 |
Forntida parfymeri |
|
|
(Kinesiskt talesätt) |
||
| • Forntida recept | ||
| Mesopotamien | De tidigaste skriftliga beläggen för
bruk av parfym finns i kilskrift från Mesopotamien,
dagens Irak-Syrien. Väldoft hade högt
anseende eftersom den användes framför allt religiöst. Ofantliga mängder rökelse
brändes till gudarna. Råvarorna
var hartser importerade från arabiska halvön
och doftande växter som krävdes in från besegrade folk. Recept på örtoljor
för alla tillfällen finns bevarade. De äldsta
(3000 f. Kr.) är enkla grötar av pulver, vin
och olja som lades på huden som läkemedel.
Man kom också tidigt
på idén att blanda doftämnen i
murbruket så att byggnaderna sedan ångade väldoft när solen
låg på. Så gör man fortfarande vid moskébyggen. Sumererna uppfann också glastillverkningen och därför
är en av de äldsta bevarade parfymflaskorna därifrån (1300 f. Kr). Sumererna erövrades av babylonier, babylonierna av assyrier och assyrierna återigen av babylonier. Alla använde rökelse och parfym i fantastiska mängder. Redan under det första babyloniska väldet runt 1700 f. Kr. blev området ett centrum för dofthandel. All orientalisk exotica från arabiska halvön, Mellanöstern och Indien som egyptier, greker, romare och medeltida européer suktade efter gick i årtusenden över Babylon med karavan. Så förblev det ända fram till 1500-talet när européerna hittade nya handelsvägar till sjöss. |
|
| Egypten | Av den forntida parfymerikonsten
är den egyptiska bäst dokumenterad. Världens äldsta kända doftrecept (1100-talet f. Kr.) finns hugget i sten med hieroglyfer i Horustemplet i Edfu. Liksom i Mesopotamien konsumerades det mesta i religiösa sammanhang. Prästerna som ansvarade för tillverkningen hade fått kunskapen direkt från månguden
Thot. Under en period var fredag lagstadgad parfymeringsdag. Även privat njöt egyptierna doft i många former. Vid festligheter beströddes golven med doftande blomblad och örter - Kleopatra ska ca 50 f. Kr. ha tagit emot Markus Antonius i ett rum där golvet var belagt med rosenblad en halv meter upp. Växtdelar utdragna i hett vatten (infusion, dekokt) gav svalkande väldoftande vätskor. En egyptisk specialitet som började användas kring 1600 f. Kr. men aldrig övertogs av andra folk var de parfymerade fettkonerna, som placerades på peruken eller det rakade huvudet, smälte i värmen och rann nedför ansikte och nacke på ett svalkande och behagligt sätt. De två parfymformer som gjorde egyptiskt parfymeri avundat i årtudenden var de hållbara doftande oljorna (Örtoljehistoria) och de fasta rökelserna (Rökelser och rumsdofter f. Kr.). Den berömda egyptiska kyphin kunde fungera som både det ena och det andra. Även andra forntida och antika parfymer har rekonstruerats. |
|
| Lotus | En särskilt högt skattad doftväxt i Egypten var den blå lotusen (Nymphaea caerulea). Det fanns också en vit (Nymphaea lotus) och en rödrosa (Nymphaea speciosum). Den röda nämns så sent som på 400-talet f. Kr. av greken Herodotus, men idag finns den inte kvar vid Nilen. Alla tre vördades av egyptierna och av samma skäl som av kineserna: de var stor skönhet som växte upp ur dyn. | |
| Mumier | Mumifiering skulle garantera att kroppen fanns kvar när själen återvände och apotekarna arbetade därför direkt under prästerna. Fantastiska mängder kemikalier och doftämnen gick åt. Senare plundrade både greker, araber och européer gravarna på mumier; de hade lukten av hartser och andra doftämnen kvar och kunde användas i både parfym och läkemedel. Långt in på 1800-talet var mumiepulver så eftertraktat att mumier snabbproducerades i Egypten för leverans till europeiska apotek. | |
| Biblisk tid | Det enda tidiga omnämnandet av doftämnen
i Bibeln gäller bdellium, som sägs finnas vid
en av Edens floder. Det är ett tveksamt och omdiskuterat
ämne; antagligen harts av någon myrra.
Nästa omnämnande handlar om 2100-talet f. Kr.
på Abrahams tid i Egypten. Man har därför
antagit att judarna lärde sig använda doftämnen under den egyptiska fångenskapen.
Under utvandringen därifrån på 1200-talet
f. Kr. lämnade Gud inte bara stentavlor med budord
utan också recept på smörjelseolja
och helig rökelse.
I Gamla Testamentet är det annars framför allt
i den ganska sena Höga Visan man möter doft - där flödar
det av rökelse och myrra, kanel och saffran. Yrkena parfymör, apotekare och konfektmakare gick in i varandra och bildade tidigt ett skrå. I Jerusalem har man hittat ett fullt utrustat parfymlaboratorium från f. Kr., troligen del av ett tempel och med väggar och stenar fulla av hotfulla inskriptioner riktade till den som vågar avslöja recepten. Nya Testamentet är i stort sett doftlöst bortsett från tre tillfällen: De tre vise männes gåva till Jesus-barnet: guld, rökelse och myrra, Magdalenas inoljning av Jesu fötter med olja gjord på nardusört, samt myrra som gavs till den döende Jesus och som han begravdes med enligt egyptisk sed. |
|
| Punt och Arabia Felix | I östra Afrika, dagens Etiopien-Somalia, låg landet Punt varifrån egyptierna importerade många av sina doftämnen. Bara några få mil bort på andra sidan Röda havet, på arabiska halvöns sydvästra spets, låg det som romarna senare skulle kalla Arabia Felix, lyckligt för att det doftade så. Rökelse och myrra kom verkligen därifrån, men långt efter medeltiden trodde européerna att det mesta med väldoft var arabiskt, eftersom Arabien var transitland för doftämnen från Asien. | |
| Drottningen av Saba | Från dagens Jemen i södra Arabien reste drottningen av Saba runt år 950 f. Kr. med en ordentlig last kostbara gåvor, inklusive indiskt sandelträ, till kung Salomo av Israel. Salomos far David hade tagit kontroll över kryddhandeln i trakterna och Salomo själv hade belagt den med tull. Nu hade han planer på att samarbeta med fenicierna och med sin Röda havsflotta direktimportera lukt- och smakämnen från landet Ofir (som aldrig identifierats - Östafrika i väster, Indien i öster?). Saba å sin sida levde högt som transitland mellan karavantransporterna över arabiska halvön och sjöfarten från Indien och malaysiska övärlden. Allt från Indien, Kina och övriga Asien som kom till Syrien-Palestina passerade Saba. Drottningen var helt enkelt orolig för att Salomo skulle lyckas få igång direktmport. Som tur var för Saba blev det inget av planerna. När romarna tog upp idén nära tusen år senare hade Saba gått under av andra orsaker. | |
| Okänd mark | Greker och romare som inte hade en aning om de "arabiska" doftämnenas ursprung proppades fulla med rövarhistorier om hur sällsynta och svåråtkomliga de var - se t. ex. vad man lurade i Herodotos om kanel på 400-talet f. Kr. Romarna lyckades heller aldrig komma fram till till de arabiska karavanvägarna utan fick nöja sig med att belägga hamnstäderna på båda sidor om Röda havet med tull. Ända in på 1900-talet har de europeiska farmakopéerna fått lämna frågetecken för moderväxterna till doftämnen som myrra. | |
| Kina | I den äldsta bevarade kinesiska farmakopén framgår det av hundratals recept att man betraktade dofter som läkemedel. En speciellt använd form var luktpåsar som fästes i kläderna. Rökelsekar finns bevarade från ca 1500 f. Kr. Man gjorde också vattenutdrag och oljeutdrag med sojaolja. Favoritdofterna var mysk (kurtisaner blandade den i maten för att lukta av den), cassiakanel, orkidé, kamelia, jasmin, viol, och alldeles särskilt blommorna av lotus och henna. I södra Kina gillade man de indiska dofterna sandelträ och patchouli. | |
| Indien |
Eposet Ramayama från 2000 f. Kr berättar
om tidiga doftformer som parfymerade pulver och doftvatten. Örtoljor
och rökelser är också mycket gamla i Indien. Till de inhemska doftämnena hörde
ingefäragräs,
kassia, kanel,
patchouli, tulsibasilika,
vetivert, aloeved
och mysk och,
utom all konkurrens, sandelträ.
Parfymkonsten blomstrade särskilt runt Ganges
där de rituella baden
inbegrep doftoffer. Rökelseförsäljare,
parfymör och girlangbindare var tidigt självständiga
yrken. |
|
| Vidare | • Grekerna försöker överträffa egyptierna • Rökelserna • Örtoljorna |
|
|
|
||
|
• Litteratur:
Se t. ex. Aftel (2003), Barillé (1995), Ebbell
(1937), Thompson (1927), Le Guérer (1993), Hellquist
(1948), Herodotos (2000), Kennett (1975), Kramer (1958),
Manniche (2006), Plinius 13:2 (1968), Swahn (1996), Säve-Söderbergh (1983), Theofrastos: On odours (1916), Thompson
(1927), Thompson (1928), Vogelsang-Eastwood (1995), Vatsyayana
(1994). Tidiga handelsvägar: Bamm (1966), Briant
(1999). • Artiklar: Christine Desmouiller-Gren: Parfym - en historia om väldoft (Populär Historia 3:1999). |
||
|
|
||
|
© Shenet 1997 - 2010 |
||
|
|
||
