8002-29-7 (tjäroljor)
2) 8011-48-1
4) 90046-02-9 (tjära), 8013-10-3 (tjärolja)

Tjära hör till de urgamla rökelsemedlen för luftvägar och allmän desinfektion och har varit ett universalmedel i folkmedicinen. (Tips! Ett kors målat med talltjära på dörren håller trollen borta.) Här något om de fyra vanligaste som också använts i hudvård och parfymeri.
1) Björktjära
Denna tjära var bekant för Plinius i Rom runt år 70; han berättar att den gjordes av gallerna men inget om hur den användes. I modern tid blev den berömd som "ryssolja" som skyddade och gav doft åt ryskt lädrer. Enkla sorter användes till grövre lädervaror (stövlar), renade och nästan genomskinliga (beckolja) till finare skinn (handskar). Doften av ryskt läder utvecklades så småningom till en hel parfymgrupp läderdofter.
2) Talltjära
Romaren Plinius berättar runt år 70 om bränning av talltjära. Den första som rann ut "som vatten" var bäst, kallades cedrium i Syrien och användes till balsamering i Egypten. Den "cederolja" som egyptierna använde vid enklare balsameringar var dock inte tjära, har det visat sig, utan balsamterpentin. I Sverige och Finland har tjära betytt talltjära och där betraktades det första "tjärvattnet" som skräp. I Sverige har tjära bränts sedan åtminstone medeltiden. Export är känd sedan 1300-talet men det mesta var till husbehov - tjära tätade båtar och tunnor, skyddade rep och läder, var hjulsmörja och universalmedicin.
Allt förändrades på 1600-talet när Europas länder började grunda krigs- och handelsflottor som behövde tjära till tätning av fartygen. Preussen som varit den största tjärproducenten började få slut på skog och Sverige tog snabbt över marknaden. Bönder och torpare som förr bränt till sig själva i en järnkittel började anlägga tjärdalar i utmarkerna. Tio dagsverken gav en tunna (125 liter) som kunde brännas på sommaren mellan sådd och skörd. Det var inte lika lönande som pottaska men gav i alla fall kontanter. I den östra rikshalvan Finland började sådan storskalig bränning redan på Gustav II Adolfs tid, i Sverige på 1700-talet. År 1600 producerades ett par miljoner liter tjära, ett par årtionden senare dubbelt så mycket, på 1640-talet 13 miljoner liter, på 1670-talet 14 miljoner, på 1680-talet 16 miljoner. Vid det laget var tjära Sveriges tredje viktigaste exportvara efter koppar och järn. Tre fjärdedelar kom från Finland.
För denna handel upprättades 1648 Tjärhandelskompaniet. All tjära måste nu säljas till kompaniet och till de priser kompaniet satte. I hamnstäderna där man förr betalt importvaror med tjära hade man därmed inget att byta med. Redan året efter kompaniets bildande stod Sverige därför utan salt varvid hela Bottenhavsfisket gick i stöpet. Även försäljningspriset kunde kompaniet sätta som det ville. De blev på ett par årtionden så höga att importländerna måste söka tjära på annat håll eller bränna den själva. I Frankrike lärdes konsten ut av en svensk som fick betalt av franska regeringen. England, den största importören, började ta tjära från kolonierna i Nordamerika. Norge, Tyskland, Polen och Ryssland började bränna tjära för export. 1672 måste Tjärhandelskompaniet inställa betalningarna. Flera gånger ombildades kompaniet men monopolpolitiken övergavs inte. Uppå allt blev en stor del av den svenska tjäran plötsligt rysk när Sverige förlorade de finska områden som producerat den mesta tjäran. 1715 förlorades dessutom den främsta exporthamnen, Viborg vid Finska viken. Samma år frigavs handeln med tjära i Sverige.
Exporten sjönk i ett par årtionden - "bara" 14 miljoner liter om året i mitten av 1700-talet, nu en fjärdedel bränd i Småland och allt mer i Norrland - men hämtade sig sedan Stockholm kommit i gång som ny exporthamn. Snart gick 70 % av den svenska tjäran därifrån. "Stockholmstjära" blev ett begrepp som används än idag som en kvalitetesbeteckning på förstklassig tjära.
Ännu i början av 1800-talet exporterade Sverige nära 23 miljoner liter tjära årligen, nu det mesta från norra Sverige. På 1880-talet när Umeå blivit den största tjärhamnen var exporten redan på nedgång. Örlogskrigens tid var förbi och kring sekelskiftet 1900 försvann de sista segelfartygen. Världskrigen gav ett par små exporttoppar men tjärans storhetstid var förbi. Det används fortfarande som träskydd (gammalt recept: lika delar tjära, balsamterpentin och kokt eller rå linolja) men också den användningen ifrågasätts idag av EU-expertis.
3) Entjära
Entjära verkar ha kokats rätt allmänt i Sverige sedan åtminstone 1500-talet. Denna de gamla örtaböckernas "eneträolja" var mer eller mindre ett universalmedel, bredvid den hemdestillerade "enebärsoljan".
4) Kadtjära
Också detta är en entjära, men av sydeuropeiska barrträdsarter, som inte alltid är en. Den tjära som användes i det antika Sparta kan t. ex. ha kommit från så väl enar som tallar och granar. Tjärorna användes på samma sätt som de nordiska. Inför en barnafödsel smörjde man t. ex. in huset med tjära för att driva bort onda andar och annan fysisk och andlig förorening.
Tjär post
Ett originellt bruk av tjära rapporteras från Brasilien. Efter de många skogsbränderna den torra sommaren 1999 gjorde postverket sin insats för brandsäkerheten: Frimärken med tjärlukt. Resultatet blev inte det förväntade, vilket det nu kan ha varit. Folk tyckte sig känna brandrök överallt och postpersonal började klaga över huvudvärk och illamående. Frimärksserien fick läggas ner i förtid men Brasilien blev först i världen med parfymerade frimärken - andra har tagit efter.
Farmakopéerna
1) Björktjära: Kom med i den första svenska farmakopén (1775) och ströks i sjätte upplagan (1845). Ett tag använde man enbart talltjära i stället men björktjäran kom tillbaka i den elfte och sista upplagan (1946). 
2) Talltjära: Upptagen i den svenska farmakopén från början till slutet (1775-1946) och idag i den europeiska.
3) Entjära: Tjära från vår nordiska en (Juniperus communis) har inte varit officinell i Sverige, men en enträdsolja fanns ändå att köpa på apoteken, för vilken en författare varnar 1806: "Den som allmännast på apoteken säljes under namn av enträdsolja, är icke annat än terpentinolja, den man färgat med ryssolja". Om ryssolja = björktjära, se recept nedan.
4) Kadtjära: Denna sydeuropeiska tjära, som togs in i svenska farmakopéns sjunde upplaga (1869) och stod kvar till elfte och sista (1946), skulle vara entjära från Juniperus oxycedrus. Den fick inte följa med in i nordiska farmakopén 1964. Officinell i många länder under långa tider, bl. a. i Frankrike och USA på 1800-talet.

• Tjäror kan blandas med vegetabiliska och eteriska oljor och smältas med fetter, hartsämnen och vaxer, men tjäran löses inte utan blandningarna blir fulla med mörka olösta tjärpartiklar.
• Alla är så gott som olösliga i vatten och vattenrika lösningar som hårschampo. En droppe talltjära sjunker till botten och delar sig vid skakning i mindre partiklar varav en del flyter och annat sätter sig på kärlets väggar och är nästan omöjligt att få bort.
• Lösliga i 95 % alkohol. I schampo gör lite propylenglykol att tjäran fördelar sig jämnare.
• Hur få bort tjärfläckar? Bensin, fotogen. Dagens tjärtillverkare rekommenderar "terpentin eller sprit, inte lacknafta". I industrin används limonen som finns med upp till 90 % i citrusoljor som apelsin, grapefrukt och citron. Gammalt husmorstips: Eukalyptusolja. Ett annat är att stryka äggula på fläcken och sedan skölja med varmt vatten.
pH och inkompatibiliteter
1) Björktjära: Vattenutdrag 2 % blir måttligt till svagt surt (pH 2-6)
2) Talltjära: Vattenutdrag 2 % blir måttligt surt (pH 2-4).
3) Entjära: Vattenutdrag 2 % blir surt (pH 6 och lägre).

• Trätjäror: Alla trätjäror och tjäroljor kan irritera och ge aknelika utslag och allergiska reaktioner. Outspädda på huden de reta ända till inflammation och etsning. De bör inte användas på skadad eller inflammerad hud. Slemhinnor är ännu känsligare. Barrträdstjäror (tall, en) retar mest. Däremot är de inte fotosensibiliserande. Beckolja (se Varianter ovan) som används i parfym vakuumrenas särskilt för att inte irritera huden.
• Stenkolstjära: I hudläkemedel används idag bara stenkolstjära som ger mindre överkänslighets- och allergiska reaktioner men är fotosensibiliserande och cancerogen.

Trätjäror är urgamla som träskyddsmedel. För att få marknadsföras som sådana ska de vara godkända av Kemikalieinspektionen som "kemiskt eller biologiskt verkande biocidprodukt". Ingen är godkänd som sådan idag. Att de ändå kan säljas beror på att de räknas till gruppen färg och lack som verkar genom att bilda en fysikalisk barriär mot fukt.
• Stenkolstjära får inte ingå i kosmetika eftersom det räknas som ett läkemedel (nr 420 på EU:s förbudslista).
• Anläggning av tjärdal måste anmälas till brandkåren. Självklart ska man också ha markägarens lov för tjärdalen och för att ta stubbar och torv till den.
4) Kadtjära
Branschorganisationen IFRA avråder från användning av kadtjära och rå (oren) kadolja; endast fraktionerad olja rekommenderas. I USA får kadtjära och kadolja inte ingå i receptfria hårschampon.

• Bark av björk
Ryssolja, eller rättare björkolja, som liknar sotolja, beredes av barken, som bränns i slutna kärl så att oljan kan samlas. Detta tillgår så att barken inpackas i en järngryta som har ett hål mitt i botten. Grytan täckes med järnlock vilket tillsmetas med lera så att ingen luft slipper ut. Grytan ställes i en grop i jorden, och under hålet i grytbotten sättes ett kärl. Jorden packas tätt kring grytans kanter. På locket göres därefter eld så att barken eller veden ini må förvandlas till kol. Oljan som därunder utsvettas samlas till botten och utrinner genom hålet ned i det undersatta kärlet. Björkoljan brännes i Sibirien av ren vit björkbark, som tages på gamla träd, vilka i de stora fuktiga skogarna dels ruttnar på roten, dels kullfaller. Den bästa ryssoljan är klar och vit som linolja, den sämre är svart av sot och rök. Den är mycket hettande men brukas likväl av starka personer invärtes emot rosen och utvärtes emot maskar. Ryssläder får av denna olja sin mjukhet och starka lukt.
(Källa: Bergmark 1983 efter Quensel 1803)