Shenet - Nordisk bastu

Nordisk bastu
Bad i äldsta tid - Badandet efter Rom

Bastu är den fattiges apotek.
(Finskt talesätt)

Ångbad

De flesta folk verkar ha haft någon slags bastu. Se Bad i äldsta tid och Badandet efter Rom om dessa; här ska vi hålla oss i nordväst.

Nordiska bad

920 reste araben Ibn Fadlan i norra Europa och kunde berätta om de svenska vikingarna i Volga-trakten:

De är de orenligaste varelser som Gud har skapat. Ja, de är som vilsegångna åsnor.

Lögaredag

Norrmän och islänningar var mindre snuskiga. Om danska kvinnor vid ungefär samma tid kunde en engelsman berätta att de följde sitt lands konstiga sed och kammade sig varje dag och badade varje lördag. Det gjorde så småningom också svenskarna efter att ha lärt sig konsten på vikingafärder i Ryssland. Badet på lögaredagen kunde tas i lugn och ro eftersom den lagstadgade söndagsfriden började vid solnedgången på lördag kväll. I äldre Västgötalagen ca 1220 står badet i centrum för hemfridsbrott:

Skjuter någon in genom rökfång och dräper en man, dräper i bad eller badstuga, dräper då han gör sitt tarv ... det är allt nidingsverk.

Nidingsverk var sådant som inte kunde benådas ens av kungen på eriksgata, så lågsinnat var det att angripa en försvarslös man. Lika ärelöst var det att dräpa en som simmade, men det var ovanligt att vuxna badade i sjöar och vattendrag.
Så här begicks lördagsbadet fram till 1700-talet enligt en folklivsforskare:

Härvid avklädde sig hela familjen i stugan, gick sedan naken över gårdsplanen, likgiltigt om det var vinter eller sommar, till badstugan och lade sig på lavarna. Sedan piiskade man varandra med ris, och efter badets slut, gick man åter ut i luften. Var det sommar, sökte man en vattensamling, där man doppade sig, var det vinter och snö, tog man snö och ingned sin hud med detta, innan man gick tillbaka till stugan och klädde sig.

Mindre exotiskt gick det till på lördagarna i Värmland och Norrland på 1800-talet. Man svettades, baddade med björkkvastar, tvättade sig i balja, sköljde av sig med svalt vatten och värmde sig slutligen lite eller satte sig utomhus sommartid. Bara skrytmånsar rullade sig i snö. Hela familjen badade tillsammans. Fick man främmande badade männen först och kvinnorna sen.

Bastuns dygder

Badade bastu gjorde man framför allt för den hälsosamma svettningens skull, kroppens självrening inifrån. En svensk läkebok från 1400-talets andra hälft påminner om bastuns tolv dygder - ingen av dem handlar om yttre rengöring:
• Att stärka kroppens naturliga värme.
• Att stärka magen så att den kan smälta vad i honom kommer.
• Att ge den trötte vila.
• Att öppna svettbrunnarna.
• Att ta bort lättja.
• Att lindra värk.
• Att lösa väder.
• Att värma kalla lemmar.
• Att svalka heta lemmar.
• Att göra det torra vått.
• Att göra det våta torrt.
• Att stärka, sammanbinda och torka vattenfulla senor.

Prästens julbastu

Prästgårdar på 1600-talet hade ofta en bastu som prästen bekostat med egna medel men också dessa började försvinna i slutet av århundradet. Prosten i Vislanda hade dock sin kvar på 1750-talet och psalmdiktaren Samuel Ödmann har berättat om sin barndoms julbad där:

Kl. 2 em. uppeldades badstugan med björkved, och ett äkta finskt bad tillagades. Drängarna badade vid första värmen, som ansågs mindre hälsosam. Därnäst infann sig prosten med sin adjunkt och undertecknad. Man avklädde allt, och kläderna lades utanför dörren i fria luften. Var och en intog en lave, i mån av den hetta man åstundade. Hela ämbar kallt vatten göts på den uppglödgade ugnen, som gav en stekande imma, mot vilken den häftigaste Sirok var att anse såsom en förfriskning. Efter några minuter begynte den nakna och på blotta brädet utsträckta kroppen starkt svettas. Då gavs åt den badande en i ljumt vatten doppad björklövskvast, med vilken han immerfort gisslade sig värre än den argaste Capuciner-munk, till dess huden blev eldröd såsom en kokad kräfta. Därefter nedsteg man och satte sig på en bräda, varest en dräng, med sina barbariska nävar, företog tvättningen från huvud till fot och slutligen ljöt över huvudet en full skopa varmt vatten. Här var således icke ett österländskt bad, vars lenhet och behag så mycket upphöjes, utan ett bad à la Tatare i bokstavlig mening. Äntligen intogs kläderna utur kölden, som ofta steg till 12 à 16 grader, och man påklädde sig dem utan minsta olägenhet. Vid hemkomsten fann man uppbäddade sängar, i vilka man lade sig med kläderna. En lätt svettning följde, och man uppfriskade sig med gammalt marsöl, försötat med honung och kryddat med anis, tillika med sönderbetat julbröd. Döttrar och pigor badade slutligen på samma sätt. Skymningen var redan inne, förrän allt detta försiggått.

Att man börjat bada orientaliskt i Europas städer på 1300-talet påverkade inte badsederna på svensk landsbygd. Större effekt fick kyrkans motstånd mot bad. Överklassen slutade använda sina badstugor redan på 15-1600-talen, landsbygdsbefolkningen undan för undan på 1700-talet. Byggnaderna blev till torkhus. I Dalarna kallades de just torkhus, i Västsverige kölna = torkhus för malt, i Skåne brydestuva = torkhus för lin. De var vanligen av trä, i Skåne ofta av sten. Ugnarna var av murad eller lös sten. De murade måste eldas kontinuerligt för att hålla värmen och räcker till torkning. Lösa stenar magasinerar värmen och kan användas också till ångbad.
1800-talets folklivsforskare träffade nästan aldrig på någon som badade bastu. Det var något som andra hade gjort "i äldre tider" och "på somliga ställen". Bara i de svenska finnbygderna fortsatte man att bada bastu, mest regelbundet i Värmland och Norrbotten. Där som i Finland och Ryssland föddes man, dog och låg lik i bastun, hemmets renaste plats.

Finsk sauna

Vad Guiseppe Acerbi såg

Bastu är billigt eftersom det kräver mindre vatten än helbad, varför svenska Medicinalstyrelsen i slutet av 1800-talet undersökte möjligheterna att införa finska bastubad som skolbad i Sverige. En utskickad provinsialläkare kunde rapportera hem till Sverige att några skolbad i alla fall inte behövde organiseras i Finland. Helsingfors hade redan över 100 större eller mindre bastur eller badinrättningar för allmänt bruk, där ett bad kostade motsvarande 7-11 öre. Därtill hade varje arbetare med bostad också en bastu och i vartenda torp på landet fanns en enkel sauna där det badades minst varje lördag. Hela hushållet badade samtidigt, om det var stort i två omgångar, männen först och kvinnorna sen.
En italienare som reste i Norden på 1790-talet berättade om finnarnas underliga bruk. Inte nog med att kvinnor och män badade tillsammans, de gjorde det till på köpet alldeles nakna:

Jag trodde knappt mina ögon, då jag konstaterade att dessa människor sällskapade med varandra och hade det trevligt i en halv, ibland i en hel timmes tid i ett rum som värmts upp till 70-75°.
Medan finnarna badar, piskar de oupphörligt alla kroppsdelar med färska björkkvistar. Efter 10 minuter blir de så röda att det ser skrämmande ut. Vintertid går de ut alldeles nakna och rullar sig i snön, medan temperaturen visar 20-30 grader under noll. Oklädda rör de sig under bar himmel, samtalar med varandra eller underhåller sig med någon tillfällig gäst. Råkar en resande komma förbi en avlägsen by, medan bönderna håller på att bada, och behöver han då deras hjälp, händer det att de lämnar badet för att spänna från eller för hans häst, gå efter hö eller uträtta något annat, utan tanke på att klä på sig något plagg.

Han skulle bara ha vetat att bastun i sin torra och heta inledningsfas kan komma upp i 140°. Normal badtemperatur är runt 80°. Vid VM i bastuuthållighet i Finland övergick man 2002 från detta till 110°. Segraren stod ut i drygt 13 (njutningsfulla?) minuter. 2010 dog en av deltagarna med 70 % av huden bortbränd.
På landsbygden var bastun gårdens enda extrarum att dra sig tillbaka i, därtill sterilt rent och lätt att värma upp. Där koppades blod och lades om sår och dit in gick man med bygdens kloke när han kallats för att bota. Sång 45 i nationaleposet Kalevala berättar om en födsel i lönndom:

Jumala i höjden hjälpte, skaparen i himlen sade:
"Vid en mosse på en havsstrand står ett litet hus med eldstad,
borta i det mörka Pohja, i det skumma Sariola.
Far dit bort, där får du föda, lätta bukens tunga börda.
Där behöver man dig, rentav, väntar dig och dina ungar."

Och gumman Luohi Glestand hjälper till med de nödvändiga magiska läsningarna:

Bastun värmde hon i tysthet, fick den med stor brådska färdig;
smorde öl på alla gångjärn, vätte dörrarna med dricka,
för att ingen skulle knarra, inga gångjärn skulle gnissla.
Efter detta läste Luohi, yttrade hon ord om barnsbörd:
"Urtidsmoder, barn av jorden, älsklig, underbar av urtid,
äldst av alla världens hustrur, och den första mänskomodern!
Stig i havet upp till knäna, låt dig fuktas upp till midjan,
ta tillvara snor av gärsen, samla slem på lakens sidor,
smörj det längsmed hennes pipor, smeta det på flickans sidor,
så att hon kan slippa plågan, slippa lida svårt av värkar,
så att hennes barnsbörd lindras, mödan med att föda lättas!
Är det inte nog med detta, kom då, Ukko, himlens herre,
kom och hjälp, när du kan hjälpa, kom hit ner när du är kallad!
Svåra smärtor har en flicka, svåra värkar har en kvinna,
inne i en rökig bastu, i ett badhus ägt av andra."

Bastu

Inte bastu

Den finska bastun finns i tre grundversioner:
• Rökbastun savusauna med sotsvarta väggar eftersom det inte finns skorsten eller annat rökutsläpp. Man eldar i en stenhög (och kan röka kött och fisk under tiden) och släcker elden när stenarna är varma. Röken får man släppa ut innan man går in och under badet genom att ställa dörren på glänt eller genom ett hål i väggen; ofta är byggnaden så skev att den är så att säga självvädrande.
• Vedeldad bastu med rökutsläpp, den vanliga på landet idag. Vatten slås på uppvärmda stenar över elden och ger en fuktig värme.
• Elektrisk bastu; började byggas i städernas hyreshus och villor efter andra världskriget. Värmen blir torr och känns inte lika het som i en vedeldad bastu.
Piskning med björkris är förstås ingen sadomasoschistisk övning vad fnittriga turister än vill tro utan fungerar ungefär som torrborstning, d.v.s. sätter i gång blodcirkulationen och påskyndar svettningen. Den får också hela bastun att lukta gott och gör alla experiement med exotiska eteriska oljor obehövliga. Efter sittningen svalkar man sig under dusch men helst i hav eller sjö. Sist - den långa slöa vilan under stillsamt samspråk och inmundigande av kall dryck.
Inget främjar samförståndet mer än att genomgå en sådan ceremoni tillsammans. Den förklenande benämningen "bastuklubb" syftar framför allt på att sådana sammankomster vanligen är enkönade. Än idag spekuleras i vad som avhandlades mellan industrimän och politiker, inklusive Sovjetunionens ledare Chrusjtjov, under de många bastubaden på president Kekkonens sommarställe på 50- och 60-talen. Tarja Halonen som avviker genom att vara kvinna får hitta andra diplomatiska vägar.
Sauna betyder i USA att män och kvinnor vistas nakna eller nästan nakna i samma rum vid 40-50°. Swedish sauna betyder i alla länder bordell.

Rysk banja

Gå till banjan efter arbetet (1932)

Ryssarna går i banja som finnarna går i bastu, bara ännu mer. Alla de vanliga uppskärrande ingredienserna finns med i besökares beskrivningar: gemensamma bad för kvinnor och män, piskning med björk, helvetisk hetta, rullning i snö.
Dagboksförfattaren Samuel Pepys i London noterade om ryssarna 1662:

Det vanliga botemedlet mot alla deras sjukdomar är badstugorna, men fattigt folk kryper in i sina ugnar och ligger där...

Peter den store som skämdes över sitt efterblivna land försökte i början av 1700-talet utplåna badsederna med tunga skatter på banjor men utan framgång. Till och med tsaritsor födde helst i banja. Rysk-ortodoxa kyrkan lyckades inte heller ta död på de hedniska sederna begravningsbad och brudbad, som kunde pågå i dagar precis som i Sverige, utan måste till slut välsigna dem för att få åtminstone lite inflytande.
Berömd är greken Herodotos beskrivning från 400-talet f. Kr. av hur skyterna på ryska stäppen tog sina ångbad:

Nu växer i deras land hampa, som alldeles liknar lin, utom i tjocklek och storlek, ty däri är hampan överlägsen. Den växer både vild och odlad, och trakerna förfärdigar därav kläder som är mycket lika linnekläder; den, som inte är riktig kännare, kan inte urskilja om kläderna är av lin eller hampa; den, som aldrig sett hampa måste tro att det är linnekläder. Av denna hampa tar alltså skyterna frö, kryper in under täckena och kastar fröna på de glödgade stenarna. Dessa ryker därvid så häftigt och ger en sådan ånga ifrån sig, att intet hellenskt svettbad går upp däremot. Skyterna tjuter i förtjusning. Detta är deras sätt att bada, ty de tvättar aldrig kroppen med vatten.

Idag dominerar städernas gemensamhetsbad, s.k. vita banjor. På landsbygden finns en och annan svarta banja, enkla träbyggnader motsvarande ungefär den finska rökbastun. Där styr Bannik, en grinig och lättstött figur som påminner om den svenske gårdstomten. Det är han som ser till att den som inte uppför sig - svär, oväsnas, skräpar ner - snart halkar på tvålen eller får en spann hett vatten över sig...

Amerikansk sweat lodge

Souxindiansk svetthydda

I hela Nordamerika från Alaska till Mexiko har man byggt svetthyddor för vardag och fest och till nytta och nöje. Fast bosatta stammar har byggt permanenta timmerhyddor medan nomader rest lätta tält av skinn eller filtar över en ställning av trädgrenar. Hyddorna har varit av två grundtyper:
• Svetthyddor med eld: Eld anlades i en grop i marken och underhölls sedan i timmar av upp till ett dussin personer. Ofta fungerade hyddorna helt enkelt som värmestugor och herrklubbar där männen kunde sitta och "planera jakt" nätterna igenom, men gränserna var flytande mot mer ritualiserade sammankomster.
• Svetthyddor med varma stenar: Stenar värmdes upp utanför och placerades sedan i en grop inne i hyddan. Dessa svetthyddor var ofta provisoriska och mindre till formatet, som siouxtältet t.v. Skinn och filtar slöts till för att bevara värmen, så man satt trångt och i mörker. Vatten östes på stenarna så att hyddan ångfylldes och efter en stund gick man ut och kylde av sig med vatten eller snö. Kvistar, buffelsvansar och fågelfjädrar användes på samma sätt som björkris i en finsk bastu. Efter ett par-tre sittningar var man fysiskt och andligt ren. Samlingarna var vanligen ritualiserade; sånger skulle sjungas, örter skulle slängas på stenarna och droger skulle intas. Före jakter renade badet från avslöjande mänsklig lukt och garanterade jaktlycka. Även dessa hyddor användes nästan uteslutande av män men kvinnor kunde ibland renas efter till exempel en barnafödsel.
Nybyggarna tog inte efter dessa badseder utan gjorde tvärtom sitt bästa för att utrota dem. (Till och med 1800-talets finska invandrare blev på fullt allvar anklagade för osedligt liv i sin "hedniska tempel".) När vattenkurer var på modet ordinerade den amerikanske örtterapeuten Samuel Thomson indianbastu mot det mesta i sin bok "Improved system of botanic practice of medicine" (1790) men den flugan blev kortvarig. På 1960-talet upptäckte hippies svettbaden (naken, drogad och solidarisk på samma gång!). I dagens alternativvärld finns fullt utbyggda terapeutiska system baserade på svettning i hydda.

Europeiskt ångskåp

Ångskåpet eller svettlådan är en flyttbar enmansbastu. Man sätter sig i en tät låda varefter alla luckor stängs så att bara huvudet sticker upp. Därefter slås ånga på och man får ett "svettbad", "ryskt bad" eller "orientaliskt bad". I Europa har de funnits sedan åtminstone 1400-talet. Ännu viktigare blev de på 1700-talet när badhusen förbjöds, för till skillnad mot bad ansågs svettning nyttigt. Att hindra utsvettningen var rent skadligt - se bara under deodorant - och svettkurer gavs mot många sjukdomar. Äldre medicinska traditioner som ayurveda håller fast vid att svettning är hälsofrämjande och läkande, medan konventionell medicin kan sträcka sig till att värmen i alla fall sätter fart på blodcirkulationen och lindrar värk i muskler och leder. Skåpen kan förekomma på kuranstalter och hälsohem, som skåpet i Åskbollen där James Bond ångkokar en skurk.
På 1800-talet började ångskåp säljas på postorder i USA, fortfarande för hälsans skull, och kallades sådant som ångbad och turkiskt bad. På 1900-talet handlade det om att svettas bort kilon och modellerna kallades sauna och eller till och med spa. Idag kan man detoxa i 1-4 personers infrabastu, där man värms upp av värmestrålning direkt istället för av luften, som kommer upp i endast 40-55°.
• Encyclopedia Britannicas tips 1854: Värm en tegelsten i ugnen, lägg den i en plåthink, häll vatten över så att det bildas ånga, sitt på en pall över hinken insvept i en filt.
• Shenets tips: För ansiktet - gör ett ångbad med varmvatten och en handduk. För kroppen - kryp ner i en sopsäck med en hårtork.

Läs mer

• Ångbad
• Bad i äldsta tid
• Badandet efter Rom
• Vattenhistoria

• Litteratur: Se t ex Bergmark (1983), Bergmark (1985), Frisch (1962), Fåhraeus (1946), Grauls och Swahn (2001), Grilli och Levy (1985), Grimberg volym IV (1922), Harrison (2000), Helling (1987), Johannesson (1955), Kennett (1975), Lindberg (1985), Lindberg (1986), Ljungdahl (1953), Magnus bok 15 (1976), Norlind (1925), Ody (2001), Rehnberg (1963), Thunberg (1980), Tillhagen (1977), Tillhagen (1989).
• Citat: Bastuns tolv dygder: Klemming läkebok 2 (1883-1886). Jumala i höjden hjälpte...: Elias Lönnrot (1849): Kalevala, sång 45; Lars och Mats Huldéns översättning (Atlantis, 1999). Det vanliga botemedlet...: Frisch volym 3 (1979). Nu växer i deras land hampa...: Herodotos bok 4 (2000).
• Artiklar: Vattenläke-konstens historia (Helsovännen 13, 14, 15, 16, 18, 20:1888). Om finska bastubadet och dess lämplighet såsom skol- och folkbad i Sverige (Hälsovännen 15, 16:1897). Ilmar Talve: Bad och badstugor (Fataburen 1970). Jonas Frykman: I hetluften : svensk bastu i idelogi och praktik (Fataburen 2004). Fredrik Engström: Timra en rökbastu (Åter 1:2010). Svettas ut det i infrabastu (Tidskrift för hälsa 4:2008).
• Nätpublikationer: Elias Lönnrot (1832): Afhandling om finnarnes magiska medicin (2009 12 31). Mikkel Aaland (1978): Sweat: the illustrated history... (2009 12 31). Satu Rinne (2008): Sauna-whisking traditions in Finland (2009 12 31).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/recept/badtraditionekrbastu.html
Datum: 2020 01 28 - Uppdaterad: 2010 09 22
Cookieinfo