Shenet

Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem
Parfym
- Historia

Forntida parfymeri


En parfym är alltid en medicin.
(Kinesiskt talesätt)

 

• Framåt: Grekerna försöker överträffa egyptierna
Forntida parfymrecept

Mesopotamien De tidigaste skriftliga beläggen för bruk av parfym finns i kilskrift från Mesopotamien, dagens Irak-Syrien. Väldoft hade högt anseende eftersom den användes som religiös rökelse. Ofantliga mängder väldoft brändes till gudarna. Råvarorna var hartser importerade från arabiska halvön och doftande växter som krävdes in från besegrade folk. Recept på örtoljor för alla tillfällen finns bevarade. De äldsta kroppsparfymerna från runt 3000 f. Kr. var grötar av vin, olja och doftande pulver som lades på huden men lika gärna kunde intas som läkemedel eller brännas som rökelse. Man kom också tidigt på att blanda doftämnen i murbruket så att byggnaderna sedan ångade väldoft när solen låg på. Så gör man fortfarande vid moskébyggen. Sumererna uppfann också glastillverkningen och därför är en av de äldsta bevarade parfymflaskorna därifrån (1300 f. Kr).
Sumererna erövrades av babylonier, babylonierna av assyrier och assyrierna återigen av babylonier. Alla använde rökelse och parfym i fantastiska mängder. Redan under det första babyloniska väldet runt 1700 f. Kr. blev området ett centrum för handel med doftämnen. All orientalisk exotica från arabiska halvön, Mellanöstern och Indien som egyptier, greker, romare och medeltida européer suktade efter gick i årtusenden över Babylon. Så förblev det ända fram till 1500-talet när européer hittade nya handelsvägar till sjöss.
Egypten Av den forntida parfymerikonsten är den egyptiska bäst dokumenterad. Världens äldsta kända doftrecept (1100-talet f. Kr.) finns hugget i sten med hieroglyfer i Horustemplet i Edfu. Liksom i Mesopotamien konsumerades det mesta i religiösa sammanhang, eller rättare: hela livet var religiöst präglat och därmed också väldofterna. Prästerna som ansvarade för tillverkningen hade fått kunskapen direkt från månguden Thot. Under en period var fredag lagstadgad egyptisk parfymeringsdag.
Dofter spreds i många former. Vid festligheter beströddes golven med blomblad och örter. Kleopatra ska ca 50 f. Kr. ha tagit emot Markus Antonius i ett rum där golvet var belagt med rosenblad en halv meter upp. Växtdelar utdragna i vatten gav svalkande väldoftande vätskor (infusion, dekokt). En egyptisk specialitet som började användas kring 1600 f. Kr. men aldrig övertogs av andra folk var de parfymerade fettkonerna, som placerades på peruken eller det rakade huvudet, smälte i värmen och rann nedför ansikte och nacke på ett svalkande och behagligt sätt.
Två parfymformer som gjorde egyptiskt parfymeri avundat i årtusenden var örtoljorna och rökelserna. Den berömda egyptiska kyphin kunde fungera som både det ena och det andra. Även andra forntida och antika parfymer har rekonstruerats.
Lotus En särskilt högt skattad doftväxt i Egypten var den blå lotusen (Nymphaea caerulea). Det fanns också en vit (Nymphaea lotus) och en rödrosa (Nymphaea speciosum). Den röda nämns så sent som på 400-talet f. Kr. av greken Herodotus, men idag finns den inte kvar vid Nilen. Alla tre vördades av egyptierna och av samma skäl som av kineserna: de var stor skönhet som växte upp ur dyn.
Mumier Mumifiering skulle garantera att kroppen fanns kvar när själen återvände och apotekarna arbetade därför direkt under prästerna. Fantastiska mängder kemikalier och doftämnen gick åt. Senare plundrade greker, araber och européer gravarna på mumier; de hade lukten kvar och kunde användas som både parfym och läkemedel. Långt in på 1800-talet var mumiepulver så eftertraktat att mumier snabbproducerades i Egypten för leverans till europeiska apotek.
Biblisk tid

I Gamla Testamentet är det framför allt i den ganska sent tillkomna Höga Visan som man möter parfym - där doftar de älskade och deras sängar av rökelse och myrra, kanel och saffran. Det första omnämnandet av doftämnen är från 1 Mosebok i en beskrivning av Eden:

 
... och det landets guld är gott; där finns också bdelliumharts och onyxsten.
  Bdellium har varit ett omdiskuterat ämne - harts från någon myrra, eller kanske en stenart?
Runt 2000 f. Kr. sitter Josefs bröder och äter i arabiska öknen mellan Syrien och Egypten:
 
När de då lyfte upp sina ögon, fick de se ett tåg av ismaeliter komma från Gilead, och deras kameler var lastade med dragantgummi, balsam och ladanum; de var på väg med detta ned till Egypten.
  Det har antagits att judarna lärde sig använda doftämnen under tiden i Egypten, men Josef som är den förste som lever där får några år senare samma varor i gåva när bröderna kommer på besök. Uppenbarligen kunde man få tag i dem även i trakterna öster om Palestina. Vad gäller balsamen har det gissats på hartserna från meckabalsamträd, styraxbuske, ambraträd eller mastixträd, som alla liksom labdanumharts användes som rökelsemedel och kokades med fett till parfymsalvor.
Ett årtusende senare när judarna utvandrar från Egypten är doftämnena många fler. Gud lämnar då inte bara stentavlor med budord utan också recept på smörjelseolja och helig rökelse som osar av kassia, kanel, galbanum, nardus, saffran, rökelse, myrra och andra importvaror österifrån dagens Etiopien, Somalia, Jemen, Iran och Indien.
Yrkena parfymör, apotekare och konfektmakare gick in i varandra och bildade tidigt ett skrå. I Jerusalem har man hittat ett fullt utrustat parfymlaboratorium från före vår tideräkning, troligen en del av ett tempel och med väggar och stenar fulla av hotfulla inskriptioner riktade till den som vågar avslöja recepten.
Nya Testamentet är i stort sett doftlöst bortsett från fyra tillfällen: De tre vise männes gåva till Jesus-barnet: guld, rökelse och myrra, Magdalenas inoljning av Jesu fötter med olja på nardusört, samt myrra som gavs till Jesus på korset och som han begravdes med enligt egyptisk sed.
Punt och Arabia Felix Många av egyptiernas doftämnen kom från landet Punt, troligen dagens Etiopien-Somalia. Några mil österut på andra sidan Röda havet låg det som romarna senare skulle kalla Arabia Felix, det lyckliga Arabien, lyckligt för att det doftade så. Rökelse och myrra kom verkligen därifrån, men Arabien var också transportsträcka för varor från Asien till Europa. Långt efter medeltiden trodde européerna att det mesta med väldoft var arabiskt.
Drottningen av Saba Runt år 950 f. Kr. reste drottningen av Saba från dagens Jemen i södra Arabien med en ordentlig last kostbara gåvor, inklusive indiskt sandelträ, till kung Salomo av Israel. Salomos far David hade tagit kontroll över områdets kryddhandel och Salomo själv hade belagt den med tull. Nu hade han planer på att samarbeta med de sjöfarande fenicierna och med sin Röda havsflotta direktimportera kryddor från landet Ofir. Det har aldrig identifierats - Östafrika i väster, Indien i öster? Riket Saba å sin sida levde högt som transitland mellan Asiens havsseglare och Arabiens karavaner. Allt från Indien, Kina och övriga Asien passerade Saba innan det nådde Salomos trakter Syrien-Palestina. Drottningen var helt enkelt orolig för att Salomo skulle få igång direktmport och göra Saba överflödigt. Som tur var för Saba blev det inget av planerna. När romarna tog upp samma idé nära tusen år senare hade riket gått under av andra orsaker.
Okänd mark Greker och romare som inte hade en aning om de "arabiska" doftämnenas ursprung proppades fulla med rövarhistorier om hur sällsynta och svåråtkomliga de var - se t. ex. vad man lurade i Herodotos om kanel på 400-talet f. Kr. Romarna lyckades heller aldrig komma fram till de arabiska karavanvägarna utan fick nöja sig med att belägga hamnstäderna på båda sidor om Röda havet med tull. Kristendom och islam stängde dörrarna ytterligare. Ända in på 1900-talet har de europeiska farmakopéerna fått lämna frågetecken för moderväxterna till arabiska doftämnen som myrra.
Kina I den äldsta bevarade kinesiska farmakopén framgår det av hundratals recept att man betraktade dofter som läkemedel. Luktpåsar som fästes i kläderna var en populär form. Rökelsekar finns bevarade från ca 1500 f. Kr. Man gjorde också utdrag med vatten och oljeutdrag med sojaolja. Favoritdofterna var mysk (kurtisaner åt den i mat för att avge doften), kassiakanel, jasmin, viol, orkidé, kamelia, och alldeles särskilt blommorna av lotus och henna. I södra Kina gillade man de indiska dofterna sandelträ och patchouli.
Indien

Eposet Ramayama från 2000 f. Kr berättar om tidiga doftformer som parfymerade pulver och luktvatten. Örtoljor och rökelser är också mycket gamla i Indien. Till de tidiga inhemska doftämnena hörde ingefäragräs, kassia, kanel, patchouli, tulsibasilika, vetivert, aloeved och mysk och utom all konkurrens: sandelträ. Parfymkonsten blomstrade särskilt runt Ganges där de rituella baden inbegrep offer av kryddor och andra doftämnen. Rökelseförsäljare, parfymör och girlangbindare var tidigt självständiga yrken.
Till de indiska teknikerna hörde före vår tideräkning:
Bhavana - pulver dras ut i vätska eller dränks in i vätska.
Pacana - material dränks in och kokas sedan ur.
Bodha - särskilda ingredienser tillsätts för att förstärka doften.
Rådgivningsboken Kamasutra är en handfast och kyligt klok vägledning för unga människor i parningsåldern. På köpet får man en inblick i hinduiskt samhälle på 600-talet. Det ges råd om hur mannens morgonrutin bör se ut ("uträtta naturbehov, rengöra tänderna, gnida in sig med lite parfymerad salva, smycka sig, sminka ögon och mun och se sig i spegeln"), vilka kvinnor han inte bör gifta sig med (de som luktar illa) och hur han ska välja ut nattens haremsdam (genom att välja hennes salvburk). Också till kvinnan ges råd, som hur hon ska parfymera sig (sparsamt till vardags, rikligt när hon är privat med sin man), välkomna makens vänner (med blommor, salvor, rökelse, betelblad och betelnötter) och vilka personer en prostituerad bör göra sig god vän med (poliser, blomsterförsäljare och parfymörer). Parfymeri hörde till de 64 färdigheter som båda könen borde öva upp sig i. Dit hörde förutom tillverkning av parfymerade salvor och annan doft också konsten att applicera dem rätt på hud och hår.

Mer historia • Framåt: Grekerna försöker överträffa egyptierna
Forntida parfymrecept
Kyphi
Rökelser f. Kr.
Örtoljor

Litteratur: Se t. ex. Aftel (2003), Barillé (1995), Ebbell (1937), Thompson (1927), Le Guérer (1993), Hellquist (1948), Herodotos (2000), Kennett (1975), Kramer (1958), Manniche (2006), Plinius 13:2 (1968), Swahn (1996), Säve-Söderbergh (1983), Theofrastos: On odours (1916), Thompson (1927), Thompson (1928), Vogelsang-Eastwood (1995), Vatsyayana (1994). Tidiga handelsvägar: Bamm (1966), Briant (1999).
• Citat: ... och det landets guld är gott...: Gamla Testamentet 1 Mosebok 2:12. När de då lyfte upp sina ögon...: Gamla Testamentet 1 Mosebok 37:25.
• Artiklar: Christine Desmouiller-Gren: Parfym - en historia om väldoft (Populär Historia 3:1999).

 

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/recept/parfymtrad.html
Datum: 2018 09 19 - Uppdaterad: 2010 09 23
Cookieinfo
Made with a Mac