 |
Cold cream-historia |
|
|
|
||
| Cold cream är de där feta krämerna
som fruar kletar med framför spegeln i amerikanska
40-talsfilmer - typiska rengöringskrämer
och nattkrämer. För
allmänbruk är de för feta för vår
smak, men på nariga armbågar och knän,
till fotkräm, handkräm
och för vinterbruk är de oslagbara. De är
också, trots allt nytt som produceras, because we're
worth it, både det effektivaste och snällaste
sminkborttagningsmedlet. Men se upp: Burkar som det står Cold Cream på har bara avlägsen likhet med originalet. |
||
| Kylkräm | Benämningen cold cream kommer av att
krämen är svalkande på huden när
vattnet avdunstar. Det var något nytt när apotek
började tillverka den på 1700-talet och kommer
sig av att den innehåller både fett och vatten
- bokstavligt talat svårt att få ihop. På en amerikansk hemsida antas namnet komma av att man förr i norra Europa gjorde krämen med rapsolja (cole oil - cold cream). Något recept på rapskräm till stöd för den teorin har inte lagts fram. |
|
| Galenos | Historien om cold cream brukar börja med den grekiske läkaren Galenos (130-200). Receptet var en vidareutveckling av den traditionella salvan och ceratet på olivolja och bivax - med ivrig omrörning kan man faktiskt få ner vätska i dessa. Det är mycket troligt att Galenos gjorde just detta men "originalrecept" på cold cream ska man ta med en nypa salt. På Galenos tid fanns varken rosenvatten eller mandelolja, så som vi känner dem idag, varken i Grekland eller Rom där han verkade. | |
| "Originalet" | Så här brukar receptet lyda: • Mandelolja - 100 gram • Rosenvatten - 75 gram • Bivax - 25 gram Olja och vax smälts ihop, vattnet värms och strilas i, allt röres tills svalt. |
|
| Äpplesalva | I begynnelsen var äpplesalvan, aktad
av grekerna för att den var just en kall kräm;
utmärkt att smörja in huvudet med vid fester
och symposier med mycket vin. Bäst var rosenolja,
vegetabilisk olja som rosor fått dra i, men hade
man inte det tog man alltså äpplesalva. Kanske liknade grekernas äpplesalva den som beskrivs från förra sekelskiftets Jämtland: Koka röda äppleskal och blanda med grädde; smörj på kinderna för att göra dem skära och lena. Den kan också ha liknat den fornengelska salva av vildäpple och nio örter till vilken följande galder användes: |
|
|
||
| (Hela galdern finns under Sårhistoria,
dess recept på äpplesalva bland Sårsalvorna.) De tidiga farmakopéernas Unguentum pomatum var precis vad det lät som, en salva av äpplen. Äpplen, fett, någon harts och kryddor kokades ihop. 18 välluktande ingredienser fick man ihop i ett tyskt recept 1658. |
||
| Pomada | 15-1700-talens apotek kallade gärna
sina äpplesalvor pomador, av italienska pomo = äpple
och latin pomum = trädfrukt, äpple. Detsamma
gjorde den unga franska parfymindustrin under 1700-talets
andra hälft. Pomade
kom snart att betyda allt slags fett och särskilt
hårpomada. • Västeråsbiskopen Peder Månsson som vistades i Rom 1508-1524 beskriver hur pomada tillreddes där: Tag söta äpplen... börjar beskrivningen. Äpplena skars i bitar och överhälldes med rosenvatten och tillsattes ister, kryddnejlika, kanel och andra kryddor. Efter fyra timmars sjudning tillsattes bivax och allt fick sjuda ytterligare en kvart. • I ett recept av Nostradamus 1556 ingår förutom samma äpplen, grisfett, rosenvatten och kryddnejlika också kvittenfrukter samt skal av apelsin, citron och cedrat. Elizabeth I lär ha tillverkat en hårpomada av äpplen och hundvalpsfett. En vanlig användning var att stoppa massan i pomandrar, "luktäpplen" som bars på kroppen eller hängdes i rummen till skydd mot pest. Där var äpplena bulkmaterial, någon harts som bensoeharts bindemedel, ambra och mysk de billiga luktämnena. Det verkligt exklusiva var kryddorna. En (1) kryddnejlika kostade en förmögenhet. Men varför skulle man ha äpplen i apotekssalvorna? Som det påpekas i det tyska receptet: Det var mycket lättare och gick lika bra utan. Och så blev det. När Stockhomsfarmakopén publicerade sitt recept på äpplesalva 1686 hade den inte sett skymten av ett äpple. |
|
|
Steg 1: |
Redan den första nationella svenska
farmakopén 1775 innehöll en rosensalva (Unguentum
rosaceum): Rosenvatten
nedrört i ister
och parfymerat med pomeransolja.
Sådant bestod receptet till 1800-talets mitt. Londonfarmakopén 1762 innehöll en likadan salva kallad enkel salva (Unguentum simplex). Redan 1618 hade man där gjort en salva på bivax och sedan fortsatt med att göra enkla vita salvor (Unguentum alba) på det vanliga sättet (olja, bivax, valrav). Om man kunde parfymera ister med rosenvatten, svarför inte också de feta salvorna? Uppfinningen var ju 1700 år gammal. |
|
|
Steg 2: |
Först 1869 möttes de två i den svenska
farmakopén, den vita salva (olja, bivax, valrav)
och rosensalvan (ister och rosenvatten). Basen var vit
salva på mandelolja,
bivax och valrav
i vilken rördes rosenvatten.
Resultatet blev valravssalva (Unguentum cetacei) med
underrubriken cold cream Den stod kvar likadan t.o.m.
sista upplagan 1946 med små skillnader i proportionerna.
|
|
|
Steg 3: |
På 1920-talet slog kosmetika och parfymeri igenom i både USA och Europa och industrin började haka på och kunde fylla efterfrågan. Storsäljaren framför alla andra, på 1920-talet, bredvid tvål, var cold cream. Efterfrågan på den traditionella varianten saknades inte, men industrin experimenterade också en del med nya doftsättningar och de nya amerikanska mineraloljorna paraffin och vaselin, som var både billigare och hållbarare än vegetabiliska oljor. Till de mest kända av dessa tidiga innovationer hör Pond's Cold Cream, som började 1907 som Vanishing Cream (den blekte solbränna och fräknar och var bra för det mesta) och som byggde på just mineralfetter. | |
|
Steg 4: |
Borax, sekelskiftets nya undergörande medel, kunde inte bara rengöra kläder, kropp och hår, det visade sig också vara ett utmärkt emulgeringsmedel. Tillsatt i valravssalva kunde mängden dyr, flottig och dåligt hållbar valrav minskas avsevärt. | |
|
Steg 5: |
Borax var så effektivt att valrav
snart kunde uteslutas helt ur valravssalvan. Därmed
var man tillbaka vid den gamla cold creamen: vätska,
olja, bivax. Men också med dessa tre ingredienser
hände saker: • Rosenvatten användes allt mer sällan. Det vanliga blev istället destillerat eller steriliserat vatten som man tillsatte eterisk rosenolja eller andra doftämnen. • Vegetabiliska oljor (dyra, varierande, härsknande, säsonsgsberoende) ersattes allt mer av mineraloljor (billiga, standardiserade, sterila, möjliga att lagerhålla obegränsad tid). • Även bivax kunde snart uteslutas, eftersom tillsatsen borax gjorde jobbet så mycket snabbare, billigare och stabilare. Därmed uppstod situationen att det snart fanns "cold cream" med borax men utan bivax. Gränsen mellan vattenfri salva och vattenhaltig kräm, vars uppluckring cold cream själv är det första och bästa exemplet på, började sannerligen bli vag. I några årtionden härskade borax och de många andra svaga alkalierna som emulgeringsmedel i stearatkrämer. Därefter kom tensiderna och vände alla begrepp upp och ner. |
|
| Vidare | • Cold cream-recept | |
|
|
||
|
• Litteratur:
Se t ex Berlin (1851), Gaugin (1947), Gunn (1973), Lawless
(1996), Lindberg (1985), Lindgren (1918, 1946), Pharmacopoeia
Londinensis (1762), Nationalencyklopedins ordbok (1995),
Pharmacopeia suecica I (1775), Poucher och Howard (1974),
Riordan (2004), Svanberg (1932, 1948), Svenska farmakopén
(1901, 1946), Söderberg (2001), Thomssen (1947).
• Nätpublikationer: Pharmacopedia: a commentary on the British Pharmacopoeia 1898 (2007 05 08). Gustav Hess GmbH (2005 09 09). |
||
|
|
||
|
© Shenet 1997 - 2010 |
||
|
|
||
