Shenet

Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem
Bad - Historia

Badandet i äldsta tid
Badandet efter Rom - Nordisk bastu


Vad är uslare än Nero - och vad är skönare än hans termer?
(Martialis, första århundradet)

Floderna Av självklara skäl uppstod alla de gamla kulturerna kring floder. Pakistans dalgångar vattenförsörjdes av Indus, Indien av Ganges, södra Kina av Yangtze, norra av Huanghe, Palestina av Jordan, Egypten av Nilen, Mesopotamien av Eufrat och Tigris. Allt liv var beroende av flodvattnets befruktning av jorden. Även människorna kunde ta del av den heliga kraften. Metoden var rituella bad, som har förekommit från Mexiko i väster till Kina i öster.
Rituell rening tar inte bort fysisk smuts - det var inte därför Pontius Pilatus tvådde sina händer eller våldtagna kvinnor duschar i timmar - utan det osynliga onda som kommer från blod, sjukdom, förlossning, död, brott och skam. Den yttersta reningen, dopet, borttager all synd omedelbart. Dopet kan ha formen av regelrätt bad, som när Johannes Döparen doppade de nyfrälsta i Jordanfloden. Dusch går också bra: Det berättas om en kinesisk 1900-talsmilitär som döpte folk till kristendomen regementsvis med brandspruta. Den osynliga kraften från dopet kan bevaras, som när Jersualem-pilgrimen inte tvättade ansiktet på 18 år för att inte "tvätta bort dopets helighet" (1300-tal) eller engelska fiskare låter bli att tvätta sig efter en god fångst för att inte "tvätta bort fiskelyckan" (1900-tal).
Pakistan - Indien
Mohenjo-daro med 5-10.000 invånare var på 2000-talet f. Kr. centralort för Induskulturen kring floden Indus i dagens Pakistan. Stadsplanens mittpunkt var en 2,4 m djup stenbassäng 12 x 7 m omgiven av en gårdsplan med kolonner. I centralbassängen och mindre bassänger omkring badade man rituellt i enlighet med tidig hinduism. Det var väl sörjt också för vardagliga hygieniska behov; flera av privathusen hade badrum och avloppen var underjordiska. Vattnet hämtades från källor med ett avancerat vattenledningssystem som överträffar många i trakterna än idag. Både bassängen och vattenledningssystemet anses vara världens äldsta kända. Platsen grävdes ut under 1930-60-talen och utnämndes till världsarv av UNESCO 1980.

Centrala bassängen, Mohenjo-daro

Världens största rituella badort är Varanasi (Benares) i norra Indien. Åtminstone en gång i livet vill varje hindu göra en pilgrimsresa dit. Ganges vatten renar kanske inte kroppen men från livets alla synder och dessutom från karma i miljontals tidigare liv. Badens antal, tidpunkt m.m. är noggrant reglerade. Det finns en bästa tid på året och en bästa tid i månvarvet. Ibland är ett bad vid fullmåne bäst, ibland gäller nymåne beroende på bland annat pilgrimens horoskop. Strax före soluppgången är dock alltid bästa tid på dygnet. Vattnet äger större helighet än till och med romersk-katolskt vigvatten och ingen glömmer att ta med sig Gangesvatten hem i flaskor och dunkar. Det skyddar huset, botar sjuka och är "omätligt välsignelsebringande" att ta in strax för döden.

Mesopotamien I Mesopotamien mellan Eufrat och Tigris visste man allt om vattnets betydelse. Åtminstone 1500 f. Kr. fanns badkar och 1000 f. Kr. badbassänger i Babylon. (Det mesta som berättas från Alexander den stores sista feberveckor i Babylon i juni 323 f. Kr. inträffar i badrummet, det enda som var någorlunda svalt.) Här uppfanns såpan flera tusen år före vår tideräkning och användes framför allt medicinskt. Till rengöring använde man en av dess grundingredienser, alkalisk och avfettande träaska, asklut och soda. I en sumerisk text berättas
 
Med vatten badade jag. Med soda rengjorde jag mig. Med soda från en glänsande bassäng renade jag mig. I den himmelska kunglighetens klädnad klädde jag mig.
  Sumererna och deras efterföljare babylonier och assyrier är annars mest kända för att ha gjort sig rena med doft - örtoljor och rökelseparfym. Det gjorde de, och det med ofantliga mängder, men inte bara. Från 400-talet f. Kr. berättar Herodotos om renlighet i Babylon:
 
Så ofta en babylonisk man legat när sin hustru, upptänder han rökelse och sätter sig därvid, och sammalunda gör hustrun. Och när det blir dager, går båda i bad; ty förrän de badat, rör de inte vid något enda kärl.
  Det berömda eposet om kung Gilgamesh i södra Mesopotamien runt 2700 f. Kr, nedtecknat tvåtusen år senare, är ingen bra reklam för friluftsbad. Hjälten ger sig ut på en lång och äventyrlig resa. En av utmaningarna är att hitta en mytomspunnen växt som återger ungdom. Den växer på botten av vishetens sjö och efter oändliga vedermödor lyckas han verkligen få tag på den - Gilgamesh betyder "han som såg djupet". På hemvägen när han tar ett bad gör han misstaget att lägga ifrån sig växten, bara för att från vattnet få se hur en orm slingrar fram på stranden och snappar åt sig den.
Egypten Egyptierna var kända för sin maniska renlighet. För detta använde de vatten - inte så självklart, eftersom olivolja med sand var det vanliga vardagliga rengöringsmedlet under forntid och antik. Utgrävda privatbostäder från 1350 f. Kr. innehåller hela badavdelningar med flera rum med kar och avlopp. Under översvämningsperioderna badade alla i Nilen. Gamla Testamentets berättelse om Moses i vassen är från 1200-talet f. Kr:
 
Och faraos dotter kom ned till floden för att bada, och hennes tärnor gick utmed floden. När hon nu fick se kistan i vassen ...
  Från 400-talet f. Kr. berättar Herodotos om de egyptiska prästerna som badade två gånger om dagen och två gånger om natten. Han nämner inte vid vilken helgedom - kanske i gamla huvudstaden Tebe nära Luxor, där man fortfarande kan se dammarna på Amons gamla tempelområde i byn Karnak. Idén med bassänger tros egyptierna ha fått från babylonierna.
Mikvah i Jerusalem De gammaltestamentliga judarnas nomadiska liv i ökentrakter gav inte utrymme för mycket badande. Man tvättade sig för den kroppsliga och andliga nyttans skull. Rituell rening krävdes vid många tillfällen, som efter samlag, barnafödande, menstruation, resor och när man rört vid en död. På 900-talet f. Kr. när judarna blev stadsbor i Jerusalem tog sig kung David an vattenförsörjningsfrågan och såg till att det byggdes badhus, mikvah. De låg alltid under markplanet - kanske fick man vattnet från underjordiska källor - och var utan utsmyckningar.
Det var nog inte i ett sådant badhus Batseba badade, för David fick syn på henne när han stod och tittade ut från taket. Det slutade med att han beordrade henne till sin säng och skickade bort hennes make Uria till en säker död i krig. Davids och Batsebas barn dog men nästa barn var Salomo, som byggde templet i Jerusalem enligt en plan liknande den i Mohenjo-daro: I närheten av brännofferaltaret placerades en väldig bassäng, Kopparhavet, vilande på 12 skulpterade oxar och rymmande 70.000 liter vatten. Där skulle man doppa händer och fötter innan man steg in i templet. Dagens romersk-katolska rening - man doppar tre fingrar i vigvattent och korstecknar sig över bröstet innan man går in i kyrkan - är en förenklad form.
Sjuka och lytta, som om några behövde en rituell tvagning, tilläts inte ens komma in på tempelområdet. De fick rena och bota sig bäst de kunde i enkla dammar utanför tempelmurarna. Dammen Betseda (Betesda) vid Fårporten vidrördes med jämna mellanrum av en ängel så att det kom i rörelse (den tros vara dagens Jungfrudamm som "flödar fram stötvis") och den förste som då steg ned i vattnet botades från all sjukdom. Det var på detta bakgårdsutrymme som Jesus mötte den lame som aldrig hann ner i dammen i tid ("Herre, jag har ingen som hjälper mig ner i dammen när vattnet har kommit i rörelse, och så stiger en annan dit ned före mig medan jag ännu är på väg") och botade honom med orden "Tag din säng och gå".
Hur glädjelöst judarnas badande än tycks ha varit så höll de fast vid det - i Talmud sades:
 
En jude kan inte bo i en stad där det inte finns allmäna bad
 

- så under den stora smutsepoken i Europa efter medeltiden var judar och araber de enda som var rena.

Susanna i badet Berättelsen om Susanna i badet kan ha utspelat sig på 700-talet f. Kr. Den finns i ett apokryfiskt tillägg till Bibeln och har ingen särskild poäng men är ändå mycket känd, antagligen för att scenen med unga sköna Susanna och två gubbslem var ett nästan oemotståndligt motiv för konstnärer på 14-1600-talen.
Susanna var en dygdig och vacker hustru till en rik och ansedd man. En dag när hon tar sig ett bad i trädgården skickar hon iväg tjänarinnorna för att hämta olja och salvor. Två äldste som är på besök i huset smygtittar från buskarna och hoppar sedan fram och avkräver henne ett ligg; vägrar hon, tänker de säga att de har sett en ung man i trädgården och att det var därför hon skickade bort tjänarinnorna. Susanna till att skrika och gubbarna likaså, "för att skrämma bort ynglingen", som de senare förklarar. I rättegången döms Susanna till döden, men när gubbarna hörs var för sig stämmer deras historier inte överens. Susanna frias och det blir i stället gubbarna som dödsdöms.

Grekiska bad

Grekland Det äldsta badrummet har grävts fram på Kreta - en storslagen sak med badkar och ett vattenledningssystem som överträffar många av dagens, byggt åt kung Minos av Knossos runt 2000 f. Kr. Drottningens badrum ser ut som vilket Hollywoodbadrum från 1980-talet som helst. Också senare tiders antika greker badade hemma. Karen var av sten, tegel eller bränd lera och vanligen av modellen sittbadkar. Sådana som man kunde sträcka ut sig i var ovanliga; de sades ha uppfunnits av de sybaritiska sybariterna. Det fanns också offentliga bad i Aten åtminstone så tidigt som på 400-talet f. Kr., med bassänger, kar och ibland bastu. De beskydades av Herkules och inträdet var så lågt att de flesta kunde besöka dem.
Medicinska bad Redan Homeros på 700-talet f. Kr. berättar hur den sårade Hektor under trojanska kriget helar sig genom att bada i floden Xanthos. Under de följande århundradena växte en sannskyldig badkult fram i den grekiska övärlden, helgad åt läkekonstens gud Asklepios. En fullständig kur bestod i att man renade sig med flera dagars fasta, bad, offer och bön och sedan under en välregisserad natt drömde om sin sjukdoms orsaker och bot. På 400-talet f. Kr. skalade Hippokrates och hans skola bort en god del av de övernaturliga inslagen och såg bad mer som en del i en läkningsprocess där kroppens vätskor skulle balanseras så att kropp och själ kunde komma i harmoni. Den grekiska badkulturen kom därmed att bli den västerländska medicinens vagga - hårt vaggad ibland, särskilt under 17-1800-talen, då Europas galningar med hänvisning till vad visa greker sagt tvångsbadades iskallt och utsattes för många andra plågsamma vattenterapier.
Gymnasierna Grekerna var kropps- och sundhetsdyrkare och utvecklade till den ändan gymnasierna - ursprungsplatserna för de olympiska spelen. Från 400-talet f. Kr. anlades vid dessa idrottsarenor också offentliga bad, balaneia, där man kunde bada i kar eller bassäng och vid de större anläggningarna ta svettbad i ångrum. Efter badet tvagades man, sköljdes av i kallare och kallare vatten, skrapades och gneds in med örtolja av salvgnidarna, "ofta en bisarr skränflock med dåligt anseende", enligt en samtida författare.
Smörjan av olja, svett och sand som skrapades bort från idrottsmännen och badlokalernas väggar och statyer såldes till grekiska damer som gjorde medicinsk parfym av den. På 300-talet f. Kr. rekommenderades den som läkemedel av Theofrastos och fyra århundraden senare av Dioskorides i Rom, där den enligt Plinius runt år 70 såldes till astronomiska priser. Traditionen levde kvar i Europa till långt in på sena medeltiden (med bortglömd oljedel - det räckte med människosvett eller tåsmuts).
Sparta Undantagna från sådana vekliga badvanor var Makedonien, Alexander den stores födelsetrakt, där inte ens nyförlösta kvinnor fick bada i uppvärmt vatten. Också spartarnerna var i sitt badande som de annars var, spartanska. Där var det från 600-talet f. Kr. lag på att alla inklusive spädbarn skulle bada kallt i floderna varje dag och lära sig simma för den krigiska nyttans skull. Här använde man också bad som urvalsprincip för spädbarn: Det nyfödda barnet badades i vin. Om barnet svimmade var det för svagt för att leva i Sparta och sattes ut i vildmarken att dö.

Roms termer

Rom

Aldrig förr eller senare i Europa har det badats som i Rom. Romarna stötte på de offentliga baden i de grekiska kolonierna i södra Italien på 200-talet f. Kr. - där Arkimedes gjorde sin upptäckt i badkaret vid samma tid - och var och en som hade råd byggde sig genast ett likadant bassängbad hemma, balnerum. Århundradet därpå började det också byggas offentliga badhus, balnea. Ett par årtionden f. Kr. stod det första stora varmbadhuset färdigt, kallat therma efter greiska thermos = varm. Under tre århundraden byggdes ett dussin sådana praktbadhus i Rom och varje nytt överglänste det förra i prakt och finesser. Pengarna togs av skattemedel eller donerades - badhusbyggande blev ett säkert sätt att göra sig populär som kejsare. Typiskt valfläsk för smärre politiker var att finansiera förmåner som gratis entré, handdukar, badolja och underhållning. På 300-talet fanns 856 balnea och elva thermae, det största med plats för 3.000 badande, för 900.000 invånare i Rom. Vattenåtgången var 180 liter per person och dygn, lika mycket som för stockholmarna och sex gånger mer än för Londonborna i mitten av 1900-talet.
De största termerna byggdes av Agrippa (25 f. Kr.), Nero (65), Titus (81), Domitianus (95), Trajanus (109), Commodus (185), Caracalla (217), Diocletianus (305) och Konstantin I (315). Termerna fungerade fram till 500-talets mitt då invaderande goter förstörde akvedukter och vattenledningar. Det passade den nya kristna kyrkan som aldrig gillat denna rest av det gamla imperiet. På 1100-talet började termerna slaktas på marmor, pelare, statyer, badkar och fresker till stadens kyrkor och palats. Dagens främsta turistattraktioner är Caracallas och Diocietianus bad. Det senare rymmer bland annat kyrkan Santa Maria degli Angeli i frigidariet, kyrkan San Bernardo alle Terme i ett torn, en restaurang i en av vattenbehållarna och delar av nationalmuséet i stora badhallen.

 
 
Trajanus termer
Caracallas termer
Konstatnins termer

Ett romerskt bad

 

 

Förutom statyer hämtade från Grekland var det inte mycket grekiskt i de romerska termerna. Ansträngande kroppsövningar och kalla bad gick snabbt bort. Grekiska kallbad hade visserligen botat kejsar Augustus från en livshotande sjukdom men när hans son råkade dö efter en likadan kur kom både metoden och den stackars livläkaren i vanrykte. Romarna satsade på bekvämlighet och värme.
Till termerna gick man vid ettiden på dagen när allt var uppvärmt. I ett stort badhus kunde tiden till dess fördrivas i spaeristerium, avdelningen med butiker, barer, kaféer, bordeller, bibliotek, teatrar och föreläsningssalar eller på gymavdelningen palaestra med redskap för alla slags idrotter som fäktning, styrketräning och bollsporter. Damavdelningen hade inte gym utan trädgård.
I badhuset började man i ett omklädningsrum, apodyterium, liksom allt annat separata för män och kvinnor, där man klädde av sig eller blev avklädd av slavar. Själva badandet gick till så att man vandrade mellan kalla och varma avdelningar som det behagade en. Vanligt var att inleda varmt, t. ex. med bastu som fanns både fuktig (sudatio) och torr (laconium).
Dessa låg i hetrummet caldarium, uppvärmt av varmluft mellan dubbla golv och väggar - på våningarna under sprang statliga slavar och eldade allt vad de förmådde. Här tog man också varma karbad (balneum) eller satte sig på trappstegen till varmbassängen (labrum) där vattnet höll 40-50°. Ville man svalka sig fanns kallvattenfontäner. Duschar gillades inte. Sergius Orata som uppfann duschen ca 100 f. Kr. blev anklagad för att försöka styra Poseidons krafter.
Mellan den varma och kalla avdelningen stannade man en stund i det halvvarma övergångsrummet tepidarium, en sluss med självstängande dörr som skyddade mot häftiga temperaturväxlingar, som ansågs skadliga. I mindre badhus kunde slussen vara omklädningsrummet, i stora hade det handfat, ljumma bad, bänkar att sträcka ut sig på och slavar som stod redo att olja in en och servera mat.
Efter vilan tog man sig ett svalkande dopp i den kalla bassängen frigidarium. Härifrån nådde man i stora badhus också utomhusbassängen natatio, upp till 50 m lång och avsedd för motionssimning.
Efter de kalla baden fick man togan påsatt och gick tillbaka till tepidariet för en stunds vila och kanske lite mat. Var man klar, lät man sig överhällas med i tur och ordning varmt, ljummet och kallt vatten varefter man rengjordes med parfymerade oljor medtagna hemifrån eller köpta på stället av en salvkokare. För en riktig djuprengöring blandades oljan med fin sand. Allt avslutades i salvrummet unctuarium, där smutsen, oljan och sanden skrapades av med en metallstrigel varefter man masserades och oljades in en sista gång.
På detta sätt kunde man tillbringa en dag eller mer under en enda långsam runda eller 7-8 snabba, allt i sällskap och under skvaller och konfererande. Alla var där, från kejsaren som kom med hela sin uppassning till slavar som gick in gratis och kanske tillbringade dagen i badhuset mest för att värma sig.

Senecas klagan Seneca, kejsar Neros lärare (han erkände att han misslyckats med uppgiften) var trött på ståten. I ett brev år 60 skriver han:
 
Fattiga och enkla känner vi oss om väggarna inte lyser av stora och dyrbara metallspeglar, om den alexandrinska marmorn inte har inlägg av numidisk, om inte denna mosaik på alla sidor omges av ett konstfullt mönster som skiftar i färg som en målning, om taket inte döljs av glas, om inte marmor från Thasos - som kan vara sällsynt till och med i templen - omger bassängen där vi doppar ner våra kroppar sedan de fått svettas ut all orenhet, och om inte vattnet forsar ut genom silverkranar. Och då talar jag ändå bara om plebejernas vattenledningsrör... 
 
Detta skriver han under ett besök i den villa som ett par århundraden tidigare tillhört Scipio Africanus, Hannibals besegrare.
 
Han tvättade sig inte i filtrerat vatten utan ofta i grumligt och nästan gyttjigt när det regnade våldsamt. Och det betydde inte mycket för honom om det var så han badade, ty han kom till badet för att tvätta av sig svett, inte parfymerad olja.
  Seneca hade oturen att ha sin Rombostad i närheten av ett av de stora badhusen. I en lång litania beskriver han det öronbedövande hojtandet och skrikandet dygnet runt från personalen - eldare, badare, tvättare, kammare, massörer, hårborttagare, påklädare, springpojkar, klädvakter, hallickar, horor, uthyrare av handdukar och kannor, försäljare av oljor och parfym, vin och mat. Alla arbetade inte frivilligt; en del av arbetsuppgifterna, som att lämpa in bränsle, var straffarbeten.
Pompeji I Pompeji med 20.000 invånare har man hittat fyra offentliga badhus, det äldsta byggt redan på 300-talet f. Kr. Vid katastrofen år 79 var två skadade av tidigare vulkanutbrott och ett under uppbyggnad så bara Torgbadet Terme del foro var i bruk. Damavdelningen var knappt hälften så stor som herarnas. Båda avdelningarna hade hetrum (calidarium), sluss (tepidarium) och kallbad (frigidarium), det senare med bassäng för herrarna, kar för damerna. Männens gym (palaestra) motsvarades av en innergård för kvinnorna. Bilder från Pompeji:
 
  Damernas omklädningsrum
(apodyterium)
Herrarnas hetrum
(callidarium)
Herrarnas sluss
(tepidarium)
Herrarnas kallbassäng
(frigidarium)
Provinsernas bad Alla bad var alltså inte storståtliga palats men badhus byggdes verkligen överallt i imperiet och nyttjades av alla. Historikern Tacitus, vars svärfar var guvernör över brittiska öarna, hade en klarsynt och cynisk syn på förhållandena i provinserna:

 

Befolkningen inleddes gradvis i de demoraliserande frestelser som arkader, badhus och banketter innebär. De ovetande britterna talade om dessa nymodigheter som "civilisation", men de var faktiskt en del av deras slaveri.

De romerska garnisonerna verkar ha hittat de flesta av Europas gamla källor. Många är fortfarande berömda mineralvattenskällor eller badorter, som Vichy i Frankrike (Vicus Calidus = het by) och Baden-Baden i Tyskland (Aquae Aureliae = Aurelius källa). Fanns det inte naturligt varma källor som i Bath i England (Aquae Sulis = Sulis källa) byggde man bastu. Ett bad kunde då börja med massage i ett uppvärmningsrum, fortsätta med tvagningar och sköljningar i bastu och avslutas med avkylning i bassäng. Någon gång byggdes regelrätta hetrum med värmekanaler under golvet.

 

Spa
är ingen förkortning av salus per aqua, sanitas per aqua eller något liknande med betydelsen "hälsa genom vatten". Spa är en stad i Belgien, grundad 1326 och populär vattenkurort sedan 1500-talet.

  Under hetrummets golv i Ankara, Turkiet Akvedukt, Turkiet Romerska badet i Bath, England
Vidare Det var de enklare provinsbaden som Sturebadets skapare Carl Curman hade som förebild när han började propagera för badhus i Sverige på 1800-talet:
Badandet efter Rom - från korsfararnas förvåning till hemmaspa

Litteratur: Se t ex Aftel (2003), Bergmark (1983), Bergmark (1985), Classen, Howes & Synnott (1994), Croutier (1992), Flacelière (1969), Frisch (1961), Fåhraeus (1944), Gentz och Lindgren (1946), Gunn (1973), Harpur (2996), Henrikson (1990), Henrikson (1992), Herodotos (2000), Kennett (1975), Klynne och Klynne (2003), Lindberg (1985), Lindberg (1986), Lindgren (1918), Nordström (2005), Plutarkos volym 7 bok 7 Alexander (1958), Thompson (1927), Wright (1960).
• Citat: Med vatten badade jag...: Gilgamesheposet (tavla XI) som finns i flera moderna svenska översättningar. Så ofta en babylonisk man...: Herodotos (2000). Och faraos dotter kom ned... Gamla Testamentet 2 Mosebok 2:5. Jesus botar den lame: Nya Testamentet: Johannes 5:1-9. En jude kan inte bo...: Croutier (1992). Fattiga och enkla känner vi oss... Seneca, brev 86 till Lucullus (1986). Befolkningen inleddes radvis...: Webster (2005).
• Artiklar: Maud Webster: Vattenpalats och mötesplats (Populär historia (7-8:2005).
Nätpublikationer: UNESCO: World heritage - Archaeological ruins at Moenjodaro (2009 11 17). Mikkel Aaland (1978): Sweat: the illustrated history... (2009 12 31).

 

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/recept/badtradition.html
Datum: 2018 11 16 - Uppdaterad: 2011 01 13
Cookieinfo
Made with a Mac