 |
       
Ansiktspuder - Historia Puderhistoria |
||||
|
(Ovidius: Kärlekens konst del III, ca år 0) |
|||||
| Kanske är ansiktspudret det mest använda av alla sminkmedel genom alla tider. Pulverbasen har också varierats i oändlighet till mycket annat: Blandad med fett har den blivit foundation, tillsatt färgpigment har den blivit färgat puder, rouge och ögonskugga. | |||||
| Egypten | Leror fungerade tidigt både som solskydd och utsmyckning. Både män och kvinnor använde finmald ockra som ansiktspuder; männen som skulle ha en rödaktig ansiktsfärg rödockra, kvinnorna som skulle vara gultonade gulockra. | ||||
| Mesopotamien | Redan sumererna (5000-2000 f. Kr.) använde blyvitt. Särskilt kvinnorna tyckte om att lägga på en kritvit mask som kontrasterade mot de svartsminkade ögonen. Babylonierna som kom efter fortsatte bruket, som upphörde först på 1900-talet. | ||||
| Asien |  |
I Kina har risstärkelse använts i alla tider för att göra ansiktet vitt, ett bruk som exporterades till Japan och Europa. Så här pudrar sig geishan: | |||
|
|||||
| Arabien | Det arabiska ansiktspudret batikha var en mycket komplicerad komposition. Ännu på 1800-talet bestod det av - bland annat - snäckskal, borax, risstärkelse, vit marmor, kristall, ägg, citron, tomat, bönmjöl, kikärter, linser och det egyptiska fröet helbas. Ingredienserna blandades i en melon. När denna torkat helt i solen finpulveriserades allt, inklusive melonens kärnor och fruktkött. |
||||
| Antiken |
|
||||
| skriver en grek några i ett kärleksbrev. Man grundade med blyvitt och pudrade över med krita. Romarinnorna tog över tekniken och kompletterade med knallröda läppar, ett idealutseende som kommit igen med jämna mellanrum i västvärlden. | |||||
| Medeltiden |
I takt med att kristendomen vann inflytande minskade bruket av smink i hela Europa. Det krävdes mod att, med prästmannen Olaus Magnus ord 1555, med "mistel, blyvitt, smink och andra färgämnen göra våld på naturen". Vad som var tillåtet växlade dock även inom denna snäva ram. I Spanien på 500-talet hade horor rosa ansikten, överklassdamer vita. I Tyskland på 800-talet gällde rosa puder bland enkelt folk. På brittiska öarna på 1000-talet kändes prostituerade igen på sina vita ansikten. I Italien och Frankrike på 1300-talet var vitpudring ett högreståndstecken. I England på 1600-talet var alla kvinnor vitpudrade, på 1800-talet ingen. |
||||
| 1500-tal | Under Elizabeth I:s regenttid (1558-1603 ) övertogs och vidareutvecklades många mer eller mindre bisarra och överdrivna sminkbruk från Italiensk renässans två århundraden tidigare. En innovation var att lägga ett lager äggvita över alltihop vilket fixerade det vita pudret. Utomhus bars en loo-mask till skydd mot solen och för sminket, fasthållen med hjälp av en knapp som man höll i munnen. | ||||
| 1600-tal | I Sverige började den vita ansiktspudringen på 1600-talet. Europeiska överklassdamer började vid denna tid grunda med en vit, rosa eller hudfärgad bas kallad ceruse, baserad på oxmärg utrörd med fett eller gummi arabicum i rosenvatten. Pastan lades på tjockt för att fylla igen rynkor, ojämnheter och de mycket vanliga ärren efter smittkoppor och syfilis. Över detta pudrades vitt. Dök det upp utslag satte man på en musch, ett svart tygplåster som framhävde det kritvita ännu mer. Ofta bemålades bara ansiktet så att man fick en skarp gräns mellan målat och omålat. Att se naturlig ut var inget mål, det skulle synas att man var sminkad och hade råd att kamouflera. Historier gick om tillställningar där vänner och släktingar förväxlats eller tappat bort varandra därför att alla hade förvillande lika ansikten. | ||||
|
1700-tal |
Närmast fantastiskt
ter sig det flytande vita ansiktssmink som både
kallades och såg ut som emalj och målat
porslin. Det lades på ansikte, hals och bröst,
skulle täcka ordentligt och glänsa i kontrast
till peruken som pudrades matt.
Glänsande emalj
och mattpudrad peruk förblev förstklassiga
sociala kännetecken för både män
och kvinnor ända fram till franska revolutionen
1789. Fortfarande
på 1800-talet kallade sig professionella sminkörer
för emaljerare, och det med fog. Damerna reste
till någon storstad och fick ett lager pålagt
och rörde det sedan inte förrän året
därpå då det förnyades. Så
sent som på 1940-talet lär skönhetssalonger
ha erbjudit ansiktssminkning som höll i tre dagar.
|
||||
| 1800-tal | Borgerskapet
hånade den gamla adeln för dess tillgjordhet
och såg sig själva som förnuftiga
och naturliga människor. Det skrikiga vita sminket
försvann, i England redan på 1700-talet, i Frankrike något årtionde senare, men
blekheten förblev ideal. Borgarflickor pudrade sig
inte, de drack vinäger och åt krita och arsenik
för att bli bleka och eteriska.
Hyn skulle vara "en blandning av liljor och rosor". Tidens manliga romantiska poeter gjorde sig lika bleka men lade till vilt hår och svårmodig blick för att reta upp anständig borgerlighet. De som målade sig synligast och luktade mest under
den viktorianska eran var unga engelska officerare. Sverige I slutet av 1800-talet började firman Hylin & Co sälja puder och annat smink i Sverige - man hade både rött och vitt smink i fast och flytande form. Rispuder, Poudre de Riz, kunde köpas i bleckaskar med tillhörande pudervippor, eller så lades det på med sämskskinn, svandun eller en hartass. En annan variant var tunna pappersark impregnerade med puder som man tryckte mot ansiktet. Det fick på inga villkor synas. Fettsmink Den moderna föregångaren till vår tids foundation var fettsminket, uppfunnet som teatersmink av en ung tysk perukmakare i USA på 1860-talet. Det kallades Leichner's theatrical makeup eller greasepaint, på svenska fettsmink, och lades på som bas för pudret. Effekten var inte olik 1900-talets täckande brunkrämer. |
||||
|
|
|||||
| Industriprodukterna | |||||
|
|
|||||
|
I början
av 1900-talet fick rouge och puder åter synas en
aning. Rött och vitt "komprimerat smink" fanns
1911 i pappaskar för 0:50-1:25. Det var dyrt - en
kvinnlig industriarbetares dagslön var 1:60. Pudret
kallades forfarande emaljering, för principen var
densamma: Fet cold cream
som underlag och på detta vitt puder. Puderdosan 1911 lanserades också puderdosan med inbyggd spegel i Sverige (det första kakpudret var Bourjois berömda från 1890). Formen blev populär på 20-talet när puder slog igenom. Burkar med löst puder gick ju an hemma framför toalettbordet, men det var inget man tog med sig till arbetet eller på lokal. |
||||
|
1920-tal
|
Priserna sjönk
snabbt. Massproducerad blekhet kunde snart köpas
på burk av varenda fabriksflicka som sett på
svartvit stumfilm hur det skulle se ut (vitt ansikte,
svarta ögon, mörk mun). Läppstift
och ögonsmink
fick vänta ett par årtionden, men puder gick
an - det "kunde förenas med en oklanderig moral"
så länge det var diskret och inte lades
på medan andra såg på. Man pudrade ansikte,
hals, bröst, armar och händer, kanske svagt
tonat men enligt vårt sätt att se närmast
vitt. Solbränna Reaktionen på denna massblekhet blev solbränna, som blev chic i Sverige 1923. Förr hade bara bönder varit bruna, nu skulle det signalera rikedom och fritid. Dessutom var det nyttigt att vara brun och allt som var nyttigt var modernt. Att se frisk ut var faktiskt en omvälvande nyhet. I århundraden hade hälsa varit något som enkelt folk ägde för att de var okonstlade och stod nära naturen, medan fint folk betalade priset för sin kultivering med klenhet. På 20-30-talen blev det hastigt tvärtom. Nu blev det ett fattigdomstecken att vara blek, lida av vitaminbrist och ha löss, medan de rika solade och fotvandrade och blev starka och friska solvikingar. Därmed uppstod en marknad för färgade puder. Helena Rubinstein hade varit en av de första med ett svagt rosagult 1910. De rosatonade (flesh) förblev favoriterna i USA, där man kunde gå till puderbarer i varuhusen och få sin egen färg blandad, även i rakpuder. I England och norra Europa föredrogs en gulare ton kallad cream. Stearatkräm För dem som inte ville kladda med puder förenklade stearatkrämerna mycket (den första hade kommit redan 1907 i USA). De var magrare än cold cream, ofärgade eller med pudertillsats. Eftersom de kunde användas ensamma blev de omtyckta vardagskrämer och förblev så fram till 60-talet. |
||||
| 1930-tal | 1938 kom Max Factors Pan-Cake, en vattenlöslig foundation i torr kaka som målades på med fuktad bomull. Detta teatersmink som ursprungligen gjorts för att passa studioljus för svartvit film gjorde stor succé när det kom ut på konsumentmarknaden. Härifrån utvecklades dagens färgade ansiktskrämer. | ||||
| 1950-tal- | Puder i kaka, som funnits sedan 1890, sprack ofta. Hårdare och hållbarare kakor kallade kompaktpuder kunde från 1949 tillverkas med kraftiga maskiner. Max Factor fick dem att slå igenom på allvar 1953. Det var lite sent, för puder användes inte på långt när så mycket som förr. Bekväma brunkrämer (puderkräm, krämpuder, flytande puder, foundation) hade tagit över. | ||||
| Svensk konsumtion | • 50-talets mitt: En tredjedel av kvinnorna i större svenska städer, framför
allt yngre, ägde puder. • 1994: 26 % av tillfrågade kvinnor i 20-årsåldern svarade att de använde foundation/puder/rouge dagligen, 35 % varje vecka, 10 % aldrig. |
||||
| Mer historia | Puder var det smink som accepterades först under 1900-talet. Se mer under översikten om sminkets historia! | ||||
|
|
|||||
|
• Litteratur:
Se t ex Banner (1984), Birch-Jensen (1991), Brown (1994), Castelbajac (1995),
Corbin (1986), Corson (1971), Corson (1972), Gunn (1973), Lindvall-Nordin (1984),
Magnus (1976), Manniche (1999), Lagerqvist och Nathorst-Böös
(1997), Ovidius (1947), Vogelsang-Eastwood (1995). Geishans
pudring: Corson (1972). Svensk konsumtion:
Lodén (2002), Lodén (2008), Söderberg (2001). • Nätpublikationer: Nationalencyklopedin (2004 04 14). |
|||||
|
|
|||||
|
© Shenet 1997 - 2010 |
|||||
|
|
|||||
