Parfym - Historia

Europeiskt parfymeri 1000-1900

I det medeltida Europa luktade det smuts och detta ansågs rätt och riktigt, för väldoft i denna världen kunde bara vara Djävulens bländverk. Men Orientens dofter slog knockout på européerna när de började sippra in från det muslimska Spanien på 700-talet och några århundraden senare när de som korsfarare mötte dem i Mellanöstern, precis som de gjort på Alexanders den stores greker tusen år tidigare. Särskilt rosenvattnet blev populärt i Europa eftersom det råkade passa in i riddartidens vurm för rosor. Dittills otänkbara seder togs upp, som den gamla romerska att parfymera sig före strid. I hela Europa blev det i ett par århundraden chic att lukta gott.

Venedig

Konstantinopel

Mot slutet av 1500-talet parfymerade alla i Europa som hade råd allting överallt. Dofterna skulle vara starka och saftiga. De skulle inte i första hand dölja annan lukt utan rena luften från miasma, osunda dunster som spred pest och annan smitta. De animaliska doftämnena mysk, ambra och sibet luktade tillräckligt starkt och passade i tidens torra parfymformer: pomandrar, luktpåsar, potpourrier och rökelsepulver. Parfymerade handskar användes av alla som hade råd med det. Elizabeth I (1533-1603) fick sina första från Italien 1575 av earlen av Oxford och blev mycket förtjust. Hennes favorit bland de torra parfymerna var en blandning av bensoeharts och mejram. Toalettättika togs invärtes och användes till att tvätta kropp och ansikte (man undverk vatten, som försvagde huden så att pestsmitta kunde tränga in) och rosenvatten sprutades närmast rutinmässigt i rummen.

Lukt- och smakämnen hanterades av många yrkesgrupper som var mer eller mindre specialiserade på olika magiska, religiösa, alkemiska, hygieniska och medicinska bruk, t. ex. apotekare och läkare, badare och barberare, handskmakare, örtsamlare, kryddhandlare och konfektmakare. I London fanns två kryddhandlarskrån som konkurrerade inbördes men med gemensamma lokaler sedan 1400-talet: Pepperers, omnämnda första gången 1179, oftast tyskar eller balter som handlade med Hansastäderna, och de nyare spicers som vanligen var italienare.

Solkonungen blev med tiden så utled och till och med sjuk av lukter - antagligen doftallergisk - att han kom att avsky parfym. Det enda han tålde var det lätta orangeblomsvattnet med lite tillsatser. Starka animaliska doftämnen - ambra, mysk, sibet, bävergäll - förbjöds förstås men kom tillbaka efter kungens död 1715. Hans efterträdare Ludvig XIV, på tronen i nära 60 år, höll sig med åtta parfymörer. En ny parfym levererades dagligen och bars av hela hovet, känt som la cour parfumée.
Vid mitten av 1700-talet började teorin om miasma överges. Sjukdomar orsakades inte alls av dålig luft utan av förruttnelse. Det var inte smickrande för de animaliska doftämnena som i hög dos, och här var det alltid hög dos, kan lukta avföring. Särskilt mysk blev misstänkliggjort av läkare och kemister. På ett par årtionden blev starka och saftiga dofter snuskiga, farliga och totalt omoderna. Under andra halvan av 1700-talet kunde man på sin höjd lukta ambra men nu i en helt annan dosering än förr. Man skulle lukta naturligt och pryda sig med levande blommor. Pulver och salvor övergavs för friska och blommiga spriter med eteriska oljor. Ludvig XV:s älskarinna madame de Pompadour som så gärna lekte herdinna älskade det friska Portugalvattnet och därefter gjorde Ludvig XIV:s gemål Marie Antoinette Eau de Cologne populärt. Ungerskt vatten, Carmelitervatten och det berömda liljevattnet från dominikanerklostret Santa Maria Novella blev dofter på modet och aromatiska vatten som rosenvatten och lavendelvatten flödade.

De antifranska stämningarna under Napoleonkrigen garanterade att Joséphines doftsmak inte slog igenom ens tillfälligt i länder som England och Tyskland. Där ville man inte veta av några franska budoarlukter utan höll kvar vid det lätta och friska. På 1820-talet hade de fallit ur modet också i Frankrike. Till och med orangeblom och tuberos var för exotiska och kom inte tillbaka förrän på 1860-talet, då de fick ingå i tidens bouquets med andra blommor.
Nu smittade tunga animaliska dofter inte genom förruttnelse utan gav psykiska problem. Neuroser, hysteri, hypokondri och meankoli var de vanligaste följderna men de kunde också leda till feminism. Nej, det räckte att lukta rent. Ansiktsvatten och rengöringslotion var allt damer behövde, möjligen kompletterat med lite cologne, carmelitervatten eller aromatiskt vatten som respektabla kvinnor applicerade på näsdukar och kläder, aldrig hud eller hår. För unga flickor räckte det att lukta jungfru. Herrar visade sin goda smak genom att lukta rent och kanske lite eau de cologne och hårolja. I mitten av århundradet blev kamfer oerhört populärt; det var inte bara friskt utan kylde också ner pockande sexuella känslor.
På den engelska modescenen anslogs tonen av Beau Brummell (1778-1840) som ersatte puder och smink med vanligt vatten (han tvättar sig varje dag) och doftade friskt av lavendel och rosmarin, Till korrekt snobberi hörde också att bara parfymera sig indirekt och aldrig (som i Frankrike) direkt på kroppen, som helst aldrig skulle vidröras över huvud taget. Faktiskt parfymerade man sig vid det laget inte ens i Frankrike direkt på huden utan istället genom att doftsätta accessoarer som solfjädrar, näsdukar, handskar och tofflor. Luktpåsar blev oerhört populära i både Frankrike och England för att sätta doft på underkläder och sängkläder i linneskåpen.

Doftkomposition

Den engelske kemisten Septimus Piesse hade som alla andra blivit uppeldad av världsutställningen i Kristallpalatset 1851 och skrev boken The art of perfumery som kom ut i fyra upplagor under åren 1855-1879. Dess beskrivning i musiktermer av den kreativa processen att skapa en parfym fick ett oerhört inflytande. Termerna används än idag som ett slags Kurs 1A i doftkomposition. Parfymören komponerade hela symfonier av dofttoner eller noter - höga sprittande toppnoter (t. ex. av citrus) som preludium, mellanregistrets mellannoter (t. ex. av blommor) och djupa tunga basnoter (t. ex. av hartser) i finalen. Noterna rörde sig som stämmor i takt med att de avgavs och samspelade till parfymens ackord tills de slutligen klingade av. Ingen ton fick dominera och skapa dissonans utan hela kompositionen skulle vara en harmonisk helhet. Sådana händelserika kompositioner kallades klassiska, till skillnad från den gamla sortens linjära dofter som luktade likadant hela tiden. J K Huysmans lusläste boken inför skrivandet av romanen Mot strömmen (1884) som bidrog till bilden av den moderne parfymören som en fri skapande ande.

London

Floris, 89 Jermyn Street, London

Det typiska i England på 1700-talet verkar ha varit att barberare utvecklade sin verksamhet till att tillverka tvål, håroljor och dofter till kunderna. Till sådana firmor som fortfarande finns kvar hör Floris (1730), Yardley (1770) och Atkinson (1799).
På 1800-talet blev förutsättningarna bättre - med järnväg och postgång som kunde ta hem råvaror och leverera varor till postorderkunder, publikationer att annonsera i och en stadsbefolkning som måste köpa varor och tjänster istället för att producera dem själva. Nu först blev det meningsfullt att förpacka varorna styckvis och ge dem ett lätt igennkännbart varumärke. Förr hade man skurit upp tvålen i lösvikt och fyllt på medhavd parfymflaska i butiken. Några av de stora Londonfirmorna började verkligen som parfymerier. Främst står Rimmel (1834), grundat av en fransman som blev pionjär på många områden. Från Rimmel kom t. ex. den första industritillverkade mascaran, de första duschflaskorna för parfym, de första massmarknadsparfymerna med egna etikettnamn. Rimmel var ett aktat namn fram till Eugène Rimmels död på 1880-talet, försvann ett tag i uppköpskaruseller och är sedan 1960-talet ett lågprismärke för tonårssmink.
De engelska dofterna, med namn som Jockey Club och Bouquet Victoria, var lätta cologner och blomdofter, många av dem för män men ändå så gediget maskulina att de aldrig förknippades med femininitet. För engelsmännen var de framför allt friska och engelska i motsats till oljiga och franska.
Att London blev den världsledande parfymstaden under några årtionden i början av 1800-talet berodde inte bara på att världen älskade maskulin engelsk friskhet. Napoleonkrigens blockad av franska hamnar hjälpte till. Septimus Piesse tyckte att det brittiska imperiet, med tillgång till råvaror från mer än halva jordklotet, borde kunna prestera bättre och gav ut sin bok med det uttalade syftet att skapa en engelsk parfymindustri. Han fick sin bror Charles som var kolonialsekreterare i Australien att anlägga parfymväxtodlingar där, men arbetet avstannade efter Septimus död 1882. Det enda som blev av de internationella visionerna var export, som gick gick framför allt till brittiska besittningar som Indien, Kina och Australien.

Paris

De franska parfymhusen hade fortfarande kvar en air av ancien régime trots att det bara var Houbigant som startat före revolutionen (1775) och haft kungafamiljen som kund. Kvällen före flyktförsöket från Frankrike skickade Marie Antoinette bud efter Houbigant för att få sina parfymflaskor fyllda och sinkade sig därvid så illa att kungafamiljen kunde tas till fånga - sägs det. Houbigant lyckades sedan hålla sig väl även med revolutionsledarna (dock var det inte han som lanserade parfymen Guillotine) och levererade både Napoleons luktvatten och Josephines beramade myskparfymer.
1791 upplöstes skråsystemet och de första parfymbutikerna öppnade i Paris. 1807 hade Frankrike 139 firmor som tillverkade och sålde parfym och andra toalettartiklar, 1867 var de 280. 1896 fanns 114 parfymhus i Paris med mer än 5 anställda. 14 av dem hade fler än 50 anställda, bara ett fler än 500.
Försäljningen av parfym och toalettartiklar nästan tiodubblades under 1800-talets första hälft, från mindre än 2 miljoner francs 1810 till 18 miljoner 1856 och 45 miljoner 1878. Vem som fick vad av kakan är osäkert - de gamla parfymhusen som Houbigant och Guerlain som sålde dyrt och exklusivt i egna butiker, de många småfirmorna av olika schatteringar eller den nya försäljningskanalen från 1850-talet: varuhusen, som sålde enkla parfymer till lägre pris men till desto fler.
Piesse fick se sin dröm om en världsomspännande engelsk parfymindustri förverkligad av Frankrike. Knappt hade franska soldater annekterat Algeriet som koloni 1834 förrän Grasse-firmor stod redo att odla parfymväxter och anlägga destillationsanläggningar i landet. Det upprepades på Madagaskar och Filippinerna, i Egypten, Marocko, Tunisien, Kina och Vietnam. Till och med i Ryssland anlades fabriker, dit franska råvaror skeppades och returnerades som färdiga doftämne. I motsats till England var de franska besittningarna inga importörer att tala om utan Frankrikes export gick till Europa och USA.

• Framåt: 1900-talets parfymeri
• Bakåt: Rom till Bagdad
• Kryddkrigen
• Eau de Cologne
• Rökelser e. Kr.
• Örtoljor

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/recept/parfymtradeur.html
Datum: 2019 12 07 - Uppdaterad: 2011 01 14
Cookieinfo