 |
       
Vitaminer Vattenlösliga: Askorbinsyra (C) - Pantoten (pro B5) - PABA (B 10) Fettlösliga: A-vitamin - A-vitaminsyra - Betakaroten (pro A) - D-vitamin - E-vitamin - F-vitamin |
|
|
|
||
|
Engelska
namn
|
Vitamines | |
|
Andra
namn
|
Romanska språk
Vitamine (franska) Andra språk Vitamin (tyska) |
|
|
|
||
| Tradition | Vitaminbrister
har folk lidit av överallt och i alla tider och tolkat
som förhäxning, förgiftning eller smitta.
De första ämnena som ännu gäller som
vitaminer upptäcktes och isolerades redan på
1800-talet. Först 1911-1912 skapades ordet vitamin
av en i London verksam polsk kemist, Kazimierz Funk. Namnet
valdes därför att dessa livsnödvändiga
ämnen (lat. vita = liv) alla antogs vara ammoniakföreningar
(aminer). I svenskan dök ordet upp 1914. Under 1920-40-talen identifierades och/eller isolerades alla de idag erkända vitaminerna. Dagens vurm för antioxidanter är ett intet mot den tidens vitaminyra. Alla skulle vara solbrända och sunda och det kolkades spenat, lever och fiskleverolja i barnen så det stod härliga till. Svenska Röda Korsets medicinska uppslagsbok antog helt nyktert 1936: |
|
|
||
| I mitten av
40-talet kunde i stort sett alla de idag erkända
vitaminerna tillverkas syntetiskt - gåtan B12 löste
man så sent som 1973. Ännu senare bokstavsvarianter
och nummerkombinationer finns, vars vitaminkaraktär
det inte råder enighet om. Många ämnen
som antagits vara vitaminer - hur det nu definieras -
har fått sina bokstavsnamn "indragna".
Det gäller t. ex. fleromättade
fettsyror, som ett tag kallades vitamin F. Vitaminterapi 1940 fick svenskan ordet vitaminisera, 1945 vitaminera, och 1950 vitamininjektion... Den första stora framgången med högdoserade vitaminer hade den kanadensiske läkaren Hoffer som behandlade schizofreni i början av 1950-talet. På 1970-talet väckte Linus Pauling stor uppmärksamhet med högdoserat C-vitamin som förkylningsmedel och lanserade termen ortomolekylärterapi = sjukdomsbehandling med högdoserade vitaminer. Vid ungefär samma tid gjorde den amerikanska näringsterapeuten Adelle Davis sund kost ihop med vitaminterapi mer allmänt känd, men det förblev ändå en förbisedd terapiform. Forskningen kring antioxidanter gjorde att skolmedicinen halkade in på området på 1980-talet. Riktigt rumsren är vitaminterapi dock inte. Det ligger oändligt mycket mer pengar i läkemedel och kosmetika än näringsämnen, som ju inte kan patenteras - eller förresten: 1987 skedde just detta med bioflavonoidblandningen pycnogenol. På senare år har en ny, penningstark intressent trätt in på arenan: Elitidrotten. Megadoser av vitaminer, mineraler och aminosyror anses fungera som "naturlig doping". |
||
|
Framställning
|
Vitaminer finns färdiga
eller i förstadier i vegetabilier och animaler
och/eller skapas i människokroppen utifrån
andra ämnen. De fettlösliga behöver
endast ryggradsdjur tillföra utifrån. Industriellt
framställs vitaminer ofta genom jäsningsprocesser.
Växtutdrag (mer om innehållet i växtdroger) Vattenlösliga vitaminer dras ut bäst med glycerin (glycerit), fettlösliga med olja (örtolja). Provitaminer? Vitaminer bildas i växter, djur och människor i långa processer, och är inte nödvändigtvis slutprodukten. Pro-vitaminer, de stadier som föregår det vi kallar vitaminer, är alltså inte några "halvfärdiga" ämnen som väntar på att bli klara. A-vitamins förstadium betakaroten är t. ex. ett färgämne som växten behöver, medan den knappast har nytta av vitamin A. Det har däremot människan, som alltså får i sig förstadiet genom att äta växten. Pantoten (provitamin B5) är ett annan exempel. |
|
| Vitaminer
är vatten- respektive fettlösliga både
i och utanför kroppen: • Vattenlösliga som askorbinsyra, pantoten, PABA kan i allmänhet blandas med vatten, glycerin och alkohol utan problem. • Fettlösliga som A-vitamin, betakaroten, D-vitamin, E-vitamin, "F-vitamin" (fleromättade fettsyror) är blandbara med vegetabiliska och eteriska oljor. De kan dock tillverkas i vattenlösliga former. |
||
|
Hållbarhet
|
Känsligheten
för värme, ljus, syre, sur och alkalisk miljö
etc. varierar. Förvaring svalt, mörkt och i
tillslutet kärl är en god regel. Flera vitaminer
har i sig antioxidant effekt, som askorbinsyra i vattenlösningar
och E-vitamin i olja och fett. • Fettlösliga vitaminer tål generellt värme bättre än vattenlösliga och klarar också tillagning och raffinering bättre. |
|
|
|
||
|
Hudläkemedel
Flera vitaminer verkar lokalt på huden och tas också upp i kroppen genom huden. Terapeutiskt har det mesta prövats och en del med framgång, t. ex. B3 på akne och B6 på psoriasis, seborré och andra eksem. De vanligaste med exempel på användning: • C-vitamin (askorbinsyra) - solskyddande • Pantoten (provitamin till B5) - för läkning och celltillväxt • PABA ("vitamin B10") - särskilt för solkänslighet. • A-vitamin - solskyddande • Betakaroten (provitamin till A) • A-vitaminsyra - på rynkor • D-vitamin - för fukt och läkning • E-vitamin - fenomenal på brännskador och sår • Fleromättade fettsyror ("F-vitamin") Solskydd Flera vitaminer och provitaminer kan påförda utvärtes skydda mot UV-ljus, andra kan öka eller minska pigmentbildningen. |
||
|
|
||
| Mat och dryck | Många livsmedel är idag så
utarmade att Livsmedelsverket har gett generella tillstånd
att "berika" hela grupper av dem, vilket görs
på grund av folkhälsorisker (jod i salt)
eller när så mycket näringsämnen
gått förlorade i livsmedelsberedningen att
de måste ersättas med konstgjorda:
A-vitamin och D-vitamin
i matoljor, C-vitamin
i saft, juice och fruktsoppor (sic), en lång rad
vitaminer och mineraler i sädprodukter som vällingar,
flingor, mjöl och pasta. Margarin
måste tillsättas A- och D-vitamin. Inget tvivel om saken: Vitaminer gör mest nytta inifrån, och hur man än vrider och vänder på saken så är grunden för hälsa och yttre skönhet riktig, gammaldags mat. Alla sanningar om lever, spenat och fullkornsbröd gäller, utom för • livsmedelsindustrin, som blir gladare ju lägre de officiellt "rekommenderade dagsintagen" sätts. Om behovet anses vara litet, framstår ju nämligen inte deras utarmade produkter som dåliga. • läkemedelsindustrin, som blir gladare ju högre dagsbehovet antas vara. Skulle det visa sig att vi inte får i oss vad vi behöver med maten - mycket troligt om man lever på färdigmat - kan de ju nämligen sälja det till oss i pillerform i stället. |
|
| Invärtes bruk | De kända och namngivna vitaminämnena deltar i ett komplicerat samspel i kroppen där de bygger upp varandra och påverkar varandras upptagning, bildning, lagring och utsöndring. Vitaminterapi är därför ett trubbigt verktyg - som att spela en symfoni med fem toner och tre instrument - men dock ett verktyg. | |
|
Giftighet
|
Vid industriell
framställning är risken för att genmanipulerade
råvaror ska ingå särskilt stor när
amerikansk soja eller
majs varit råvara
eller inblandade i jäsningsprocesserna. Det gäller
t. ex. lecitin och E-vitamin
ur soja och C-vitamin,
B2 och B12 som framställs genom jäsning med
majs. Detta kan eller vill importörer inte alltid
veta något om, bland annat därför att
man i länder som tillåter genmanipulering (t
ex USA, Frankrike, Spanien) inte skiljer genförändrade
grödor från andra • Vattenlösliga vitaminer lagras endast kort tid i kroppen och måste tillföras kontinuerligt; överskott går ut med urinen. Den främsta giftrisken består i att höga doser av enstaka B-vitaminer tämligen snabbt kan ge en relativ brist på ett eller flera av de övriga. Varning särskilt för billiga B-vitaminblandningar där tabletterna innehåller 50 mg eller 50 ug av allt - som att baka bröd av 1 dl mjöl, 1 dl jäst och och 1 dl fänkål. • Fettlösliga vitaminer absorberas i tunntarmen tillsammans med matens fett och lagras sedan, huvudsakligen i levern. Ansamlingen gör att de kan få en direkt gifteffekt, men verklig risk för rimligt friska vuxna föreligger först vid långvarigt intag (månader) av mycket höga doser. |
|
|
|
||
|
• Litteratur:
Se t ex Antczak och Antczak (2001), Bergmark (1983),
Bolin och Gustaver (1960), Elkington och Hailes (2000),
Meyer (1952), Nilsson och Peterson (1998), Steinman
och Epstein (1995). Som kosttillskott: Davis (1977), Davis (1978), Mindell (1989), Nationalencyklopedins ordbok
(1995), Okholm (1989), Rosenberg och Feldzamen (1975),
Wilhelmsson (2003). Vitaminer en modesak: Svenska Röda
Korsets medicinska uppslagsbok (Stockholm, 1936).
|
||
|
|
||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
||
