![]() |
Europeiskt parfymeri 1000-1900 |
||
Jag återvänder om tre dagar, tvätta dig inte! (Napoleon i brev till Joséphine) |
|||
Bakåt: Rom
till Bagdad Framåt: 1900-talets parfymeri |
|||
Europa |
I det medeltida Europa luktade det smuts och detta ansågs rätt och riktigt, för väldoft i denna världen kunde bara vara Djävulens bländverk. Men Orientens dofter slog knockout på européerna när de började sippra in från det muslimska Spanien på 700-talet och några århundraden senare när de som korsfarare mötte dem i Mellanöstern, precis som de gjort på Alexanders den stores greker tusen år tidigare. Särskilt rosenvattnet blev populärt i Europa eftersom det råkade passa in i riddartidens vurm för rosor. Dittills otänkbara seder togs upp, som den gamla romerska att parfymera sig före strid. I hela Europa blev det i ett par århundraden chic att lukta gott. |
||
Chypre | Under det tredje korståget 1190 erövrade Richard Lejonhjärta Cypern där klipprosen växer. Dess harts labdanum blandad med ekmossa blev den första allmänt kända namngivna doften i Europa. I sin tidigaste form, chypriskt pulver, användes den i luktpåsar och potpourrier. På 1300-talet uppfanns oyselets de Chypre, små doftande fåglar skulpterade av chypredoftande pomandermassa - hade man tråkigt kunde man alltid sätta eld på dem och fylla rummet med rökelse. Doft i flytande form kallades eau de Chypre. Idag är chypredofter den äldsta av de doftfamiljer som parfymindustrin använder för att klassificera parfym. Hit hör t. ex. Mitsouko, Femme och CK One. | ||
Venedig
|
Centrum i Europa för handeln med den arabiska världen blev Venedig, bra beläget i norra Italien mellan Europa och Asien. Där tillverkades också det glas som behövdes till destilleringsapparater och parfymer.
Redan 942 hade där bildats ett skrå av "handskmakare och försäljare av chyprespulver". Staden var liksom Genua och Pisa en självständig stadsstat och handelsrepublik, fri att sköta sig själv utan inblandning från de omgivande frankiska och tyskromerska rikena. Både Venedig, Genua och Pisa ökade sitt ekonomiska inflytande enormt i slutet av 1100-talet när de sista korsfararstaterna i Syrien-Palestina blev helt beroende av varor utifrån. Med ena handen levererade städerna förnödenheter till korsfararna, med den andra krigsmaterial till Egypten som ledde motståndet mot dem. Saladin, härskare över Egypten-Syrien, skrev i ett brev omkring 1190: |
||
|
|||
Konstantinopel
|
Venedigs dominans över Europahandeln
ökade i snabb och behaglig takt och förhållandet
till muslimerna var gott. Bara det grekisk-ortodoxa Östrom
trilskades, något man verkligen gjorde en hel del
för att ändra på. Bland annat finansierade
Venedigs handelsmän det fjärde kortåget
1202-1204 som ett rent handelskrig. Allt gick enligt
planen: Östroms huvudstad Konstantinopel, dagens Istanbul, intogs och en dryg
tredjedel av den tillföll Venedig. Ett århundrade senare när de
sista korsfararna måste lämna Mellanöstern och européer började mumla
om ett nytt korståg var Venedig inte intresserat. Man hade vid det laget ett säkert
monopol på handeln mellan Europa och Orienten och
framför allt Egypten där den viktigaste handelsrutten
gick - bara i Alexandria bodde 3.000 europeiska handelsmän.
Venedigs motstånd var så kompakt att korstågsplanerna
mot Turkiet 1365 måste hållas hemliga för
staden. Kontakterna med Konstantinopel lärde venetianarna många orientaliska seder. Här badades, sminkades och parfymerades det på ett sätt som verkade nästan osannolikt för resten av Europa. När den svenske biskopen Olaus Magnus i mitten av 1500-talet ska ge ett riktigt fördärvligt exempel på bruket av smink, väljer han just Venedig. Till och med sedlar parfymerades, ja, särskilt sedlar, för venetianarna var penninggalna på ett sätt som ingen i kristenheten förut sett maken till, och mäktiga nog att nonchalera kyrkliga påbud. |
||
Pest | Brutalt nog snabbade digerdöden på spridningen av kryddor och doftämnen i Europa. Den första pestsmittan drabbade ett skepp från Genua när det landade i Svarta havshandelns centrum på Krim 1347. I fyrahundra år drog sedan farsoten fram i 60-70 vågor och dödade en fjärdedel av Europas befolkning. Orsaken antogs vara ond luft och bästa skyddet vad som helst som luktade starkt - det sades att parfymörer och handskmakare klarade sig bättre än andra. Rökelse togs upp i stor skala - med det hade ju redan Hippokrates räddat Aten från pest - och i århundraden brann luktande och luftrenande eldar på Europas torg. Golven beströddes med örter, potpourrier ställdes ut i rummen, luktpåsar syddes in i kläderna, pomandrar hängdes vid bältena, det nya undermedlet cologne skvättes, ångades och dracks och i Marseilles föddes den berömda fyrtjuvsvinägern; allt till skydd mot smittande ond luft. Mat kryddades med så mycket ingefära, kardemumma, lagerblad, kanel och muskot man hade råd med (de fattiga fick nöja sig med mysk). Bad ansågs däremot inte nyttigt eftersom det öppnade porerna för pesthaltig luft. | ||
1500-tal | |||
Första parfymhuset | Den fromme Olaus Magus ("parfym - ett nytt sätt att stjäla") kunde inte ana att klostren skulle gå i täten på vägen mot fördärvet, men så blev det. Där fanns expertisen på örter och hur de skulle beredas. Doftlaboratoriet som anlades 1508 i dominikanerklostret Santa Maria Novella i Florens blev världens första parfymhus, berömt under 16- och 1700-talen för sina salvor, luktvatten, toalettättikor och elixirer. Det existerar än idag. Marmorkapellet är omgjort till försäljningslokal. | ||
Upptäckter | Tyvärr för venetianarna intog de turkiska ottomanerna Konstantinopel 1453, döpte om staden till Istanbul och fortsatte marchera västerut i Europa. Handelsrutt efter handelsrutt försvann och härskare och handelsmän i Europa började finansiera expeditioner för att hitta nya vägar till kryddländerna. 1498 hittade portugisen Vasco da Gama en sjöväg till Indien. Sedan gick det fort: 1505 hittade portugiserna kanel på Ceylon, 1512 muskot och kryddnejlika i Indonesien, 1510 erövrade de Goa, 1511 Malacka och 1536 var de etablerade i Macao. Både Genua och Venedig ruinerades på ett par årtionden. | ||
Kryddkrig | Både portugiserna och deras erövrare spanjorerna slogs så småningom ut av holländarna, som centraliserade kryddodlingen till ett par öar, slog ihjäl bönderna och brände växtligheten på de övriga och drev bort de arabiska handelsmän som funnits där i århundraden. Mot Holland inskred så småningom England och spred kryddodlingarna till nya länder. Makten växlade men slaktandet förblev lika enformigt som obarmhärtigt under hela kryddkrigsepoken. När, var och hur kryddnejlika, muskot, peppar, kanel och annat skulle odlas ansåg européerna vara en helt igenom europeisk fråga. | ||
Parfymländer | "Kryddor" innefattade både smak- och luktämnen och därför blev kryddkrigande kolonialstater snart också parfymländer och kryddkrigen en del av parfymens historia. Att Venedig med sin orienthandel kunde göra Italien till ett parfymland verkar självklart, men vem har hört talas om Holland som ett parfymcentrum? Så var det under 15- och 1600-talen. Bara länder som handlade med ämnen som mysk, ambra och sibet kunde åstadkomma tidens tunga dofter. Bara Spanien kunde leverera amerikansk perubalsam och bävergäll. Frankrike blev parfymland först sedan det började agera som kolonialmakt på 1600-talet. | ||
|
Katarina av Medici kom från den mäktiga
Florensfamiljen till Frankrike 1533 som gemål
till den blivande Henrik II. Hon höll sig med privat
parfymör och ansågs med sina överdådiga
vanor som rätt konstig, vilket inte hindrade hovet
från att snabbt ta efter. Långt efter det
att maken avlidit 1559 behärskade Katarina Frankrike genom
sönerna Frans II, Charles IX och Henrik III. Hennes parfymör René hade många skiftande
arbetsuppgifter, som att tillreda dofter
som tog livet av misshagliga
personer. Historiker är rätt ense om att åtminstone
Henrik IV:s mor dödades med parfymerade handskar
som hon fått av Katarina. Det ryktades också
om giftiga rökelser. Monsieur René fick så småningom
nådigt tillstånd att öppna parfymbutik
i Paris, stadens första. Katarina såg också till att en rejäl handel kom igång mellan det nya och det gamla hemlandet. De italienska matvarorna lade grunden till det som skulle bli det franska köket och parfymindustrin i Grasse mer eller mindre beordrades fram av den ampra damen. Klimatet var perfekt för blomsterodling och läget utomordentligt för handel med Italien och Spanien, och för vintersemester också, upptäckte hovet. |
||
Grasse | I Grasse i Provence hade man länge
ägnat sig åt lädergarvning. Handskmakarna var sedan 1190 samlade i ett eget skrå och fick på 1200-talet också tillstånd att parfymera handskar
och sälja doftoljor. Handskar var en stor artikel som bland annat användes som skönhetsmedel
för händerna; man sov med impregnerade handskar. Ett annat dubbelskrå var
apotekare och kryddhandlare, som arbetade ihop
i vanlig ohelig allians, ständigt i luven
på varandra om rättigheter och skyldigheter. 1514 hade det t.
ex. slagits fast att kryddkrämare inte var apotekare
- de fick inte hantera läkemedel - medan apotekarna
däremot var kryddhandlare - de fick handla med kryddor. I mitten av 1500-talet skickade Katarina efter en kunnig italienare för att anlägga ett första parfymlaboratorium och snart odlades doftväxter i stor skala runt staden. De vilda växterna i bergen togs till vara av traktens bönder, som destillerade fram eteriska oljor på stället med enkla destillationsapparater och levererade till apotekarna och handskmakarna. Staden fylldes av firmor som framställde dekokter, tinkturer, pomador och örtoljor. Det levererades tvål, luktpåsar, pudrade peruker, snus och tobak - allt som kunde doftsättas och säljas, först till adeln och så småningom till ett växande borgerskap. |
||
Bedövande väldoft | Mot slutet av 1500-talet parfymerade alla i Europa som hade råd allting överallt. Dofterna skulle vara starka och saftiga. De skulle inte i första hand dölja annan lukt utan rena luften från miasma, osunda dunster som spred pest och annan smitta. De animaliska doftämnena mysk, ambra och sibet luktade tillräckligt starkt och passade i tidens torra parfymformer: pomandrar, luktpåsar, potpourrier och rökelsepulver. Parfymerade handskar användes av alla som hade råd med det. Elizabeth I (1533-1603) fick sina första från Italien 1575 av earlen av Oxford och blev mycket förtjust. Hennes favorit bland de torra parfymerna var en blandning av bensoeharts och mejram. Toalettättika togs invärtes och användes till att tvätta kropp och ansikte (man undverk vatten, som försvagde huden så att pestsmitta kunde tränga in) och rosenvatten sprutades närmast rutinmässigt i rummen. |
||
16- 1700-tal | |||
Doftande yrken |
Lukt- och smakämnen hanterades av många yrkesgrupper som var mer eller mindre specialiserade på olika magiska, religiösa, alkemiska, hygieniska och medicinska bruk, t. ex. apotekare och läkare, badare och barberare, handskmakare, örtsamlare, kryddhandlare och konfektmakare. I London fanns två kryddhandlarskrån som konkurrerade inbördes men med gemensamma lokaler sedan 1400-talet: Pepperers, omnämnda första gången 1179, oftast tyskar eller balter som handlade med Hansastäderna, och de nyare spicers som vanligen var italienare. |
||
Parfymörer | Parfymör var i England på 1600-talet
ett hedervärt men tungt yrke:
Det var de som for runt i patruller och utrymde och desinfekterade
pestsmittade hus. Textilier skickades till särskilda
tvättmadamer, madrasser brändes, möblemang
tvättades med vinäger, rum genomröktes
och folk och fä slussades genom mobila parfymångbad. |
||
I Frankrike gav Ludvig XIV parfymörer
och handskmakare tillstånd att bilda gemensamt
skrå 1656 men de växte snabbt
ifrån varandra. Handskmakarna flyttade sina verksamheter
till Nice och Italien i takt med att parfymeriet växte
i Grasse. Där fick handskparfymörerna tillstånd att bilda eget skrå först 1729. De parfymerade inte bara handskar utan tillverkade allt möjligt som luktade - tvål, puder, hårfärg och annan kosmetika i konkurrens med allt från perukmakare till vinägermakare. Så här kunde det se ut: |
|||
|
|||
|
Parfymörerna gjorde sig under 1700-talet fria också från grannskråna kryddhandlare och apotekare och var vid 1700-talets mitt ca 250 i Frankrike. I Grasse var verksamheten vid det laget så stor att entrepenörer börjat anlägga plantager i nya franska kolonier för att säkra tillgången på parfymämnen. | ||
Nya dofter | Solkonungen blev med tiden så utled och till och med
sjuk av lukter - antagligen doftallergisk - att
han kom att avsky parfym. Det enda han
tålde var det lätta orangeblomsvattnet med lite tillsatser.
Starka animaliska doftämnen - ambra, mysk, sibet, bävergäll - förbjöds förstås men kom tillbaka efter kungens död 1715. Hans efterträdare Ludvig XIV, på tronen i nära 60 år, höll sig med åtta parfymörer. En ny
parfym levererades dagligen och
bars av hela hovet, känt som la cour parfumée. |
||
1800-tal | |||
Familjen Bonaparte | Napoleons (1769-1821) fantastiska konsumtion
av cologne är omtalad - 120 liter i månaden,
alltså 4 liter om dagen. Han hällde ett par
flaskor över huvud och axlar dagligen och tyckte
att det piggade upp särskilt i fält. Kejsarinnan Joséphine, gift med Napoleon 1896-1809 och kallad la folle du musc, var däremot
tokig i mysk och
lyckades göra kraftiga exotiska dofter som patchouli
och chypre populära
i Frankrike igen början av 1800-talet. Att Napoleon hade svårt
för hennes doftsmak är inte konstigt. Det hade
alla, t. ex. sovrumsbetjäningen som ibland svimmade
av mysklukten. Ännu 60 år efter Joséphines död luktade det mysk i hennes slott Malmaison. Även Napoleons andra hustru Marie Louise gjorde en insats för parfymindustrin. 1817 flyttade hon till Parma i Italien och såg till att det där började odlas violer i stor skala. Än idag är Parma-violerna berömda. |
||
Att lukta politiskt korrekt |
De antifranska stämningarna under Napoleonkrigen garanterade att Joséphines doftsmak inte slog igenom ens tillfälligt i länder som England och Tyskland. Där ville man inte veta av några franska budoarlukter utan höll kvar vid det lätta och friska. På 1820-talet hade de fallit ur modet också i Frankrike. Till och med orangeblom och tuberos var för exotiska och kom inte tillbaka förrän på 1860-talet, då de fick ingå i tidens bouquets med andra blommor. |
||
Hemtillverkning | Den engelska lantadeln bodde fortfarande på gods och herrgårdar med still rooms där man destillerade rosor efter familjerecept och orangerier som kunde leverera färsk citrusfrukt, fortfarande sällsyntheter vid denna tid. Detta diskreta lyxliv blev idealmodellen för det engelska borgerskapet. Stadsfruar firade orgier i luktpåsar med lavendel och potpourrier på rosor kryddade med exotiska doftämnen från imperiets alla hörn. Handböcker och receptsamlingar publicerades i en strid ström under hela 1800-talet. Med dem i handen kunde vem som helst göra diskreta läppomador, blekande glycerinlotioner, avkylande kamferliniment, nyttig och vårdande jungfrumjölk ... allt en viktoriansk dam kunde önska sig men inte kunde med att köpa, eller helt enkelt inte kunde köpa därför att det var för dyrt eller inte fanns i butik. Engelskt parfymeri inriktade sig mer på herrarnas behov. | ||
Doftkomposition
|
Den engelske kemisten Septimus Piesse hade som alla andra blivit uppeldad av världsutställningen i Kristallpalatset 1851 och skrev boken The art of perfumery som kom ut i fyra upplagor under åren 1855-1879. Dess beskrivning i musiktermer av den kreativa processen att skapa en parfym fick ett oerhört inflytande. Termerna används än idag som ett slags Kurs 1A i doftkomposition. Parfymören komponerade hela symfonier av dofttoner eller noter - höga sprittande toppnoter (t. ex. av citrus) som preludium, mellanregistrets mellannoter (t. ex. av blommor) och djupa tunga basnoter (t. ex. av hartser) i finalen. Noterna rörde sig som stämmor i takt med att de avgavs och samspelade till parfymens ackord tills de slutligen klingade av. Ingen ton fick dominera och skapa dissonans utan hela kompositionen skulle vara en harmonisk helhet. Sådana händelserika kompositioner kallades klassiska, till skillnad från den gamla sortens linjära dofter som luktade likadant hela tiden. J K Huysmans lusläste boken inför skrivandet av romanen Mot strömmen (1884) som bidrog till bilden av den moderne parfymören som en fri skapande ande. |
||
Parfymeriets huvudstäder | Parfymeriets metropoler på 1800-talet var två, London och Paris. Frankrike hade hovets och adelns lyxtradition att falla tillbaka på men led ett svårt avbräck under Napoleonkrigen. England som blev dominanten under 1800-talets första årtionden var herrskräderiets centrum och även parfymeriet inriktades på framför allt mäns behov. Övriga städer och länder spelade en andraplansroll och tillverkade enklare och billigare varor för en bredare marknad - efterapare och förfalskare, som Eugène Rimmel kallade dem i Book of perfumes (1865, på parfymerat papper). | ||
London
|
Det typiska i England på 1700-talet verkar ha varit att barberare utvecklade sin verksamhet till att tillverka tvål, håroljor och dofter till kunderna. Till sådana firmor som fortfarande finns kvar hör Floris (1730), Yardley (1770) och Atkinson (1799). |
||
Paris
|
De franska parfymhusen hade fortfarande
kvar en air av ancien régime trots att
det bara var Houbigant som startat före revolutionen
(1775) och haft kungafamiljen som kund. Kvällen före
flyktförsöket från Frankrike skickade
Marie Antoinette bud efter Houbigant för att få
sina parfymflaskor fyllda och sinkade sig därvid
så illa att kungafamiljen kunde tas till fånga - sägs det. Houbigant
lyckades sedan hålla sig väl även med
revolutionsledarna (dock var det inte han som lanserade
parfymen Guillotine) och levererade både Napoleons luktvatten och Josephines beramade myskparfymer. |
||
Sverige |
Även Sverige hade en liten parfymindustri vid 1800-talets slut. De första luktvattenfabrikerna hade startats ett århundrade tidigare, ofta som vidareutvecklingar av talgljustillverkning som övergått till såpa och till sist tvål. 1800-talets parfymfabriker startade vanligen direkt med tvål för att under ett par årtionden expandera till munvatten, tandkräm, talk och cologne. Den enda långlivade var Parfymeri Pauli, grundad 1841 av en apotekare, som överlevde i över ett århundrade och var mycket känd på sin tid. Per Anders Fogelström har gett en interiör från Fleminggatan i Stockholm 1895 i romanen Mödrar och söner (1991): | ||
|
|||
1800-talets parfymeri dominerades alltså av engelska barberare och franska skönandar vana att betjäna var sin exklusiva kundgrupp. Men vem skulle ta hand om de inte så rika massorna som vällde in i städerna? Europeiska klädmodehus och amerikanska kosmetikaföretag. | |||
Mer historia | Framåt: 1900-talets parfymeri |
||
|
|||
Litteratur:
Se t ex Barillé (1995), Classen, Howes och Synnott
(1994), Corbin (1986), Corson (1971), Day (1979), Fischerström
(1968), Gentz och Lindgren (1946), Gunn (1973), Le Guérer
(1993), Haggard (1946), Hannestad (1966), Irvine (1995),
Kennett (1975), Lindgren (1918), Maalouf (2001), Magnus bok 1
(1976), Naves (1947), Swahn (1996), Thompson (1927), Thompson (1928), Valnet (1992), Vron (1997). • Citat: En parfymbutik...: Aftel (2003) som citerar Eric Maple: The magic of perfume (New York: Samuel Weiser, 1973). Artiklar: Christine Desmouiller-Gren: Parfym - en historia om väldoft (Populär Historia 3:1999). Nätpublikationer: Septimus Piesse (1857): The art of perfumery (2004 01 18). |
|||
|
|||
© Shenet 1997 - 2013 |
|||
|