Vatten
Vattenhistoria

Utgångspunkten för kilo- och litersystemet var att 1 liter vatten = 1 kilo vatten. Noggrannare än så behöver man inte vara till vardags:

H2O är inte vatten utan syre + väte, den vanligaste av alla kemiska föreningar. Viktproportionerna är ungefär 89 % syre och 11 % väte. De två är extremt svåra att skilja åt; vid en tempearatur på 3.000° lär man kunna dela upp en fjärdedel. Det som till vardags kallas vatten innehåller förutom syre och väte upplösta salter som ger karaktär åt olika sorters vatten:
Ytvatten
Vatten som ligger i dagen på jordytan.
Havsvatten innehåller mest mineralsalter av alla vatten, framför allt koksalt upp till 4 %.
Sjövatten och flodvatten har vanligen låga mineralhalter (mjukt) och därför fadd smak. Kan vara grumligt av lera och gulfärgat av förmultnade organiska ämnen från djur och växter. Nära bebyggelse kan det vara bakteriehaltigt av spillvatten.
Regnvatten och smältvatten är det naturliga vatten som till innehållet mest liknar destillerat vatten: förutom väte och syre (H2O) endast små mängder ammoniak, salpetersyra och mineralsalter som koksalt (3-5 gånger mer i västsvenskt regnatten än på östkusten), vilket gör det så gott som lukt- och smaklöst - avslaget. Däremot kan det samla på sig organiska ämnen och bakterier på sin väg.
Grundvatten
Vatten under jordytan, som drar till sig mineralsalter när det rinner genom jordlagren och får smak av dem, vanligen god. Samtidigt renas det och är på 6-7 m djup vanligen bakteriefritt. Inte gott i sumpmarker p.g.a. mycket organiska ämnen. 65 % av dricksvattnet i Europa är grundvatten.
Källvatten och brunnsvatten är grundvatten som träder i dagen naturligt (källa) eller med hjälp (brunn). Har smak och utseende av mineralerna det samlat på sig och som fälls ut när vattnet kommer till ytan. Vanligast är kalcium, magnesium och järn (se tabell nedan). Järn kan finnas löst i grundvattnet i mycket varierande mängder från nästan ingenting upp till några mg per liter på lerig mark, då det börjar ge besk och bläckig plåtsmak. När grundvattnet kommer i dagen och järnet får kontakt med syre, oxideras det och fälls ut i fast, olöslig fast - i källor syns det som orangebrun gyttjelik järnocka, på sanitetsporslin som bruna fläckar. "Källvatten" på flaska är ganska likt mineralvatten men mineralinnehållet behöver inte deklareras.
Mineralvatten har som käll- och brunnsvatten smak och färg av urlakade mineraler. Jämfört med forna tiders "surbrunnsvatten" från brunnsorterna innehåller dagens mineralvatten inte mycket järn; utfällningarna skulle grumla vattnet på ett icke säljande sätt. "Mineralvatten" på flaska måste vara tappat - inte pumpat - direkt från en underjordisk källa. Endast kolsyra får tillsättas. Mineralinnehållet får inte ändras och måste deklareras på flaskan. Källan ska också godkännas av en myndighet i landet. I Sverige finns tio godkända mineralvattenkällor, bland dem Ramlösa. De två andra klasserna av flaskvatten inom EU är "källvatten" (vattentäkten behöver inte godkännas av någon myndighet och mineralinnehållet behöver inte deklareras) och "bordsvatten" (får kolsyras, mineraliseras och smaksättas, kan göras på kranvatten lika väl som källvatten).
Hårt och mjukt grundvatten
Hårt vatten är naturligt förekommande källvatten och brunnsvatten (grundvatten) med mycket kalcium- och magnesiumsalter (kalciumkarbonat, magnesiumkarbonat) från berggrunden. Salterna ger vattnet god smak men bildar olösliga föreningar med fettsyrorna i tvål och såpa, som därav löddrar och rengör dåligt och mer tvättmedel krävs. De olösliga salterna lägger sig som en matt och smulig hinna på badkar, porslin, hud, hår och textilier, torkar ut dem och gör att de känns torra och sträva. I Sverige är vattnet hårt framför allt i Skåne och på Öland och Gotland. Recept på avhärdning nedan.
Mjukt vatten är typiskt för sjövatten, flodvatten och bäckvatten (ytvatten). Halterna av kalcium- och magnesiumsalter är låga. Bättre att tvätta i än hårt men har också sina nackdelar - avslagen och fadd smak, drar mineraler ur livsmedel vid kokning, kan lösa ut kemikalier från plaströr. Större delen av Sverige har mjukt vatten, mjukast i Norrland.

Svenskt kranvatten
Svenskt kranvatten är vid internationell jämförelse sensationellt rent och välsmakande. Ansvarig kontrollmyndighet för kommunalt vatten är Livsmedelsverket, som utfärdar föreskrifter och sätter gränsvärden som är tvingande lag. För privata brunnar ger Socialstyrelsen riktvärden som fungerar som rekommendationer.
• Kontrollerade ämnen: Gränsvärden för "otjänlig" och "tjänlig med anmärkning" finns för sex mikroorganismer (bl. a. kolibakterier), fyra egenskaper (lukt, smak, färg, grumlighet) och 30 kemikalier. De ämnen som kan utgöra problem i Sverige är radon, fluor, kväve och nitrat (för mycket) och kalcium (för lite).
Utfällt koppar från kopparledningar börjar synas på sanitetsporslin vid halten 2 mg per liter vatten. Spola ett tag, särskilt på morgonen, så att vatten som stått över natten rinner av.
Om ämnen som urlakas ur plaströr vet man inte mycket. Hit hör toluen (toluol, metylbensen; huvudämnet i bensin), xylen för vilka inga gränsvärden finns och bensen (i Sverige har hittats som mest 1 ug per liter, på gränsen till otjänligt). Strålningsvärdena är låga för svenskt vatten.
• Processkemikalier: I början av 1900-talet började kemikalier användas till vattenrening i Europa. Idag renas mer än hälften av det svenska dricksvattnet kemiskt. 36 ämnen är godkända som processkemikalier: elva för desinfektion (t. ex. klor och ammoniak), tio för fällning och koagulering (t. ex. aluminiumsulfat, som kan ge aluminiumrester i vattnet), tolv för pH-justering (t. ex. kalciumkarbonat, natriumkarbonat och kaliumkarbonat när vattnet är för surt, "aggressivt"; saltsyra och svavelsyra när det är för alkaliskt) samt tre för övriga ändamål (t. ex. aktivt kol för adsorption av blandat skräp).
Specialrenade vatten
"Vatten" kan för hemmakokaren, tvålmakaren och hobbyparfymören betyda allt från uppkokt kranvatten till destillerat apoteksvatten beroende på hur noggran man är och hur länge beredningen ska sparas.
Luftat vatten: Vatten får stå i öppet kärl några timmar. Det tar bort illaluktande gaser, som lukt av svavelväte när vattnet runnit genom lerig mark, men förändrar inte kvaliteten i övrigt.
Filtrerat vatten: Tungmetaller, kemikalier och ibland även bakterier filtreras bort med olika sorters kolfilter. Med omvänd osmos, där vattnet leds genom ett membran, kan också en del virus filtreras bort.
Kokt vatten: Bara ett uppkok duger inte. Regelrätt "kokt" och bakteriefritt är vattnet först efter 15 minuters kokning. "Dubbelkokt vatten" är inte dubbelt så rent utan närmast magiskt renat - recept nedan.
Avjoniserat, demineraliserat vatten, batterivatten: Renat från nitrater, kalcium, magnesium, tungmetaller. Billigare än destillerat men inte lika rent. Vatten i kosmetika är avjoniserat eller destillerat; avjoniserat kräver fortfarande konserveringsmedel.
Destillerat vatten: Vatten kokas, ångan tas till vara, kyls och återbildas till vatten. Vattnet renas därmed från det mesta av mineraler, salter, kolsyra, kemikalier, bakterier och virus. Kvar blir syre och väte (H2O) och lite ammoniak och organiska ämnen. För total renhet - endast H2O - måste lite permanganat och svavelsyra tillsättas vid destilleringen. Med destillering blir vattnet negativt joniserat och helt utan lukt och smak (avslaget). Om en udda risk för brännskador av destillerat vatten, se Beskrivning ovan.
Vatten i kosmetika är avjoniserat eller destillerat. Det är enkelt att arbeta med i hemmagjorda hygienprodukter eftersom halten konserveringsmedel kan minskas drastiskt och ibland t.o.m. uteslutas. Äkta rosenvatten (hydrolat, d.v.s. framställt genom destillering) kan ersätta köpt destillerat vatten på flaska. Att destillera själv utan destilleringsapparat är ett pyssel med slang och tejp - se under aromatiska vatten.
Steriliserat vatten är destillerat vatten som därefter steriliserats enligt gällande farmakopé - kokning viss tid etc. Innehåller endast syre och väte (H2O) och är absolut bakteriefritt.
Vatten på flaska
I många länder är kranvattnet så bakteriehaltigt (u-länder) eller sönderrenat (i-länder) att det är odrickbart, därav det myckna drickandet av vatten på flaska. I Italien dricks 200 liter flaskvatten per person och år, att jämföra med Sverige 30 liter.
• Naturligt mineralvatten: Inget får tas bort eller tillsättas förutom kolsyra. Exempel: Ramlösa naturell.
• Bordsvatten: Allt annat. Kan vara kranvatten (ursprunget behöver inte anges) med tillsatta mineraler och aromämnen. Exempel: Loka naturell.
Magiskt vatten
Vad som tillförts sådant som dubbelkokt vatten, tallvatten och magnetiserat vatten (recept nedan) är okänt / en magisk komponent. Man kan bara fantisera om vad de kan åstadkomma utvärtes.

I Sverige konsumeras 200 liter vatten per person och dygn, varav ca 10 liter går till mat och dryck. Det finns länder där dagsförbrukningen är 5 liter.
Människokroppen i vila behöver tillföras ett par liter om dagen. Den gamla sanningen att man ska dricka så mycket vatten som möjligt för att rensa kroppen har ifrågasatts. Med vattengenomströmningen försvinner också mineraler och vitaminer. Man kan ju pröva motsatsen: att låta bli eller nästan låta bli att dricka vatten. Huden åldras tio år på några dagar.
Vattenkurer
Vatten som underkur har förekommit sedan åtminstone 1500-talet (Vattenhistoria). Senast, i början av 2000-talet, återupptäcktes det på var sitt håll av läkarlag i Iran och Japan. Man dricker 6-7 dl vanligt vatten på fastande mage på morgonen och väntar sedan 45 minuter innan man äter eller dricker något. Det är allt, förutom att man äter eller dricker tidigast två timmar efter dagens frukost och senast två timmar före sänggåendet. Uppges bota allt från förstoppning (10 dagar) över diabetes (30 dagar) till cancer (180 dagar). Med dubbelkokt vatten (recept nedan) måste det bli dunder.