säger allvetaren Plinius i Rom runt år 70 och beskriver talgens rening genom tvättning och solblekning. Fornsvenska (800-1400-tal) talgher är germanskt, möjligen med betydelsen det stelnade.
Olika slags talg
Man har använt fett rån de djur man haft tillgång till, inklusive kamel och panter, vart och ett med sina särskilda medicinska och magiska egenskaper. Talg från hjort var t. ex. effektivt mot ormbett, eftersom hjorten ansågs vara ormens fiende. Till vardags var får- och nöttalg de mest mest tillgängliga och användes som smörjmedel på huden. Talg hörde till Hansans viktigaste handelsartiklar under 13-1500-tal. Under 1700-talet ökade den svenska importen kraftigt, från 6-7 ton om året på 1730-talet till runt 20 ton om året i slutet av århundradet - kanske till en gryende tvålindustri. Under 18- och 1900-talen var nöttalg den svenska tvålindustrins främsta råvara; det anses fortfarande vara det fett som ger bästa tvål för användning i varmt vatten.
Jämtländsk läkemetod
Man stöper tre talgljus, vari ska ingå lite av ljuset som använts på juldagsmorgonen, men allra helst talg från ett kyrkljus. De tre ljusen får stå i ett norrfönster i tre dagar när månen är i avtagande, varefter en förvarnad visman anländer. Han tänder ljusen, rycker tre hårstrån från nacken på den sjuke och bränner dem ett och ett i de tre lågorna. Den nedsmälta talgen hälls på en tygbit och med denna gnider den vise det onda stället. Smärtan försvinner genast.
Från samma trakt berättas om en specialgjord talg som bara användes till svårläkta sår som vållats av de underjordiska. Man tillverkar en huggkubbe av en asprot från en sydsluttning, smörjer in den med talg och tar ut den och hugger julveden på den. Därefter tar man in huggkubben och ställer den vid brasan och tar vara på talgen som smälter av den. Huggkubben sparar man för att ha som ved till brasan på långfredags morgon.
Talgljus
Svenska stugor lystes inte upp av vaxljus annat än till jul och andra stora högtider, för det var bivax alldeles för dyrt. Hemma kunde man möjligen lysa med talgljus men även sådana tändes sällan. "Trana bär ljus i säng", sa man, d.v.s. kring Vårfrudagen 25 mars när tranan återvände var det dags att spara på lyse och arbeta bara i dagsljus. Inte förrän vid Mickelsmäss 29 september fick man börja lysa igen. I större delen av Sverige var vardagsbränslet tran, en osande olja ur fisklever, hampolja eller rovolja. Oftast fick den öppna elden räcka och när den inte gjorde det gick man till sängs.
I lanthushållen gjorde man självklart ljusen själv. All talg från får, getter och nötdjur som kunde avvaras sparades. På senhösten skirades den och kokades ren i vatten, i bästa fall med salmiak och salpeter tillsatt så att den delvis sönderdelades, varefter den lades i en bytta med varmt vatten och kokt människourin. Ljusen gjordes vanligen i brygghuset genom enkel stöpning i metallformar eller genom att doppa linnevekar i det smälta fettet (veken måste, i motsats till stearinljusveke, vara löst tvinnad för att kunna suga upp talgen). Fårtalg gav vita ljus, nöttalg gulare, och helst färgade man dem också gula så att de skulle likna vaxljus, i Småland med väggmossa, berättar Linné från öländska och gotländska resan 1741. Var det ont om talg drygades den ut med beck eller kåda; de senare "brinner fort med hög låga, rinner, ryker och osar mycket". Dessa hörde väl till de sämre sorter som kallades talgdankar.
När ljusen av stearin kom under 1800-talets senare hälft blev det enklare och billigare att köpa sådana - för pengarna man sålt talgen för. Margarinindustrin hade kommit igång och betalade bra.
Nu med Sebum!
På 1940- och 50-talen lanserades håroljor med undermedlet Sebum. Det var inte många som visste eller ville veta att detta var något så oglamoröst som talg.
Farmakopéerna
I den första svenska farmakopén 1775 upptar inte talg men beskriver hur den ska renas. Trots att talg av både nöt, får och hjort användes rätt flitigt som konsistensmedel blev det inte officinellt förrän i 1901 års upplaga (nöt och får) och stod sedan kvar till den sista upplagan 1946. I 1964 års nordiska farmakopé kom det inte med.

Gulvita till vita (ju vitare desto bättre) stycken av fast fett, sprött i köld, fast vid 20°, smälter vid 45-50° till en klar vätska. Många faktorer inverkar på konsistensen. Fastare talg får man av äldre djur, handjur, vinterslaktade djur, djur som lever i varmare klimat och fett taget djupare inne i djurkroppen.
1) Oxtalg: Gulvitt till vitt beroende på hur mycket det renats. Mild lukt. Smälter vid 43-47°, stelnar vid 33°. Oxtalg för tekniskt bruk kan vara mörkgul eller grön.
2) Fårtalg: Gulvitt och fastare än oxtalg. Luktar, men inte obehagligt. Smälter vid 45-50°.

Mättade fettsyror 35-55 %
• Palmitinsyra 21-40 %
• Stearinsyra 14-31 %
• Myristinsyra 1-6 %
Enkelomättade fettsyror 45-55 %
• Omega 9: Oljesyra 20-55 %
Fleromättade fettsyror upp till 3 %
• Omega 6: Linolsyra 1-4 %
• Omega 6: Arakidonsyra
Övrigt upp till runt 10 %
• Glycerin som i förening (förestring) med fettsyrorna bildar själva fettet: 8-10.
• Vatten, vävandsrester, mineralsalter: Ett par % kan finnas i talg för tekniskt bruk men i mattalg förekommer knappast sådana föroreningar idag.
Tillsatser och föroreningar
• Antioxidationsmedel kan vara tillsatt i mattalg. Förr användes runt 4 % bensoeharts eller 1-2 % bensoesyra, salicylsyra eller och borsyra.
Apropå den noggranna reningen av talg som följt på galna kosjukan nämner en modern handbok att