 |
       
Aldehyder - Fenoler Vanillin och etylvanillin |
||
|
|
|||
|
Synonymer |
1) Vanillin, metylvanillin,
vinillal, vaniljaldehyd, vanillaldehyd, metametoxipara-oxibensaldehyd,
protokatekualdehyd, 4-hydroxi-3-metoxi-bensaldehyd,
3-etoxi-4-hydroxibensaldehyd 2) Etylvanillin, bourbonal |
||
|
Farmakopénamn |
1) Vanillinum | ||
| CAS-nummer | 1) 121-33-5 2) 121-32-4 |
||
| 1) Vanillin 2) Ethyl vanillin |
|||
|
Engelska
namn |
1) Vanillin, methyl vanillin,
vanillaldehyde, vanillic aldehyde, 4-hydroxy-3-methoxybenzaldehyde,
hydroxy-3-methoxybenzaldehyde,4-, methoxy-4-hydroxybenzaldehyde-3,
3-methoxy-4-hydroxybenzaldehyde 2) Ethyl vanillin, etylprotocatechuic aldehyde, 4-hydroxy-3-ethoxy-benzaldehyde, 3-ethoxy-4-hydroxybenzaldehyde |
||
|
Andra
namn |
Romanska språk 1) Vanilline (franska) 2) Éthyl-vanilline, vanillal (franska) Andra språk 1) Vanillin (tyska) 2) Bourbonal, Äthylvanillin (tyska) |
||
|
|
|||
|
Tradition |
Detta är författarens till Den hemlige kocken speciella hatobjekt: vanillin ur rötad granved...! Ty doften och smaken är sällan äkta vanilj utan 3-etoxi-4-hydroxibensaldehyd. |
||
|
Framställning |
1) Vanillin
• Förekomst: Finns i små mängder (2-4 %) i växter, förenat med socker till en luktlös glukosid, som i vaniljstången när den ännu är kvar på plantan. Fritt och luktande blir det först efter spjälkning - se under vanilj absolut hur vaniljstången behandlas. Det finns också i söta hartser som bensoeharts, perubalsam och tolubalsam. Finare vanillin till parfym isoleras ur eugenol i kryddnejlikolja. • Tillverkning: Vanillin är en fenolaldehyd (fenol och aldehyd) som bildas när fenolalkoholen eugenol oxideras (syre upptas, väte avges) vilket görs lätt industriellt. Man kan också göra tvärtom och reducera vanillinet (syre avges, väte upptas) tillbaka till eugenol. Enklast och billigast görs det idag ur klisterämnet lignin som man får ur sulfit ur barrträd och ur råolja. Det är många komplicerade turer från sulfit till vanillin men besväret lönar sig; syntetisk vanillin kostar bara 1 % av äkta isolerad. 2006 meddelade japanska forskare att de kommit på en metod att utvinna det ur kodynga. 2) Etylvanillin • Förekomst: Finns inte i naturen, t. ex. inte i vaniljstång, däremot bildas det i vanilj absolut. • Tillverkning: Görs syntetisk ur produkter ur råolja. Ursprung 6-12.000 ton om året tillverkas, bland annat i Norge av svenskt defekt barrträdsvirke, i störst skala i USA. |
||
|
Beskrivning |
1) Vanillin:
Vitt eller gulvitt pulver eller färglösa eller
vita kristallnålar som gulfärgas i ljus och
av alkalier. Lukt och brännande smak av vanilj. Smälter vid 81-84°.
2) Etylvanillin: Fina vita eller gulvita kristaller med lukt och smak av vanilj. Smaken är 3-4 gånger starlare än hos vanillin. Smälter vid 76-78°. |
||
| 1) Vanillin: 100 ml väger ca 100 gram. | |||
| • Ganska lättlösliga i vegetabiliska och eteriska oljor, olösliga i flytande paraffin. • Svårlösliga i 50° vatten (90-100 delar), måttligt lösliga i glycerin (20-30 delar). • Lättlösliga i 95 % alkohol (1-2 delar), 70 % alkohol (3-6 delar), 50 % alkohol (4-8 delar), lösliga i propylenglykol. pH och inkompatibiliteter 1) Vanillin • Mättad vattenlösning blir svagt sur (pH 4-6). • Inkompatibelt med oxiderande ämnen (oxidation); vanillin med eugenol gör t. ex. tvål brunfläckig och illaluktande. |
|||
|
Ersättning |
• Båda används
som ersättning för naturlig vanilj. Vill man ersätta dem
i recept, får det bli med vanilj
absolut, vaniljtinktur
eller vaniljolja. Alla har samma doftfixerande effekt. • Hartserna bensoeharts, storax, perubalsam och tolubalsam innehåller fritt och doftande vanillin, liksom deras eteriska oljor benzoin, styrax, perubalsamolja och tolubalsamolja och liquidambarolja. |
||
| Hållbarhet | Båda färgförändras av ljus och måste förvaras ljusskyddat och lufttätt. Mörkfärgar krämer särskilt tillsammans med sin alkohol eugenol och isoeugenol; antioxidanter och effektiva fixatörer måste tillsättas för att förhindra detta. | ||
|
Inget man hittar i svenska butiker. | ||
|
|
|||
|
Doftbeskrivning
1) Vanillin: Varm, söt och torr vaniljdoft med chokladinslag, 400 gånger starkare än äkta vanilj. Lukten uppfatts som mycket behaglig av nästan alla. I en undersökning där försökspersonerna fick klassa doftämnen på en skala från -10 (extremt obehaglig) till +10 (extremt behaglig), fick vanillin +10. 2) Etylvanillin: Varm, söt och krämig vaniljdoft, starkare än vanillin och mer lik vanilj än denna. Flyktighet 1) Vanillin: Basnot och fixatör av andra doftämnen. 2) Etyylvanillin: Basnot och fixatör. Mycket stark och hållbar. När folk som arbetar med framställningen får minsta lilla mängd på huden stannar lukten kvar i flera dagar. Doftblandning 1) Vanillin: Ger sötma och värme till doftblandningar. Går särskilt bra ihop med heliotropin som är det dominerande luktämnet i vaniljstänger, kumarin, kryddnejlika och mysk. Användning Det är framför allt heliotropin som ger vaniljen dess doft medan vanillin och etylvanillin mer liknar dess smak. Båda kan ingå med upp till 8 % i doftblandningar, mest typiskt i orientdofter, blomdofter och syntetiska kokosdofter och fruktdofter. Billiga och starka, använda i allt som ska lukta mycket till lågt pris. Särskilt etylvanillin är en stark och effektiv luktmaskör - när offentliga toaletter stinker vaniljbulle är det etylvanillin som fått göra tjänst. |
|||
|
I tvålparfym
har båda nackdelen att färga tvålen gulbrun, vanillin mest. |
|||
| Hudreaktion | 1) Kan möjligen irritera känslig hud. Vanillin ur barrträds lignin, det vanliga, irriterar mindre än vanillin från andra industriella processer. | ||
|
|
|||
|
Mat
och dryck |
Bara 2-3 % av världens vaniljsmak kommer från vaniljplantan. Resten är syntetiskt vanillin och etylvanillin, som är mer smakämnen än doftämnen. I vaniljsmaker
- choklad, glass, kakor, läsk - kombineras de ofta med heliotropin som är äkta vaniljs viktigaste doftämne. 1) Vanillin: Vaniljsocker är florsocker med 1-3 % vanillin. 2) Etylvanillin: Ingår i många konstgjorda smaker (kokos, jordgubb, körsbär) men har en kemisk bismak. |
||
|
Giftighet |
2) Etylvanillin: FAO/WHO: s rekommendation om högsta acceptabla dagliga intag (ADI) är 3 mg per kilo kroppsvikt, alltså 210 mg för en person på 70 kilo. | ||
|
|
|||
|
• Litteratur:
Se t ex Antczak och Antczak (2001), Bolin och Gustaver
(1960), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Neuendorf (2009), Nilsson (2007), Nordiska
farmakopén I (1961-1965), Zinck och Hallas-Møller (2005). Hedoniskt värde:
Bresle (1986), Bresle och Stenson (2002) som refererar
en undersökning av Dravniek et al (1979). • Artiklar: Ingvar Svanberg och Håkan Tunón: Bark, näver och sav (Människan och naturen: etnobiologi i Sverige; 1; 2001). • Nätpublikationer: Nationalencyklopedin (2004 04 14). Good Scents Co. (2006 12 23). European Commission: Cosing: Cosmetic ingredients and substances (2009 10 03) |
|||
|
|
|||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
|||
