Shenet

Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem
Parfym - Historia

Europeiskt parfymeri 1000-1900


Je reviens en trois jours, ne te laves pas!
Jag återvänder om tre dagar, tvätta dig inte! 
(Napoleon i brev till Joséphine)

  • Bakåt: Rom till Bagdad
• Framåt: 1900-talets parfymeri
Europa

I det medeltida Europa luktade det smuts och detta ansågs rätt och riktigt, för väldoft i denna världen kunde bara vara Djävulens bländverk. Men Orientens dofter slog knockout på européerna när de började sippra in från det muslimska Spanien på 700-talet och några århundraden senare när de som korsfarare mötte dem i Mellanöstern, precis som de gjort på Alexanders den stores greker tusen år tidigare. Särskilt rosenvattnet blev populärt i Europa eftersom det råkade passa in i riddartidens vurm för rosor. Dittills otänkbara seder togs upp, som den gamla romerska att parfymera sig före strid. I hela Europa blev det i ett par århundraden chic att lukta gott.

Chypre Under det tredje korståget 1190 erövrade Richard Lejonhjärta Cypern där klipprosen växer. Dess harts labdanum blandad med ekmossa blev den första allmänt kända namngivna doften i Europa. I sin tidigaste form, chypriskt pulver, användes den i luktpåsar och potpourrier. På 1300-talet uppfanns oyselets de Chypre, små doftande fåglar skulpterade av chypredoftande pomandermassa - hade man tråkigt kunde man alltid sätta eld på dem och fylla rummet med rökelse. Doft i flytande form kallades eau de Chypre. Idag är chypredofter den äldsta av de doftfamiljer som parfymindustrin använder för att klassificera parfym. Hit hör t. ex. Mitsouko, Femme och CK One.

Venedig

 

Centrum i Europa för handeln med den arabiska världen blev Venedig, bra beläget i norra Italien mellan Europa och Asien. Där tillverkades också det glas som behövdes till destilleringsapparater och parfymer. Redan 942 hade där bildats ett skrå av "handskmakare och försäljare av chyprespulver". Staden var liksom Genua och Pisa en självständig stadsstat och handelsrepublik, fri att sköta sig själv utan inblandning från de omgivande frankiska och tyskromerska rikena.
Både Venedig, Genua och Pisa ökade sitt ekonomiska inflytande enormt i slutet av 1100-talet när de sista korsfararstaterna i Syrien-Palestina blev helt beroende av varor utifrån. Med ena handen levererade städerna förnödenheter till korsfararna, med den andra krigsmaterial till Egypten som ledde motståndet mot dem. Saladin, härskare över Egypten-Syrien, skrev i ett brev omkring 1190:
Det är inte en enda av dessa städer som inte idag vill sända oss vapen som vi kan bekämpa deras trosfränder med... Vi står i ett utmärkt förhållande till dem alla.

Konstantinopel

 

 

Venedigs dominans över Europahandeln ökade i snabb och behaglig takt och förhållandet till muslimerna var gott. Bara det grekisk-ortodoxa Östrom trilskades, något man verkligen gjorde en hel del för att ändra på. Bland annat finansierade Venedigs handelsmän det fjärde kortåget 1202-1204 som ett rent handelskrig. Allt gick enligt planen: Östroms huvudstad Konstantinopel, dagens Istanbul, intogs och en dryg tredjedel av den tillföll Venedig. Ett århundrade senare när de sista korsfararna måste lämna Mellanöstern och européer började mumla om ett nytt korståg var Venedig inte intresserat. Man hade vid det laget ett säkert monopol på handeln mellan Europa och Orienten och framför allt Egypten där den viktigaste handelsrutten gick - bara i Alexandria bodde 3.000 europeiska handelsmän. Venedigs motstånd var så kompakt att korstågsplanerna mot Turkiet 1365 måste hållas hemliga för staden.
Kontakterna med Konstantinopel lärde venetianarna många orientaliska seder. Här badades, sminkades och parfymerades det på ett sätt som verkade nästan osannolikt för resten av Europa. När den svenske biskopen Olaus Magnus i mitten av 1500-talet ska ge ett riktigt fördärvligt exempel på bruket av smink, väljer han just Venedig. Till och med sedlar parfymerades, ja, särskilt sedlar, för venetianarna var penninggalna på ett sätt som ingen i kristenheten förut sett maken till, och mäktiga nog att nonchalera kyrkliga påbud.
Pest Brutalt nog snabbade digerdöden på spridningen av kryddor och doftämnen i Europa. Den första pestsmittan drabbade ett skepp från Genua när det landade i Svarta havshandelns centrum på Krim 1347. I fyrahundra år drog sedan farsoten fram i 60-70 vågor och dödade en fjärdedel av Europas befolkning. Orsaken antogs vara ond luft och bästa skyddet vad som helst som luktade starkt - det sades att parfymörer och handskmakare klarade sig bättre än andra. Rökelse togs upp i stor skala - med det hade ju redan Hippokrates räddat Aten från pest - och i århundraden brann luktande och luftrenande eldar på Europas torg. Golven beströddes med örter, potpourrier ställdes ut i rummen, luktpåsar syddes in i kläderna, pomandrar hängdes vid bältena, det nya undermedlet cologne skvättes, ångades och dracks och i Marseilles föddes den berömda fyrtjuvsvinägern; allt till skydd mot smittande ond luft. Mat kryddades med så mycket ingefära, kardemumma, lagerblad, kanel och muskot man hade råd med (de fattiga fick nöja sig med mysk). Bad ansågs däremot inte nyttigt eftersom det öppnade porerna för pesthaltig luft.

1500-tal

Första parfymhuset Den fromme Olaus Magus ("parfym - ett nytt sätt att stjäla") kunde inte ana att klostren skulle gå i täten på vägen mot fördärvet, men så blev det. Där fanns expertisen på örter och hur de skulle beredas. Doftlaboratoriet som anlades 1508 i dominikanerklostret Santa Maria Novella i Florens blev världens första parfymhus, berömt under 16- och 1700-talen för sina salvor, luktvatten, toalettättikor och elixirer. Det existerar än idag. Marmorkapellet är omgjort till försäljningslokal.
Upptäckter Tyvärr för venetianarna intog de turkiska ottomanerna Konstantinopel 1453, döpte om staden till Istanbul och fortsatte marchera västerut i Europa. Handelsrutt efter handelsrutt försvann och härskare och handelsmän i Europa började finansiera expeditioner för att hitta nya vägar till kryddländerna. 1498 hittade portugisen Vasco da Gama en sjöväg till Indien. Sedan gick det fort: 1505 hittade portugiserna kanel på Ceylon, 1512 muskot och kryddnejlika i Indonesien, 1510 erövrade de Goa, 1511 Malacka och 1536 var de etablerade i Macao. Både Genua och Venedig ruinerades på ett par årtionden.
Kryddkrig Både portugiserna och deras erövrare spanjorerna slogs så småningom ut av holländarna, som centraliserade kryddodlingen till ett par öar, slog ihjäl bönderna och brände växtligheten på de övriga och drev bort de arabiska handelsmän som funnits där i århundraden. Mot Holland inskred så småningom England och spred kryddodlingarna till nya länder. Makten växlade men slaktandet förblev lika enformigt som obarmhärtigt under hela kryddkrigsepoken. När, var och hur kryddnejlika, muskot, peppar, kanel och annat skulle odlas ansåg européerna vara en helt igenom europeisk fråga.
Parfymländer "Kryddor" innefattade både smak- och luktämnen och därför blev kryddkrigande kolonialstater snart också parfymländer och kryddkrigen en del av parfymens historia. Att Venedig med sin orienthandel kunde göra Italien till ett parfymland verkar självklart, men vem har hört talas om Holland som ett parfymcentrum? Så var det under 15- och 1600-talen. Bara länder som handlade med ämnen som mysk, ambra och sibet kunde åstadkomma tidens tunga dofter. Bara Spanien kunde leverera amerikansk perubalsam och bävergäll. Frankrike blev parfymland först sedan det började agera som kolonialmakt på 1600-talet.
Katarina av Medici

Katarina av Medici kom från den mäktiga Florensfamiljen till Frankrike 1533 som gemål till den blivande Henrik II. Hon höll sig med privat parfymör och ansågs med sina överdådiga vanor som rätt konstig, vilket inte hindrade hovet från att snabbt ta efter. Långt efter det att maken avlidit 1559 behärskade Katarina Frankrike genom sönerna Frans II, Charles IX och Henrik III. Hennes parfymör René hade många skiftande arbetsuppgifter, som att tillreda dofter som tog livet av misshagliga personer. Historiker är rätt ense om att åtminstone Henrik IV:s mor dödades med parfymerade handskar som hon fått av Katarina. Det ryktades också om giftiga rökelser. Monsieur René fick så småningom nådigt tillstånd att öppna parfymbutik i Paris, stadens första.
Katarina såg också till att en rejäl handel kom igång mellan det nya och det gamla hemlandet. De italienska matvarorna lade grunden till det som skulle bli det franska köket och parfymindustrin i Grasse mer eller mindre beordrades fram av den ampra damen. Klimatet var perfekt för blomsterodling och läget utomordentligt för handel med Italien och Spanien, och för vintersemester också, upptäckte hovet.
Grasse I Grasse i Provence hade man länge ägnat sig åt lädergarvning. Handskmakarna var sedan 1190 samlade i ett eget skrå och fick på 1200-talet också tillstånd att parfymera handskar och sälja doftoljor. Handskar var en stor artikel som bland annat användes som skönhetsmedel för händerna; man sov med impregnerade handskar. Ett annat dubbelskrå var apotekare och kryddhandlare, som arbetade ihop i vanlig ohelig allians, ständigt i luven på varandra om rättigheter och skyldigheter. 1514 hade det t. ex. slagits fast att kryddkrämare inte var apotekare - de fick inte hantera läkemedel - medan apotekarna däremot var kryddhandlare - de fick handla med kryddor.
I mitten av 1500-talet skickade Katarina efter en kunnig italienare för att anlägga ett första parfymlaboratorium och snart odlades doftväxter i stor skala runt staden. De vilda växterna i bergen togs till vara av traktens bönder, som destillerade fram eteriska oljor på stället med enkla destillationsapparater och levererade till apotekarna och handskmakarna. Staden fylldes av firmor som framställde dekokter, tinkturer, pomador och örtoljor. Det levererades tvål, luktpåsar, pudrade peruker, snus och tobak - allt som kunde doftsättas och säljas, först till adeln och så småningom till ett växande borgerskap.
Bedövande väldoft

Mot slutet av 1500-talet parfymerade alla i Europa som hade råd allting överallt. Dofterna skulle vara starka och saftiga. De skulle inte i första hand dölja annan lukt utan rena luften från miasma, osunda dunster som spred pest och annan smitta. De animaliska doftämnena mysk, ambra och sibet luktade tillräckligt starkt och passade i tidens torra parfymformer: pomandrar, luktpåsar, potpourrier och rökelsepulver. Parfymerade handskar användes av alla som hade råd med det. Elizabeth I (1533-1603) fick sina första från Italien 1575 av earlen av Oxford och blev mycket förtjust. Hennes favorit bland de torra parfymerna var en blandning av bensoeharts och mejram. Toalettättika togs invärtes och användes till att tvätta kropp och ansikte (man undverk vatten, som försvagde huden så att pestsmitta kunde tränga in) och rosenvatten sprutades närmast rutinmässigt i rummen.


16- 1700-tal

Doftande yrken

Lukt- och smakämnen hanterades av många yrkesgrupper som var mer eller mindre specialiserade på olika magiska, religiösa, alkemiska, hygieniska och medicinska bruk, t. ex. apotekare och läkare, badare och barberare, handskmakare, örtsamlare, kryddhandlare och konfektmakare. I London fanns två kryddhandlarskrån som konkurrerade inbördes men med gemensamma lokaler sedan 1400-talet: Pepperers, omnämnda första gången 1179, oftast tyskar eller balter som handlade med Hansastäderna, och de nyare spicers som vanligen var italienare.

Parfymörer
Parfymör var i England på 1600-talet ett hedervärt men tungt yrke: Det var de som for runt i patruller och utrymde och desinfekterade pestsmittade hus. Textilier skickades till särskilda tvättmadamer, madrasser brändes, möblemang tvättades med vinäger, rum genomröktes och folk och fä slussades genom mobila parfymångbad.
 
I Frankrike gav Ludvig XIV parfymörer och handskmakare tillstånd att bilda gemensamt skrå 1656 men de växte snabbt ifrån varandra. Handskmakarna flyttade sina verksamheter till Nice och Italien i takt med att parfymeriet växte i Grasse. Där fick handskparfymörerna tillstånd att bilda eget skrå först 1729. De parfymerade inte bara handskar utan tillverkade allt möjligt som luktade - tvål, puder, hårfärg och annan kosmetika i konkurrens med allt från perukmakare till vinägermakare. Så här kunde det se ut:
 
En parfymbutik i 1600-talets Paris tycks ha varit så gott som omöjlig att skilja från en häxmästares kammare. Den var ofta prydd med torkade mumier och uppstoppade ibisfåglar, kanske för att påminna societetskunderna om att aromatiska ämnen en gång i tiden hade varit en högt utvecklad del av den egyptiska magin. De flesta parfymörer måste ha varit väl medvetna om det nära sambandet mellan sexuell lockelse och det ockulta, för de illuminerade sina butiker med speciella lampor som spred ett förföriskt sken över lokalen.

 

Parfymörerna gjorde sig under 1700-talet fria också från grannskråna kryddhandlare och apotekare och var vid 1700-talets mitt ca 250 i Frankrike. I Grasse var verksamheten vid det laget så stor att entrepenörer börjat anlägga plantager i nya franska kolonier för att säkra tillgången på parfymämnen.
Nya dofter

Solkonungen blev med tiden så utled och till och med sjuk av lukter - antagligen doftallergisk - att han kom att avsky parfym. Det enda han tålde var det lätta orangeblomsvattnet med lite tillsatser. Starka animaliska doftämnen - ambra, mysk, sibet, bävergäll - förbjöds förstås men kom tillbaka efter kungens död 1715. Hans efterträdare Ludvig XIV, på tronen i nära 60 år, höll sig med åtta parfymörer. En ny parfym levererades dagligen och bars av hela hovet, känt som la cour parfumée.
Vid mitten av 1700-talet började teorin om miasma överges. Sjukdomar orsakades inte alls av dålig luft utan av förruttnelse. Det var inte smickrande för de animaliska doftämnena som i hög dos, och här var det alltid hög dos, kan lukta avföring. Särskilt mysk blev misstänkliggjort av läkare och kemister. På ett par årtionden blev starka och saftiga dofter snuskiga, farliga och totalt omoderna. Under andra halvan av 1700-talet kunde man på sin höjd lukta ambra men nu i en helt annan dosering än förr. Man skulle lukta naturligt och pryda sig med levande blommor. Pulver och salvor övergavs för friska och blommiga spriter med eteriska oljor. Ludvig XV:s älskarinna madame de Pompadour som så gärna lekte herdinna älskade det friska Portugalvattnet och därefter gjorde Ludvig XIV:s gemål Marie Antoinette Eau de Cologne populärt. Ungerskt vatten, Carmelitervatten och det berömda liljevattnet från dominikanerklostret Santa Maria Novella blev dofter på modet och aromatiska vatten som rosenvatten och lavendelvatten flödade.


1800-tal

Familjen Bonaparte Napoleons (1769-1821) fantastiska konsumtion av cologne är omtalad - 120 liter i månaden, alltså 4 liter om dagen. Han hällde ett par flaskor över huvud och axlar dagligen och tyckte att det piggade upp särskilt i fält. Kejsarinnan Joséphine, gift med Napoleon 1896-1809 och kallad la folle du musc, var däremot tokig i mysk och lyckades göra kraftiga exotiska dofter som patchouli och chypre populära i Frankrike igen början av 1800-talet. Att Napoleon hade svårt för hennes doftsmak är inte konstigt. Det hade alla, t. ex. sovrumsbetjäningen som ibland svimmade av mysklukten. Ännu 60 år efter Joséphines död luktade det mysk i hennes slott Malmaison.
Även Napoleons andra hustru Marie Louise gjorde en insats för parfymindustrin. 1817 flyttade hon till Parma i Italien och såg till att det där började odlas violer i stor skala. Än idag är Parma-violerna berömda.
Att lukta politiskt korrekt

De antifranska stämningarna under Napoleonkrigen garanterade att Joséphines doftsmak inte slog igenom ens tillfälligt i länder som England och Tyskland. Där ville man inte veta av några franska budoarlukter utan höll kvar vid det lätta och friska. På 1820-talet hade de fallit ur modet också i Frankrike. Till och med orangeblom och tuberos var för exotiska och kom inte tillbaka förrän på 1860-talet, då de fick ingå i tidens bouquets med andra blommor.
Nu smittade tunga animaliska dofter inte genom förruttnelse utan gav psykiska problem. Neuroser, hysteri, hypokondri och meankoli var de vanligaste följderna men de kunde också leda till feminism. Nej, det räckte att lukta rent. Ansiktsvatten och rengöringslotion var allt damer behövde, möjligen kompletterat med lite cologne, carmelitervatten eller aromatiskt vatten som respektabla kvinnor applicerade på näsdukar och kläder, aldrig hud eller hår. För unga flickor räckte det att lukta jungfru. Herrar visade sin goda smak genom att lukta rent och kanske lite eau de cologne och hårolja. I mitten av århundradet blev kamfer oerhört populärt; det var inte bara friskt utan kylde också ner pockande sexuella känslor.
På den engelska modescenen anslogs tonen av Beau Brummell (1778-1840) som ersatte puder och smink med vanligt vatten (han tvättar sig varje dag) och doftade friskt av lavendel och rosmarin, Till korrekt snobberi hörde också att bara parfymera sig indirekt och aldrig (som i Frankrike) direkt på kroppen, som helst aldrig skulle vidröras över huvud taget. Faktiskt parfymerade man sig vid det laget inte ens i Frankrike direkt på huden utan istället genom att doftsätta accessoarer som solfjädrar, näsdukar, handskar och tofflor. Luktpåsar blev oerhört populära i både Frankrike och England för att sätta doft på underkläder och sängkläder i linneskåpen.

Hemtillverkning Den engelska lantadeln bodde fortfarande på gods och herrgårdar med still rooms där man destillerade rosor efter familjerecept och orangerier som kunde leverera färsk citrusfrukt, fortfarande sällsyntheter vid denna tid. Detta diskreta lyxliv blev idealmodellen för det engelska borgerskapet. Stadsfruar firade orgier i luktpåsar med lavendel och potpourrier på rosor kryddade med exotiska doftämnen från imperiets alla hörn. Handböcker och receptsamlingar publicerades i en strid ström under hela 1800-talet. Med dem i handen kunde vem som helst göra diskreta läppomador, blekande glycerinlotioner, avkylande kamferliniment, nyttig och vårdande jungfrumjölk ... allt en viktoriansk dam kunde önska sig men inte kunde med att köpa, eller helt enkelt inte kunde köpa därför att det var för dyrt eller inte fanns i butik. Engelskt parfymeri inriktade sig mer på herrarnas behov.

Doftkomposition

 

 

Den engelske kemisten Septimus Piesse hade som alla andra blivit uppeldad av världsutställningen i Kristallpalatset 1851 och skrev boken The art of perfumery som kom ut i fyra upplagor under åren 1855-1879. Dess beskrivning i musiktermer av den kreativa processen att skapa en parfym fick ett oerhört inflytande. Termerna används än idag som ett slags Kurs 1A i doftkomposition. Parfymören komponerade hela symfonier av dofttoner eller noter - höga sprittande toppnoter (t. ex. av citrus) som preludium, mellanregistrets mellannoter (t. ex. av blommor) och djupa tunga basnoter (t. ex. av hartser) i finalen. Noterna rörde sig som stämmor i takt med att de avgavs och samspelade till parfymens ackord tills de slutligen klingade av. Ingen ton fick dominera och skapa dissonans utan hela kompositionen skulle vara en harmonisk helhet. Sådana händelserika kompositioner kallades klassiska, till skillnad från den gamla sortens linjära dofter som luktade likadant hela tiden. J K Huysmans lusläste boken inför skrivandet av romanen Mot strömmen (1884) som bidrog till bilden av den moderne parfymören som en fri skapande ande.

Parfymeriets huvudstäder Parfymeriets metropoler på 1800-talet var två, London och Paris. Frankrike hade hovets och adelns lyxtradition att falla tillbaka på men led ett svårt avbräck under Napoleonkrigen. England som blev dominanten under 1800-talets första årtionden var herrskräderiets centrum och även parfymeriet inriktades på framför allt mäns behov. Övriga städer och länder spelade en andraplansroll och tillverkade enklare och billigare varor för en bredare marknad - efterapare och förfalskare, som Eugène Rimmel kallade dem i Book of perfumes (1865, på parfymerat papper).

London


Floris, 89 Jermyn Street, London

Det typiska i England på 1700-talet verkar ha varit att barberare utvecklade sin verksamhet till att tillverka tvål, håroljor och dofter till kunderna. Till sådana firmor som fortfarande finns kvar hör Floris (1730), Yardley (1770) och Atkinson (1799).
På 1800-talet blev förutsättningarna bättre - med järnväg och postgång som kunde ta hem råvaror och leverera varor till postorderkunder, publikationer att annonsera i och en stadsbefolkning som måste köpa varor och tjänster istället för att producera dem själva. Nu först blev det meningsfullt att förpacka varorna styckvis och ge dem ett lätt igennkännbart varumärke. Förr hade man skurit upp tvålen i lösvikt och fyllt på medhavd parfymflaska i butiken. Några av de stora Londonfirmorna började verkligen som parfymerier. Främst står Rimmel (1834), grundat av en fransman som blev pionjär på många områden. Från Rimmel kom t. ex. den första industritillverkade mascaran, de första duschflaskorna för parfym, de första massmarknadsparfymerna med egna etikettnamn. Rimmel var ett aktat namn fram till Eugène Rimmels död på 1880-talet, försvann ett tag i uppköpskaruseller och är sedan 1960-talet ett lågprismärke för tonårssmink.
De engelska dofterna, med namn som Jockey Club och Bouquet Victoria, var lätta cologner och blomdofter, många av dem för män men ändå så gediget maskulina att de aldrig förknippades med femininitet. För engelsmännen var de framför allt friska och engelska i motsats till oljiga och franska.
Att London blev den världsledande parfymstaden under några årtionden i början av 1800-talet berodde inte bara på att världen älskade maskulin engelsk friskhet. Napoleonkrigens blockad av franska hamnar hjälpte till. Septimus Piesse tyckte att det brittiska imperiet, med tillgång till råvaror från mer än halva jordklotet, borde kunna prestera bättre och gav ut sin bok med det uttalade syftet att skapa en engelsk parfymindustri. Han fick sin bror Charles som var kolonialsekreterare i Australien att anlägga parfymväxtodlingar där, men arbetet avstannade efter Septimus död 1882. Det enda som blev av de internationella visionerna var export, som gick gick framför allt till brittiska besittningar som Indien, Kina och Australien.

Paris

 

De franska parfymhusen hade fortfarande kvar en air av ancien régime trots att det bara var Houbigant som startat före revolutionen (1775) och haft kungafamiljen som kund. Kvällen före flyktförsöket från Frankrike skickade Marie Antoinette bud efter Houbigant för att få sina parfymflaskor fyllda och sinkade sig därvid så illa att kungafamiljen kunde tas till fånga - sägs det. Houbigant lyckades sedan hålla sig väl även med revolutionsledarna (dock var det inte han som lanserade parfymen Guillotine) och levererade både Napoleons luktvatten och Josephines beramade myskparfymer.
1791 upplöstes skråsystemet och de första parfymbutikerna öppnade i Paris. 1807 hade Frankrike 139 firmor som tillverkade och sålde parfym och andra toalettartiklar, 1867 var de 280. 1896 fanns 114 parfymhus i Paris med mer än 5 anställda. 14 av dem hade fler än 50 anställda, bara ett fler än 500.
Försäljningen av parfym och toalettartiklar nästan tiodubblades under 1800-talets första hälft, från mindre än 2 miljoner francs 1810 till 18 miljoner 1856 och 45 miljoner 1878. Vem som fick vad av kakan är osäkert - de gamla parfymhusen som Houbigant och Guerlain som sålde dyrt och exklusivt i egna butiker, de många småfirmorna av olika schatteringar eller den nya försäljningskanalen från 1850-talet: varuhusen, som sålde enkla parfymer till lägre pris men till desto fler.
Piesse fick se sin dröm om en världsomspännande engelsk parfymindustri förverkligad av Frankrike. Knappt hade franska soldater annekterat Algeriet som koloni 1834 förrän Grasse-firmor stod redo att odla parfymväxter och anlägga destillationsanläggningar i landet. Det upprepades på Madagaskar och Filippinerna, i Egypten, Marocko, Tunisien, Kina och Vietnam. Till och med i Ryssland anlades fabriker, dit franska råvaror skeppades och returnerades som färdiga doftämne. I motsats till England var de franska besittningarna inga importörer att tala om utan Frankrikes export gick till Europa och USA.

Sverige

Även Sverige hade en liten parfymindustri vid 1800-talets slut. De första luktvattenfabrikerna hade startats ett århundrade tidigare, ofta som vidareutvecklingar av talgljustillverkning som övergått till såpa och till sist tvål. 1800-talets parfymfabriker startade vanligen direkt med tvål för att under ett par årtionden expandera till munvatten, tandkräm, talk och cologne. Den enda långlivade var Parfymeri Pauli, grundad 1841 av en apotekare, som överlevde i över ett århundrade och var mycket känd på sin tid. Per Anders Fogelström har gett en interiör från Fleminggatan i Stockholm 1895 i romanen Mödrar och söner (1991):
Så här års var det mycket att göra på parfymfabriken, alla fina presentförpackningar och kartonger skulle färdigställas så att de hann ut i god tid till affärernas julförsäljning.
Under de senaste åren hade förpackningarna blivit allt fler och allt mer påkostade. Tyska tryckerier levererade stora kakor med färggranna etiketter som visade undersköna damer och blomster medan texten var mer allmän, som Eau de Cologne eller Extrait d'Odeur - det fanns utrymme för att trycka till fabrikens firmanamn. Även kartonger av olika slag importerades och sammetsfodrade askar som kunderna sedan använde som nipperskrin. Det fanns också parfymflaskor i form av herdinnor, rokokodamer och fåglar.
Många av de märkliga förpackningarna var inte så lätta att hantera, att fylla och packa så att de kunde transporteras på ett betryggande sätt. Lilly måste veta hur det bäst skulle göras och kontrollera att det blev riktigt gjort. Hon hade ansvaret, var den som först skulle anklagas om något blev fel.
  1800-talets parfymeri dominerades alltså av engelska barberare och franska skönandar vana att betjäna var sin exklusiva kundgrupp. Men vem skulle ta hand om de inte så rika massorna som vällde in i städerna? Europeiska klädmodehus och amerikanska kosmetikaföretag.
Mer historia

• Framåt: 1900-talets parfymeri
• Bakåt: Rom till Bagdad
Kryddkrigen
Eau de Cologne
Rökelser e. Kr.
Örtoljor


Litteratur: Se t ex Barillé (1995), Classen, Howes och Synnott (1994), Corbin (1986), Corson (1971), Day (1979), Fischerström (1968), Gentz och Lindgren (1946), Gunn (1973), Le Guérer (1993), Haggard (1946), Hannestad (1966), Irvine (1995), Kennett (1975), Lindgren (1918), Maalouf (2001), Magnus bok 1 (1976), Naves (1947), Swahn (1996), Thompson (1927), Thompson (1928), Valnet (1992), Vron (1997).
• Citat: En parfymbutik...: Aftel (2003) som citerar Eric Maple: The magic of perfume (New York: Samuel Weiser, 1973).
• Artiklar: Christine Desmouiller-Gren: Parfym - en historia om väldoft (Populär Historia 3:1999).
Nätpublikationer: Septimus Piesse (1857): The art of perfumery (2004 01 18).

 

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/recept/parfymtradeur.html
Datum: 2018 09 19 - Uppdaterad: 2011 01 14
Cookieinfo
Made with a Mac