter). Den skrevs innan Alexander hunnit ge sig iväg på sitt fälttåg så Theofrastos behandlar bara grekiskt hantverk. Han börjar med ingredienserna, som kan vara fasta eller flytande och alltså ger tre kombinationsmöjligheter:
• Att blanda vätska med vätska, som när vinmakarna smaksättet vin.
• Att blanda fast med fast, som när kryddmakarna gör torra parfympulver.
• Att blanda vätska med fast, som när parfymörerna gör oljor och salvor.

Parfymsalvor

Det var örtoljorna och parfymsalvorna som intresserade Theofrastos. Oljor var flytande, hade lukt av en eller flera växter och användes både som hudolja och ingrediens i salvor - se örtoljornas historia. Salvor var lite tjockare till helt fasta och luktade starkare av mer komplicerade blandningar. De kallades myron och hade tillverkats i Grekland sedan 600-talet f. Kr; salvkokarna som hade slängts ut ur Aten århundradet därefter benämndes myrepsoi. Mellanformer fanns som de förtjockade oljorna elaton och ákopon, ett slags massageoljor.
Huvudingredienserna i parfymsalvorna var:
• Stymmata - den neutrala olja som dofterna drogs ut i
Egentligen, skriver Theofrastos, är oljor för kompakta och kladdiga för att vara riktigt bra till parfym, men de är bekväma och det medium som bibehåller doften bäst. Till skillnad från egyptierna verkar grekerna aldrig ha använt animaliskt fett.
Mest användes den nordafrikanska balanosoljan från trädet Balanites aegyptica, som tog upp doft bäst och också var hållbarast. Behenolja, också från ett nordafrikanskt träd, var nästan lika bra. Olivolja var hållbar men parfymörer tyckte att den var för tjock och kladdig. Sesamolja som Theofrastos personligen gillade mycket ansågs inte vara särskilt bra, men den var den enda som dög till rosdofter. Man använde också mandelolja, som inte var dagens rena olja utan innehöll rätt mycket vatten och alltså inte var särskilt hållbar, men många ansåg att särskilt den bittermandeldoftande varianten var bra i doftande vätskor.
• Hedysmata - de aromatisk ingredienserna
Först tillsattes milt doftande ämnen för att förtjocka blandningen, sedan de starkt doftande för att ge doften. Det verkligt svåra var enligt Theofrastos att blanda många ingredienser så att det uppstod en alldeles ny och allmän doft. Megaleion var en sådan blandad fantasidoft, ansedd som särskilt svårkomponerad. Grekerna lyckades också med något som egyptierna aldrig blev bra på, blomdofter. Olika städer specialiserade sig på olika. Enkla dofter innehöll naturligtvis aldrig bara just den växten. Rosparfym innehöll bland annat kalmusrot, hennaparfym bland annat kardemumma.
Alla slags växtdelar användes i utdragen: Frön av kummin, fänkål och bockhornsklöver, ved av cederträ, rötter av iris, bark av kanel, blomdelar av ros och saffran, blad av mejram, oregano, citronmynta och timjan är bara några exempel. Det är anmärkningsvärt att Theofrastos inte nämner violen, den blomma som grekerna blev kända för att vara så tokiga i - de täckte golven med den, kanderade och stekte den, badade i dess parfym och dränkte in duvors vingar med den.
• Övrigt
För övrigt innehöll salvorna vattenlösliga ämnen som vin, vatten och honung. Lite salt kunde tillsättas som konserverande ämne i rosdofter och för röd färg lite alkannarot.

Varm och kall teknik

Parfymsalvor kunde göras med eller utan värme:
• Parfymer gjorda med värme behöll doften bäst. Oljorna värmdes aldrig direkt utan alltid i vattenbad.
• Parfymer gjorda utan värme, som rosparfym och hennaparfym, höll sig sämre. Kanske beror det på att man dessförinnan alltid drar ut i vin eller vatten, resonerar Theofrastos.
Själva hantverket handlade först och främst om att få dofterna hållbara. Parfymörerna var helt på det klara över vilka faktorer som inverkade: luft, ljus och värme. Parfymoljorna förvarades i väl tillslutna krukor av bly och alabaster i butikernas svala övervåningar. Trots denna medvetenhet nådde grekerna aldrig upp till egyptiernas skicklighet i att bevara dofterna. Vattenhaltiga ingredienser håller sig helt enkelt inte lika bra som olja och olja inte lika bra som fast animaliskt fett.
Kunderna kom in i parfymörens butik och fick dofterna förevisade genom att de smordes in på handleden. Theofrastos berättar om ett trick: Ville man sälja rosenparfym så demonstrerade man alltid den först. Efter den sniffen kunde inget annat konkurrera.

Damer och herrar

Egyptierna hade blandat tunga hartser och friska kryddor som tillsammans blev ganska tunga och jordiga dofter. Grekiska damer fortsatte att favorisera denna dofttyp, åtminstone anser Theofrastos att den passar damerna bäst. Hit hörde starka och hållbara parfymer som myrraolja och Megaleion - se några forntida recept - som de helst tog på hud och hår. Män föredrog formen badolja och de grekiska parfymörernas speciella innovation, de rena blom- och örtdofterna. Det sades att sådana gillades särskilt av Eros, den fysiska kärlekens gud.
Både män och kvinnor använde parfymerade örtoljor till rengöring och som uppmjukande medel på hela kroppen, en nödvändighet i det varma och torra klimatet. Någon skarp gräns fanns inte mellan oljor och salvor. Båda kunde t. ex. användas som hårolja.

Parfympulver

Grekiska poeter utgjöt sig gärna om de ljuva dofter som slog emot en när klädskåp och kistor öppnades. Skåpen tillverkades av doftande träslag kända för att ogillas av insekter, framför allt ceder och cypress. Insektsbortstötande örter lades in i knippen eller luktpåsar. Garderober röktes och sängkläder och kläder doftsattes med pulver.Rökelse i pulverform gick åt särskilt vid begravningar. Om detta bruk, se tidig rökelsehistoria.
De torra parfymerna försökte inte efterhärma någon särskild doft utan var helt enkelt blandningar av doftande pulver, ju fler och starkare desto bättre. Under tillredningen fuktades de med vin för att göra lukten sötare. Parfympulvren var av två huvudtyper:
• Diapaskata - till sängkläderna, alltså ett slags talk av växtmaterial som gav sin doft till kroppen i sängen.
• Synteseis - till kläderna. Dessa var kända för sin hållbarhet och gillades särskilt av män.

Huvudkransar

Huvudkransar av blommor och blad användes för doftens medicinska effekt. Enligt en dåtida läkare ska bruket ha inspirerats av en svårt huvudvärksplågad man som av en slump fann lättnad av att binda om huvudet hårt med kransar. Theofrastos:

De började sålunda binda om huvudet med girlanger och kronor av myrten för att hålla tillbaka de stigande vinångorna, och rosenkedjor användes för att lindra huvudvärken och skänka svalka.

Till slut kom girlangerna att ingå i måltidsetiketten; när slavarna bar in girlangernaa visste man att det var dags för andra rätten. Vid symposier och banketter användes också kraftigare don mot fylla och bakfylla, t. ex. luktpåsar som lades fram på borden till gästerna. Det ströddes blommor på golven och man gned in borden med mynta och andra friska örter. Eftersom man åt med fingrarna bjöds välluktande vatten runt med jämna mellanrum och slavar kunde gå omkring med alabasterkrukor med salvor.

Inte nog med att den orientaliska flärden gjorde slut på den redbara grekiska antiken. Runt hörnet väntade Rom redo för ännu värre excesser.

Mer historia

• Framåt: Rom till Bagdad
• Bakåt: Egypten och andra forntida kulturer
• Forntida parfymrecept
• Rökelser f. Kr.
• Örtoljor

• Litteratur: Se t ex Aftel (2003), Barillé (1995), Baumann (1993), Chadwick (1960), Classen, Howes och Synnott (1994), Dalby och Grainger (1998), Forbes (1970), Frisch (1961), Gentz och Lindgren (1946), Herodotos (2000), Jones (2010), Kennett (1975), Lilja (1972), Lindgren (1918), Miller (1969), Plinius bok 13:1-3 (1968), Plutarkos volym 7, bok 17 Alexander (1958), Shelmerdine (1985), Stoddart (1990), Swahn (1996), Theofrastos: On odours (1916), Thompson (1927), Thompson (1928). Hera bedårar Zeus: Iliaden kap. 14.
• Artiklar: Christine Desmouiller-Gren: Parfym - en historia om väldoft (Populär Historia 3:1999).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/recept/parfymtradgrek.html
Datum: 2020 04 01 - Uppdaterad: 2010 09 23
Cookieinfo