Parfym - Historia

Europeiskt parfymeri 1000-1900

I det medeltida Europa luktade det smuts och det ansågs rätt och riktigt, för väldoft i denna världen kunde bara vara Djävulens bländverk. Men Orientens dofter slog knockout på korsfararna, precis som de gjort på Alexanders den stores greker ett och ett halvt årtusende tidigare. Särskilt rosenvattnet blev populärt i Europa eftersom det råkade passa in i riddartidens vurm för rosor. Dittills otänkbara seder, som den gamla romerska att parfymera sig före en strid, togs upp. I hela Europa blev det i ett par århundraden chic att lukta gott och t.o.m. att bada.

Mot slutet av 1500-talet parfymerade alla i Europa som hade råd till det allting överallt. Dofterna skulle vara starka och saftiga. De skulle inte i första hand dölja annan lukt utan rena luften från miasma, osunda dunster, som spred pest och annan smitta. De animaliska doftämnena mysk, ambra och sibet luktade tillräckligt starkt och passade i tidens torra parfymformer: pomandrar, luktpåsar, potpourrier och rökelsepulver. Parfymerade handskar användes av alla som hade råd med det. Elizabeth I (1533-1603) fick sina första från Italien 1575 av earlen av Oxford och blev mycket förtjust. Hennes favorit bland de torra parfymerna var en blandning av bensoeharts och mejram.
Toalettättika togs invärtes och användes till att tvätta kropp och ansikte (man undverk vatten, som försvagde huden så att pestsmitta kunde tränga in) och rosenvatten sprutades närmast rutinmässigt i rummen.

Lukt- och smakämnen hanterades av många yrkesgrupper som var mer eller mindre specialiserade på olika magiska, religiösa, alkemiska, hygieniska och medicinska bruk av dem, t. ex. apotekare och läkare, handskmakare, örtsamlare, kryddhandlare, konfektmakare, badare och barberare. I London fanns två olika skrån kryddhandlare som konkurrerade inbördes men vars lager, butiker och stånd på 1400-talet hade samlats i Bucklersbury: Pepperers, omnämnda första gången 1179, som oftast var tyskar eller balter som handlade med Hansastäderna, och spicers som vanligen var italienare.

I Versailles krävde Ludvig XIV (1638-1715) en ny parfymkomposition varje dag av sin parfymör. Den bars sedan av hela hovet, känt som la cour parfumée. Kungen blev med tiden så utled och till och med sjuk av lukter - antagligen doftallergisk - att han kom att avsky de starka animaliska doftämnena. Det enda han tålde var det lätta orangeblomsvattnet med lite tillsatser.
Ludvigs förbud fördrev för en tid de animaliska doftämnena men de kom tillbaka efter hans död. Vid mitten av 1700-talet började teorin om miasma överges och sjukdomar förklarades allt oftare vara ett resultat av förruttnelse. Det var inte smickrande för de animaliska doftämnena, som i hög dos - och här var det alltid hög dos - har likheter med avföring. Särskilt mysk blev misstänkliggjort av läkare och kemister. På ett par årtionden blev starka och saftiga dofter snuskiga, tillgjorda och totalt omoderna. På sin höjd kunde man lukta ambra men doseringarna blev helt annorlunda. Nu skulle man pryda sig med levande blommor och lukta naturligt. Tungt doftande pulver och salvor med hartser övergavs för friska och blommiga spriter med eteriska oljor. Ludvig XV:s älskarinna madame de Pompadour (1721-1764) som så gärna lekte herdinna älskade det friska Portugalvattnet och därefter gjorde Marie Antoinette (1755-1793) Kölnervattnet populärt. Ungerskt vatten, Carmelitervatten och det berömda liljevattnet från dominikanerklostret Santa Maria Novella blev parfymer på modet och aromatiska vatten som rosenvatten och lavendelvatten flödade.

De antifranska stämningarna under Napoleonkrigen garanterade att Joséphines exotiska dofter inte slog igenom ens tillfälligt i länder som England och Tyskland. Där ville man inte veta av några franska budoarlukter. På 1820-talet hade de fallit ur modet också i Frankrike. Nu smittade de inte utan gav psykiska problem. Neuroser, hysteri, hypokondri och meankoli var de vanligaste följderna men de kunde också leda till feminism. Nej, det räckte att lukta rent. Ansiktsvatten och rengöringslotion var allt damerna behövde, möjligen kompletterat med lite cologne, carmelitervatten eller aromatiskt vatten. Till och med orangeblom och tuberos var för exotiska och kom inte tillbaka förrän på 1860-talet i Frankrike. De fick då ingå i tidens bouquets tillsammans med ros, jasmin, viol och mimosa. För unga flickor räckte det att lukta jungfru. Herrar visade sin goda smak genom att på sin höjd lukta rent linne eller tobak. I mitten av århundradet blev kamfer oerhört populärt.
På den engelska modescenen anslogs tonen av Beau Brummell (1778-1840) som ersatte puder och smink med vanligt vatten (han tvättar sig varje dag) och doftade friskt av lavendel och rosmarin, Till korrekt snobberi hörde också att bara parfymera sig indirekt och aldrig (som i Frankrike) direkt på kroppen, som helst aldrig skulle vidröras över huvud taget. Men faktiskt parfymerade man sig vid det laget inte ens i Frankrike direkt på huden utan istället genom att doftsätta accessoarer som solfjädrar, näsdukar, handskar och tofflor. Luktpåsar blev oerhört populära i både Frankrike och England för att sätta doft på underkläder och sängkläder i linneskåpen.

Världsutställningarna, med början 1851 års utställning i Kristallpalatset i London, stimulerade industrin och gjorde London och Paris till världens två parfymhuvudstäder under 1800-talets senare hälft. Engelsmannen Piesses bok The art of perfumery (1855) fick ett oerhört inflytande. Bland annat luslästes den av Huysmans när han skrev romanen À rebours (1884), som i sin tur bidrog till att skapa bilden av den moderne parfymören som en fri skapande ande. Musiktermer ansågs passa bäst att beskriva den kreativa processen: Parfymören komponerade hela symfonier av dofttoner eller noter - höga sprittande toppnoter (t. ex. citrus), mellanregistrets mellannoter (t. ex. blommor) och djupa tunga basnoter (t. ex. kådor). Noterna samspelade och rörde sig i ett jämnt accord från en fas till en annan i takt med att de avgavs och uppfattades av luktsinnet. Ingen ton fick dominera och skapa dissonans utan hela kompositionen skulle vara en harmonisk helhet. Sådana händelserika och balanserade kompositioner kallades klassiska till skillnad från den gamla sortens dofter, de linjära som skulle lukta likadant hela tiden. Termerna används än idag - se Kurs 1A i doftkomposition!

De franska parfymhusen hade fortfarande kvar en air avancien régime trots att det bara var Houbigant som startat före revolutionen (1775) och haft kungafamiljen som kunder. Kvällen före flyktförsöket från Frankrike skickade Marie Antoinette bud efter Houbigant för att få sina parfymflaskor fyllda och sinkade sig därmed så illa att familjen kunde tas till fånga. Houbigant lyckades sedan hålla sig väl även med revolutionsledarna (dock var det inte han som lanserade parfymen Guillotine) och levererade både Napoleons luktvatten och Josephines beramade myskparfymer.
Det enda av de franska parfymhusen som finns kvar är Guerlain och det är knappt. Fyra generationer hann verka som näsor. Pierre-Francois började 1828 som importör och slog igenom 1853 som egen tillverkare med citrusdoften Eau de Cologne Impériale tillägnad kejsarinnan Eugénie. Över 350 parfymer varav många med klassikerstatus har sedan kommit från Guerlain. Grundarens son Aimé gjorde fougèresdoften Jicky (1889), sonsonen Jacques blomdoften L'Heure Bleue (1912), chypresdoften Mitsouko (1919) och orientdoften Shalimar (1925). Jacques sonson Jean-Paul har gjorde chypresdoften Héritage (1970) och orientdoften Samsara (1989). 1994 såldes företaget till L.V.M.H. och femte generationen, Philippe, är anställd som företagsledare, inte näsa.

© Shenet 1997 - 2010
Adress: http://www.shenet.se/recept/parfymtradeur.html
Datum: 2010 09 03 - Uppdaterad: 2009 12 9
Cookieinfo