Shenet
Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem
Vatten - Historia

Vattenhistoria


Vattnet är ett farligt gift, vilket omger Visby stift.
(Falstaff, fakir: ABC, eller En var och en sin egen professor, 1894)

Vi förknippar vatten med renlighet och renlighet med hälsa men så har det inte alltid varit - se bara badhistoriken. Vatten gav inte hälsa för att det gjorde rent, det skötte svetten om, utan för att det skyddade mot onda makter. Man behövde alltså inte stort mer än en vigvattensflaska för att hålla sig kurant. Blötare än så betraktade bildade européer långt in på 1700-talet som direkt skadligt. För enkelt folk var i princip allt vatten farligt. Det behärskades av Makterna, tog sig in i kroppsöppningarna och kunde till och med få kroppen att ruttna inifrån.

Skapande vatten

Bibeln Nästan alla skapelseberättelser inbegriper vatten. Bibeln innehåller förvirrande nog två. I den första och äldre versionen gör Gud himmel och jord, och där finns varken buske eller ört eftersom Gud inte har låtit det regna, men en dimma stiger upp från jorden och vattnar marken. I den andra och yngre versionen finns vattnet med från början: "I begynnelsen skapade Gud himmel och jord ... Och Guds ande svävade över vattnet". I vattnet skapar Gud sedan himlen som ett fäste för att skilja vattnet därunder från vattnet däröver.
Babylonien I landet kring Eufrat och Tigris fanns i begynnelsen bara gudar: sötvattnets gud Apu och havsvattnets gudinna Tiamat. Några generationer senare uppstår Marduk, Babylons stadsgud, som sliter havsgudinnan itu så att det uppstår ett stort vattenkaos. Ur detta urhav ordnar Marduk himmel, jord och hav.
Från Mesopotamien är också den äldsta kända översvämningshistorien, från 2000-talet f. Kr. och trolig källa till Bibelns, som skrevs ner någon gång kring 600 f. Kr. I alla världsdelar finns liknande historier om våldsamma regn som leder till en stor översvämning. Alla människor drunknar utom några få och till slut dyker det upp en fågel och ger tecken på att en ny värld börjat växa.
Grekland

Grekerna övertog Babyloniens skapelsemyt och formade om den på 700-talet f. Kr: I begynnelsen fanns bara det stora gapet Kaos. Ur detta uppstår Gaia (jorden) som föder resten av universum, först Uranus (himlen) med vilken hon avlar bl. a. titanen Okeanos (havet). Okeanos är urvattnet och morbror och farbror till alla senare gudar och har dessutom 6.000 egna barn - väsendena i jordens alla källor, floder, sjöar och hav. De älvlika vattennymferna hörde till de ofarligare: Källornas och flodernas najader kunde bota och sia och havens nereider som red på delfiner var hovdamer hos Poseidons hustru. De beblandade sig gärna med dödliga män, som nereiden Thetis som blev mor till Akilles. Andra väsen var farliga för människan: Det flerhövdade monstret Hydra som besegrades av Herkules levde i en källa. I haven fanns halvkvinnor som lockade sjömän i fara, t. ex. sirener (hälften kvinna, hälften fågel) och sjöjungfrur (hälften kvinna, hälften fisk). Sjöjungfrun Afrodite, "född av skum", beskyddade fukt och växtlighet och i sin romerska form Venus också kärlek.
När Gaias sonson Zeus besegrat titanerna ersattes Okeanus med en av Zeus bröder, Poseidon (Neptunus), jordbävaren och stormherren som styr över ebb och flod, vräker fram nya öar med sin treudd och kräver böner och offer av seglarna. En av hans söner är sjörövarnas gud Triton som kan lugna havet genom att blåsa i en snäcka och som är stamfader till tritonerna (hälften man, hälften fisk).
Men det är gudarnas högste Zeus själv som låter floden komma i den grekiska varianten av syndaflod. Noah motsvaras av kusinbarnet Deukalion, som varnas i tid av sin far Prometheus. Tillsammans bygger de ett skepp som efter nio dagar strandar på berget Parnassos. Därifrån tar sig Deukalion och hans hustru Pyrrha till oraklet i Delfi, som ger dem rådet att kasta stenar omkring sig. Ur stenarna uppstår människorna och ur slammet däromkring djuren.

Östasien
Katsushika Hokusai:
Under vågen utanför Kanagawa (ca 1830)
Tibet
Tibets vattendrag befolkas av nagas. Till dem offras fortfarande de mandalor som byggs upp med sådan möda av olikfärgad sand.
Japan
Otaliga japanska folksagor handlar om hemliga sjöar. När män hittar dem av en tillfällighet blir de nerbjudna i vattenvärlden och får skåda de härligaste ting och möta sköna vattenkvinnor som skänker dem magiska gåvor. För kvinnor blir äventyret inte lika idylliskt. Det brukar börja med att de möter ormgudar i vattnet och sluta med att kvinnorna försvinner för alltid. Antropologer tolkar sådana sagor som sedeberättelser om vem som får röra sig fritt och vem som ska hålla sig hemma. Antagligen är de ekon av äldre tiders offer av unga kvinnor till vattengudar i risodlingarna. En rest av offret finns kvar i föreställningen att miko, dagens kvinnliga schamaner, "skänker sitt liv" åt sina speciella skyddsgudar vattenormarna.
Kina
Kina har också haft sin mytiska översvämning. Hjälten är en historisk person, den första dynastins förste kejsare som ska ha levt omkring 2000 f. Kr. Översvämningen hade varat i över hundra år och tvingat folk att bo i grottor och trädtoppar när Yu tog sig före att avleda de nio floderna ut till de fyra haven och sedan rensa upp och fördjupa diken och kanaler till floden. "Om inte Yu hade varit hade vi varit fiskar", säger man i Kina, där hela riskulturen bygger konsten att dämma vatten.
Norden
o
Ernst Josephson: Strömkarl (1884)
(Nationalmuseum, Stockholm)
I de isländska sagorna får världsträdet Yggdrasil och människorna som bebor det näring från tre källor:
• Urds brunn i asarnas land ger världen värme och människorna fysisk styrka. Här sitter de tre nornorna Urd, Verdandi och Skuld och tvinnar varje människas livstråd.
• Källan Vergelmer i rimtursarnas (frostjättarnas) land ger världen köld och människorna uthållighet och motståndskraft. Här bildas ont vatten när ormen Nidhögg gnager på världsträdets rötter.
• Mimers brunn i jättarnas land ger världen vishet och människorna skaparkraft. Allt förr, nu och sedan kan ses i det bottenlösa djupet. En dag kommer Mimer att dödas och brunnen att sina. Då står undergången Ragnarök för dörren och varar tills vattnet stiger igen.
Många makter har hållit till i svenska vatten. Insjöarna beboddes av manliga väktare och haven av kvinnliga; båda lockade till sig människor och belönade och bestraffade dem för vad de gjort i och med vattnet. I källvattnen fanns underjordiska väsen och i regnvattnet himmelska.
Den ende vattenväktare som fortfarande är någorlunda bekant är väl näcken, även kallad strömkarlen, forskarlen och bäckahästen, som en gång var Forsarnas Herre men idag inte mycket mer än en trånande speleman. Den utvecklingen är enligt folklivsforskare ett resultat av mer eller mindre medvetet kyrkoarbete sedan 1500-talet. Den kristna förklaringen var att näcken var en nedstörtad ängel som dömts att intill domedag försöka förleda människorna med syndig och okristlig musik.

Särskilda vatten

Använt vatten Makterna förtörnades lätt om man hanterade sitt vardagsvatten fel, t. ex. hällde ut använt eller överblivet vatten utan att spotta tre gånger först. Badvattnet från julbadet hälldes inte ut förrän dagen därpå och då i någon håla norr om huset. Ett typiskt straff för den som skadat någon vätte, tomte eller nisse genom att hälla ut kokhett vatten utan att varna var röda flammiga eksem på händer, armar och överkropp.
Stillastående vatten Stillastående vatten har alltid och överallt varit en särskild riskfaktor. I motsats till rinnande vatten saknade det kraft och kunde t. ex. inte hejda pest. Dammar, diken och vattenpussar var farliga att gå över och skulle helst fyllas med jord. Sparat vatten kunde vara livsfarligt. Från Frankrike 1759 berättas följande:
 
En sjöman föll död ner medan han korkade upp en tunna havsvatten när kungens proviantskepp Le Chameau avlöpte från hamnen i Rochefort; sex av hans kamrater som befann sig en bit därifrån slogs ner, plågade av kramper, och förlorade medvetandet; skeppsläkaren, som hade skyndat till deras hjälp, upplevde samma symptom; den döde mannen blödde från mun, näsa, öron; hans svarta och svullna lik bröts ner så snabbt att det var omöjligt att öppna det.
  Det finns en del goda rationella skäl för en sådan fruktan eftersom smutsigt vatten har spridit smittor som tyfus, difteri och dysenteri. Pest gick i Sverige till 1700-talet, kolera till 1800-talet, och varje gång tittade man misstänksamt på grannen och höll sig på avstånd från utsocknes. Många outsiders har lynchats efter rykten om förgiftade brunnar.
Årets vatten • 2 februari: Kyndelsmäss, på de flesta håll i Sverige räknat som midvinternatt, var en märklig dag - då möglade allt som tvättades.
• Februari-april: Under den 40 dagar långa fastan (som kan inträffa när som helst i februari-april) jäste däremot vattnet farligt. Det var särskilt riskabelt att dricka vattnet utomhus. Säkrast var att ta in det i huset och låta stå en stund.
• Mars-april: För bak och brygd är inget vatten hållbarare än det i mars och april, berättar Olaus Magnus 1555. Använder man sådant vintervatten möglar aldrig brödet och surnar inte drycken; öl som görs av det håller sig i 10-20 år och kan användas som läkemedel.
• Juli-augusti: Under rötmånaden i juli-augusti jäste allt precis som under fastan men värre; rötmånadsvattnet var årets sämsta.
• 12-13 december: En mycket fruktad natt var årets mörkaste, som före kalenderreformen 1752 inföll på Lucianatten. Då var alla makter lösa och fyllde källor och brunnar med rött blodvin som gjorde en galen. Vem vågade testa?
• 24-25 december: Samma sak hände kl 12 på julaftonaftonsnatten men av det vattnet blev man blind.
• 26 december: På Staffansdagen annandag jul var däremot vattnet extra kraftgivande, särskilt för hästar, som skulle vattnas i en men helst tre olika bäckar eller källor en bit hemifrån. Särskilt i södra och västra Sverige kappred man mellan dessa vatten i Staffansritt med många glada upptåg. Vattnade man sina fålar ordentligt fick de extra styrka hela året och skörden blev god; det såg hästarnas skyddspatron Staffan till. Här har vi alltså ursprunget till sången om Staffan stalledräng som "vattnar sina fålar fem".
Skäggvatten Ett sjukdomsalstrande vatten var det jämtländska skäggvattnet. Man fick i sig det om man råkade dricka ur en bäck där vintergubben just hade rakat sig och solen dessförinnan inte hade lyst på vattnet. Efter det började det växa hår invärtes, vilket märktes på att det kliade i magen och kittlade i halsen och på att man var konstant hungrig. Enda boten mot sådan inludenhet var att laxera sig och sedan äta pälsmaskar som åt upp håret inne i kroppen.
Trögvatten Trögvatten var vatten som vittrorna badat sina barn i. Råkade man dricka sådant - och det var lätt hänt för man visste aldrig var det fanns - fick man stela muskler, som kunde botas med enris- och kamferliniment. Mycket värre var om man råkade få en droppe trögvatten i ögat. Då blev man omedelbart blind för resten av livet.
Kulvatten Kulvatten däremot var ett verkligt starkvatten. Bara en visman kunde tillreda det. Till att börja med stöpte han under läsande av många formler en kula. Denna sköts sedan in i sydsidan på tre olika myrstackar. En torsdagkväll i nedan kokades sedan kulan i vatten. Med sådant kulvatten blev salvor och andra medikamenter extra verkningsfulla.
Rädslovatten Läkeråd från rysk folkmedicin: En kvinna har en flaska vatten runt halsen under samlag där båda får orgasm samtidigt. Vattnet ges klunkvis då och då under dagen till epileptiker och hysteriska unga flickor.
Vigt vatten
Heligt vatten tvättar inte kroppen utan själen. Särskilt viktig har reningen varit inför möten med det gudomliga, t. ex. före religiösa ritualer, innan man beger sig in i en helgedom och inför möten med den andra världen. Dopet, ursprungligen ett verkligt bad eller dopp i naturens vattendrag, är känt från snart sagt alla tider och platser, t. ex. forntidens Egypten, Mellanöstern, Grekland och Japan. I Indien badar man fortfarande i Ganges.
Den kristna kyrkans strid mot hednisk vattenkult fick ofta inskränkas till nyinvigning och omdöpning. I Sverige kunde t. ex. Odins brunn bli Sankt Nikolai källa, varefter samma folkliga ritualer fortsatte med kristna förtecken. Kyrkan uteslöt tidigt naturens egna vattendrag och fastslog att endast vatten exorciserat och invigt av en präst kunde äga helighet. Vigningen fungerar som religiös revirmärkning och överför gudomlig kraft till vattnet på samma sätt som när olja invigs till smörjelseolja. Verkligt heligt vatten, vigvatten, fanns bara inne i kyrkobyggnaden. Det omgärdades i folktron av många magiska föreställningar. Vigvatten som pojkar döpts i i sades vara verksamt för kvinnor medan det som flickor döpts i verkade på män. På lantligt håll i Sverige har man in på 1900-talet ansett att vatten från dopfunten stänkt på en byggnad gör den obrännbar. Inga uppgifter finns om att detta någonsin prövats.
Regnvatten I Sverige har regnvatten som samlats i gropar på jordfasta stenar använts som läkemedel särskilt för hudsjukdomar. Än idag svär folk på att sådant vatten fungerar mot vårtor. Regnvatten sägs också vara det bästa till hårtvätt och bästa sättet att få vackert hår sades förr vara att gå barhuvad i regn. Från Småland berättas att flickorna sprang ut barhuvade om det regnade på Valborg, ropande: Maj maj måne, ge mej långt hår! Det fungerade säkert, eftersom det ofta var den enda tvätt håret fick.
Dagg
Men inget vatten har gått upp mot dagg, enligt romaren Plinius "ett sannskyldigt apotek, en gåva från himlen för ögon, bölder och inälvor". Under antiken ansågs den bestå av månstrålar eller av de tårar som morgonrodnadens gudinna Eos (romarnas Aurora) grät över sin döde son. I Rom var den också himmelshärskaren Jupiters sperma.
För kelterna var daggen det heligaste av alla vatten. Hos batek negritofolket i Malaysia består gudarnas blod av dagg. I Mexiko kom den heligaste daggen från peyotle-kaktusen, i Kina från ett livsträd som växte på ett heligt berg. I båda länderna, liksom i Grekland, fanns en mycket likartad Fågel Fenix som var sinnebilden av ädelmod eftersom den levde enbart på dagg utan att skada något levande.
För de gammaltestamentliga hebréerna, luttrade av ökenvandringar, var dagg alltid en god sak. Herren "välsignar landet med dagg" och konungens nåd är "såsom daggen på gräset". Frånvaro av dagg är något hotfullt - "varken dagg eller regn skall falla". I judisk kabbalism kom dagg att symbolisera återuppståndelse - den nya gryende dagen med färsk dagg.
I Nya Testamentet nämns ingen dagg men i den kristna kyrkan fann man snart att den var en god bild av den helige andes gåva - vederkvickelse till de uttorkade själarna.
För alkemisterna var majdaggen himmelsk (Ros coelestis) och en sinnebild av utvecklingen mot de vises sten. Särskilt dropparna i daggkåpans blad (Coagulum mercuri) ansågs i Europa ha stark magisk kraft.
Pingstdagg Också i svensk folktro har dagg gällt för att vara ett ytterst kraftfullt vatten. Från Jämtland i slutet av 1800-talet berättas hur gamlingar gav sig ut i markerna dimmiga försommarmorgnar och letade upp daggkåpor och drack dropparna på stället. Pingstdagg var extra värdefull. Den bildades inte varje pingst och insamlingen var besvärlig också i övrigt: Man gick från daggkåpa till daggkåpa och sög upp dropparna med en tygbit. När tyget var genomblött och gult av frömjöl lades det i brännvin och kramades ur noggrant. Sådant brännvin verkade kraftfullt mot det mesta, inklusive - förstås, eftersom vätskan var gul - gulsot. Daggen kunde också blandas med lika delar konjak, av vilket man tog 9 droppar 3 gånger dagligen i 3 dagar.
Midsommardagg Midsommardagg hade också mycket kraft. Pålagd på huden botade den klåda, utslag och sår och som tvättmedel hjälpte den mot fotsvett och skänkte ansiktet skönhet. Den gav barn hälsa och gamla styrka. Given till korna befrämjade den mjölkgivning och ilagd i bössan gjorde den skytten ofelbart träffsäker. Inget jäsmedel var bättre än midsommardagg, kallad midsommarjäst eller johannesjäst. Jäskraften kom, antog man, av samma jästmateria som fanns i ovädersregn och som gjorde att vattenmängden vid en översvämning kunde bli långt större än nederbörden. Denna växtkraft kunde manifestera sig oväntat i vilket vatten som helst - ett halvfyllt glas vatten kunde växa till överfullt på ett par minuter - men på midsommarnatten var den garanterad.
Midsommardaggens växtkraft kunde också tas ifrån en. Ville man förstöra grannens skörd, göra hans foder kraftlöst eller få hans kor att sina tog man midsommardagg från hans åker. Något liknande var en realitet på franska landsbygden ännu kring förra sekelskiftet: man "drog dagg" första natten i maj, lade trasan på spenarna först på grannens kor och sedan på sina egna och se: grannens kor sinade och de egna mjölkade dubbelt.
Midsommardagg skulle insamlas natten mellan midsommarafton och midsommardag:
 
Linnedukar utbredas på marken efter solnedgången midsommarsafton och få ligga kvar till soluppgången följande morgon, då de urvridas och vattnet uppsamlas i en skål eller annat kärl. ... Faller ingen dagg den nämnda natten, kan man även bruka källvatten, som är hämtat vid soluppgången midsommardagen.
  I Småland kunde man få bra jäst
 
om man tigandes och fastandes samlade upp daggen på gräset en torsdagsmorgon mellan gamla och nya midsommar (gamla midsommar var en vecka före den nya).
  Låg någon sjuk hemma lade man ut lakan, helst på kyrkogården, och lät det suga upp daggen. Det blöta lakanet lindades sedan om den sjuke. Man kunde också dra dagg genom att gå naken med ett lakan släpande efter sig. Från många trakter i Sverige berättas hur folk gav sig ut på midsommarnatten och vältrade sig nakna i det daggiga gräset för att förebygga och bota sjukdomar. Närmare utomhusbad än så kom man sällan på svensk landsbygd. Bad i källor och sjöar kunde oroa de osynliga som bodde där och ge klåda, sår och andra hudsjukdomar som bara vismän rådde på.
När diktaren Petrarca anlände till Köln en midsommarafton på 1300-talet fick han till sin förvåning se Rhens stränder fulla av unga flickor och kvinnor som tvättade sig ritualenligt i floden under det att de mumlade ord som han inte lyckades uppfatta. Efteråt fick han veta att ritualen förebyggde rynkor.
Majdagg Nästan samma scen beskrivs fem århundraden senare men då handlar det om engelsk majdagg, som enligt åskådaren var
 
... ansedd som det bästa morgonmedlet för huden av förra århundradets skönheter. Så de steg upp i ottan, och i högklackade skor struttade de ner till ängen längs den gamla avenyn med patricierhusen, doppade näsdukarna i maj-dagg och friskade upp de kinder som kvällen innan rodnat i kadriljen -  och så gick de hem, belåtna med att samvetsgrant ha gjort sin plikt. 
Kvällsdagg Kvällsdagg däremot var vådlig. Kvälls- och nattdimma sågs som rent giftiga av 1700-talets läkare. Alla ställen där fukt samlas, som våtmarker och havsstränder, var farliga att vistas på, eftersom fukten drev de sjukdomsframkallande dunsterna miasma nedåt mot jorden. Om kampen mot miasma och skräcken för vatten, se historik om rökelser och bad.
Kemiskt vatten Vatten betraktades som ett grundämne fram till 1783 då Lavoisier bevisade att rent vatten (H2O) består av syre och väte. Proportionerna - 89 % syre, 11 % väte - beräknades 1805.

Vattnets källor

Heliga källor Källor har dyrkats överallt och kanske särskilt av kelterna, som såg gudarnas och dödens värld uppenbarad i träd och vatten. Offer inklusive människooffer i källor och sjöar var vanliga. På Irland fanns Connlas källa, kringväxt av hasselbuskar vars nötter föll i vattnet och gav kunskap ungefär som Mimers brunn.
Från keltiska stammar övertog romarna både källor och vattengudar. Den kristna kyrkan fick sedan ägna avsevärd tid och energi åt att kristna och döpa om källor och resa kors eller bygga kyrkor över dem. Metoden var framgångsrik; mycket av vattenkulten inlemmades i kyrkan och gjordes till dess egen, t. ex. i form av pilgrimsresor till heliga källor. 1487 dömdes en dråpare i Solna att som bot göra en pilgrimsresa till källor i Vadstena, Örebro, Svinnegarn och Uppsala.
Ännu svårare blev uppgiften för den protestantiska kyrkan, som måste föra ett tvåfrontskrig mot både den hedniska och katolska vidskepelsen, som ju till och med uppmuntrade användningen av slagrutor, ett djävulens verktyg enligt Luther. Några kristet heliga källor som i Lourdes blev det alltså inte tal om efter reformationen utan fastmer om att riva kors, lägga igen källor och förbjuda menigheten att använda dem. Något båtade det väl, men ofta togs de upp igen av traktens folk. Vallfärderna fortsatte och källor hölls för heliga i Sverige ända in på 1900-talet.
Konstiga vatten Källor var redan i sig något märkligt och magiskt. De antogs springa fram där starka krafter varit i rörelse och dramatiska saker hänt - mord, våldtäkter, uppenbarelser av jättar, troll och helgon. Särskild kraft hade vatten som rann i ovanliga former, som när två bäckar rann ihop till en. I sådana vatten kunde vismän och viskvinnor bota sjukdomar, t. ex. så här: Den sjuke satte sig i bäckens Y med ryggen vänd medströms. Den vise tog den sjukes vänstra sko och hällde vatten från var och en av bäckarna över huvudet på honom. Sist hälldes en sko vatten från där bäckarna gick ihop, och lästes ramsan: "Rinn nu bort med detta vatten, förbli så kvar till domedagsnatten."
Underjordiska källor Från samma trakt i Jämtland berättade en man född 1860 att underjordiska bäckar som hördes uppe på marken ansågs ha särskild magisk kraft. Bara vismän kunde hämta det på rätt sätt (under absolut tystnad, en torsdagkväll, efter solnedgången, när månen var i avtagande).
Så här hittade man källådror i Rom:
 
För att ta reda på var dessa underjordiska källor finns, skall man strax före soluppgången lägga sig på den plats där man söker vatten, lägga hakan mot marken, ge den stöd och se ut över landskapet. (...) Upptäcker man då på något ställe ångor som ringlande stiger upp mot skyn börjar man gräva där.
  Författaren Vitruvius visste vad han talade om. Han var ingenjören bakom Roms första akvedukter, som gav antikens romare förstklassigt vatten i en mängd som staden inte nådde upp till igen förrän på 1970-talet. Olaus Magnus som hade läst många antika författare formulerade det så här 1555:
När solen blir synlig, låter också de sakförståndiga sina blickar vandra över terrängen, ivrigt undersökande, och när de får se en tät svärm av ytterst små flugor sväva över marken utlovar de gladeligen att man här lätt ska finna vad man söker. Ännu ett annat märke är, om man ser en svag rök eller imma som en pelare höja sig ur jorden; lika högt som den stiger upp i rymden, lika djupt nere ligger då ådrorna dolda...
  Det främsta tecknet på en källåder var frodigare växtlighet - grönare örter, resligare träd och frodigare säv, vide, björnbär, asp och vass. Olaus Magnus beskriver också det urgamla ulltricket: Vid solnedgången lägger man torr ull på marken och täcker med en lerskål; finns det vatten i närheten kommer ullen att vara våt på morgonen. Metoden var så vedertagen redan på Gamla Testamentets tid att Gideon använde den för att pröva Gud:
 

Och Gideon sa till Gud:
- Om du verkligen vill frälsa Israel genom min hand så som du har lovat, så se nu här: Jag lägger denna avklippta ull på tröskplatsen. Om det kommer dagg bara på ullen medan marken omkring förblir torr, då vet jag att du ska frälsa Israel genom min hand så som du har lovat.
Och det skedde, ty morgonen därpå när han kramade ur ullen kunde han pressa ur den så mycket dagg att en hel skål blev full med vatten. Men Gideon sa till Gud:
- Bli nu inte vred på mig när jag talar ännu en enda gång. Låt mig få försöka bara en gång till med ullen: Gör nu så att bara ullen förblir torr medan det kommer dagg överallt på resten av marken.
Och Gud gjorde så den natten. Bara ullen var torr men överallt på resten av marken hade det blivit dagg.

Rinnande vatten
Rinnande vatten hade särskild kraft; pest och onda amdar kunde t. ex. inte ta sig över det. Om man blev besatt kunde man alltså göra sig av med fanskapet genom att gå över en bäck eller å. Idag fungerar det i alla fall spårhundar. I sådana kraftfulla vatten fanns naturligtvis också fara och därför krävdes en ramsa eller ett offer när man passerade dem, vilket man ytterst ogärna gjorde efter solens nedgång. Sydrinnande var minst farliga och i allmänhet också läkande, t. ex. för hudsjukdomar. Olaus Magnus förklarar:
 

... det vatten som flyter mot öster och söder är välsmakande och genomskinligt samt för sin mjukhet synnerligen hälsosamt. De källor som rinner mot norr och väster prövas vara alltför kalla och därjämte olämpliga till dryck på grund av vattnets hårdhet och grumlighet.

Norrinnande vatten De hippokratiska läkarna i Grekland, specialister på vattenkurer, menade att vatten som rann mot norr eller öster var särskilt kraftfullt. I hela Sverige har norrinnande däremot betraktats som farligt; det gick ju åt det håll där de onda makterna hörde hemma. Till norrinnande källor begav man sig inte gärna. Å andra sidan kunde norrvatten också dra till sig ont, så om en norrinnande källa visade säkra tecken på att vara en läkekälla - ovanligt läge, rödfärgade väggar (järn), en speciell unken lukt (svavel) - kunde man gå dit för att skicka sjukdom tillbaka dit där den hörde hemma -
 
till en by där ingen bor, till en sjö där ingen ror.
  Allt möjligt ont från barns kikhosta till åldringars reumatism kunde skickas bort mot norr. Barn med engelska sjukan kunde få en påse med nio örter att bära kring halsen som efter nio dagar kastades i vattnet. En ritual mot värk kunde gå till på följande sätt: Tre kvällar i rad när månen var i avtagande gick man till en norrinnande bäck. Man lät månljuset träffa handflatan och strök sedan med den tre gånger över den onda kroppsdelen. För varje gång doppade man handen i bäcken och läste: "Jag tvår mig ren från all värk och flen."
Också till en del läkemedel kunde kräva norrinnande vatten. Ännu på 30-talet gick en man omkring i Växjö och sålde vatten från en norrinnande källa.
Offerkällor Offerkällorna skulle helst rinna mot norr. Vattnet kunde vara bättre eller sämre för olika syften. Särskilda skabbkällor och vårtkällor har varit vanliga. Till dem skulle man t. ex. gå under tystnad vid tre tillfällen och doppa vårtan i vattnet eller tvätta sig i en söndagsmorgon innan solen gått upp. En del källor tvättade rent bara man blötlade något i dem, andra gav styrka om man drack det, ytterligare andra visade framtiden eller uppfyllde ens önskningar om man offrade något.
Inga underverk inträffade dock om man stötte sig med det väsen som skyddade källan. Då kunde vattnet sina, bli overksamt eller giftigt och rået eller någon annan slå en med sjukdom, galenskap eller olycka. Det säkraste var att göra på hävdvunnet sätt. Innan man drack eller tog vatten varnade man, t. ex. genom att spotta tre gånger, och bad om lov genom att uttala någon ramsa. Man låg inte ner och sörplade i sig utan drack tre klunkar ur handen eller tre glas, inte mer och inte mindre. Efteråt tackade man och offrade ett kors, ett mynt, en nål eller vad som helst av metall. Rörde man andras offergåvor fick man samma onda som offren gjorts för. (Ja, hur har det egentligen gått för de arkeologer som fiskat upp tusentals mynt ur svenska offerkällor...?)
Att spotta var vanligen rätt; däremot pinkade man aldrig i en källa. Detta tabu formuleras redan av Hesiodos, en grekisk sångare samtidig med Homeros (700-talet f. Kr.). Till de umgängesregler med vatten han räknar upp för sin son hör:
 
Kasta inte ditt vatten vänd mot solen eller i källan eller i rinnande vatten. Gå inte över en flod eller en bäck utan att först tvätta händerna i vattnet.
Trefaldighetskällor I Sverige visar ortsnamn på -vi att där funnits en offerkälla: Medevi, Frövi, Ullevi. Kring dem samlades byarna en eller ett par gånger på våren. Vanligast var trefaldighetsafton som var lördagen före trefaldighetssöndagen någon gång från mitten av maj till mitten av juni. Den inträffar åtta veckor efter påsk och har därför ofta fullmåne. Söder om Östergötland - Närke - Värmland samlades man ofta på midsommarafton. På sina ställen skedde samlingen redan vid Valborg sista april.
Inför trefaldighetskvällen skurades källan, kantades med granris och lövpryddes. Gästerna anlände i procession och plockade fram mat och dryck, drack av vattnet ("drack märg i benen"), doppade sig, smorde sig med lera, slängde i ett träkors som spådde hur lång tid man hade kvar att leva eller offrade en slant och önskade sig något. Det lektes, spelades och dansades. På större orter utvecklades samlingarna till rena nöjesfälten. Vid Svinnegarns källa utanför Enköping, använd sedan hednatid då den hört till Uppsala tempel, trängdes på 1800-talet tusentals människor bland marknadsstånden varje år och på 1920-talet var självaste ärkebiskopen där.
Sekällor Spåkällor har använts i hela Europa in i vår tid, trots att redan påven Gregorius III på 730-talet förbjöd alla kristna att spå sig i källor. I viss mån kunde alla källor spå, eftersom en plötsligt sinande källa var ett säkert järtecken på kommande katastrofer. De särskilda spåkällorna kallades sekällor i Norden och visade sådant som årets väder och bortsprungna kreatur. Säkra tecken på en sekälla var att vattnet rann åt sydost direkt ur bergfoten så rikligt att en person inte kunde dricka upp det och att vattnet var kallt året runt men aldrig fick is - i en sådan källa kunde man spå även på nyårsnatten.
Efter landets kristnande besöktes sekällorna vid stora kyrkhelger som jul, påsk och pingst, men överlägset bäst förblev midsommarnatten. Bara genom att gå motsols kring en källa kunde man få se sin tillkommande i den, eller så gick man motsols tre gånger kring gårdshuset och sedan till källan och tittade efter, eller tog med sig ett lyse och lyste ner i en norrinnande källa. Reglerna om tidpunkt och tillvägagångssätt var detaljerade, för inte bara i Sverige utan i hela världen har det varit farligt att spegla sig i vatten. Onda väsen kunde dra ner ens bild (själ) i djupet. Man märkte det inte när det skedde utan förstod det först när man började tyna bort.
Dricka brunn

På 1500-talet blev källor populära vallfartsorter för sjuklingar och århundradet därpå slog vatten igenom som tidens stora medicinska upptäckt, nu laddad med kemisk kraft istället för magisk. Källorna i Spa i nuvarande Belgien var välbesökta redan på 1500-talet. I mitten av 1600-talet när drottning Kristina var där hade staden blivit en mötesplats för Europas alla kungligheter. Peter den store var förtjust efter sitt besök 1717, en månadslång frossarfest i mineralvatten, vin och mat. Det var annat än Karlsbad som han skrivit hem om några år tidigare:

 
Denna plats är lika munter som ett fängelse. Den är belägen mellan två så höga berg att det är med knapp nöd man ser en skymt av solen. Det värsta av allt är att det inte finns något gott öl här... Gud vare tack att jag mår bra fast vattnet jag dricker kommer magen att svälla ty man vattnar oss som hästar...
 

Pionjär för brunnsvatten i Sverige var läkaren Urban Hiärne, som hittade och 1682 lanserade Medevi brunn i Östergötland, där flera källor använts sedan hednisk tid och senare heliggjorts av Vadstena kloster. Nu visade de sig vara också vetenskapligt korrekta. I Medevi som på andra ställen åsåg lokalbefolkningen exploateringen med fasa, för nu skulle kraften gå ur källan - de tog betalt för vattnet. Men hälsobrunnarna var upptäckta och i mitten av 1700-talet fanns 300 brunnsorter i Sverige där man kunde dricka, bada och umgås. Ramlösa hade i mitten av 1800-talet till och med ett kasino, precis som i det flotta Baden-Baden. Båda förebådade havskuranstalterna som i slutet av 1800-talet blev borgerskapets mötesplatser.
Olika kurorter specialiserade sig på olika sjukdomar beroende på vilka mineraler källorna var rika på, t. ex:
• Järn: Spa (Belgien), Porla, Medevi, Ronneby (Sverige)
• Kolsyra (kolsyrebad): Nauheim (Tyskland), Marienbad, Karlsbad (Tjeckien)
• Alkalier som natriumbikarbonat: Spa (Belgien), Vichy (Frankrike), Ems, Selters (Tyskland), Ramlösa (Sverige)
• Glaubersalt: Marienbad, Karlsbad (Tjeckien)
Koksalt: Baden-Baden, Nauheim, Selters (Tyskland)
Epsomsalt: Epsom (England)
Svavel: Aachen (Tyskland)

Vatten på flaska Urban Hiärne hade stränga krav på källorna, bland annat:
• Källan - inte nära havet, högt liggande men med vattnet kommande djupt ifrån, utlopp åt öster, ren och ogrumlad botten, utan grodor, iglar och andra smådjur, inte ombyggd till brunn.
• Vattnet - glittrande och "kvickt", höll sig länge i flaskor utan att grumlas, naturligt kolsyrat, luktade svavel, smakade järn, olika under olika tider på året, kunde drickas i "rätt stora mängder" utan att ge magbesvär och botade sjukdomar som vanliga läkemedel inte klarade, t. ex. gikt och reumatism.
Inte många av dessa krav uppfylldes av de buteljerade Spavatten, Vichyvatten, Seltervatten, Sodavatten, Luftsyrevatten och otaliga andra konstgjorda vatten som dök upp kring sekelskiftet 1800. Apotekare-Societeten dömde ut de flesta som undermåliga och bildade till slut 1875 Apotekarnes Mineralvattens Aktiebolag för att garantera kvaliteten åtminstone på det som såldes på apoteken. Ett par årtionden senare när det blev dags för nästa nyhet, kolsyrad läsk, dominerade bolaget redan den svenska marknaden. Apotekarnes existerar fortfarande som varumärke.
Kurer som tog fasta mer på vattnets kvantitet än kvalitet förekom redan i Kina före vår tideräkning. Den kanske första europeiska presenterades 1548 av en doktor Strobelberger: Drick två liter vatten om dagen och utöka undan för undan till tio. Den senaste kuren som botar det mesta är från början av 2000-talet - se Vatten: Invärtes bruk.
Huden fylld av sitt fysiologiska vatten När dagens kosmetikafirmor talar för sina varor är vattnet i dem något alldeles utomordentligt extra. Följande är en helt autentisk text:
X-laboratorier, de verkliga hudexperterna, har analyserat vattensammansättningen som finns i cellerna och återskapat den genom Aquacellular™. Formulan, laddad med 16 essentiella ämnen, ser till att vatten hela tiden forslas till huden för att återfukta och hjälpa den att behålla sin idealiska fuktnivå. Eftersom vattnet som tillförs påminner så mycket om det som finns i överhuden absorberas det naturligt i huden. Tack vare detta vatten - rikt på fukttillförande ämnen, kalcium, mangan och zink - är huden fylld av sitt fysiologiska vatten.
Farmakopéerna - se under vatten vad som varit officinellt på svenska apotek.
Mer vatten Badhistoria
Litteratur: Se t ex Bergmark (1985), Blacker (1975), Classen, Howes och Synnott (1994), Corbin (1986), Croutier (1992), Ejdestam (1976), Forbes (1970), Foucault (1983), Gentz och Lindgren (1946), Grimberg volym 4 (1922), Harrison (2000), Henrikson (1992), Henrikson (2000), Henrikson och Tsu-yü (1992), Herodotos (2000), Hult (1991), Kennett (1976), Keyland (1989), af Klintberg (1986), Lindberg (1985), Lindberg (1986), Lindgren (1918), Magnus bok 2, 12, 13 (1976), Norlind (1925), Ovidius bok 1 (1969), Plinius bok 31 (1963), Schön (1996), Schön (2000), Tillhagen (1977), Tillhagen (1989), Tillhagen (1995), Tillhagen (1996), Verdier (1988).
• Citat: Bibelns skapelseberättelser: Gamla Testamentet: 1 Mosebok 1:1-6 för den äldre, 2:5-6 för den yngre. Bibelns översvämning: Gamla Testamentet: 1 Mosebok 7-9. En sjöman föll död ner...: Corbin (1986) som citerar Duhamer-DuMonceau: Moyens de conserver la santé des équipages (1759). Linnedukar utbredas..: Keyland (1989). ... om man tigandes...: Keyland (1989). ... ansedd som det bästa...: Corson (1972). Kasta inte ditt vatten...: Frisch (1961). För att ta reda på var dessa...: Webster (2005) som citerar Vitruvius "De architectura" från ca 30 f. Kr. När solen blir synlig...: Magnus 2:33 (1976). Och Gideon sade till Gud...: Gamla Testamentet: Domarboken 6:36-40. ... det vatten som flyter mot öster...: Magnus 2:33 (1976). Denna plats är lika munter...: Henry Troyat: Peter den store (Stockholm: Norstedt, 1995) citerar Peter den store i brev hem 1711.
• Artiklar: Vattenläke-konstens historia (Helsovännen 1888: 13, 14, 15, 16, 18, 20). Ulla Britt Ramklint: Forntida källor blev mondäna kurorter (Populär Historia 1:1992). Ingvar Svanberg och Håkan Tunón: Etnobiologi (Fataburen 1999). Lena Kättström Höök: Vattnets renande och läkande kraft: om hälsobrunnar, offerkällor och volontären Johan Lundin (Fataburen 2004).
Nätpublikationer: Projekt Runeberg: Cleve (1883): Kemiskt handlexikon (2008 06 14).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/ravaror/vattentrad.html
Datum: 2018 07 18 - Uppdaterad: 2010 09 13
Cookieinfo
Made with a Mac