![]() |
Grekiskt parfymeri |
|
men parfymören förstår att utnyttja både de fasta och flytande, och det är det enda rätta sättet att göra parfym. (Theofrastos: De Odoribus, 300-talet f. Kr.) |
||
Bakåt: Egypten
och andra forntida kulturer Framåt: Rom till Bagdad |
||
Fenicisk handel | Den äldsta kända grekiska kulturen, den minoiska
på Kreta runt 2000 f. Kr, blev rik på handel
med bland annat parfymvaror - österut med Mellanöstern,
söderut med Egypten och övriga Nordafrika. Fem århundraden senare började folk från dagens Syrien-Turkiet slå sig fram som handelsmän på Medelhavet. Deras hemtrakter kallades Kanaan = Purpurlandet efter den röda färgen från purpursnäckan som kom därifrån. Grekerna för sin del kallade färgen fenix och därav fick sjöfararna namnet fenicier. Deras främsta stad var Tyros (Tyrus) i nuvarande Libanon. Därifrån kom prinsessan Europa och utskeppades libanonceder till alla skrytbyggen i hela den kända världen i tusentals år. Under de följande århundradena anlade fenicierna handelsplatser längs hela östra och södra Medelhavskusterna. I över tusen år, fram till 700-talet f. Kr, distribuerades så gott som allt kring Medelhavet av fenicierna, inklusive alfabetet som de uppfann för att kunna föra bok över affärerna. Varifrån de fick sina varor höll de mycket tyst om, men man vet idag att de handlade med kamfer från Kina och kanel från Indien. |
|
Mykenes örtoljor | Vid ungefär samma tid som fenicierna började bli aktiva som sjöfarare, runt 1500 f. Kr, började varor också komma
från Mykene på den grekiska huvudön.
Den mykenska kulturen framstod som ett stort mysterium
för arkeologer ända till för några
årtionden sedan. Nu vet man att där fanns en
fullt utvecklad tillverkningsindustri för örtoljor
och att handelskontakterna med fenicierna blomstrade 1200
f. Kr. Skrifter på lertavlor berättar
om något som först verkade kryptiskt:
parfymerad olja "för insmörjning
av klädnader"? Nyfikna arkeologer gjorde
efter och fann att oljeindränkt linne inte alls blir
kladdigt utan tvärtom lent och mjukt. På 700-talet f. Kr, vid tiden för Homeros' Illiaden och Odyssén, hade det blivit trångt på öarna och greker började kolonisera hela Medelhavsområdet och konkurrera med fenicierna. Grekiska byar och städer låg snart utspridda från Spanien till Turkiet. Alla stred med varandra - Sparta, Aten, Tebe och de andra. Den klassiska grekiska tiden på 500-300-talen f. Kr. var ett enda långt gräl, men kultur blev det av det. |
|
Gudarnas doft | Grekernas många gudar uppenbarade sig för människorna i skyar av väldoft och allt som hade med dem att göra doftade. De levde av nektar och ambrosia vars främsta egenskap var doft, ja, kanske var ren doft. Människor blev odödliga av det. Det var med ambrosia Hera tvättade ansiktet och sedan smorde in hela kroppen när hon skulle förföra Zeus. Afrodite utdelade flera gånger dofter som en lösning på människors problem. Det parfymrecept hon gav till Helena vore spännande att se. Enligt Homeros lärde sig människorna parfymeringskonsten av en av Afrodites nymfer som skvallrade för den trojanske prinsen Paris, samme Paris som orsakade trojanska kriget fem århundraden tidigare. Kanske var det denna historia romaren Plinius tänkte på när han menade att grekerna inte hade använt parfym före tojanska kriget. | |
Solons lagar | Plinius glömde den grekiske lagstiftaren Solons berömda lagar från 594 f. Kr. De omfattade inte bara medborgarrätt i folkförsamlingen utan också sådant som att salvkokare förbjöds verka i Aten. Motivet var ekonomiskt; det rann helt enkelt bort för mycket pengar på salvor och oljor. Att förbudet inte följdes visas av att det följdes av flera. | |
Social lukt | Från 400-talet f. Kr. har bevarats en liten
diskussion mellan filosofer om vällukt. Platon ansåg
att parfymer var omanliga och lockade till njutningslystnad
och därför bara passade för prostituerade.
Vettigt folk nonchalerade de djuriska sinnena lukt
och smak och förädlade istället synen med
geometri och hörseln med musik. Att Platon nämner prostituerade är ingen tillfällighet. Unga kvinnor, d.v.s. sexuellt intressanta, beskrivs ofta just i termer av lukt i teaterpjäser och liknande lättare grekiska texter. Unga fruars parfym luktar då alltid gott, prostituerade kvinnors alltid dåligt. Mäktiga och rika människor är lika genomgående välluktande medan slavar och andra fattiga luktar illa. Omdömena gäller oavsett lukten som sådan - precis samma lukt som är god på en person kan vara dålig på en annan. Beskrivningarna gäller alltså inte lukterna i sig utan personerna; de är sociala definitioner. Mallen brast så fort förhållandena blev det minsta komplicerade, som när man skulle klassificera en prostituerad kvinna (dålig lukt per definition) i hög social ställning (god lukt per definition). Sådana kvinnor kvinnor fanns och var kända och till och med berömda, men de rubbade ordningen och uppfattades allmänt som samhällsfarliga. Platons lärare Sokrates ogillade parfym just för att det suddade ut de sociala gränserna. Det bästa för alla var att kunna lukta sig till vem som var herre och slav. Det enda en fri man borde lukta var svett från gymnastiska övningar, som naturligtvis till skillnad från en slavs svett luktade gott. |
|
Darius parfymkista | Inte heller vände sig de tidiga grekerna till gudarna med parfymerad rökelse, utan nöjde sig med att slänga lite en, mastix och andra inhemska växter på elden. Sådan rökelse verkar inte ha räknats som egentlig parfym och inte heller örtoljorna, om man ska tro Plinius. Nej, det tidigaste omnämnandet av grekisk
parfym som han stött på
i litteraturen - och Plinius hade läst det mesta
- handlade om den parfymkista Alexander den store
hittade i perserkungen Darius läger 331 f. Kr. Darius hann fly men måste
lämna allt efter sig, inklusive skattkammare, familj
och mobilt hov med 14 parfymörer och 46 girlangbindare.
Det
var andra doningar än grekiska örtoljor. Alexander
berusades intill galenskap av Persiens sagolika prakt. Han blev känd inte bara för
att vara utomordentligt vacker, klok, intelligent, kultiverad,
modig, generös, mild etc. etc. etc. utan också för
sin välluktande svett, bara det ett skäl att
betrakta honom som gudomlig enligt den tidens sätt
att se. Vad hade bonniga greker
att jämföra med? Alexanders fälttåg till Persien och Indien avslöjade en helt ny värld för Europa och efter det vällde orientaliska lyxvaror in över Grekland. Plinius för sin del fnös åt persernas parfymkonst. Den hade de uppfunnit bara för att skyla över lorten (de hade faktiskt inte uppfunnit den alls, utan lärt sig konsten av mederna i norr). Plinius satt ju också med facit i hand fyra århundraden efter Alexander: Det var när grekerna lät sig förledas av österns prål som deras förfall började. Alla historieskrivare efter honom har varit av samma åsikt. |
|
De Odoribus |
Den bästa källan till grekiskt parfymeri
är Alexanders egen hovbotaniker Theofrastos essä om parfym
De Odoribus (Om dofter). Den skrevs innan Alexander
hunnit ge sig iväg på sitt fälttåg
så Theofrastos behandlar bara grekiskt hantverk. Han
börjar med ingredienserna, som kan vara fasta eller
flytande och alltså ger tre kombinationsmöjligheter: |
|
Parfymsalvor |
Det var örtoljorna och parfymsalvorna som intresserade Theofrastos. Oljor var flytande, hade lukt av en eller flera växter och användes både som hudolja och ingrediens i salvor - se örtoljornas historia. Salvor var lite tjockare till helt fasta och luktade starkare av mer komplicerade blandningar. De kallades myron och hade tillverkats i Grekland sedan 600-talet f. Kr; salvkokarna som hade slängts ut ur Aten århundradet därefter benämndes myrepsoi. Mellanformer fanns som de förtjockade oljorna elaton och ákopon, ett slags massageoljor. |
|
Varm och kall teknik |
Parfymsalvor kunde göras
med eller utan värme: |
|
Damer och herrar | Egyptierna hade blandat
tunga hartser och friska kryddor som tillsammans blev
ganska tunga och jordiga dofter. Grekiska damer fortsatte
att favorisera denna dofttyp, åtminstone anser
Theofrastos att den passar damerna bäst. Hit hörde
starka och hållbara parfymer som myrraolja och Megaleion
- se några forntida recept
- som de helst tog på hud och hår. Män föredrog formen badolja och de
grekiska parfymörernas speciella innovation, de rena
blom- och örtdofterna. Det sades att sådana gillades särskilt av Eros, den fysiska kärlekens gud. Både män och kvinnor använde parfymerade örtoljor till rengöring och som uppmjukande medel på hela kroppen, en nödvändighet i det varma och torra klimatet. Någon skarp gräns fanns inte mellan oljor och salvor. Båda kunde t. ex. användas som hårolja. |
|
Parfympulver | Grekiska poeter utgjöt sig gärna om de ljuva dofter som slog emot en när klädskåp och kistor öppnades. Skåpen tillverkades av doftande träslag kända för att ogillas av insekter, framför allt ceder och cypress. Insektsbortstötande örter lades in i knippen eller luktpåsar. Garderober röktes och sängkläder och kläder doftsattes med pulver.Rökelse i pulverform gick åt särskilt vid begravningar. Om
detta bruk, se tidig rökelsehistoria. De torra parfymerna försökte inte efterhärma någon särskild doft utan var helt enkelt blandningar av doftande pulver, ju fler och starkare desto bättre. Under tillredningen fuktades de med vin för att göra lukten sötare. Parfympulvren var av två huvudtyper: Diapaskata - till sängkläderna, alltså ett slags talk av växtmaterial som gav sin doft till kroppen i sängen. Synteseis - till kläderna. Dessa var kända för sin hållbarhet och gillades särskilt av män. |
|
Huvudkransar | Huvudkransar av blommor och blad användes för doftens medicinska effekt. Enligt en dåtida läkare ska bruket ha inspirerats av en svårt huvudvärksplågad man som av en slump fann lättnad av att binda om huvudet hårt med kransar. Theofrastos: | |
|
||
Till slut kom girlangerna att ingå i måltidsetiketten; när slavarna bar in girlangernaa visste man att det var dags för andra rätten. Vid symposier och banketter användes också kraftigare don mot fylla och bakfylla, t. ex. luktpåsar som lades fram på borden till gästerna. Det ströddes blommor på golven och man gned in borden med mynta och andra friska örter. Eftersom man åt med fingrarna bjöds välluktande vatten runt med jämna mellanrum och slavar kunde gå omkring med alabasterkrukor med salvor. | ||
Inte nog med att den orientaliska flärden gjorde slut på den redbara grekiska antiken. Runt hörnet väntade Rom redo för ännu värre excesser. | ||
Mer historia | Framåt: Rom
till Bagdad |
|
|
||
Litteratur:
Se t ex Aftel (2003), Barillé (1995), Baumann
(1993), Chadwick (1960), Classen, Howes och Synnott
(1994), Dalby och Grainger (1998), Forbes (1970), Frisch
(1961), Gentz och Lindgren (1946), Herodotos (2000), Jones (2010), Kennett (1975), Lilja (1972), Lindgren (1918), Miller (1969), Plinius bok 13:1-3 (1968), Plutarkos volym 7, bok 17 Alexander (1958), Shelmerdine (1985),
Stoddart (1990), Swahn (1996), Theofrastos: On odours (1916), Thompson (1927), Thompson (1928). Hera bedårar Zeus:
Iliaden kap. 14. Artiklar: Christine Desmouiller-Gren: Parfym - en historia om väldoft (Populär Historia 3:1999). |
||
|
||
© Shenet 1997 - 2013 |
||
|