 |
Ögonsminkhistoria |
||||||||||
|
(Gamla Testamentet: 2 Konungaboken 9:30) |
|||||||||||
| Fransar, lock och bryn | Förr gjordes ingen större skillnad på färg för ögonlock, bryn eller fransar, så historien är gemensam. Det blir en liten historia om världskulturerna, för ögonsmink har använts nästan överallt. | ||||||||||
|
Egypten
|
De äldsta arkeologiska fynden av egyptiska
sminkattiraljer är 12.000 år gamla - paletter
för att mala ögonsmink. Män och kvinnor
i alla samhällsklasser målade sig kring ögonen.
Färgen gjordes av torra mineraliska pulver som maldes
fint och blandades med lite vatten, olja, fett eller harts.
Varma dagar - och när är inte dagarna varma
i Egypten - smälte fettet och målningen måste
förnyas ofta. Bilden t.v. är mycket illustrativ:
Den visar hur en byggnadsarbetare får hjälp
med ögonmålningen mitt under arbetets gång.
I fina hus fanns slavar som var specialiserade som sminkörer;
tydligen gick sådana omkring också på
de stora arbetsplatserna. Ögonen bemålades inte bara av kosmetiska skäl. Till att börja med var ögat solgudens symbol. Sminket skyddade också ögonen mot stark sol och insektsburna ögonsjukdomar, särskilt trakom som alltid härjat i dessa trakter och fortfarande gör miljoner blinda. Man har hittat sminkaskar med noggranna instruktioner om användningen, t. ex. "ögonsmink för dagligt bruk" (olika årstider krävde olika ögonsmink, kanske p.g.a. parasiters periodicitet) och "mycket bra ögonsalva mot ögoninflammation". Ögonsmink förvarades i vassrör eller rör av glas eller trä. Man kunde ha ett helt litet batteri sådana rör. Enklare var att fylla sminket på små krukor och sådana ägde alla egyptier. Slaven t.v. har med sig dubbla rör, en påse med svart blyglans och en ask att lägga allt i. På bilden syns också påmålningsverktyget, en sminkpinne. Sådana började användas runt 2200 f. Kr; innan dess hade man målat med fingrarna. Tutankamons var förstås av guld. |
||||||||||
| Egyptiskt svart | Det svarta sminket kom först och användes
då ensamt. Det gjordes av kol
och blåsvart svavelantimon (stibium, giftig blyglans)
som importerades från Punt i dagens Somalia eller hämtades från Övre, d.v.s. södra, Egypten. Vid
runt 1700 f. Kr. när Egypten blivit en stor exportör
av ögonkohl till bl. a. Babylonien hade man också börjat
använda sot.
Det svarta lades på med trä- eller metallpinne som en slags kombinerad eyeliner, mascara och ögonskugga och ansågs skydda mot både trakom och onda ögat. Man fuktade sminkpinnen, doppade den i röret och beströk området kring ögonen. Det blev förstås inte vattenfast. Bara när sminket skulle sitta på över natten som läkemedel blandades färgpulvret med fett. Både män och kvinnor sminkade sig flödigt. |
||||||||||
| Egyptiskt grönt | Efter svart kol kom grön malakit (basiskt
kopparkarbonat) från Sinaihalvön och arabiska halvön, också detta ett läkemedel
mot trakom. Det bereddes genom att en bit mineral lades i en liten påse av linne eller skinn och bankades till pulver. Vid användning blandades pulvret med vätska och lite fett. I motsats till kol lades malakit vanligen under ögat. Det började användas på 3000-talet f. Kr. och var som mest i bruk omkting 2500 f. Kr. då
det användes ensamt. Omkring 500 år senare kombinerades
det med svart: svart på ögonlocket som
eyeliner och mascara och grönt under ögat och
högt upp på ögonlocket ända upp på
ögonbrynet. Det kunde skuggas blått eller grått
och ibland fixeras med puder. Receptsamlingen Ebers-papyrusen (ca 1550 f. Kr.) innehåller många ögonmedel. Över hundra recept ges mot irritation, skador, sjukdomar och alla slags synförsämringar från nattblindhet (ät oxlever - "verkligen ypperligt!") till grå starr. En starrbehandling där malakit, honung och sävnötter stöts ihop för att läggas på ögonen kräver en åkallan som börjar: |
||||||||||
|
|||||||||||
| Judar | Gamla Testamentets inledande citat överst på denna sida berättar hur Isebel sminkade sig när spännande besök väntade. De judiska kvinnorna lärde sig använda smink under den egyptiska fångenskapen (1200-talet f. Kr.) och snappade nog upp en del också under den babyloniska (500-talet f. Kr.). | ||||||||||
| Mesopotamien | I landet mellan Eufrat och Tigris, dagens Syrien-Irak, sminkade sig både män och kvinnor: Sumerer från 3000 f. Kr, babylonier från 2000 f. Kr, assyrier från 1000 f. Kr. och återigen babylonier från 600-talet f. Kr. Ögonen var alltid viktigast. Främsta medlet var blåsvart antimon (blyglans) som användes på både ögonlock och ögonbryn. Mot detta kontrasterade hennarött på mun och läppar och för kvinnor ofta också blyvitt över hela ansiktet. | ||||||||||
| Arabiska världen | I den arabiska världen har man länge
markerat ögon och ögonbryn med svart. Också
här har man använt blåsvart antimon,
blandat med sot. Gemensamt namn på alla svarta sminkpulver
är al kohl. Européer började använda
det om fina pulver i allmänhet, så småningom
också om den finaste beståndsdelen i ett ämne
vilket som helst och till slut framför allt om vinets
finaste beståndsdel: alkohol. Sådana svarta sminkpulver kunde göras av allt möjligt. Engelska resenärer i Persien i slutet av 1800-talet berättade om hur kvinnorna färgade både in- och utsidan av ögonlocken med antimon (blyglans). En annan engelsk 1800-talstext vidarebefordrar följande metod: Man fyllde en citron med mineralpulver, bl. a. grafit (blyerts) som fick förkolna över eld, varefter man mortlade ihop det med doftämnen, en fladdermusvinge och lite annat smått och gott. |
||||||||||
| Indien | 3000-2500 f. Kr. användes grön lera som ögonskugga och blandningar med fett pcj lampsvärta för att mörkfärga ögonen. På 600-talet ger sexualrådgivningsboken Kamasutra ett recept på mascara: Pulveriserade växter bränns med oljelampa till en lampsvärta som kan användas på ögonfransarna. | ||||||||||
| Grekland | Under Kretas storhetstid runt 1500 f. Kr.
använde man svart ögonsmink och därifrån
spred sig bruket till övriga Grekland (spartaner
undantagna). "Om du går ut en sommardag flyter
två svarta rännilar från dina ögon..."
skriver en man retsamt i ett kärleksbrev. Sot och kol Engelska resenärer på 1700-talet berättade hur de sett grekiska kvinor måla sig med sot från bränd labdanumharts. Hartsen slängdes på glödande kol och sotet samlades upp när det steg uppåt - samma princip som med lampsvärta, alltså, men med lite sega hartsämnen. Med sotet mörkfärgades ögonbryn och fransar. För att få mörk färg kring själva ögat pillade man helt enkelt in lite sot under ögonlocket. |
||||||||||
| Rom | Romarna skuggade med blåsvart antimon och importerade grå och svarta ögonfärger från Egypten. Plinius berättar runt år 70 att mascara gjordes av ampelitis, beck, den rest som blir kvar vid tillverkning av tjära. En romersk finess var att lägga små röda punkter i ögonvinklarna - det kom tillbaka på 1960-talet. Ögonbryn målade man med sot eller brända myrägg; århundradena runt Kristi födelse klistrade man fast avryckta flugben som falska ögonbryn. | ||||||||||
| Medeltidens Europa | När Rom fallit och Konstantinopel (f.d. Bysans) blivit Östroms huvudstad på 300-talet började bysantisk kultur svämma över Italien och vidare ut i Europa. Till och med de vilda germanerna hade goda östliga kontakter och importerade smink från Arabien och Indien. I Norden har man det första belägget för ögonsmink från år 950, då en arab besökte Danmark och kunde berätta att både män och kvinnor använde ett "konstigt framställt" ögonsmink. I takt med att den västromerska kyrkans inflytande ökade försvann dock sminket och hela kroppen blev syndig. Till det kroppsliga hörde den kvinnliga halvan av mänskligheten, som så att säga var dömd på förhand. | ||||||||||
| Italien | Kontakterna med Konstantinopel sköttes av handelsrepublikerna Venedig och Genua. Det mondäna folket där hade råd att strunta i kyrkliga dekret - det påstås att städernas konstnärer hade som påhugg att bemåla levande ansikten. Viktigast var ögonbrynen. De egna rakades bort och nya målades på med sotad kork, träkol, kohl, kalcinerad koppar, fläderbär, eller så krämade man på med urklippta musskinn - bara ingenting runt själva ögonen (mörkmålade ögon förblev dålig smak i Europa ända till 1920-talet). Fransarna kunde möjligen ges lite glans med något fett. | ||||||||||
|
|
|||||||||||
| Industriprodukterna | |||||||||||
|
|
|||||||||||
|
Kohl och kajal
|
Ryska balettens turné i
Europa 1909 med föreställningen Shéhérezade skapade en
våg av orientalism som bland andra Guerlain red på
med orientparfymerna
Shalimar (1916) och Mitsouko (1919). Efter Shéhérezade uppträdde
alla stumfilmsstjärnor med kolsvärtade ögon - gärna i ökenfilmer - och en och annan (dålig) kvinna gjorde det utanför duken också. 1911 kunde
man i Sverige köpa Crayons noirs till markering
af ögonbryn och ögonhår samt ansiktets
maskering för 50 öre - dyrt. Vallen för ögonsmink bröts slutligen av Egyptenfebern som följde på det sensationella öppnandet av Tutanchamons grav 1922. Efter det skulle allt vara egyptiskt - inredning, kläder, smycken, böcker - Agatha Christies "The adventure of the Egyptian tomb" kom redan året därpå - och självklart också parfym och smink. Nu hade industrin kommit i kapp och börjat massframställa kosmetika till priser som alla hade råd med. 20-talets storsäljare i USA var cold cream, tvål, parfym och fast puder. Ögonsmink kallades kohl oavsett form - pullver, stift, flytande - och vare sig det användes till ögonlock, fransar eller ögonbryn. Som i Egypten använde man vanligen samma till allt. Dagens kohl läggs nära fransarna på ögonlocket och suddas ut. För kvinnor i Egypten och arabiska länder är det närmast obligatoriskt, allt annat vore en förolämpning mot omgivningen, som att visa sig utan kläder. Färgen läggs på större delen av ögonlocket, än idag med sminkpinne som dras längs ögonlocket både innanför och utanför fransarna och suddas ut. Kajal är en mjukare och mer lättanvänd variant med mer fett och olja som används till smalare och mer distinkta linjer. Med kajalstift målades t. ex. 20- och 30-talens mycket smala streck som ersatte de nästan bortnoppade ögonbrynen. |
||||||||||
|
Först på 40-talet fick
det mesta av ögonbrynen sitta kvar på
modemedvetna kvinnor. Sminkningen skulle vara diskret
och naturlig, inspirerad av t. ex. Greta Garbos
skickliga användning av pennor: en matt mörkgrå
linje målad
längs ögonlockets fransar. Mjuka kolsvarta pennor blev 50- och det tidiga 60-talets främsta sminkredskap för coola flickor. Modet lär ha börjat i Paris vintern 1949-50; man skulle vara existentialist, ha duffel och gilla svår jazz. Mainstream blev sminkningen genom filmskådespelerskorna Brigitte Bardot (kladdigt svart) och Audrey Hepburn (rådjursögon). I samma takt som ögonsminket ökade, bleknade läpparna för att inte stjäla uppmärksamhet från ögonen. |
||||||||||
|
|||||||||||
|
lPlaster, syntetiska fetter och nya lösningsmedel tog ögonsminkningen till aldrig tidigare skådade höjder på 60-talet.
Det började 1959 med filmen Kleopatra där Elizabeth
Taylor uppträdde i scen efter scen i ständigt
nya fantasifulla ögonsminkningar och kläder som skulle föreställa egyptiska.
Två år senare lanserade Max Factor den första
flytande eye-linern, Hi-Fi Fluid Eye-liner, som gjorde det möjligt att måla knivskarpa linjer på ett helt annat sätt än med pennorna. I Sverige
hade filmen premiär först 1963 och
eye-liner blev en glosa i svenska språket samma
år. 1966 blev 17-åriga engelskan Twiggy en av de första supermodellerna. Hennes ögonsminkning gjordes med pensel och flytande eye-liner: tjock och skarp svart eye-liner längs de övre ögonfransarna, lika tjock och skarp svart globlinje målad på ögonlocket och skarpa svarta nedre ögonfransar målade på huden under ögat. Konstgjort? Ja visst. I swinging London skulle det vara djärvt och mycket. |
||||||||||
| Ögonskugga | Tidig sminkning med kohl skilde inte på
eye-liner och ögonskugga. Några skarpa linjer
kunde ju ändå inte göras utan allt suddades
ut med fingret. Kring 1900 rapporterades ett udda mode från
europeiskt nattliv - udda där och då, för precis så hade man ju också sminkat sig i Egypten: Prostituerade i både Paris och
Stockholm målade mörka skuggor under
ögonen. Det slog aldrig igenom i breda lager utan
förblev ett kännetecken för prostituerade
tills det på 30-talet sades vara föråldrat. Punkare, gothare och emos har återanvänt metoden. Färgade ögonskuggor - blå, lila, turkos, gröna - blev populära till kvällsbruk under 1920-talets Egyptenvåg bland de modiga, de rika och de dåliga. 40-talet var också ett ögonskuggat årtionde men färgerna var som resten av sminket då diskreta: gråblå, grågröna och grönblå, och fler vågade sig på det. På 60-talet kom starka ljusa färger tillbaka för att matcha alla distinkta eye-liner som målades över och under ögonen. Nu var det knalligt ljusblått och ljusgrönt eller kompakt silver över hela ögonlocket och bara om det gick ända upp till ögonbrynet tonade man ut det. Alla vågade. |
||||||||||
| Mascara | Ögonpomada 1800-talets tidiga mascaror var pomador, ofärgad olja eller fett som man beströk fransar och bryn med. Vaselin, uppfunnet i USA på 1870-talet, började genast användas som mascara. Från och till säljs fortfarande sådan "ofärgad mascara" - vaselin till astronomiskt pris. Ögontusch Snart började man tillsätta kol och lampsvärta till fettet och förtjocka med vaxer, då som nu oftast bivax och karnaubavax. Det var antagligen någon sådan blandning som kejsarinnan Eugénie använde på 1860-talet och gjorde till mode i Frankrike. I USA omnämns lampsvärta i fett som ögonfransfärg i en skönhetsbok 1834. Det var bättre än sådant som kunde beställas på apotek vid samma tid och som ofta skadade ögonen. Till de mest hudirriterande ämnena har hört anillinfärgämnena utvunna ur stenkolstjära, som slog igenom efter världsutställningen i London 1862. Idag är de förbjudna i europeisk kosmetika (nr 22 på EU:s förbudslista). Vattenfasta varianter med hartser som olibanum, kåda och harts från mastixträdet dök snart upp. Resultatet blev en ganska hållbar "tusch" som måste smältas till flytande vid användningen, som alltså närmast blev en lackering. I Sverige ingick det bland Barnängens "artiklar för den finare toaletten" 1884. I USA annonserades färgat ögontusch i alla slags former - kakor, tuber, flaskor - i början av 1900-talet, men anständigt att använda dem var det inte. Det ändrade sig på några årtionden: 1936 visade en undersökning i en amerikansk tidning att 62 % av kvinnorna använde mascara regelbundet. Mascara Detta engelska ord började som mascaro, och hade vid första världskrigets slut fått formen mascara. Kakmascara Den vanliga mascaraformen fram till 1960-talet var en fast kaka i liten platt ask med borste i ett särskilt fack. Man fick absolut inte blöta mascaran genom att spotta på borsten, vilket var precis vad alla gjorde. Som den första "riktiga" industritillverkade brukar den från amerikanska Maybelline räknas. Den började säljas 1915 per postorder med annonser i filmtidningar, skvallerpress och söndagstidningar. Innehållet var kol, tvål och vaselin. Tvål gjorde att färgen höll bättre och användes länge i kakmascaror, först helt vanlig natriumtvål, från 30-talet också andra tvåltyper som sved mindre. Tubmascara Tvål hade nackdelen att torka ut fransarna. Färgat vaselin var bättre i det avseendet och började snart säljas i tuber med liten borste. 1923: Ögonfransböjaren! Den första ögonfransböjaren Kurlash var dyr (5 dollar) och krånglig att använda men sålde som smör i USA. Vattenfast mascara 1938 patenterades den första vattenfasta mascaran i USA av en österrikisk skådespelerska. 50 % av innehållet var terpentin, som fungerade som lösningsmedel. Den första europeiska som nådde en större marknad var Long Lash Waterproof Mascara (Helena Rubinstein 1964). 70-talet såg nya lösningsmedel som gjorde mascarorna ännu vattenfastare, på 80-talet kom polymerer och på 90-talet proteinet keratin. Hylsmascara Alla målade ögonen som tokar på 60-talet. Finurliga flickor skrapade luddet från svart sammet och lät det damma ner i mascaraasken, spottade och bredde på, lät torka och gjorde om tills ögonfransarna var tjocka och stela. Det blev obehövligt när de flytande mascarorna med förlängningsfibrer kom. Dessa levererades i hylsa med inbyggd borste. Den första hade patenterats i USA redan 1939 men den första som slog igenom var Mascaramatic (Helena Rubinstein 1957, ett år efter det att det gamla patentet gått ut). De första hylsorna hade en räfflad metallpinne med vilken man "rullade" smeten på fransarna (roll-on mascara). Hylsor med borste (brush-on) kom några år senare. Lösögonfransar De första lösögonfransarna dök upp redan på 30-talet i USA. De fick en renässans under 60-talet. De första (1964) var ännu inte av plast utan av mänskligt hår eller minkhår och tyngdes ner av många tjocka lager mascara. |
||||||||||
| Svensk konsumtion | • 1994: 60 % av tillfrågade kvinnor i 20-årsåldern svarade att de använde ögon-makeup dagligen. 5 % gjorde det aldrig. | ||||||||||
| Mer historia | Ögonsmink var det smink som accepterades sist under 1900-talet. Se mer under översikten om sminkets historia! | ||||||||||
|
|
|||||||||||
| • Litteratur:
Se t ex Banner (1984), Birch-Jensen (1991), Brown (1994), Castelbajac (1995),
Corson (1971, 1972), Ebbell (1937), Gunn (1973), Klynne
och Klynne (2003), Lindvall-Nordin (1984), Ljung (2002),
Manniche (1999), Manniche (2006), Pallingston (1999), Riordan (2004), Thompson (1927), Vatsyayana
(1994), Vogelsang-Eastwood (1995). Svensk konsumtion:
Lodén (2002), Lodén (2008), Söderberg (2001). • Artiklar: Mascara (Damernas värld, nr 12 2001). • Nätpublikationer: Nationalencyklopedin (2004 04 14). |
|||||||||||
|
|
|||||||||||
|
© Shenet 1997 - 2010 |
|||||||||||
|
|
|||||||||||
